Sprada

Tisdags-tips

Det är tur man har aktiviteter som lyser och piggar upp en grådag som i dag.
Sprada t ex!

Sprang ”omvägen” till jobbet och det var förvånansvärt bra underlag för det mesta. Ett tunt lager blötsnö över isen gjorde att det blev ok fäste och ibland var det t o m helt barmark!

Isvaken vid Tanto var lika härlig som alltid. Mina strumpor var redan så blöta av slasket att jag inte ens brydde mig om att ta av dem.🤪

Jobbet har varit kaos så jag ser verkligen fram emot att vara helt ledig i morgon. Har bara en klocktid att passa och den består enbart av lyx och avslappning. ( Men det är inte massage.) Ser också fram emot att restriktionerna äntligen försvinner. Åtminstone utanför sjukan. Inget är nämligen ännu  bestämt hur det blir där.

F ö rekommenderar jag alla att lyssna på detta podd-avsnitt där läkaren, författaren och hjärnforskaren Katarina intervjuas av Alexander Pärleros. Extremt bra!

Nu kommer ett väldigt speciellt avsnitt, och detta tillsammans med läkaren och hjärnforskaren Katarina Gospic. Med sina inte mindre än tre akademiska examina och sina åtta skrivna böcker är hon väl bevandrad i forskarvärlden när vi nu satte oss ner för att diskutera pandemin – och vad som hänt med oss de senaste två åren.

Kram från Ingmarie

En till

Jag har jobbat jag vet inte hur många hela och halva helger sen december och det bara fortsätter. Ser ingen ände på det. 😱 Men om inget oförutsett händer kommer det bli annorlunda från april. Fortsättning följer!

Nu är det som det är och man (läs jag) får hålla i och göra det bästa av situationen. Det finns ju som bekant fördelar med helgjobb också. (Det är dock inte ob-tillägget…)

Samma sak med kvällsjobb. Särskilt denna tid på året för då innebär det att jag får dagsljus! Efter en timmes slir på is och snö i konstant motvind med en 4-kilos rygga var det dessutom en extra fin belöning med en sprada innan jobbet.🤩🥳

Kram från Ingmarie

 

 

 

Bra ändå

Jag skulle ha simmat i dag men ”försov” mig (extra sen jobbkväll i går pga hög belastning så somnade väldigt sent😱) och hann helt enkelt  inte komma dit i tid. (Man måste ju boka tid numera vilket är oflexibelt och svårare kommer det bli!😳)

Så i stället sprang jag till jobbet och med facit i hand var det nog det bästa för annars hade jag ju missat detta!

Nu, sent på kvällen, vet jag också att den boosten den där solskens-spradan gav verkligen behövdes för det blev övertid och utebliven rast även denna kväll. Vården är verkligen extra tungt belastad nu men det är som sagt var inte pga covid utan pga för få personal och sjukare och sjukare patienter. Oräkneliga av mina kollegor (och vänner) är sjuka i covid trots både 2 och 3 sprutor. Får inte ihop det. Var inte syftet med dem att man inte skulle smitta/bli smittad? 😳

Kram från Ingmarie 

Den konstiga tiden

Intressant det där hur samma löprunda kan kännas både lång och kort trots att det är exakt samma sträcka och tar exakt samma tid.

Förra gången var det förvisso modd och slir men i dag hade jag å andra sidan en flera kilo tung rygga. Ändå kändes det som jag knappt börjat springa förrän jag var vid sprada-ishålet innan sista segbacken upp till jobbet. (Även den kändes ovanligt kort!)

Jobb-passet kändes däremot ovanligt långt trots att även det var lika lång tid som det brukar.

Jag antar dock att det inte är någon som fipplar med klockorna utan att det är bara skallen som spelar mig ett spratt.🤪

Kram från Ingmarie

 

Bara helt vanliga

Ibland, eller kanske t o m för det mesta, är dagarna bara helt vanliga. Vardag helt enkelt!

