Bjäre trail 2025

Jag har varit på väg flera gånger att kuta Bjäre trail men det har alltid varit något som sabbat den planen. Tills i dag.

Så här beskriver de själva loppet;

Bjäre trail – ett terränglopp utöver det vanliga

Vågar du anmäla dig till ett trail-lopp som erbjuder det mesta och lite till … Banan är VÄLDIGT kuperad! Ni springer upp och ner längs Hallandsåsens norrsida, ni kommer springa genom Sinarpsdalen, närmare Astrid Lindgrens ”Körsbärsdalen” kommer man inte i verkligheten (enda skillnaden är att körsbärsträden inte blommar i juli). Ni springer genom täta bokskogar med forsande vattenfall, beteshagar med betande djur, nedlagd skidbacke, nedlagd järnväg.

Många har sagt -”aldrig igen” när de har gått i mål, men alltid återvänt året efter! Det utlovas förutom massor av mjölksyra i benen en otaliga tillfällen till leenden och sagolik utsikt som slår det mesta. Välkomna med din anmälan!

Så jag visste dels av denna text och dels av historier från löpare som kutat det att det är t-u-f-f-t men helt klart hade jag ändå inte fattat…
Trots att det står VÄLDIGT kuperat med STORA bokstäver.

Det finns flera klasser att välja mellan och jag valde 17 km. Med facit i hand är jag glad jag inte var tokig nog att välja det dubbla.


Starttiderna var utspridda även inom klasserna och först tyckte jag det var lite konstigt men nu vet jag att det var jättesmart! Det blev i princip aldrig någon kö ens på de allra smalaste partierna, det fanns alltid någon att följa och det blev en utspridd målgång vilket också gjorde att det var gott om plats.

Före start gick arrangörer Sven (Nilensjö – tvillingbror till välkända BG som bl a gör super-tidningen SPRING)  igenom banan och prick på starttiden fick vi springa i väg.

Vi kan väl säga som så här. Framförallt de första 6 km var väääääldigt mycket utanför min comfort-zone. Faktum är att jag undrade om jag skulle tvingas bryta när skulle kravla mig över en bäck med hala stenar och sen vidare upp för en backe med absolut noll fäste och noll grejer att hålla sig i. Det var första stället jag är glad att ingen filmade just där. Det blev många fler där jag tänkte samma sak men det visste jag ju inte då. Jag vågade inte ens ta fram telefonen för att skapa bildbevis.

Efter ca 5,5 km kunde man välja ”enkla långa” eller ”korta svåra”. Jag behövde inte ens fundera. Mitt adrenalin var redan förbrukat men det finns tydligen en reserv för det skulle visa sig att den ”riktiga trailen”, som en medlöpare sa, inte ens hade börjat. Det var också där jag messade Anders och skrev att det här kommer att ta tid.
Vattenfallen var i alla fall magiskt vackra!

Att ”ladda” med  först ett halvakut tandläkarbesök på 2,5 timmar, sent jobb och sen en  sen konsert-kväll som genererade i 5-6 timmars sömn var högst troligt inte den bästa. Benen var som klumpar och eftersom jag är klumpigare än klumpig när det blir allt för mycket bröte i form av stockar, stenar, stängsel och stegar så blev kilometer-tiderna därefter. Jag krälade på alla fyra så många gånger att jag inte kunde hålla koll på antalet till slut. Tack och lov att det var torrt för hade det regnat hade det varit stor risk att jag hade fått ( i bästa fall) åka tut-tut bilen.

Att lida av svindel som jag på en sån här bana där man emellanåt springer på skrå utmed stup och ska upp och ned för tokbranta backar är verkligen att utmana sin comfort-zone. Jag var på riktigt ruskigt rädd mer än 7 gånger.
Som sagt var, Skåne är inte platt om nu någon tror det. Satan i gatan vilka backar det var men utsikten alltså!
O lallaaaa!

