Övrigt

Plettenberg Game Reserve

Varken jag eller Anders har någonsin varit på safari och vi hade planerat göra en utanför Port Elisabeth men nu blir det inte så pga ändrade resplaner. Men efter en del letande och noggrant  kollande bl.a genom olika djurrättsorganisationer, alla safari är ju inte per automatik bra för djuren vilket är oerhört viktigt för mig, så besökte vi i dag  Plettenberg Game Reserve som ligger ca 30 minuters körande från ”Pletten”.

Alltså… WOW!
Bara själva stället var värt besöket! Så vackert och rofyllt!

Coola tvättfat på toan!

Vi har sett strutsar, zebror, noshörning, elefanter, giraffer, bufflar, gnus, flodhästar, lejon olika slags antiloper och jag vet inte allt. Många av djuren har blivit räddade från misär på något vis, fötts där  alternativt förflyttade från andra reservat där det blivit för fullt. Området är stort och vi åkte runt i många timmar i den skumpiga jeepen. galet skoj och helt fantastiskt att få uppleva allt detta.

Vår superba guide Patrick!

Jag har kutar och simmat också men hur härligt det än var med strandlöp och egen (!!!) bassäng känns det nästan fjuttigt i jämförelse. 🤪

 

Kram från Ingmarie

Alla Hjärtans dag 2020

Man kan fira Alla hjärtans dag, om man nu vill fira överhuvudtaget alltså, på en himla massa olika sätt och vis. Med tanke på hur vi haft det senaste tiden så tycker jag vi lyckades ruskigt bra!
Förutom en löptur (för mig), och ett mycket positivt återbesök hos läkaren, har vi mest chillat.

Först med en liten enkel picknick vid vattnet där jag tillbringat en del tid mellan sjukhusbesöken. Det blev som en slags ”tack för hjälpen” till den platsen för den har verkligen varit ett stöd genom sin skönhet och sitt lugn.

Vi har legat vid poolen och kollat på ett gäng fåglar som roade sig med att dyka i och bada. Jädra vad kul de hade! Ja vi med. Det var en ynnest att få se dem leka så där.

Bara några kilometer från där vi bor finns The red bridge. En liten otippad oas och det var sjukt coolt att se kidsen hoppa rakt ner i vattnet. Själv fick jag svindel bara av att titta ner…

På hemvägen åkte vi inom  Farmers Market som är varje fredag. Vårt underbara värdfolk på Guadelope har, förutom boende och universums största gästfrihet, även en slags mat-kock-utbildning- catering-verksamhet. Väldigt smart allting. Der ordnar t.ex ”we cook and you look” varje onsdag och de har kurser, är på marknader och jag vet inte allt. Maten är outstanding! Allt de bjudit mig på har varit 10 poängare! Liksom kakorna.. Förödande goda! Det var jättemysigt att sitta ute bland alla andra som var där, käka och lyssna på live-music i kvälls-solen.

Finaste Jenny!

 

Sist men inte minst blev vi bjudna på detta.

Hoppas du också haft en fin (Alla hjärtans)dag!

Kram från Ingmarie

När livet plötsligt svajar

Jag undrar ändå om det inte finns en mening med det allra mesta som sker. Åtminstone när man ser på det i efterhand då man så att säga är på ”rätt” sida igen…. Eller så är det bara ett fåfängt försök till att försöka förstå när hemskheter sker…

Det blev ju som sagt var bråttom i fredags. I lördags morse blev Anders opererad och som läkaren sa ”You really had a problem there. This was very needed.”  Det var en stor abcess (böld) runt blindtarmen som högst sannolikt funnits där ett bra tag och som nu höll på att spricka. Dvs inte en helt ”vanlig” blindtarmsinflammation som man kan ta bort med titthål. Det här blev en öppen operation plus ett drän. Hade den verkligen spruckit hade det högst sannolikt inte slutat som det gjort. Utan att gå in för mycket på detaljer så det som sker när man gör ett sånt här ingrepp är att det blir en infektion i hela buken och allting där stannar i princip av. Förutom smärta, feber och kallsvettningar så är kräkningar vanligt. Har man otur klarar inte kroppen av det trots mediciner.  Anders genomgick allt det där. I söndags var han så sjuk att jag trodde han inte skulle greja det. Det var längesedan jag var så rädd och jag kände mig så vansinnigt ensam och maktlös. Spelade ju liksom ingen roll vad jag ville eller vad jag gjorde. Utgången berodde ändå helt på hur hans kropp skulle klara det och om antibiotikan var den rätta. Läkaren, dr Bruwer, var där flera gånger/dag och jag har haft kontakt med både SOS international och ett flertal olika läkare i Sverige. Alla har varit fantastiskt hjälpsamma och ett otroligt stöd för mig. Liksom min familj och många vänner förstås. (TACK!)

