Sprada

Skåneleden och Flickorna

Nu vet jag både hur lång, kuperad och makalöst vacker Skåneleden mellan Utvälinge och Ransvik är och det är tack vare Catrine som tog mig med på detta löparäventyr.

Lugnt och fint tog vi oss fram på grusvägar, stigar, spång, ängar, ett kalkbrott ute i typ ingenstans, en cool hängbro och hagar där man fick passa vad man satte fötterna. I alla fall om man ville undvika att lyan skulle lukta ko/får-bajs för obestämt lång tid framöver.

Precis innan Arild fick vi zick-zacka mellan får och kossor. De brydde sig inte ett skvatt om oss men jag hade allt lite skrämselhicka när dessa låg precis vid grinden vi skulle ut genom men de var lika lugna som de var söta. Vet i sjuttsingen om de ens märkte att vi passerade.

Efter Arild söta lilla hamn och gulliga hus börjar b-a-c-k-a-r-n-a. De är branta både upp- och nedför så benen fick verkligen jobba men utsikten topparna gav var värt allt. Catrine är en sjukt duktig ultralöpare med tokstarka ben så jag fick kämpa på för att hänga med henne. Men hon är också en perfekt guide och utan både prestige och krav på fart. Hon liksom jag har bara längtan efter att få röra oss ute i naturen.

Vi var även förbi Kullamannens grav. Eller åtminstone legenden om den.

Sista biten ner till Ransvik var det mest nedförsbacke. Jag har aldrig varit där och det var minst sagt en positiv upplevelse! Supermysigt ställe där vi badade och fick sällskap av våra snälla män som hade med sig både mat och torra kläder.

30 km blev det och många höjdmeter. Så himla tacksam både över äventyret och sällskapet!

Min och Anders dag var dock inte slut där. Via en (gratis)dusch på campingen i Mölle så åkte vi till Flickorna Lundgren på Skäret  för att ffa fira Anders födelsedag som var för en vecka sedan men även för att få uppleva deras ”Lyktafton”. Har aldrig varit här heller och jösses så fint, mysigt och gulligt ställe!

Maten var absolut god och helt ok men jag tror det är för fikat och miljön man ska åka omvägen hit.

Jag kommer somna med ett leende på läpparna i kväll.

Kram från Ingmarie

Ven med extra allt

Så länge jag har vetat om att Ven finns har jag velat åka dit och när jag dessutom fick se att det finns en etapp av Skåneleden där så har längtan blivit ännu större. Lägg till att varenda kotte som varit där är lyriska över ön, reklamen och varenda bild man ser är som tagen ur en sagobok. Såklart jag hade skyhöga förväntningar när vi tog båten över från Landskrona.
Skulle de infrias eller skulle jag bli besviken?

Välkommen till Ven! Mitt ute i det blåa Öresund reser sig ön brant ur havet och bildar en grönskande platå med en vidunderlig utsikt mot de skånska och danska kusterna. En ö som är enkel att uppleva och lika enkel att förälska sig i.

Det går att åka från Helsingborg under en kort period på sommaren men vi missade sista dagen med fyra dagar. Med facit i hand så blev det väldigt bra men det visste vi inte då.

30 minuter tar färden och väl där var det plättlätt att hitta vart vi skulle.

Jag skulle springa hela Skåneleden och Anders skulle gå en del av den med ett första mål att kolla in Tycho Brahe-muséet som ligger nästan mitt på ön.
Skåneleden går på mestadels fina grusvägar och stigar men jag är förvånad över hur mycket asfalt det ändå var. Det går upp och ner, slingrar sig utmed havet, in i skogen, över ängar, förbi prunkande trädgårdar och genom små fiskebyar. Att säga att det var helt galet vackert räcker liksom inte. Det var magiskt fint och så oerhört fridfullt!  Det blev många fotostopp men även pauser för att mumsa på björnbär. Det fanns obegränsat av dem på hela ön!

Vid campingen kunde jag inte hålla mig längre.Havet kallade och jag lyssnade för hur skulle jag ha kunnat motstå detta?

