Tävling

Bara en till om Solvalla….

….sen lovar jag sluta älta. Tror jag… För förhoppningsvis vet även du hur det känns i kroppen när man fått uppleva något som är så där extra speciellt och som får hela kroppen att bubbla av lycka bara av tanken! När jag kollade igenom alla otroligt fina bilder från i lördags på Flickr blev jag nära på lipfärdig av lycka och fylldes av en enorm tacksamhet för att jag både kunde och fick.

Att leva är en gåva och att få köra Swimrun på makalöst vackra platser tillsammans med bästa Peter är baske mig ett av de största privilegium livet ger mig!

Det var inte enkelt att välja men här är ett urval av alla de bilder som tagits. Den som vill se mer hittar fler på Solvallas hemsida. Tack Janne Räsänen, Petteri Rantanen och Teri Koski för att ni tog er tid att föreviga oss alla under denna magiska dag!

Kram från Ingmarie

Solvalla Swimrun 2017

Att sammanfatta en dag som varit mer eller mindre helt perfekt (förutom en liten felkörning på hemvägen) är banne mig ingen enkel grej. Särskilt inte när man samtidigt är både snortrött och jättesprallig! Men jag ska göra mitt bästa.

Morgonen är inte så mycket att orda om. Det vanliga. Lite yoga och meditation, frukost, toabesök och packa. När jag började med Swimrun så tänkte, och trodde, jag att en våtdräkt, ett par goggles och ett par skor skulle räcka. Jag hade lite fel där… 😜

Såklart man inte “måste” ha allt men varje liten pryl har sin funktion och en del är t.o.m obligatoriska. Som t.ex visselpipa och första förband.

Vi kom i precis lagom tid till Solvalla för att svira om innan racebriefingen inne i sporthallen. Också obligatoriskt för i Swimrun är säkerheten A och O och går alltid, alltid först.

Dryroben var förstås med! Jag älskar den! Trots att den tar upp halva packningen. Jag frös inte en enda gång före eller efter loppet tack vare den! Och lite äkta finskhet men jag återkommer till det.😄

Prick kl 11 gick starten. Framför oss hade vi ca 21 km löp med 500 höjdmeter och 4 km sim uppdelat på 11 sträckor. Som den slowstarter jag är så tycker jag alltid att det går tokfort i början. I synnerhet när första backen kommer redan efter max 400m. Första löpet var drygt 3 km och jag lovar att där var inte en enda platt centimeter. Knappt sen heller förresten om jag ska vara petig. Så här med med facit i hand så var nog den där första biten egentligen “enklast” för den var torr och fin helt befriad från gegg, träsk, rötter och stenar. Första simmet är också alltid lite speciellt. Hur kallt kommer det kännas? Kommer det bli trångt? Funkar teamworket?

Vi for i och iväg direkt.700 m och det kändes hur bra som helst. Fantastiskt vatten och samspelet mellan mig och Peter funkade perfekt.

Men jag kände mig redan lite “trött”. Liksom utan glöd trots att jag verkligen njöt och tyckte det var skitskoj! Började oroa mig för om något var fel i kroppen och jag skulle drösa ihop av utmattning någonstans på mitten. Men jag sa inget. Inte ens när jag efter, som jag upplevde det en hel evighet, frågade hur länge vi hållit på och Peter svarade “vi har gjort 7 km på snart en timme” och jag tänkte “jösses-hur ska jag orka? Men jag har också lärt mig att det kan vända snabbt som sjuttsinge, åt alla håll, och det gjorde det! Helt plötsligt kände jag mig urstark och raketsnabb! Eller så snabb jag nu är när det är hala spång, rötter och geggiga myrar som ska passeras. För att inte tala om hundratals trappsteg rakt upp i himlen! Jag kämpade på så gott jag kunde men jag märkte att Peter var lite frustrerad när jag mesade ibland. Men bara lite. Han är ju ingen tyrann och när det väl var hyfsat fast under fötterna höll vi jämna steg. På slutet fick han t.o.m bromsa mig för jag var pigg som satan! Sega backar är min grej!