I måndags var han något bättre och i tisdags vände det! Jag tror banne mig jag var gladare än honom när han fick sin första riktiga mat. Förvisso en mosad sådan i miniformat men ändock. Det var mat!

I dag blev han utskriven och även om det inte precis blev någon fest så både känns och är det festligt!

Stackarn är förstås trött och ”klen”, han har gått ner 5 (!!!) kilo, men nu kan det bara bli bättre och bättre.

Och jag kan inte låta bli att tycka att det ska bli skönt att slippa vara styrd av besökstiderna tre ggr/dag. De har varit den fasta rutinen och trots att all motivation saknats har jag ändå tränat en gång/dag. Jag vet ju att det hjälper mig. På så vis har jag liksom ”kommit i gång”, jag har fått en liten endorfinkick och jag har sett att allt rullar på som vanligt ”där ute” trots det här.

Jag har sprungit uppför, och nedför, långa branta backar med hisnande utsikt.

Och genom kåkstäder där djuren gått fritt, skolbarnens rastgård är inhängnad med taggtråd och uppfinningsrikedomen hur man överlever varit obegränsad. Sånt ger perspektiv…

Jag har gymat på ett av ”stadens” gym.

Och på ett golfresortsgym. Den utsikten alltså!

Där hittade jag även äntligen en bassäng så jag kunde simma lite. Den var dock så varm att det kändes som om jag brände mig. Men fin var den och härligt var det!

Jag testade ute-varianten också. Det blev många vändningar om jag säger så.

I väntan på nästa besökstid har jag även njutit av utsikten från balkongen och varit på Leisure Island där jag fascinerats över hur tidvattnet förändrar landskapet totalt. Vilken grej!

I dag testade jag några grusvägar och trails (hurra!) jämte golfresortet som jag var vid i går och förutom att jag var obeskrivligt trött och seg (antagligen en efter-reaktion på allt som hänt) var det makalöst vackert! Och, som alltid, kuperat.

Det kommer säkert bli bra det här och jag tror det på något vis var bra att det blev som det blev för tänk om Anders blivit sjuk när vi satt i bilen långt från hjälp. Eller på flyget. Jag varken kan, vill eller vågar tänka tanken klart…

Livet är skört och inget man någonsin kan ta för givet. Så lev väl.

Kram från Ingmarie

Första steget

Det blev lite bråttom i går kväll. När den svenska läkaren ( via SOS International) sett alla röntgensvar fick vi inte ens åka till Kapstaden 5,5 timme bort och läkaren här ville att Anders skulle komma redan på kvällen så det var bara att lyda.

Att vara patient är såklart alltid värst men det är inte helt enkelt att vara anhörig heller. Det är både bra och dåligt att ha den kunskapen jag har just nu. … Det här är ingen ”vanlig” blindtarmsinflammation så på något vis är jag ändå oerhört tacksam för att läkarna fortsatte utredningen. Utan den hade detta missats och kunnat sluta oerhört mycket sämre. Eller rättare sagt, det hade det. Det var mer en fråga om ”när”…

Allt känns egentligen tryggt för så som jag fattat det, och utifrån vad jag ser, så är de oerhört kompetenta! Men såklart vi är oroliga! Det här kommer att ta tid och frågan är om vi måste tillbaka till Sverige för fortsatt vård. Men nu ligger allt detta utom vår kontroll så det är bara att gilla läget och låta andra styra. Inget blir dock direkt bättre av att jag sitter kvar inne och gråter så jag sprang en liten sightseeing-runda för att stilla tankar och oro i morse. Inte de roligaste omgivningarna precis men jag fick se hur de fångar ostron/musslor eller vad det nu var, lite flådiga båtar, och vattenpolo!

Och passande nog den här…

Bäst på hela rundan var den långa backen upp till dit jag bor. De är så snälla här att jag blir alldeles tårögd. Ger mig presenter och ser till att jag mår bra och får den hjälp jag behöver. Makalöst! Jag har nu verkligen förstått vad den unika Sydafrikanska gästvänligheten är!