Jag visste ju heller inte då att jag skulle komma dit en gång till när jag och Anders traskade dit efter fikapausen mitt på ön.  Det finns en hel del matställen men dels var där klent med vego-utbud och dels var det hutlöst dyrt. Vi köpte istället mega-goda brödbullar på bageriet och kaffe plus kaka på Tycho Brahe caféet eftersom Anders redan var där. Helt perfekt!

13 km löpning blev det för mig innan vi traskade vidare tillsammans. Märkligt nog såg jag inte en enda till som sprang. Däremot oräkneliga som cyklade. Kanske var det för att jag var så unik som så många verkade komma ihåg mig på båten hem för det blev väldigt många som sa de sett mig springa förbi på lätta ben. (Något jag tolkar som att de behöver synundersökas för några lätta ben hade jag då inte! haha)

Vi tog oss ner till campingen igen men i stället för att bada där en gång till så gick vi vidare till hamnen för ett dopp. Ljuvligt!

Vi hade verkligen en perfekt dag på ön och på hemvägen förvandlades ljuset så allt på något vis blev inbäddat i ett dis och om möjligt ännu vackrare. Så ja, Ven levde verkligen, verkligen upp till mina förväntningar. jag skulle dock inte vilja bo där men det är en annan sak.

Så var det det där med Landskrona. Om vi inte hade åkt därifrån så hade vi nämligen missat den fina Citadellen som vi spontanbesökte och som mer än väl är värt ett besök!

Från början av 1700-talet användes fästningen som fängelse och 1827 blev det fängelse för livstidsdömda. Under 1900-talet fungerade Citadellet som tvångsarbetsanstalt för kvinnor. Citadellet är Nordens bäst bevarade slott från 1500-talet och är Sveriges enda bevarade jordfallsfästning.

Citadellområdet är idag en härlig, grön plats som inbjuder till umgänge. Här finns en stor lekplats, café, konstnärer och butik med antikviteter.

Nu är både hjärtat, själen och huvudet fullt av fantastiska och härliga intryck som skapat fina, fina minnen.

Alltså jag älskar semester och jag älskar Skåne!

Kram från Ingmarie

Bästa sättet

Förutom att jag inte är så förtjust i att gå upp tidigt så finns det andra anledningar till att jag väljer att jobba (nästan) enbart kvällspass.

Jag kan alltid yoga/meditera en stund på morgonen och äta frukost i lugn och ro.
Jag hinner också alltid träna innan benen blir blytunga av att ha traskat på betong och jag hinner njuta av både dagsljus och frisk luft oavsett årstid. Sen får jag ju lite extra ob-tillägg också fast det i ärlighetens namn mest är ett hån.

Det bästa sättet (för mig) att bli redo för ett jobbpass är utan tvekan att sprada. Då får jag liksom det bästa av det bästa!

Vilka tider jobbar du helst när du får välja?

Kram från Ingmarie

Ännu en helg är över

Det är högst oklart hur det hände men när jag frågade Anders om han ville med på intervaller i går så svarade han ja.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det går alldeles utmärkt även om man inte har varken samma fart eller gör lika många. Varje set var 2 min bort och 3 x 30 sek tillbaka. Tanken är att man ska komma tillbaka till startpunkten på de där 3 x 30 men det är lättare sagt än gjort för en som har max 3 växlar. Jag körde 8 set och Anders 6 och vi hade det galet skoj samtidigt som vi kämpade på riktigt bra.

Mina ben var spagetti efter de avslutande utfallsstegen och grodhoppen och jag tror banne mig jag höjde vattentemperaturen flera grader.

I dag kämpar jag (märkligt nog) varken med träningsvärk eller stela ben men däremot med nattjobbs-baksmälla. Jag ogillar verkligen den känslan. Seg i kroppen och i huvudet, jag vet inte om jag är hungrig eller vill spy, om jag ska andas eller inte, stå, sitta eller ligga. Nu har jag ju varit i den här statusen oräkneliga gånger förr och vet att det inte hjälper att vara passiv och inaktiv. Vara ute, träna, skapa och hålla igång är utan tvekan bästa sättet att komma in i en något sånär normal rytm igen. Allt är dock helt kravlöst och lågintensivt.

Löptur i ömsom regn och sol med en luft som luktade så gott att jag nästan luktade ihjäl mig!

En sväng på gymet samtidigt som jag med emellanåt kollade hur det gick för Truls på OS. Vilken kille alltså!