Simningarna var fortsatt otroligt härliga och jag frös inte en enda sekund. Är så himla tacksam att jag hittat prylar som funkar för detta är verkligen så himla kul!Några av sjöarna var som att simma i guld! Du som gjort det vet vad jag menar. Bubblorna som blir av våra rörelser i de där lite “brunare” sjöarna, samtidigt som solen skiner, ser ut som miljarder små guldkorn och hade jag kunnat så skulle jag både fota dem och tjoa högt av lycka! Det där är magiskt!

Några av uppgångarna var riktigt knepiga och krävde rep så man kunde dra sig upp. På någon fick vi kravla oss upp på sankdynor och på två upp på bryggor. Men det funkade fint! Vi klafsade genom dy, under och över trädstammar, sprang på fina stigar och små grusvägar, upp, ner, upp, ner och plötsligt var det sista simmet. Precis innan hade vi gått om ett ryskt par som vi visste var mycket sämre simmare än oss men (hittills) bättre löpare. Skulle vi kunna hålla undan fram till mål? Direkt efter simningen var ju den där groteska skidbacken och Peters ben hade börjat stumma. Vi matade på för hur det än är bestämt innan så växer de där små hornen ut om man har chans att klättra en placering. Vi hade ingen aning om hut vi låg till men målet var topp 10 och vi var ganska säkra på att det skulle vi klara.

Perfekt simning rakt över till andra sidan. Upp och snabb koll bak för att se att de var en bra bit efter. Uppförsbacke direkt och Peter ville dra ner lite på takten så vi inte skulle dra på oss mjölksyra. Säkert smart men jag ville bara fram, fram, fram. Ut på en väg, lite nerför och sen kom den. The hill! Jag kände mig skitstark och försökte peppa Peter så som han gjort med mig innan när jag fegade. Vi är ett team och man följs åt oavsett. Det är ju det som är grejen! Kunde inte låta bli att snegla bakåt men såg varken ryssarna eller herrlaget som dragit förbi oss innan men som vi kommit i kapp igen.

Sista biten mot mål gick nerför och då var det ju inget att spara på. Bara ösa! När vi passerade mållinjen kände jag mig så himla glad och nöjd och den känslan blev ju inte precis mindre när vi fick veta att vi kommit 3a i Mixedklassen och 4a totalt! Helt ofattbart!

Tid 3.48.29. Ca 10 min efter 1:an och 5 efter 2an så vi hade nog inte kunnat göra mycket bättre just i dag.

Vi blev bl.a bjudande på underbart god tomatsoppa och den var så smarrig att jag tog en portion till. Eller om det var två…

Prisutdelningen dröjde lite och jag hade börjat huttra en smula men jag visste ju att den finska sjöbastun väntade och vem blir liksom inte både varm och glad över att få stå på pallen? Dessutom i Finland!

Och bastun. Alltså så grymt läckert!

Och på äkta finskt vis så hoppade jag såklart i vattnet! Naken! Hör kan vi snacka Lyckorus med stort L!Solvalla Swimrun blev långt över mina förväntningar. Extremt välorganiserat och trevligt. Obeskrivbart vacker, och utmanande, bana. Superbra service och dessutom ingick en mättande buffé efteråt. Den här ska jag absolut göra om nästa år om kroppen och livet är fortsatt med mig. ( Jag hoppas förstås på samma partner…) Det här är en av de där dagarna som kommer bli ett minne för livet och som

Vi kommer kunna säga till varandra: “Minns du Finland?” och veta exakt vad den andre menar. 😍

Kram från Ingmarie

Laddar i Helsinki

Det här att gå upp kl 05 är inte min grej. Känner mig helt förstörd i kroppen och yr i skallen varje gång det sker. Men ibland “måste” man ju om man vill vara med på Party. Nu börjar det förvisso inte förrän i morgon men även om Helsingfors ligger snudd på nästgårds så tar det ändå sin lilla tid att ta sig dit. Och ännu längre för min (tålige) co-partner (Ironman)Peter som fick ta sig ända från Skåneland via Köpenhamn hit. Jag åkte ju bara SL till Bromma. Vilket förresten tog längre tid än flygningen till Helsingfors. 😳 Allra längst tog ändå väntan i vänthallen (kanske därav ordet) men turligt nog fanns där både kaffe och wi-fi så det gick verkligen ingen nöd på mig trots trötthetsgrus i ögonen.

Somnade direkt på planet trots att jag satt så där hopklämd som man bara kan på ett flygplan. Då är jag trött!