 

Mitt första mål var att komma mål med armar och ben i behåll. Check på den men jag såg desto fler som for i backen och som efteråt fick tvätta blod och gå med is-påsar. De var också en smula smidigare och snabbare än mig om jag säger så.. Jag mesade rejält och tappade en massa tid bara för det men helt ärligt, vem bryr sig?

Jag hade ett hemligt tidsmål men när de första 6 km tog nästan en timme så insåg jag att det kunde jag fet-glömma. Nu blev det dock långa perioder av riktigt springvänliga stigar och vägar så de resterande 11 km gick betydligt snabbare men med bly-ben hjälpte inte det.


Kom i alla fall långt ifrån sist och jag tror jag var 3a i min ”mogna damer-klass”.

Sven och BG har verkligen gjort ett kanon-lopp och efteråt fick man både banan, bulle, en påse med en massa grejer och en sån där härligt tjär-doftande medalj! Jag sniffade nästan ihjäl mig! Är det bara jag som blir så? Älskar att stå vid järnvägsspår och jag blir även lika sniff-benägen i ex källare och trappuppgångar som luktar cement. Undra just vad det är för brist jag har..

Efteråt var det bara en sak, näst efter att dricka mig otörstig, jag ville och det blev i gulliga Magnarps hamn.

Och efter det kom hungern. Det är märkligt det där men när man inte har behov av mat verkar det finnas caféer och restauranger i varenda hörna men när man vill ha då finns typ inget på flera mils avstånd. Vi chansade till slut på Baguetteria utanför Ängelholm och fick två riktigt smarriga baguetter som stillade hungern en stund.

Nu är vi hemma igen och det är så himla mysigt att komma hem till de där två fyrbenta. De verkar dock inte ha saknat oss lika mycket som vi dem och är mest intresserade av tvättmaskinen…

Kram från Ingmarie

Mer träningsvärk och ett fantastiskt paket

Träningsvärken från måndags-festen hade knappt lagt sig innan jag skaffade extra mycket till i dag.

Inte pga löpturen i morse där hemma för den var väldigt lugn och sansad.

Sitta på tåget till Halmstad eller bli fixad hos frissan ger absolut noll träningsvärk men det sistnämnda är bra härligt! Synd bara att man inte har en friss-Anne hemma så håret kunde se lika fint ut varje dag…

Den, frissan alltså är redan ”förstörd” för det fixade dubbelpasset på Sats och det är även det som redan gett mig ny go träningsvärk.
Abs + Transformer = sjukt skoj!

Jag hade även på min nya fin-tröja och jag hoppas den ska ge mig massor av energi den 6/9!

Jag fick nämligen ett paket för några dagar sedan…

Med det här!

Alltså vilken lycka! Ska bli så galet skoj för jag vet ju att både arrangemanget och banan är toppen-fint och bra på alla sätt och vis!
Mitt enda (lyx)bekymmer är vilken sträcka jag ska välja…
Förnuftet säger halv-maran men hjärtat säger hel-maran.
Nu är det dock som så att ”byta upp sig”, dvs vilja springa hela, är mycket enklare än tvärtom eftersom halvmara-platserna kommer bli helt utsålda. Därför blev det så här men med chans att jag kan ändra mig.

Känns som ett klokt beslut just nu i alla fall men det är långt till september så jag lär ändra mig och tok-vela ett antal gånger innan dess.

Ska du springa?

Kram från Ingmarie

Hammer trail 2025

Jag förstår att Hammer trail kallas för Danmarks hårdaste traillopp.
Mamma Mia. Det var mer än en gång jag undrade om benen skulle vika sig eller om jag ens skulle överleva eller trilla ner för något stup och bli upplockad i olika delar. Nej jag skojar inte.

