Sprada

Slut för denna gången

Livet alltså. Och alla dess vindlingar. Så coolt!

I går sprang jag intervaller (3 x 12 minuter), målade tills hjärnan var helt mosig, yogade, mediterade flera gånger och simmade längsta OW-simningen i år.

I morse vaknade jag i stugan på Rådmansö, åt frukost på verandan, sprang en solig runda inklusive en sprada.

Hela dagen har jag sen målat, mediterat ännu mer, skapat och varit i min ”bubbla” i denna underbara Skaparlada.

 

Nu är jag tillbaka i 08a land, har packat upp allt och möblerat om i ffa mitt målarrum.
Igen.
 Jag gjorde samma sak förra gången jag varit och målat. Mycket märkligt för jag borde ju vara sjukt trött, och lite ledsen är jag över att det är slut för denna gången, men istället känner jag mig mest full av energi och galet inspirerad!

Kram från Ingmarie

 

Happyplace

Du som följt mig ett tag vet att jag älskar att vara här. Så fort jag passerar skylten med ”Rådmansö” så känner jag mig så där lycklig så det liksom pirrar i hela kroppen. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är men det är väl helt enkelt en så simpel förklaring som att Skaparladan, stugan, naturen, sjöarna, havet, tystnaden och luften har den effekten på mig.

För mig är det liksom omöjligt att inte känna mig lycklig här! Naturligtvis så fattar jag att om jag bott här alltid så hade jag någon gång känt mig ledsen, arg, förbannad och förtvivlad men jag tror du fattar vad jag menar. Rådmansö är en av mina Happyplace och jag är oerhört tacksam över att få vara här igen.

Min morgon började (som vanligt) med yoga, meditation och sen det här.

Lite senare hade jag installerat mig och börjat skapa. Denna gången gick det ruskigt snabbt att komma in i ett flow. Ofta brukar det ta någon dag innan jag hamnar i min ”bubbla”. Men vem vet, i morgon kanske det är helt stopp.

Work in progress

Mitt på dagen stack jag ut på en varm och skön löptur. Inklusive sprada för hur skulle jag kunna låta bli?

Kram från Ingmarie

 

 

 

Trainingcamp dag 6

Sista dagen på mitt hemmaläger och jag får nog lov att säga att finalen var den bästa. 2,5 timmar solskenslöpning i skogen som avslutades med en sprada. Dvs årets längsta och varmaste löptur. Just varmt och långt brukar ju hänga ihop när det gäller mig. Haha! Sol och värme alltså. Mjumma för min kropp och knopp! Att ha allt detta fina runt husknuten är verkligen en ynnest och ett privilegium.

Småknepigt ibland. 🙂

Träffade även på detta ekipage men jag är osäker på om det är en mamma med två barn, en hona med två hanar som försöker vinna henne på sig eller två små som är lata på den stora? Berätta gärna du som vet!

Kram från Ingmarie

 

 

Tisdags-tips

Det är tur man har aktiviteter som lyser och piggar upp en grådag som i dag.
Sprada t ex!

Sprang ”omvägen” till jobbet och det var förvånansvärt bra underlag för det mesta. Ett tunt lager blötsnö över isen gjorde att det blev ok fäste och ibland var det t o m helt barmark!

Isvaken vid Tanto var lika härlig som alltid. Mina strumpor var redan så blöta av slasket att jag inte ens brydde mig om att ta av dem.🤪

Jobbet har varit kaos så jag ser verkligen fram emot att vara helt ledig i morgon. Har bara en klocktid att passa och den består enbart av lyx och avslappning. ( Men det är inte massage.) Ser också fram emot att restriktionerna äntligen försvinner. Åtminstone utanför sjukan. Inget är nämligen ännu  bestämt hur det blir där.

F ö rekommenderar jag alla att lyssna på detta podd-avsnitt där läkaren, författaren och hjärnforskaren Katarina intervjuas av Alexander Pärleros. Extremt bra!

Nu kommer ett väldigt speciellt avsnitt, och detta tillsammans med läkaren och hjärnforskaren Katarina Gospic. Med sina inte mindre än tre akademiska examina och sina åtta skrivna böcker är hon väl bevandrad i forskarvärlden när vi nu satte oss ner för att diskutera pandemin – och vad som hänt med oss de senaste två åren.

Kram från Ingmarie

En till

Jag har jobbat jag vet inte hur många hela och halva helger sen december och det bara fortsätter. Ser ingen ände på det. 😱 Men om inget oförutsett händer kommer det bli annorlunda från april. Fortsättning följer!

Nu är det som det är och man (läs jag) får hålla i och göra det bästa av situationen. Det finns ju som bekant fördelar med helgjobb också. (Det är dock inte ob-tillägget…)

Samma sak med kvällsjobb. Särskilt denna tid på året för då innebär det att jag får dagsljus! Efter en timmes slir på is och snö i konstant motvind med en 4-kilos rygga var det dessutom en extra fin belöning med en sprada innan jobbet.🤩🥳

Kram från Ingmarie

 

 

 

Bra ändå

Jag skulle ha simmat i dag men ”försov” mig (extra sen jobbkväll i går pga hög belastning så somnade väldigt sent😱) och hann helt enkelt  inte komma dit i tid. (Man måste ju boka tid numera vilket är oflexibelt och svårare kommer det bli!😳)

Så i stället sprang jag till jobbet och med facit i hand var det nog det bästa för annars hade jag ju missat detta!