Jag och Peter hade lyckats synka flighterna så himla bra att vi landade i princip samtidigt. Käckt! Hyrbilen hämtades ut och med bara en liten felkörning kom vi till hotellet, checkade in och sen rakt ner i plurret. Det här är tydligen den största hotellbassängen som finns i Helsingfors (tack Google!) och vi hade den i princip helt för oss själva. Fatta lyckan!

Hade inte ens behövt släpa med mig bältet… Men vem kunde tro finnarna skulle bjuda på det här?

Däremot hade vi lite pyssel med att hitta mat. Det är liksom en smula knepigt att förstå vad som står på skyltarna… Till slut blev det ett pizza/salladshak som nog aldrig haft en så specialbeställande kund ever som mig. Peter var betydligt enklare. Men bra blev det!

Racet går vid Solvalla sportinstitut i Noux nationalpark. Vansinnigt ackert men vi har också både fått beskrivet och sett att det också kommer bli vansinnigt mycket backar i morgon. Eller som racedirector Mats sa:

Enda gången det är platt är vid start och mål.en sista “lilla” skidbacken som vi ska kravla oss uppför efter att ha simmat över sjön långt där nere…Kommer bli spännande värre.

Det hela känns enormt välorganiserat och vi blev personligt omhändertagna av ovan nämnda Mats och Alexandra som är den andra racedirectorn.

Egentligen har vi ju bestämt att det ska fortsätta vara kul och prestigelöst det här med Swimrun-race men det är en sanning med viss modifikation.

Dels hade jag den viktigaste utrustningen i handbagaget. När hände det sist? Har det ens hänt?

Dels har vi suttit och detaljstuderat både karta och sträckor, klurat på energiintag och diskuterat hur vi gör vid olika scenario. Har definitivt aldrig hänt innan i mitt swimrun-liv. Hur mycket som finns kvar i skallen i morgon efter ett par timmar återstår att se men det känns bra och tryggt att vara två att dela på detta äventyret. För det är det Swimrun är! Ett lekande äventyr som är absolut omöjligt att förutspå.

Precis som för två veckor sedan så ser jag verkligen fram emot morgondagen med pirrig glädje. Nu återstår bara det sista. Sova. Tror inte det ska bli några större problem.

Kram från Ingmarie

Heroes!

Det finns väldigt många olika slags hjältar och hjältinnor men när det gäller sport så är det vissa jag hyllar, ärar och beundrar lite mer än alla andra. Antagligen för att jag ganska enkelt kan sätta mig in i deras prestationer.

Ta tex “riktiga” ultralöpare. Dvs de som springer (mycket) över 5 mil. I helgen gick UTMB. 17 mil och 10 000 höjdmeter i Alperna. Helt sanslöst! Går det ens att fatta hur långt det är på platten?😳

Sen har vi alla de som lyckats bli en Ironman resp. en Ironwoman. Som simmat 3.86 km, cyklat 180.2 km och sen direkt kutat 42.195 km. Respekt! Ärligt talat begriper jag inte ens hur man klarar av träningen.,,

Men de allra, allra största hjältarna och hjältinnorna, i min värld, är de som genomför ÖtillÖ. I synnerhet som den var i dag. Höstrusk med vindar som gjorde att havets vågor blev höga som små hus. Tror du mig inte så kolla filmer och bilder från t.ex hemsidan och FB. Helt sanslöst!

Ändå lyckades Daniel Hansson och Jesper Svensson ta sig i mål på en ny rekordtid! 7.58.06. Daniel är f.ö den ende som klarat att ta sig sub 8 timmar två gånger. Tänk dig bara. Om du kan. 75 km från Sandhamn till Utö varav 10 km simmandes och resten springandes. I regn , över hala klippor, i havets höga vågor, på sliriga stigar, branta backar både upp och ner, i absolut obanad terräng samt upp och ner i havet 22 gånger.

På något vis är det både fattbart och ofattbart. Fattbart för det går ju uppenbarligen. Ofattbart för det är en helt makalös prestation!