Mina vardagar består övervägande av sova, äta, träna, jobba i lite olika ordning och formationer. I går sprang jag i lite med betoning på just lite) sol innan jobbet.

I dag var det gråare än grått, vilket jag tycker är vackert, och en härlig Sprada innan det var dax att stämpla in igen.



Inget särskilt har egentligen hänt utöver ”det vanliga” och det är helt ok!

Kram från Ingmarie

Älskar torsdagar!

Torsdagar är mina fun-days! De ser i princip likadana ut varje vecka.
Då tar jag lite sovmorgon, yogar och mediterar, käkar frukost i lugn och ro innan dagens första träning. I dag blev det en fin löptur i skogen inkl. sprada.

Efter lunch och en kort powernap (älskar powernaps!) drar jag till SoFo-gymet. Först för en timmes svettandes med PT-Rafael. Det är fokus ben, ben, ben och ännu mer ben just nu. Tufft som attan men också sjukt skoj! Träningsvärken i morgon och några dagar framåt ingår…

Nästan direkt efter har jag egen Indoor running-klass och även om jag inte maxar så mesar jag inte. Är det (svett)fest-torsdag så är det!

Sen är det hem, dusch, mat, kattmys och soffhäng som gäller!

Vilken är din fun-day?

Kram från Ingmarie

SUM 2021

Hittills i år har alla de lopp jag kutat varit roliga och känts bra men som med det mesta så varar inte ens det för evigt. Dagens, och årets, SUM 50 km var en hiskeligt tung och tuff historia. Jag minns faktiskt inte när jag tog mig fram så här långsamt sist! Om man kan göra PB i störst tidsskillnad mellan två lopp så gjorde jag det i dag. (Alltid något…)

Banan är tuff med mycket svår teknisk trail, lera och gegga, slir, klättring, snåriga kalhygge och backar men det är också långa partier med grusvägar, en del asfalt och snubbelfria stigar. Första energistationen kommer efter ca 18,5 km men sen kommer de tätt. Totalt 5 st välfyllda med bullar, choklad, chips, dricka, bananer och saltgurka. På den näst sista kan man t o m få sin cola spetsad!

 

Det var inget fel på min energi men mina fötter gjorde fruktansvärt ont precis hela tiden och det blev ju inte direkt bättre av all sten och alla rötter de tvingades springa på. (Du som sett hur de ser ut förstår varför..) Det fanns absolut noll power i benen och det var liksom bara allmänt trögt. Det hjälpte inte att vädret var perfekt och banan vacker men det underlättade helt klart. Det här loppet var utan tvekan ett av mina jobbigaste någonsin och det handlade enbart om pannben, vilja och till viss del erfarenhet. Det var ju inte första gången jag upplevde den här känslan menar jag och även om det var slitsamt så var det inget jag skulle dö av. Inte heller var det några röda smärt-lampor som blinkade så att bryta fanns inte på världskartan. Vilket jag är en smula stolt över att jag inte gjorde faktiskt. Jag kom i mål, fick medalj och  t-shirt och jag kom inte ens sist! Haha!

Belöningen, förutom dusch och fika, var ett dopp i fina Rudan.

Bästa Kajsa var snäll och väntade in mig (hon är en odödlig traildrottning som alltid presterar när det gäller) så jag fick verkligen bästa sällskapet hem. Väl hemma hade världens bästa sambo fixat med mat. Så lyxigt! Och ja, man får ha medaljen på sig när man äter efter att ha sprungit långt.

Tror förresten inte jag behöver gå något extra varv runt huset för att få ihop stegen i dag…

Kram från Ingmarie

Stanna tiden

Du vet den där känslan när man mår och har det så där bra att man bara vill stanna tiden. När man måste nypa sig i armen för att fatta att man inte drömmer. Så har jag det nu. Faktum är att 100% av alla gånger jag varit här på Rådmansö, och i Skaparladan, så har jag känt det så. Det är ju inte utan att jag funderar på om det hade varit möjligt att ha det så alltid… Hade jag upplevt samma lycka om jag bott här och haft närheten till allt som finns alltid eller hade ”magin” försvunnit” då?
Vem vet? Just nu spelar det ingen roll för just nu är jag ju mitt upp i det!
Den första kursen tog förvisso slut i dag men om bara två dagar börjar en ny likadan. ”Målardagar med extra stor ateljéplats”.