Vi var i perfekt tid till loppet och behövde bara gå en kort promenad till startområdet. Det blåste rejält och jag frös så jag skakade. Därav både jacka, vantar och pannband…

Men du vet hur det är. Det tog typ 20 minuter sen var värmen tillbaka i kroppen och allt det där extra åkte av. Resten av tiden var det faktiskt perfekt temperatur och jag tackar vädergudarna för att det inte hade regnat för då hade jag garanterat inte kunnat hålla mig på benen.
Tydligen är banan aldrig samma från år till år vilket gör att det aldrig går att jämföra men själva sträckorna är desamma på våren. (På vinter-upplagan är de något kortare.)  Det finns massor av olika klasser att välja mellan och jag hade som sagt var valt ”mellan-distansen” 25 km och Anders 8 km. Längsta är 50 miles och även om jag vet att man aldrig ska säga aldrig så kan jag nog säga det om att försöka ta sig an den banan. Inte ens 50 km är jag sugen på.

25 an är ett 17 km varv + den där 8an som även går upp på Hammeren Fyr. För mig var det dock inte varken vägen dit upp eller något annat upp heller som var det jobbigaste. Det fanns betydligt värre utmaningar…

Men jag tar det från början.  Starten gick i exakt tid och vi var många som valt just 25an. Som alltid känner jag mig som en fjant bland alla andra coola ”riktiga” traillöpare med dubbade skor och tonade glasögon.

Som planerat tog jag det lugnt från början men första halvtimmen var ändå slitig för jag tyckte det var jobbigt att andas. Kändes som jag hade damm i lungorna och det hade jag kanske för dammet yrde verkligen!
Gillar man inte backar så är detta lopp inget att ens fundera på för de kommer i princip direkt, de är många och ibland sjukt branta både upp och ner. Dessutom är det ett gäng trappor inlagda. Men belöningen i form av utsikter som aldrig kan beskrivas gör att man glömmer mjölksyran fortare än kvickt.

De första 17 km är utan tvekan de finaste. Jag var helt lyrisk och var utan tvekan den som ropade wow, OOOH och kolla så fint  flest gånger och när vi sprang genom ramslöks-ängarna höll jag på att andas ihjäl mig för åh vad det luktar gott! Vi sprang över ängar bland kossorna (tack och lov var de totalt ointresserade av oss), förbi små byar, uppför på stigar, nedför på stigar, över/under stockar, uppför branter, nedför branter, genom stenbrott, utmed havet, förbi gigantiska klippblock och genom vitsippehav och grönskande bokskog. Vi var även upp och igenom Hammershus slottsruin! Vilken tur vi inte betalade snordyr parkeringsavgift i går för att kolla på det på avstånd. haha

Den första rejäla utmaningen för mig var någonstans efter Vang när vi skulle rakt ner, ja rakt ner, till havet. Stigen var förvisso torr men det var full av rullgrus och rötter och lider man som jag dessutom av svindel så blir det inte direkt enklare…
Jag är tacksam de som var bakom inte hade bråttom utan tvärtom sträckte ut både en och två hjälpande händer. Det var lika brant uppför och även om det är fysiskt jobbigare så är jag säker på att pulsen var lägre än nedför. Så mesig är jag.

Efter 17 km fortsätter man på den där 8an och helt ärligt hade jag kunnat vara utan den för det var på tok för mycket bröte för min del och ffa var biten på klipporna en mardröm. Här var jag verkligen verkligen utanför min bekvämlighets-zon och det är nog mest ett under att jag inte stöp eller fastnade någonstans.

Vägen upp till fyren var egentligen inga större problem förutom att jag höll på att stupa då foten fastnade i ett snår.

Jag hade hoppats på lite löpvänliga stigar efter de där vidriga klipporna men tji fick jag. Det var upp och ner och kringelikrok i princip hela tiden och för att inte snubbla höll jag blicken nedåt och höll på att springa på en stor get som plötsligt dök upp!
De där sista 8 km var bland de långsammaste jag tagit mig igenom någonsin just för att det inte gick att kuta och helt ärligt blir jag lite less när det är så.