Min mesrunda i skogen är ju typ ingenting i jämförelse men bättre än inget.😀

Kameran lämnade jag hemma, den hade ändå inte klarat regnet, så det får bli en liten solskensbild från andra tider. De är ju också en slags heroes som kan växa sig så ståtligt höga på bara vatten och solljus.💕

Så berätta, vilka är dina sporthjältar och sporthjältinnor? Kram från Ingmarie

Final 15

Okej folks. Vi är i mål. Båda i ett stycke med armar och ben i behåll. Och med ett varsitt stort, megabrett leende i ansiktet som nog kommer sitta kvar ett bra tag.

Så vill du inte veta mer kan du sluta läsa här.😜

Vill du däremot veta mer om loppet, vårt teamarbete, Peters upplevelse av sitt första swimrunrace, min vurpa, glömska, ett ilsket getingbo och vansinnigt kaffesug så läs vidare. I will tell you all!

Final 15 må vara en bebis till det “riktiga” ÖtillÖ men det är inte precis som en walk in the park där man kan komma oförberedd.

Första simningen är ändå 1150m och den kommer redan efter bara ca 600 m löp så det blir lite livat trångt i vattnet när alla vill komma iväg samtidigt.

Vi hade vår plan klar och den bestod i princip bara av två simpla saker. Nummer ett: ha kul. Nummer två: inte komma sist.

Men vi tar det från början. Hotellfrukost är ju hotellfrukost och jag hade lätt kunnat gå all in på den men vis av erfarenhet lät jag bli. Det är nämligen inte så mysigt när den åker hiss varken i löpning eller simning…

Peter var fortsatt väldigt relaxed och jag var mest pirrigt förväntansfull.

Vi kom precis lagom till Utö-färjan för trots gps lyckades vi köra fel. Tips: Man ska inte babbla samtidigt som man kör ny väg.

Båten var smockfull med ffa swimrunners (förstås) men som alltid var det en mysig färd. Tror minsann jag är lite kär i just den båten… Och absolut i Utö!

ÖtillÖ-organisationen är top-of-the top och vi fick vår påse på nolltid.

Michael Lemmel, en av race-organisatörerna, var förstås på plats och hälsade alla välkomna. Även senare när vi kom i mål. Med en kram! Det är så det ofta är i Swimrun-världen! Mycket mys!

När vi åkte ut trodde vi det skulle bli drygt att vänta på avfärd med båten till starten på Ornö men vi hann precis bli klara. Det tar trots allt sin lilla tid att få på allt.

Den lilla båtturen tog ändå 30 min och det var även där Race briefingen var. Liksom sista fixet med kläder och prylar för när vi väl gick av båten åkte också alla väskor tillbaka till målet så det gällde att inte ha glömt något. (Fungerade sjukt smidigt!)

Löpningen till första simningen gick på asfalt och vi höll oss lugna någonstans i mitten av fältet. Om jag inte har helt fel var det ett 70-tal startande lag. Det är lätt att både dras med och invaggas i någon slags tro om att det är så här lätt resten kommer bli när man kan tuffa på med lätta steg utan något bröte i vägen. Vi visste det skulle bli knepigare men exakt hur mycket knepigare hade vi ju ingen aning om. Fråga andra är ju mer eller mindre meningslöst har jag lärt mig. Vi har liksom inte alltid samma referensvärden när det gäller “tekniskt eller otekniska banor”…

Vi kom i vattnet väldigt smidigt. Linan hakades fast på ett tjillenix och vi hade den sen mellan oss ändå över mållinjen. Även när det blev snärjigt men mer om det sen.

Till en början kändes vattnet ganska svalt men det tog inte många minuter innan jag vant mig och vi fick ett riktigt skönt flyt hela vägen. Jag var dock tacksam jag hade tagit både heatseekern och neoprenpannbandet. Jag var perfekt tempererad hela loppet. Där har jag verkligen lärt mig att inte lita på vad andra tycker och anser. Och om jag skulle bli för varm så klarar jag ändå det 300 gånger bättre än om jag blir nedkyld. Då är jag tokrökt.

Andra löpningen var ca 5 km på mestadels böljande grusvägar. Vi babblade på hela tiden och jag kände mig så jäkla glad! Kroppen kändes helt ok och vi tyckte båda det var ett perfekt tempo. Ett annat mixpar kutade förbi och kommenterade just att vi verkade ha så trevligt som pallade snacka. Kanske var det därför de kom i mål några minuter före oss, för att de inte la energi på babbel, men vi hade ju vår plan!