Denna helgen har jag målat och skapat både inomhus och utomhus. Vi fick tips på en grej jag aldrig testat förut och det var så himla roligt!

Jag har målat litet och stort med varierande resultat men för mig spelar det ingen roll. Det är själva görandet och skapandet som är själva grejen.

Det har verkligen varit fantastiska dagar både för att springa och sprada/bada. Jag har t o m ätit lunch ute!


I går blev det löpning på en av mina fina rundor här på morgonen och lite sim i Infjärden på eftermiddagen.

I dag blev det en annan löprunda och sprada i fina, fina Djupsjön.

Efter vi hade slutat i dag åkte jag in till Norrtälje och gymade.

När jag var nästan hemma igen kunde jag inte låta bli att åka till vattnet. Och vilket tur att jag inte avstod det för jösses alltså!

När är du så där lycklig att du vill stanna tiden?

Kram från Ingmarie

 

Dubbelpass och skaparglädje

Det där att göra saker på känsla verkar mer och mer bli min grej. Visst behöver man planera och tänka framåt men det får inte bli på bekostnad av att nuet försvinner tänker jag.
Det är ju faktiskt i det vi lever. Inte sen, inte då utan nu.

Känslan i morse sa att det var dax för lite intervaller för att väcka benen efter förra helgen. Så det blev det och det var nog helt rätt för det kändes riktigt bra!

Min fina ”stretch-trädgård” här. 🙂

På eftermiddagen ville en av vännerna på målar-kursen åka till Riddersholms naturreservat för att inspireras av havet och eftersom jag älskar det stället, och verkligen lever i nuet när jag är här, var jag väldigt lättövertalad.🤪 När jag ändå skulle dit kunde jag ju dessutom både springa lite till och sprada. Helt oplanerat och så härligt!

När jag målar har jag aldrig någon plan. Eller nu ljög jag. Jag har haft det men det blir aldrig bra så därför har jag övergett den strategin. Jag bara börjar och ser vad som händer. Något händer det ju alltid. Ibland blir det bra, ibland jättebra, ibland dåligt och ibland snudd på katastrof. Eller som Jonna säger; det blir fascinerande fult”.😀😀😀

Om det sen verkligen är ”bra eller dåligt” ligger sen som bekant  i betraktarens ögon. Jag har i alla fall ruskigt skoj och är lycklig in i minsta lilla cell.

Hur gör du? Planerar det mesta eller går på känsla?

Kram från Ingmarie

 

Röran och lugnet

En bra grej med det där viruset, när tok-restriktionerna inte hade slagit till, var att det var otroligt lugnt och skönt i simhallarna. Vi som var där var där för att träna och hade fattat det här med vett och etikett.

I dag när jag var där för att köra vattenlöpning var det precis lika galet som innan viruset. Folk är tokiga och en del av badvakterna verkar vara både blinda, döva samt stå och sova… 😱🥺🙄 Eller så bryr de sig inte över att en del beter sig som de är de enda där. Gapar och skriker, hoppar rakt ut i vattnet trots att där är simmare, hänger på linorna, kastar grejer i luften och både trängs och knuffas. (Nej jag skojar tyvärr inte…) Men jag körde mina 50 minuter och njöt en stund i bastun. Gott så!🤩 Simhallarna ska väl helt enkelt undvikas på helgerna.

Lika lång tid (slö)sprang jag på land. Det var betydligt lugnare i skogen och spradan var ljuvlig!

Ingen trängsel och inget skrik. Så skönt!

Kram från Ingmarie