Men jag tog mig i mål utan nästan en skråma och jag är både supernöjd, jätteglad och obeskrivbart tacksam! Undrar dock om strumporna någonsin kommer att bli vita igen…

Anders som ju känner mig ganska bra trodde nästan inte jag skulle ta mig runt de där sista 8 just pga allt bröte så jag är extra nöjd över att det dessutom gick snabbare än jag hade trott. Är sjukt glad att jag gnetat både backar och benträning på gymet för det hjälpte säkerligen! Anders är en gammal orienterare så han klarade av brötet finfint. Värre med backarna…

Kön till maten efteråt var evighetslång men det var det värt!

På hemvägen stannade vi i Hasle för jag hade en liten önskan kvar…

Nu är vi tillbaka i vår lilla stuga och chillar för fullt.

När jag var på väg ner för de där branterna så svor jag på att aldrig göra detta lopp igen men nu så här efteråt så har jag ändrat mig men nästa gång kommer jag troligtvis att nöja mig med den fina delen och ”bara” kuta 17 km. Men som sagt var, man ska ju aldrig säga aldrig!

Tack Hammer trail för en magiskt äventyrlig och fin dag!

Kram från Ingmarie

Österlen trail 10 år och Friden

Österlen trail är utan tvekan ett av vårt lands vackraste lopp och ett av mina favvolopp alla kategorier. I år firade de 10 år och jag hoppas det blir minst lika många till. 🙏🏻

Förra gången jag kutade det var för två sen då jag valde att springa 60 km.

Detta året nöjde jag mig med 22 km. Om jag inte minns helt fel har jag gjort det minst två gånger innan varav ett som springande reporter för RW..
😅
Det finns även 14 och 6 km som man kan kuta i morgon så det är verkligen ett evenemang för alla!

22 km är helt klart kortare än 60 men det betyder inte att det är en easy walk in the park. Backarna är både sega och branta, ”staket-stegarna”, spången, naturhindren, stockarna och de supersmala stigarna som inte tillåter ens en bergsget att springa om är många och avlöser varandra hela tiden.

Innan start. Fullt i princip alla klasser.

Trapporna innan mål är  vida beryktade och inte att leka med men just i dag gick de konstigt nog riktigt lätt.

Mest är det ändå så bedårande vackert att jag nästan tappar andan vilket ju är mindre bra när man samtidigt ska kuta.🤪

Banan är välmarkerad och går genom skog, över ängar, på grusvägar och som sagt var upp och ner. Upp går ju an men för en som lider av svindel är en del av nedförsbackarna en rejäl utmaning! 😱 Men jag höll mig på benen, tog det lugnt och njöt precis hela vägen.😍

16 minuter långsammare än för 8 år sedan men en 3e plats i min åldersgrupp. Det är jag jättenöjd med! Älskar den fina medaljen som dessutom luktar underbart av tjära!

Hängde kvar en stund innan vi for mot havet. Jag badar ju mer än gärna men just i dag var det lite extra nödvändigt inför finalen på denna mini-resa.

Några kilometer utanför Kivik ligger Friden – vid vägs ände.. Jag hade aldrig hittat det utan vår vän Helens tipsande för det ligger verkligen vid vägs ände! Så mysigt! Extra härligt att få uppleva detta med våra fina vänner!

Deras grej är pizzor men inte vilka som helst. Här snackar vi hantverk med extra allt och t o m jag som inte är någon särskilt stor pizza-fan dog njutar-döden flera gånger om!

Nu är vi hemma och jag säger tack alla och allt för i dag!

Kram från Ingmarie

En fredag med allt möjligt härligt

Yin Yoga med singing bowls. Ja du hör ju redan på namnet att det måste vara något speciellt och det var det! Min själ svävade helt iväg. Underbart!