Andra simningen gick lika fint men sen är det mest ett virrvarr av en massa slirig klipp- och traillöp och upp och ner i vattnet. Någonstans på någon av löpningarna bland stock och sten hör jag en massa surr samtidigt som jag hör Peter ropa “fortsätt spring!” En hel hop crazy getingar gick till attack och jag flaxade med armarna (och paddlarna) allt vad jag kunde samtidigt som jag försökte hålla mig på benen. Vi klarade oss fint men lite senare när vi skulle ner för en brant, hal stenhäll for jag med en smäll på ändan. Under några fasansfulla sekunder väntade jag på att ryggen skulle skrika men den förblev tyst. Det enda som verkar ha hänt är några rejäla skrapsår vilket jag blev varse först i duschen långt senare.

Vi matade på utan stress och hets och jag vet inte hur många gånger jag sa “åh så fint”, “kolla vattnet Peter” och “tjoho vad detta är kul“! Ibland fick jag dra lite i linan för att bromsa Peter men för det mesta höll vi ett nästan löjligt synkat tempo.

Det var verkligen magiskt vackert även om jag emellanåt (skrattandes) svor över de hala klipporna när jag kravlade på alla fyra. Vid (tror jag) 5e simningen hoppade vi i från en klippa och Peters glasögon hoppade också så det var goodbye med dem. Med facit i hand skulle vi såklart haft ett extrapar eller så skulle jag gett honom mina eftersom han drog. Men man lär av misstagen så nästa gång vi kör (för det blir det) så vet vi!

Likaså ska vi se till att peta i oss energi oftare men det är lurigt med Swimrun för tiden liksom bara försvinner och man glömmer såna där (viktiga) saker. Men vi hade en varsin gel kvar så det var ändå ingen jättefara. Jag fick feeling av mina supergrejer och tyckte de sista kilometerna tog slut på tok för fort. Utom möjligtvis den där sista dödabenenbacken upp till mål vid Utö värdshus.

Mina ben tog tvärslut men jag lovar att vi var bland de gladaste som korsade mållinjen denna dag!

Liksom jag nog hade bland de mest (kanske t o m de allra mest) utslitna skorna av alla. De har tjänat mig väl men nu ligger de i en sopkorg på Utö…

Vi höll vår plan till 100% och kom 10a totalt i mixklassen. MVG om du frågar mig.

Enda minuset med hela loppet är att det inte bjöds på något vettigt ätbart efter målgång. Liksom Tjolöholm Swimrun så känns det på tok för dyrt för det man så att säga får. Särskilt när man vet att det förra året bjöds på en massa godsaker till alla. Kasst. Och snålt…

Så när vi kom på båten var det första jag gjorde att köpa varsin kaffe och inplastad macka till oss och utan att överdriva kan jag säga att det var bland det smarrigaste vi kunde tänka oss just då. Särskilt kaffet! Så jag festade till det med två muggar trots att min sistakaffetidomjagvillkunnasomna var slagen för länge sedan. Är det party så är det!

Over all var detta en av de absolut bästa Swimrun-upplevelserna jag haft och det beror lika absolut till största delen på Peter. Vi är hyfsat jämna på land och även om han är snabbare på att simma så är vi ett perfekt team i vattnet.

Där kan vi snacka flyt!😄

Det braiga är att han tyckte det var lika roligt och härligt som jag så vi har redan nya planer på g. Någon lite mer crazy än den andra men alla garanterat väldigt upplevelserika!

Så tack, tack, tack Peter för att du gjorde denna dagen till ett minne för livet! Bättre 101-årigt team får man banne mig leta efter!😍

Kram från Ingmarie

På laddning

I morgon är det race igen och jag är jättepirrig! På ett bra vis. Du vet så där som man blir när man ser fram mot något och liksom nästan dör längtandöden. Jag kommer nog behöva påminna mig själv om detta både före och under tiden i morgon men nu är nu och sen vet vi inget om. Det kommer säkert bli livat i havet men jag känner mig trygg med att veta att jag har Peter med mig hela vägen. (Fördel Swimrun!)

Min s.k form är ju som den är och vi har inga mål mer än att ha kul och köra på så mycket min kropp pallar. (Peter är ju en Ironman-say no more…)

Laddat med (tror jag) lagom mycket mat, yoga och bassängövningar.