Jag har även promenerat en sväng inne i själva centrum. Går man långsamt så tar det typ 30 min. och då tittar man ordentligt på allt. Knysna är ingen metropol om jag säger så…

Mest har jag ändå hängt vid sjukan och hos Anders. De är strikta med besökstiderna, vilket såklart är bra, så det blir många turer dit.

Stackars Anders är inlåst och får bara dricka sparsamt. Jag får iallafall vara ute och äta precis vad jag vill! Dessutom har jag en väldigt fin (”mat”)vy! Så nej, det är inte synd om mig. Bara oroligt.

Kram från Ingmarie

 

Nya erfarenheter

Kort inlägg.
Denna dag har vi tillbringat här.Som en fortsättning från i går.


Vi kan väl säga som så här. Sydafrikas sjukvård, åtminstone den privata i Knysna, är ett skämt. Så oeffektivt att det inte ens går att förklara riktigt. Vi har slussats hit och dit och hit igen och dit igen för att stackars Anders behövt göra olika slags röntgen och undersökningar. Ingen som helst kommunikation mellan instanserna och pappers-arbetet är minst sagt oändligt. Dessutom har SOS international behövt ringas x flera för att få hjälp och ”ok”.

Summa summarum:

Anders måste opereras i morgon akut. Tar för lång tid, och är för risky, att åka till Kapstaden. Så i kväll blir han inlagd. och jag får klara mig själv.  Som genom ett under visade det sig att de vi bor hos känner den ansvarige läkaren väl och han ska vara jättebra. Själva sjukhuset också. Jag får dessutom bo kvar här!

Fortsättning följer…

Och helt klart är vi många erfarenheter ”rikare”…

Kram från Ingmarie

Annorlunda (Knysna-)äventyr…

Efter (för) mycket asfaltsnötande så kände jag att hela jag ville ut i skogen. Efter en hel del velande eftersom Anders fortfarande är krasslig åkte jag till Goldfield State Forest och ”The circles in the forest”.. Det jag läst om stället verkade lovande. En halvtimme tog det att ta sig dit (med bil) på mindre och mindre vägar. Sista biten var verkligen ”a rouge road”. Här är det oftast olika pris för inträde oavsett vad det är beroende på om man är local eller turist och det är alltid mångdubbelt dyrare för de sistnämnda. Hade jag vetat innan hade jag högst troligt inte betalat de ca 140kr ( per person!!!) det kostade men nu gjorde jag det.

Vägen från parkeringen till själv starten  började med en rejäl uppförsbacke. Tog mig över en kvart uppförsgnetande bara att komma till själva info-skylten. Jag hade siktat in mig på en 9- km trail och tänkte att jag kunde kanske ev köra den två varv alt. ta 3:an också. Redan efter 500 m började jag tvivla. Stigen var belamrad av (hala) rötter och spång. Efter en km. (det var välmarkerat var 500-ade meter) funderade jag på att vända men du vet det där med ”hoppet är det sista…” Efter 1,5 km hade jag bestämt mig för att bara ta 3:an och sen fortsätta på den vanliga grusvägen istället. Därmed missade jag både vattenfall och bad för det var på 9:an det fanns.

Har ingen aning om vad detta är men färgen är fin!

Att jag tog mig igenom utan att vurpa är ett mirakel i sig! Sån t här underlag är inte min grej. Jag tycker inte ens det är kul. faktum är att jag blir uttråkad ganska snabbt. Dessutom tyckte jag att springa solo i en regnskog långt bort i ett främmande land fick räcka som äventyr…

Grusvägen var helt ok och backarna både många och härligt långa men till slut vände jag för även den blev för knölig för att jag skulle tycka det var kul.

Jag sprang tillbaka till starten och påbörjade istället ”cykelvarvet”. Jättefint!

Jag tror det hade gått väldigt mycket snabbare att kuta det 22 km varvet än de dryga 18 jag gnetade ihop.

Men men. Jag fick rasta av mig i skogen och jag fick se Dalene Matthee Big Tree & Memorial. Trädet är (ca) 800+ år gammalt och över 40 m. högt. Författaren Dalene Matthee dog oväntat av en hjärtattack 2005 och eftersom hon älskade detta ställe fick trädet hennes namn.

Resten av dagen har vi fått erfara både hur sjukvården och polisen funkar.

Det första var för jag tyckte Anders inte blivit mycket bättre. Via SOS international fick vi snabb och effektiv hjälp.