Tror det blev extra härligt eftersom jag kom dit direkt efter att ha simmat 2000 m. Då passar det liksom perfekt med värme och lugn.

Lunchen åt vi på Sveriges kanske mest gömda pärla. Borgeby stenugnsbageri & café
ligger nämligen väl gömt i ett megatrist industriområde. Det var rena turen att vi hittade det en gång för längesedan när vi var i krokarna. Jättemysigt och jättegott och så fantastiskt att kunna sitta ute i deras träödgård i solen.

Lite mer österut ligger Ale stenar. Vi har varit där en gång förut, jag springandes och Anders körandes för att plocka upp mig när jag var klar, och den gången var vi verkligen inte ensamma. Ale stenar måste vara ett av Sveriges mest besökta platser men i dag var vi där helt ensamma! Vilken magi!

Nu är vi dock här. I gulliga Simrishamn. Där vi snabbt konstaterade att husen inte är gjorda för anders.

I morgon åker vi till Christinehof slott där jag ska få (hoppas jag) njuta av 22 km i vacker natur. Ser verkligen fram emot det!

Kram från Ingmarie

Borta!

Redan när jag cyklade till gymet i morse hade massor av det där vita som kom i går försvunnit. Ännu mer var borta när jag cyklade till jobbet och nästan allt när jag cyklade hem nu i kväll. Dessutom hade jag medvind! Sånt blir jag minsann lite extra glad och lycklig över.

Och om du undrar så var det den vanliga röran på jobbet och gick styrketräningen gick väldans bra!

Kram från Ingmarie

 

 

Mitt val

Det brukar ju heta att man har alltid ett val och i princip håller jag med om det. Vi väljer inte (alltid) det som händer men vi kan nästan alltid välja hur vi hanterar det som händer. (Något som såklart kan vara lättare sagt än gjort och inte innebär att man inte får vara ledsen/arg…)

Jag hade kunnat välja att vara bitter, arg och ledsen för att jag vurpade med cykeln och fick sådana sår att jag inte varken ville eller borde vara med på planerade Halmstad Swimrun i dag. Hasvet är ok men Nissan är inte direkt känt för att vara ren om jag säger så.
Pga av mina (genetiskt) kassa fötter så är en asfaltsmara så gott som uteslutet om jag inte vill ha extra ont och få extra mycket problem. Inte ens Newton-skorna kan hjälpa mig där annars hade Helsingborg marathon varit ett perfekt substitut.

Men nu är det som det är och jag väljer att tänka annorlunda trots detta…

Jag kan ju springa och det är tack vare de ovan nämnda skorna och jag kunde t ex springa intervaller i dag i det fina Ingmarie-vädret.

12-10-8-6-4-2 minuter.

Jag har upplevt marathon-loppet genom att heja på massor av löpare och allra mest på Catrine och Anna.

Helsingborg har massor av fina stränder och havet är alltid nära och jag har kunnat njuta av allt i dag. Har jag sagt att jag älskar denna staden?

Men inte nog med det. Fick ett infall och drog till gymet nu i kväll. Hade 40 minuter på mig innan de stängde och fick inte bara ett bra pass utan lyckades även lyfta ännu tyngre än min egen vikt.
Bara så där! Det extra bra är att det kändes (hyfsat) lätt också!

En annan bra grej är att jag slipper förhoppningsvis vara race-stel i flera dagar och kan träna på som vanligt. Det är ju faktiskt det jag gillar allra mest.

Hur tänker du när livet känns en smula olustigt?

Kram från Ingmarie

Bockstens trail med efterfest

Aldrig hade jag kunnat ana vilken heldag det skulle bli när klockan ringde kl 07 och det var kanske tur för då hade jag kanske blivit trött redan innan.