Men vem vet vad som är lagom egentligen? Bara hålla tummarna att kroppen är åtminstone hyfsat pigg i morgon så Peter slipper släpa mig och att ryggen är glad. Och att alla prylar är med! Jag är garderad för allt. Tror jag…

Fick i alla fall inte plats med mer i packningen så nu får det bli som det blir.

SL är nämligen segare än mig en (lördags)morgon så jag bor på hotell i natt. Känns helt ok..😄

Kram från Ingmarie

Tjolöholm Swimrun

Att Swimrun är bland det roligaste jag vet är det väl ingen som missat och det enda “knepiga” är väl det där att man till 90% kör i par. Gäller ju att dels hitta någon som kan/vill och dels att denne någon är hyfsad jämn med en själv alt kan tänka sig att anpassa sig. Hittills har jag haft tur för 100% av mina partners har varit guldklimpar på alla sätt och vis.

Nu skulle det bli en ny kompis igen. Johan i min klubb hade bara testat Swimrun ett par gånger men precis som jag blev han snabbt hooked. I alla fall så pass mycket att han kunde tänka sig att både fixa barnvakt och ägna halva dagen till att hänga med mig.(Bara det liksom…)

Tjolöholms Swimrun arrangerades för andra gången och jag minns att jag ville köra det redan förra året för omgivningarna i och runt Tjolöholm är vansinnigt vacker. Som att kliva in i en sagovärld! Detta är ett sprintlopp i swimrunvärlden, Totalt ca 12 km varav ca 2,7 km sim.

Det kan ju låta fjuttigt men en annan sak i denna världen är att sträckan säger i princip ingenting om själva banan. Det kan vara tuffa vågor såväl som stilla vatten. Platta lättsprungna rakor såväl som snorhala klippor.

Så hur skulle det gå? Jag var för första gången på länge nervös!

Hur skulle kroppen kännas? Hur tuffa skulle de där tekniska sträckorna bland klipporna bli? Skulle där vara maneter i havet och hur höga skulle vågorna vara? Skulle jag frysa (ihjäl) och hur skulle Johan reagera på min snigelfart? Han som precis kommit hem från en veckas traillöpning i de franska alperna. Enda sättet att få alla svar var ju att köra.😄

Jag vaknade med ett ryck och var helt övertygad om att jag försovit mig. Hemska tanke för det är ju en sak att sabba för sig själv men nu hade jag ju en till att tänka på. Men jag hade inte försovit mig. Förstås. Hann fint med både yoga, frukost och packa innan Johan hämtade upp mig. Lika nervös som jag visade det sig.

Vi hade ingen plan mer än att vi skulle skippa lina och att vi skulle ta det easy. Det sista är som bekant relativt men eftersom långsammast bestämmer farten måste man ändå vara ärlig. Och man måste ha hyfsat samma mål med racet. Annars kan det bli attans besvärligt.

Vi kom fram i perfekt tid, hämtade västar och chip och bytte om bland alla de andra över 100 lagen. Dvs ute med bara trädkronorna som tak.

Jag vägrade som alltid att frysa och stod med regnjackan över både heatseekeern och våtdräkten ända fram till uppvärmningen. Var nog även den enda med neoprenpannband.😜 Johan är lite mer varmblodig…

I princip alla Swimrunrace börjar med löpning men inte i dag. Kanske kan du föreställa dig röran när hundratals swimrunners så snabbt som möjligt ska ta sig drygt 500 m genom vågorna till två pyttesmå stegar för att komma upp på land och kuta vidare.

Det var paddlar, armar, ben, skor och närkontakt med kroppar mest hela tiden. Och en vansinnig massa sjögräs. Dock inga linor för det var förbjudet på första sträckan. Tack och lov!

Vi kom upp nästan samtidigt till första löpningen. Smal stig med lite lera, stenar och ganska mycket stigning. Svårt att komma förbi men det var nog bara bra för min del för då hann liksom traktorkroppen vakna till liv.😜 Diskbråcksryggen kändes inte alls och mitt vänsterben, som ibland liksom inte vill med pga det, var vaket. Kände mig pigg och Johan kollade hela tiden att jag var ok.