Polisen gick vi till pga de stulna navkapslarna. Det var som att hamna i en väldigt gammal (och dålig) film. I över en timme var vi där för att förklara, skriva alla uppgifter såsom adresser, vem som parkerat, yrke, tidpunkt o.s.v som polisen sen i sin tur skrev för hand på (minst) 10 olika papper, plus dubbletter. Efter att allt lästs igenom och signerats lades de i en slags mapp som vikts typ 8 gånger efter särskilda linjer från att ha varit ett gigantiskt ark. Något ärendenummer fick vi inte för det skulle någon annan snubbe göra ”sen”. Allt detta ska sedan skickas till Kapstaden via snigelposten. Det är nästan så jag tror de skojade med oss…

När vi äntligen var tillbaka i lyan så hade strömmen gått igen. Det börjar tydligen bli mer och mer vanligt i Sydafrika med något de kallar för ”loadshedding” vilket betyder att all ström (med några samhällsviktiga) undantag) stängs av för att de ffa akut behöver restaurera vissa kraftstationer. Så under flera timmar, ibland flera gånger/dygn) är hela stan nedsläckt. Det har hänt oavsett var vi varit och gäller tydligen i hela landet.   Som det stod i vår info-bok här i lägenheten:  ”giving the term ”Darkest Africa” way more meaning….”

Kram från Ingmarie

Löpningens dag 2020

Att gå upp klockan fem (ja 05) är inget jag gillar oavsett veckodag ändå gjorde jag det frivilligt i dag. Jag t.o.m betalade för det. Kanske inte direkt för att gå upp så där tidigt utan för att jag kl 07 skulle stå på startlinjen för SPAR Run the 10s 6 km. race. (Eller 6,3 som det egentligen var.) Vi spontananmälde oss i går och den främsta anledningen återkommer jag till.

Jag kutade dit (Anders tog bilen) och när jag väl var framme blev jag minst sagt förvånad över hur galet mycket folk det var där! Tydligen över 1800 startande. Jag som trodde det skulle vara max några 100 (morgonpigga) nördar.

Start och mål var på flådiga Green Point Stadium. Jag hade sprungit förbi den innan en gång och kollat genom staketet på de fina blå löparbanorna och önskat jag fick chansen att kuta där. Nu fick jag det och det var alltså en av anledningarna till att jag ville kuta loppet.

Jag hade inga som helst varken förväntningar eller ”krav” förutom att ha kul. Samma för Anders. Är det Löpningens dag så är det och det här tyckte vi skulle bli ett riktigt spännande sätt att fira på!

Körde t.o.m lite flossa-dans innan.

Foto: Anders Gustafson

När starten gick märkte man snabbt att väldigt många inte hade en susning om sin egen kapacitet. Eller kanske snarare brist på. Du vet när det tokrusas i typ 200 meter och sen blir det tvärstopp. Tack och lov var det gott om utrymme så direkt efter vi kom ut från arenan fick jag bra plats och hittade en rytm som kändes ok för dagen. Efter någon kilometer rundade vi den stora, och smått legendariska, Cape Town Stadium för att sen springa först hela varvet runt uppe vid läktarna och sen ett varv nere vid banan. Skitcoolt och ännu en anledning till varför jag ville kuta loppet. Det hade varit omöjligt att få uppleva annars!

Foto: Anders Gustafson

 

Sen bar det ut igen, runt fyren vid havet och tillbaka till målet.

Jag kom visst 8:a av damerna (och 1a i min age-group) och totalt 45:a. Jättekul såklart och framförallt är det hur skoj som helst att ha fått kuta lopp på självaste Löpningens dag även i denna del av världen!

Det var festligt värre får jag lov att säga med härlig stämning och glada människor! Man fick en stor goodiebag vid målet men vi insåg snabbt att det inte var så mycket ”goodie” för oss. (Läs läsk och färgglada chips.)

Anders hade tagit det lite lugnare än mig (han hade ju bl.a stannat och filmat mig när jag sprang på stadion) men avslutade starkt!

Jag passade på att jogga ner inne på den fina blå banan (lär ju inte komma så många fler chanser) och sen hängde vi kvar en stund och njöt i morgonsolen.

Loppet är egentligen bara en liten del av det stora eventet som heter just Capetown 10s. Det är Sydafrikas största ”social sport and lifestyle event”. Det startades 2008 av några rugby-legender (Bob Skinstad, Robbie Fleck och Ron Rutland) och har sedan vuxit för att inkludera fler och fler sporter. Förutom rugby och löpning ingår nu även dodgeball, netball, beachvolleyboll, fotboll och landhockey. Vi kollade runt lite innan vi åkte hem för frukost. Riktigt kul.