Sen ner till havet medan regnet strilade och jag inte såg mer än en meter framför mig men jag skulle ju ändå bli ännu våtare så det spelade ju absolut ingen roll. Vattnet var ljummet och jag var helt ensam där. Märkligt…

Avslutar dagen med att kolla på Sarah och de andra superatleterna och förhoppningsvis somnar jag ovaggad i kväll så jag pallar den sista veckan innan 13 dagars semester.

Kram från Ingmarie

Inget blev som planerat

Kroppen alltså. Kommer jag någonsin att begripa mig på den?

Efter två, för mig, tuffa dagar med långpass, dubbla tuffa styrkepass och ett simpass så tänkte jag ta det riktigt lugnt på löpturen i dag. Dessutom har jag haft en konstig känsla i min vänsterfot från i tisdags då jag t o m hastigt fick stanna en stund för att det gjorde riktigt ont. Så där som om den liksom låst sig. Tack och lov gick det över men sen har jag känt det av och till hela tiden.

Sprang i väg och kände av foten de första 4-5 stegen sen var det helt borta. Benen var trötta och jag flåsade ovanligt mycket i första uppförsbacken. Tänkte att det här kan bli ett ytterst segt lugnt pass..

Men så hände något och fråga mig inte vad.

Efter ganska exakt 15 minuter så tyckte hjärnan att lite tröskelträning nog vore skoj! Bara 15-20 minuter för att väcka kroppen. JA sa benen och sen bar det av. 15 minuter blev 20 blev 25 blev 30 och det kändes bra precis hela tiden!
Jag var inte egentligen inte riktigt trött förrän jag kom hem och då är det ju helt ok! Helt ofattbart!

Sen var tanken att simma lite i havet men även om vågorna inte var jättecrazy så kände jag att det var lite to much for me just i dag och utan sällskap. Fint var det i alla fall och att sprada funkade såklart finfint!

Det blev poolrun i stället och det var inte så illa det heller för jag hade minsann hela bassängen för mig själv! Nu kan jag ju i och för sig bara använda en bana men ändå. Känslan av att vara helt ensam är jättehärlig!

Kram från Ingmarie

Favorit i repris; Landskrona – Helsingborg

För nästan exakt två år sedan gjorde vi samma grej och sprang mellan Landskrona och Helsingborg. Efter i dag är jag minst lika kär i sträckan som då och jag hoppas och önskar detta kan bli vår lilla tradition.

Den är makalöst vacker och innehåller typ allt. Även industriområden men dels kan de ju faktiskt vara riktigt coola och dels spelar det ingen roll när man har bästa Anna som sällskap. Det finns oändligt många samtalsämnen att beta av och dessutom är hon snäll nog att anpassa farten till min något långsammare än hennes vanliga. (Jag tröstar mig med att hon fortfarande är ungdom även om hon i alla fall kommit upp i vuxen ålder.)

Vi ses i Landskrona och i motsats till förra gången är det sol. Vi kryssar oss fram mot havet och Skåneleden men inte alls samma väg som förra gången tydligen för bilderna blir inte alls desamma. Inte hela tiden sedan heller och jag vet inte riktigt hur det gick till! En del foto från förra årets äventyr minns jag inte alls att jag såg i dag. Har de tagit bort statyerna och bänkarna eller var jag bara helt lost i skallen? Men vem bryr sig? Det var ju lika magiskt och backarna var lika branta för nej Skåne är inte platt.

 

Många fotostopp och 25 km senare var vi framme vid ”min” brygga, som f ö är precis vid Helsingborg Marathons mål, för en välförtjänt och efterlängtad sprada. Mina fötter var inte jätteglada i dag så det kändes extra skönt för dem att få komma ner i det svalkande havet. T o m Anders badade när han mötte upp oss! Fredrik hade cyklat från Malmö och tyckte säkert det var lika härligt som oss. Hur kan man inte gilla det liksom…?

Sånt här kräver såklart mat och valet var enkelt. Bruket Kaffebar har kanske inte den längsta menyn men både den och kaffet är garanterat gott och man blir precis lagom mätt.

Är osäker på om det var den, solen, det fantastiska sällskapet eller siestan jag tog vid havet efteråt som gjorde det men jag drog till gymet framåt kvällen. Tänkte att lite core och stretch skulle sitta fint.