Simning två var exakt samma som ettan men nu var fältet utspritt så det var helt ok med plats. Samma löpning en gång till innan vi gick ut på varv två. Löpvänliga stigar blandat med stentrappor, lera, gärdsgårdslöpning, backar och stenpartier.

(Foto: Anna Sohlberg)

Vi tog det verkligen easy för vi pratade i princip hela tiden. Något inte ens jag klarar om det går för fort. 😜

Simning tre var ingen simning utan 100 m vadande. Kort spring i (för mig) teknisk terräng och sen 400 m sim i vågorna. Även här en massa sjögräs. För den som inte vet kan jag berätta att de är vääääääldigt långa, hala och skitsvåra att bli av med.

Kort löp igen men trots att det bara var dryga 300-400 m så tog det en halv evighet. Har jag sagt att jag är värdelös på klipplöpning i allmänhet och hala sådana i synnerhet. Men snälla Johan höll god min. Sista simmet var ca 600 m och det var lite skönt att ha “medvind”. Sjögräs är tufft att tampas med men både jag och Johan hade bra flyt. (haha) De sista kilometernas löp till mål var superfina och vi kutade på riktigt bra och spurtade t.o.m om ett lag på slutet.

Så himla glad och tacksam för denna dagen! För den härliga upplevelsen, för att kroppen var med mig och ffa för att Johan ville köra med mig. Han är en perfekt swimrunpartner alla kategorier!

Extra mysigt med lite fika på klipporna efteråt.

Och nej, jag frös inte en sekund. Inte ens i “duschen”. Dvs havet. Swimrun är mer hardcore än orientering på det viset. Där har de ju i alla fall utedusch.

Min dusch blev inte förrän många timmar senare. Två timmars (lugn) Swimrun är ändå bara två timmars (lugn) Swimrun så jag härjade lite på Gladius-gymet också. Gillar det jättemycket! Bra grejer helt enkelt! Även den där piggrullen.

Min personliga sammanfattning av dagens race:

• Banan var kul och superbra markerad men det är lite B att ha samma varv två gånger. Dessutom blev den förkortad pga annat event i närheten. Tråkigt för jag är säker på att det hade lätt gått att förlänga. Utan att ta samma varv två gånger… Inte heller bör man starta med simningen.

• Bra med fyra energistationer

• Kul att bästa Trispot var där.

• Dyrt! 1100kr/lag för en tunn badmössa, tidtagning, lite sportdryck, vatten och bananbitar är inte ok! Dessutom fick man betala 30kr för att parkera.

• Man kunde köpa burgare, kaffe, dricka i ett tält för en liten peng men det fanns inget vegoalternativ. Hallå! Det är 2017! Kasst! Borde även ha ingått mat för det priset.

• Snabb resultatservice

• Bra hemsida

• Trevlig stämning

Overall ger jag loppet 2,5 av 5 paddlar just pga priset och den förkortade banan.

Ändras inte detta så var det nog både första och sista gången jag körde loppet. Men Johan-sällskapet vill jag gärna ha igen!

Kram från Ingmarie

Så många hjältar!

Jag är så vansinnigt impad över alla dessa prestationer som mina vänner gjort i dag! (Ja alla andra okända med för den delen.😄) Hoppas de känt hur jag hejat och sänt kraft, glädje och energi till dem genom luften.

Anna och Fredrik rockade på Ultravasan. 90 km är väldigt långt att kuta men de grejade det med bravur!

Ännu längre är Ironman och mina kompisar i Kalmar har verkligen topp-presterat i dag. Så himla roligt att det gått bra för alla mina klubbisar! Peter och Daniel var grymma! Första Ironman-racet och de liksom bara kööööör! Samma med Elina som trots oflyt vägrar ge sig. Inte utan att jag blivit lite sugen på att en gång i livet göra en IM jag med… Kanske en 55-års grej? Vem hjälper mig?😀

Och Jona…. Vilken quinna!! Hon staplar sina IM-medaljer på hög. Helt ofattbart i min värld!

En annan superquinna är Inger. Hon har haft det grymt tufft på många sätt och vis men den lilla knoppen har blommat ut för fullt och jag är supertacksam över att få följa med i denna utveckling. Pallplats på en av sina första Swimrun-race är fantastiskt bra gjort!

Min lilla träning denna dag är som en fis i rymden men man gör så gott man kan och bör väl egentligen bara jämföra med sig själv.