Nu, sent på kvällen, vet jag också att den boosten den där solskens-spradan gav verkligen behövdes för det blev övertid och utebliven rast även denna kväll. Vården är verkligen extra tungt belastad nu men det är som sagt var inte pga covid utan pga för få personal och sjukare och sjukare patienter. Oräkneliga av mina kollegor (och vänner) är sjuka i covid trots både 2 och 3 sprutor. Får inte ihop det. Var inte syftet med dem att man inte skulle smitta/bli smittad? 😳

Kram från Ingmarie 

Den konstiga tiden

Intressant det där hur samma löprunda kan kännas både lång och kort trots att det är exakt samma sträcka och tar exakt samma tid.

Förra gången var det förvisso modd och slir men i dag hade jag å andra sidan en flera kilo tung rygga. Ändå kändes det som jag knappt börjat springa förrän jag var vid sprada-ishålet innan sista segbacken upp till jobbet. (Även den kändes ovanligt kort!)

Jobb-passet kändes däremot ovanligt långt trots att även det var lika lång tid som det brukar.

Jag antar dock att det inte är någon som fipplar med klockorna utan att det är bara skallen som spelar mig ett spratt.🤪

Kram från Ingmarie

 

Bara helt vanliga

Ibland, eller kanske t o m för det mesta, är dagarna bara helt vanliga. Vardag helt enkelt!

Mina vardagar består övervägande av sova, äta, träna, jobba i lite olika ordning och formationer. I går sprang jag i lite med betoning på just lite) sol innan jobbet.

I dag var det gråare än grått, vilket jag tycker är vackert, och en härlig Sprada innan det var dax att stämpla in igen.



Inget särskilt har egentligen hänt utöver ”det vanliga” och det är helt ok!

Kram från Ingmarie

Älskar torsdagar!

Torsdagar är mina fun-days! De ser i princip likadana ut varje vecka.
Då tar jag lite sovmorgon, yogar och mediterar, käkar frukost i lugn och ro innan dagens första träning. I dag blev det en fin löptur i skogen inkl. sprada.

Efter lunch och en kort powernap (älskar powernaps!) drar jag till SoFo-gymet. Först för en timmes svettandes med PT-Rafael. Det är fokus ben, ben, ben och ännu mer ben just nu. Tufft som attan men också sjukt skoj! Träningsvärken i morgon och några dagar framåt ingår…

Nästan direkt efter har jag egen Indoor running-klass och även om jag inte maxar så mesar jag inte. Är det (svett)fest-torsdag så är det!

Sen är det hem, dusch, mat, kattmys och soffhäng som gäller!

Vilken är din fun-day?

Kram från Ingmarie

SUM 2021

Hittills i år har alla de lopp jag kutat varit roliga och känts bra men som med det mesta så varar inte ens det för evigt. Dagens, och årets, SUM 50 km var en hiskeligt tung och tuff historia. Jag minns faktiskt inte när jag tog mig fram så här långsamt sist! Om man kan göra PB i störst tidsskillnad mellan två lopp så gjorde jag det i dag. (Alltid något…)

Banan är tuff med mycket svår teknisk trail, lera och gegga, slir, klättring, snåriga kalhygge och backar men det är också långa partier med grusvägar, en del asfalt och snubbelfria stigar. Första energistationen kommer efter ca 18,5 km men sen kommer de tätt. Totalt 5 st välfyllda med bullar, choklad, chips, dricka, bananer och saltgurka. På den näst sista kan man t o m få sin cola spetsad!

 

Det var inget fel på min energi men mina fötter gjorde fruktansvärt ont precis hela tiden och det blev ju inte direkt bättre av all sten och alla rötter de tvingades springa på. (Du som sett hur de ser ut förstår varför..) Det fanns absolut noll power i benen och det var liksom bara allmänt trögt. Det hjälpte inte att vädret var perfekt och banan vacker men det underlättade helt klart. Det här loppet var utan tvekan ett av mina jobbigaste någonsin och det handlade enbart om pannben, vilja och till viss del erfarenhet. Det var ju inte första gången jag upplevde den här känslan menar jag och även om det var slitsamt så var det inget jag skulle dö av. Inte heller var det några röda smärt-lampor som blinkade så att bryta fanns inte på världskartan. Vilket jag är en smula stolt över att jag inte gjorde faktiskt. Jag kom i mål, fick medalj och  t-shirt och jag kom inte ens sist! Haha!

Belöningen, förutom dusch och fika, var ett dopp i fina Rudan.

Bästa Kajsa var snäll och väntade in mig (hon är en odödlig traildrottning som alltid presterar när det gäller) så jag fick verkligen bästa sällskapet hem. Väl hemma hade världens bästa sambo fixat med mat. Så lyxigt! Och ja, man får ha medaljen på sig när man äter efter att ha sprungit långt.

Tror förresten inte jag behöver gå något extra varv runt huset för att få ihop stegen i dag…

Kram från Ingmarie