Så blev det inte…

Det blev ett rejält benpass inkl resten av kroppen plus stretch.

Kan bli en mycket intressant morgondag…

Kram från Ingmarie

Välutnyttjad måndag

Phju!
Jag var inte mycket att hänga varken i julgranen eller ens i garderob i går kväll när jag slutade jobba. Fyra tuffa dagar med högt tryck och många timmar tär på mig ffa mentalt.
Dessutom hade jag kört lite intervaller i går innan jag trampade iväg mot sjukan. Inget avancerat och inget som dränerade mig men ändock. Benen fick jobba lite extra. Å andra sidan får jag energi av träning så jag tror faktiskt att det är enbart av godo att få upp pulsen och svettas lite. Har aldrig begripit hur de som sover nästan fram tills de ska jobba pallar!

Jag var även en sväng ner till havet men jösses vad det var vilt! Jag fick hålla mig stenhårt i stegen för att inte dras med ut och vågorna gjorde att jag blev garanterat både duschad och sköljd.

I dag sov jag längre än klockan… Plus att det blev en siesta i solen på em. Tror jag behövde det…

Simpasset bidrog säkert också. Jag kan verkligen bli jätte-sömnig efter det. 2000 m som kändes riktigt bra blev det i alla fall.

Havet var lugnare och precis lagom busigt i dag. Tror det är minst 20 grader i vattnet nu!

Jag hoppas jag är pigg(are) och på hugget tills i morgon för då blir det äventyr igen!

Kram från Ingmarie

 

Andra tider

För 20-30 år sedan, t.o.m 10 år sedan, så hade jag inga större problem med att springa ett längre pass dagen efter intervaller. För 30 år sedan kunde jag dessutom springa 3 (!) intervallpass/v och ett långpass på upp mot 3 timmar. Plus styrka, vattenlöpning och rörlighet.
Nu för tiden kan jag inte ens drömma om det även fastän farten är betydligt långsammare.

Men så är det. Åldern gör oss varken snabbare eller starkare och utmaningen är väl helt enkelt att minska den nedåtgående spiralen så mycket som möjligt. Dvs (fortsätta) träna både kondition, styrka, balans och rörlighet.

Jag har varit löpare i över 40 år och är oerhört tacksam för att jag så att säga ”fått ut” något” av all min träning. Det finns ju faktiskt de som tränat och kämpat betydligt mer men ändå inte fått uppleva att vinna ett endaste lopp. Det jag fått uppleva tack vare löpningen är det få förunnat och jag vet att den kommer att ge mig ännu mer!

Men tillbaks till början. Eftersom det är betydligt tuffare och innebär mycket större skaderisk att springa längre pass dagen efter intervaller så undviker jag det men ibland ”måste” jag pga jobbet. Det schemat jag har nu har jag inte lagt själv för då hade jag absolut inte lagt fyra långa arbetspass efter varandra. Det är nämligen det jag har framför mig nu, minst 35 timmar på 4 dagar, och det var därför jag ville springa lite längre i dag trots gårdagen..

21 km är inte jätte-långt men det var fullt tillräckligt för mig i dag. Tog mig bort till Filborna och Bruces skog och det enda jag väl möjligtvis saknade där var lite backar. Området är väldigt vackert och jag såg allt från djungelskog, blomsterhav och öppna fält till modell-flygplan, islandshäst-banor och betande kossor.

När jag kom hem tog jag hojjen till havet för benen, och ffa fötterna, hade blivit riktigt sura om jag tvingat dem att springa uppför backen hem igen. Guppiga små vågor och dunderskönt vatten!

För att riktigt suga ut det sista ur benen var jag med på ett Crosstraining-pass nu i kväll och jag fick t o m Anders med mig! Det var ju liksom inte i går… Få se hur lång tid det tar tills det blir nästa gång. Jätteroligt och jättesvettigt var det i alla fall om du frågar mig!

Så även om jag är långsammare och äldre, 58 och ett halvt år minus 2 dagar om jag ska vara exakt, så tänker jag fortsätta träna och utmana mig ända tills det är dax för trä-fracken. Eller snarare urnan.

Hur tänker du om att bli äldre? Ta det lugnt eller köra på?