Jag var oförklarligt nog sugen på de där Galgbergstrapporna. “Värmde upp” med 45 min jogg i mestadels ösregn. Borde haft swimrunstassen där…

Men precis lagom till jag tog mig an de där 197 trappstegen/630 metersrunda kom solen!

Ryggen styr helt men jag tänkte att jag skulle klara av åtminstone 6 st. Som blev 8 som blev 10 som blev 12 varv.. Yes!!!! Eller 13 om man ska vara petig för jag fick ju ta ett extra för fototagningen.😜Overall känslan var ok och nu efteråt verkar ryggen inte gnälla mer än innan i alla fall.❤️

Sen sprang jag en liten omväg hem så det blev 120 min. totalt. Det var jag nöjd med!

Liksom den där halvtimmes simningen. Övade på läxorna Pedda gav oss i måndags. Skitskoj!

Mitt i denna träning-mat-kollarace-dag fick jag till en gofika med bästa Kenth. Vi kommer ju båda två härifrån, och bor båda i 08a land, men att få till gemensam tid kan vara knepigt värre så himla turligt vi var här samtidigt för det var hiskeligt mycket som skulle avhandlas. Så även himla turligt att solen sken och cappuccinon på Cortados var himmelskt god. (Superställe b t w!)

I morgon väntar andra skojigheter. Tjohooo!

Kram från Ingmarie

Laddar för osvett

Undra just vad som är jobbigast. Köra race själv eller vara den som är jämte. Rent fysiskt är det såklart svettigast att köra själv men puls- och nervositetsmässigt vet i sjuttsingen. Jag tycker i alla fall det är multum-mycket värre att stå jämte. Jag kan ju inte göra ett skvatt mer än att heja. Och kanske sända kraft genom atmosfären. I morgon kommer det därför bli kämpigt värre. Anna ska kuta Ultravasan 90 km.Hur coolt som helst men det kommer ju ta sin lilla tid vilket betyder att det blir en lång dag även för mig som vill hänga med.

Sen har jag en hel bunt klubbisar och andra vänner inkl. Jona som ska köra Kalmar Ironman. Det tar minst lika lång tid som Annas race. Men jag har hittat bra appar till telefonen så att jag i alla fall (förhoppningsvis) slipper sitta still vid datorn.😜För då blir det ju dubbel-jobbigt.

På tal om att stå jämte så är det här med att ordna tävling ganska tufft också. Fel. Det är skittufft! Men på kvällens möte kunde vi konstatera att Halmstad triathlon 2017 över lag var superlyckat! Kul! Nu är det fokus på 2018 som ska bli minst lika bra!

För att orka i morgon har jag laddat så gott jag kunnat i dag.

Vattenlöpning och gym är bra sätt tänker jag. Actic i stan är så himla käckt att allt finns under samma tak. Smidigt!

Det här är f.ö en bra liten övning för att både lugna systemet och öppna upp både fram och baksida.

Mest chill, och mysigast, har ändå utan tvekan långlunchen med mamma varit. Så himla mysigt att kunna ses så här lite hur som helst. Precis när vi slagit oss ner vid mysiga Rotundan och fått våra smarriga smörrebröd så kom dessutom solen. Och ja, det var lika gott som det ser ut.

Kram från Ingmarie

Hoppfull

Här sitter jag igen. Going south. Hem till fina Halmstad.

Ska bli så himla härligt! Särskilt nu när ryggen verkar ha blivit lite gladare. Tog en lugn, skön cykeltur i morse och kände i princip ingenting! Hoppas, hoppas, hoppas, hoppas det vänt! Igen…

Var även hos bästa Camilla ännu en gång men i dag räckte det med en timme. Eller räckte förresten Tiden var slut helt enkelt men jag hade lätt kunnat ligga kvar en timme till. För trots att det emellanåt är ganska oskönt (alla som blivit tryckta på ömma triggerpunkter vet vad jag menar) så känner jag verkligen att allt hon gör med händer, laser och den där andra makkapären gör gott-gott för mig. (Och nej, jag är inte sponsrad.)


Så nu känner jag mig extra hoppfull och glad. Jag har ju nytt race-försök redan om två veckor och det vore ju väldans trevligt om jag fick vara med där.😄

Kram från Ingmarie