Vi hämtade upp Maria för att åka till Åkulla och Bocksten trailrun. Maria skulle springa 12 km, Anders 5 och jag 22. Det märkliga var att Maria startade först, en kvart senare Anders och ytterligare en kvart senare jag. Jag kan inte riktigt få ihop varför de valde den ordningen. Själv hade jag ju valt de längre sträckorna först. 44 km startade kl 08 så där var det ”rätt” tänkt.
Förutom lite kaotisk parkering så flöt det i alla fall på bra och jag kunde heja på båda när de sprang iväg.

Hela loppet var i princip fullt och i min klass tror jag taket var nått med 350 deltagare. Totalt var det ca 1000 deltagare och det är verkligen bra för ett traillopp ute på vischan.

Så här beskrivs 22 km banan;

Rundan följer delvis 12 km banan men gör en fantastiskt vacker 9 km extra loop längs ytterligare tre vackra sjöar och magisk natur. Ca. 500 hm slingrande tekniska stigar, offtrail, skogsbilvägar och grusväg väntar er som tar er an denna utmanande bana! 

Jag kan garantera att det stämde med råge. Uppförsbackarna tog aldrig slut, t o m upp till målet var det en, och nedförsbackarna var oftast väldigt branta och/eller innehöll rötter, stenar och slirig gegga. Vi tog oss genom träsk och djupa bäckar, över och under elstängsel, klättrade över hala stenar och snubblade på grästuvor. Hade det inte varit för att banan var extremt välmarkerad så hade jag inte ens sett vissa av ”stigarna”. (Läs Obanat med stort O.)

 

Men den här banan alltså. Den är så vacker att det nästan gör ont och att det var perfekt väder och trevliga människor att snacka med emellanåt gjorde ju inte det hela direkt sämre.

Jag tog det lugnt, hann ju t o m att ta en del bilder, för mina enda mål var att hålla mig på benen och att komma i mål vilket jag gjorde. En bra bit efter ungdomarna på toppen men däremot i toppen (faktiskt 1a)  bland damer i min ålder så jag är jättenöjd. Skorna är nog inte riktigt lika nöjda och kommer aldrig mer bli sig lika trots vattenslangen..

Alkoholfri såklart

Alla nöjda och glada och jag är tacksam över att de ville vänta på mig

Vi hittade en ljuvlig sjö att svalka oss i bara en kort bit från tävlingsområdet. Så himla underbart!

Via ett galleri jag ska ställa ut på så småningom och en dusch i Halmstad-lyan hamnade vi på mysiga Rotundan tillsammans med mamma och Ulf. Smörrebröden där är jättegoda!

Men dagen var inte slut där. När vi kommit hem och packat upp fixade vi lite picknick-mat och cyklade ner till stan för att kolla in HX-festivalen med allt från danskurser, tivoli och oräkneliga olika sorters mat till marknad, styrkeutmaningar och artister och allt var gratis (!) att uppleva. Helt otroligt mycket folk men det var lugnt och städat utan några incidenter. Jag älskade det! Helsingborg levererar om och om igen!

Bäst var ändå dessa. Galet bra!

Det blev verkligen en magisk kväll på en magisk plats och ett perfekt avslut på en magisk dag.

Kram från Ingmarie

 

Sista dagen

Tre månader har jag varit här och de har gått rasande fort. Som alltid får jag väl tillägga. Under alla 20 + gånger jag varit här har jag längtat hem en enda gång.
Inte en enda!
Det säger väl typ allt.
Faktum är att jag aldrig längtat hem varken från Usa eller Australien. Jag känner mig hemma där oavsett var  jag är (undantag Kansas) och jag är på något vis mer till freds inuti.

Jag vet att jag kommer hit igen, dock inte riktigt när, men det känns ändå både sorgligt och konstigt. Tycker jag precis kom hit. Haha!
Hemma väntar en helt ny lägenhet i en ny stad med oräkneliga ouppackade flyttlådor, nytt jobb och nya områden att upptäcka. Jag är så himla glad och tacksam att jag har det att se fram emot förutom att träffa Anders, familjen och vänner såklart!
Självklart är jag obeskrivbart tacksam över dessa månader här. De har berikat mitt liv ytterligare på så många olika sätt och vis.