Vi hade kunnat åka tillbaka senare när det dragit i gång lite mer men först fastnade vi på stranden och sen fastnade jag i poolen…

Sea Point swimming-pool kräver egentligen ett eget inlägg för jag har nog aldrig varit med om ett liknande ställe. Det finns som du kanske märkt inga linor i någon av bassängerna vilket gör att det blir en jäkla röra när det är mycket folk och/eller vissa inte vet vad simvett- och etikett är. I dag hade det varit helt omöjligt att simma för det var absolut smockfullt i 50-metersbassängen (och 25:an) av folk som står/leker/hoppar/flyter och jag vet inte allt.
Den djupa poolen där jag kör poolrun är 5m. djup och 25 m. lång och lugnare på så vis att ingen verkar vara där förutom några medelålders (vita) som simmar några längder. Med jämna mellanrum öppnar ”badvakterna” (jag har i ärlighetens namn aldrig riktigt fattat vad de gör) upp hopptornen och det är en show utan dess like! På något vis blir det ordning i kaoset och det hoppas volter och görs konster så jag blir alldeles vimmelkantig. När någon gör något extra coolt är det större jubel än på en fotbolls-läktare och när det som i dag kommer en kvinna modell s-t-o-r och ställer sig på 5-meterstrampolinen då trodde jag fasen att hela Kapstaden skulle lyfta av jublet. Snacka om att ha tränings-underhållning!

Nu ska vi snart sova sista natten här (för denna gången) innan vi drar vidare på nya äventyr. Hoppas du vill hänga med!

Kram från Ingmarie

Annorlunda ”laddning”

Det här med sol och värme alltså. Det gör underverk med mig! Kroppen och knoppen blir liksom direkt ännu gladare, mjukare och piggare!

Men jag försöker vara lite förståndig så jag inte går över gränsen för vad kroppen pallar med. Det går ju såklart aldrig helt att veta men erfarenhetsmässigt så har jag lärt mig att för mycket löpning för många dagar på raken i princip aldrig slutar bra. Så jag gick till gymet i dag. Inte alls lika kul som att kuta men det är ändå härligt att få vara ute och vid havet.

Gymet  vi hänger på har ju även en superbra utedel som jag nyttjat väl varenda gång vi varit där. Hur bra som helst!

Anders körde på bra han också. Både på gymet och i bassängen.

Jag var faktiskt en gång till i den där poolen men då för att köra vattenlöpning och det var efter att vi käkat mat så god att jag nästan inte fattar att mat kan bli så god! Veganhaket Sunshine food kanske inte är det flådigaste stället man kan tänka sig, faktum är att det är mer som ”ett hål i väggen”, men maten och servicen var absolut fem-stjärnigt rakt igenom.

Utelunch är lika fint som utegym!

Om det här var bra laddning inför morgondagen är högst tveksamt men oavsett kommer jag att fira Löpningens dag på ett sätt jag aldrig gjort förut. Om jag inte försover mig vill säga… Hur ska du fira?

Kram från Ingmarie

Allt blir inte alltid som man tänkt sig

En av alla grejer jag gillar och uppskattar väldigt mycket när jag reser, och annars också förresten, är att få möjligheten att testa nya löprundor. Det kan vara en utmaning också för det är ju inte alltid helt enkelt att veta vad och var som är bäst. Att läsa om ex. en trail är en sak men hur den sen är IRL är en helt annan. Som i dag. Jag bestämde mig för att ta ”fintrailen” bort till andra sidan Lions Head för att sen testa The Pipe Track trail som går på kanten av Table Mountain ovanför Camps Bay. Recensionerna jag läst var lika varierande som svenskt sommarväder så jag tänkte att jag måste helt enkelt testa själv för att verkligen veta.

Den heter ”pipeline trail” helt enkelt för att den följer en pipeline.

Det fanns inga direkta skyltar mer än i början men å andra sidan var där inte så mycket att välja på så det var bara att följa stigen. Den började med skönt hårt packad sand. Lite småböljande och i kringelikrok

Sen blev den bitvis stenig blandat med en hel del rötter men det var ändå mestadels springbart för en snubblig  ”icke-trailmänniska” som mig.

Och utsikten var bedårande när jag väl vågade lyfta blicken lite.