Kram från Ingmarie

Gäller att se fördelarna

Om man nu ändå ska jobba när solen skiner som bäst så är det en stor fördel att jobba en helg-kväll eftersom vi nu under sommaren inte börjar förrän kl 14. ”Kostnaden” är att vi inte får någon rast och att det blir ett pass extra för de totala timmarna måste ju trots allt jobbas.

Hur som helst så var jag fri som fågeln till kl 13.30 när jag cyklade till jobbet. Då hinner man ganska mycket.

Som t ex att sprada. Det är faktiskt en perfekt grej att göra innan man ska in i röran. Fantastiskt fin natur, frisk luft och ljuvligt vatten. När jag sprang nere på strandpromenaden kändes det som jag var i Santa Monica i Californien! Så himla häftigt! Visst har jag sagt att jag älskar att vi flyttat hit?

Det finns faktiskt fler fördelar med dessa fina soliga och varma dagar. Jag kan cykla i T-shirt både till och från jobbet och jag slipper frysa när jag är där.

Kram från Ingmarie

Helsingborg – Ängelholm

En ledig fredag med fint väder. Såklart jag ville vara ute och såklart jag ville springa lite längre. Jag visste dock inte varken var eller hur långt. Inte ens när jag stack ut. Tänkte att jag bestämmer efter hand och eftersom jag inte hade någon som helst tid att passa och ett sommarkort som gör att jag reser ”gratis” i hela Skåne så kände jag mig oerhört fri!

Började i Pålsjöskogen och tog mig upp mot Maria Park och sen till Laröd. Där har jag alltid tagit vänster ner mot havet men i dag valde jag höger in mot landet i stället.

Någonstans djupt in i hjärnan hade en liten idé och önskan om att korsa hela Kullahalvön fastnat och när det händer så sitter det fast hårdare än om jag använt Proxylim. Samtidigt visste jag att om jag väl tagit höger i Allerum så fanns det ingen återvändo och inte ens en buss.
Jag tog inte höger. Jag sprang faktiskt rakt fram. Av misstag. För jag ville ta höger. Jag ville prova springa hela vägen till Ångelholm. Både för att se hur det såg ut och för att testa hur mycket fötterna skulle protestera.

Så jag vände och svängde norrut.

Det var många väldigt långa rakor och mycket asfalt. Enda gruset, förutom i början, var en halv evighetslång raka utmed järnvägsspåret. I motvind…

Två gånger fick jag stanna för att fylla på vatten. Båda gångerna från snälla människor som var ute i sina trädgårdar. Man får inte vara blyg när man springer på ödsliga vägar och det samtidigt plötsligt blivit riktigt sommarvärme för en dag.

Förutom många raksträckor var det också många roliga skyltar, magiskt vackra ängar, oräkneliga kor och hästar, öde vägar, öde hus, pampiga gårdar och både racercyklister och långfärdscyklister men noll (!) andra löpare.

När jag korsade 112an mellan Tånga och Utvälinge hade fötterna protesterat av och till en bra stund men nu blev de jättearga på mig. Mitt vänsterben också. Men med ”bara” 7-8 km kvar ville jag verkligen inte stanna. Det hade förresten inte hjälpt för då hade jag fått vänta till kvällen när Anders hade kunnat hämta mig. Så jag gnetade på. Sprang fel en gång men sen såg jag den! Ängelholms tågstation!

Efter 34 km nådde jag mitt mål!

Fötterna och vänsterbenet var varken gladare eller surare och helt ärligt hade jag nog kunnat lite till om jag hade velat men jag var väldigt nöjd där. Jag hade hoppats att det skulle finnas en Pressbyrå eller liknande på stationen men det var lika öde som en nedlagd bensinmack. Det bra var dock att jag behövde bara vänta 15 minuter på tåget och ytterligare 30 minuter senare hade jag både kommit fram till Helsingborg, sterssköpt en macka och satt på bussen hem.

Men i stället för att chilla i lyan resten av dagen tog jag direkt hojen ner till havet. Det är ju nedförsbacke dit och efter att ha plaskat omkring en bra stund var jag som ny igen och uppförsbacken tillbaka kändes precis som vanligt.

En mycket bra fredag och jag tror jag somnar ovaggad.

Kram från Ingmarie