Denna sista hela dag här bjöd på alla slags väder. T o m några droppar regn när jag skulle simma!

Men vattnet var ljuvligt och jag hade finsällskap av Berta i jaccuzzin och vi satt så länge i den att jag snudd på längtade efter isbad.

 

Löpturen var en blåsig historia men i medvinden och solen blev det både svettigt och snabbt. Åtminstone nedför för i ärlighetens namn var benen ganska sega sen i går.

Gjorde även ett sista pass på gymet som ett försök att rasta av mig innan 24 + timmars resan hem i morgon. Inte för att jag egentligen tror det kommer hjälpa… En liten löptur hinner jag i morgon bitti och man kan ju också tänka att väsk-kånkandet är en slags träning.

Avslutningsvis blir det några bilder från mitt Cedro Peak trail run-äventyr som var en både magiskt vacker och en rejäl utmaning samt från Cinco de Mayo-loppet som jag lyckades vinna!

Nu hoppas jag på en ofattbart smidig hemresa!

 Kram från Ingmarie

Cinco de Mayo Run

Jag gjorde en sån där spontanare i går och anmälde mig till ett lopp i dag. Det var innan jag visste det skulle bli en sen och vinsörplande kväll i går. 😅 ( I ärlighetens namn var det inte särskilt mycket sörplande.)

Cinco de Mayo run går vid National Hispanic cultural center i Downtown och man kan välja mellan 5 och 10 km. Jag var lite sugen på 10 men ibland är jag lite förståndig och valde 5 med tanke på förra helgens lopp.

Gick upp kl 6, yogade, åt frukost, körde iväg och var framme i god tid för att både hinna värma upp och fundera på klädval 208 gånger. Så där tidigt är det nämligen fortfarande kallt i skuggan men i solen blir det genast varmt. Det blev hyfsat lagom till slut men jag kände mig inte riktigt på hugget. Var liksom lite loj i skallen även om benen kändes helt ok och skogen jag värmde upp i var hur vacker som helst.

Planen var att ta det extremt lugnt i början för att inte göra samma misstag som på de andra 5-km loppen jag kutat här. De första kilometrarna känns nämligen oftast lätta men har man gått ut det minsta lilla för hårt kommer höghöjden straffa en med en orubblig betongvägg och både ben och lungor tvärdör. Dvs så som jag lyckats göra…

Jag höll planen och det kändes som jag joggade och ”alla” sprang förbi. Så var det såklart inte. Efter första kilometern hade jag sprungit förbi en hel bunt tjejer. Efter 2 ännu fler och vid 3 hade jag bara en framför mig! Men hon var långt bort.

Samtidigt märkte jag att jag kom närmare och närmare. När det var drygt 800 m kvar var jag ikapp och då såg jag att killen hon sprang tillsammans med liksom föste/puttade henne framåt. 😜

Det gjorde mig irriterad, och faktiskt lite arg för sånt tycker jag är fusk,  så där och då bestämde jag mig för att satsa allt jag hade in i mål.

Det höll!

Jag vann!

Inte bara min åldersklass utan över alla tjejer/damer!

Jag är fortfarande lite chockad.

Fuskaren var skitsur och jag kunde inte låta bli att säga att det måste vara jätteskönt att ha en ”pusher”. 🤪 Hennes svar var att det var hennes coach som hjälpte henne. Jösses liksom…

Förutom äran och medaljer vann jag bl.a ett presentkort på $100 så gissa om jag är nöjd!?

Drog sen direkt till gymet gör lite styrka, extra yoga och simning. Ett underbart sätt att fira på om du frågar mig.

Liksom mat förstås!

Blev hembjuden till min vän Berta och fyrbenat Coco på en makalöst god middag.👌😍

Kram från Ingmarie