Men sen blev det värre och värre med alla stenar. De var stora och små i en enda röra och rullade runt lite hur som helst. Men du vet hur det är när man så gärna vill springa.  Man tror att ”snart blir det nog bättre igen”. Men det blev det inte. Till saken hör att det var galet varmt, upp mot 30 grader, och jag hade bara en halv liter vatten med mig. jag må vara en värmetålig människa men det finns en gräns även för mig och jag var inte helt sugen på att testa exakt var den var i dag på en stenig trail hyfsat långt bort från befolkat område. Så jag bestämde mig helt enkelt för att ta mig ner för en ”stig” jag hittade (i verkligheten var det mer som en uttorkad stenig bäck) för att komma ner till något som åtminstone liknade en väg. Den i sin tur tog mig i alla fall ut till asfalten och vägen ner mot Camps bay där jag kunde fylla på med vatten. (Tack och lov för Google maps!!!) Sen var det bara att kuta hemåt förbi fina Clifton beach.

Efter många timmar i gassande sol tror jag detta var en av de ljuvligaste spradorna jag någonsin gjort!

Hela eftermiddagen häckade vi sen tillsammans med Lena och Leif i och jämte poolen på Sea Point. Underbart! Det må vara en smula rörigt, oorganiserrat och stökigt med extremt oklara regler men jag tokdiggar stället!

Och så här fin mys-kväll har vi haft.

Kram från Ingmarie

I och över molnen

Ibland undrar jag om man skulle trott på hur dagen kommer att bli om man fått höra ”framtids-storyn” redan innan. Jag hade i alla fall garanterat inte trott att denna dagen skulle bli så här om någon hade berättat om den innan.

Vi hade förvisso bestämt redan i går att vi skulle satsa på att ta oss upp till toppen av Table Mountain via Platteklip Gorge trailen. Låt dig nu inte luras av namnet ”Platte” för det är allt utom platt. På ca. 2,5 km ska man ta sig upp 700 höjdmeter genom att klättra på stenblock.

Jag började dessutom med att kuta hemifrån på sealevel så det blev ytterligare ca 300 höjdmeter men det var det mer än väl värt.

Vid trailstarten mötte jag upp Anders och våra vänner Lena och Leif.

Vi hade ju inte riktigt räknat med att det skulle vara busväder à la regn på tvären och en dimma så tjock att vi såg max 50-100 meter framåt. Och bakåt. Hade det bara varit jag och Anders hade vi ställt in men dels var vi nu fyra som kunde hjälpas åt om något skulle hända, dels så är Leif en mycket van både klättrare och vandrare. och dels hade de båda gjort denna klättring en gång tidigare och visste vad som väntade.

Så vi gav oss uppåt. Ibland på alla fyra. Fascinerade, hänförda och lite tagna över naturens krafter. På ett sätt var det kanske bra att dimman låg som ett tjockt täcke för då såg jag ju liksom inte hur brant det var.

Det började med helt ok väder men vi såg ju vad som väntade bara en bit upp.

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Men vi tog oss upp! Inte snabbt men både glada och oskadda. Det blåste tokmycket även på toppen och dimman låg så tjock att vi inte såg någonting av utsikten. Det var t.o.m så illa att linbanan ner var stängd och jag vågade inte ens tänka tanken på att behöva ta mig ner samma väg. tack och lov finns det ett cafe där vi kunde gå in, dricka varma drycker, babbla och mysa. Vi hann precis lagom dricka upp så sprack det upp och vi fick se både vyer och magin av ”table-cloth”. D.v.s moln som ”rinner” över bergen som en bordsduk. Makalöst vackert!

Foto:Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Och linbanan gick igång igen. Skitcool! Den snurrade runt hela tiden så man fick vy från alla håll oavsett var man stod.

Det var där vi klättrade upp genom molnen.

Så himla glad för detta och för att Lena och Leif ville haka på!

Foto: Anders Gustafson

Jag hade stuckit hemifrån vid strax efter 9 och klockan var nästan 16 innan vi var tillbaka i lyan igen så det satt onekligen fint med lite mat i magen. Vet inte riktigt hur vi gjorde men helt plötsligt hade vi bestämt oss för att dra till gymet. Eller jo, jag vet ju hur det gick till att jag ville dit men att även Anders hakade på efter en strapats som i dag hör inte till vanligheterna. Men så blev det! Både gym och sim i några timmar. Bra av oss tycker jag. Mycket bra t.o.m!

Men nu är det slut på äventyr för i dag. Soffan känns alldeles för skön för något annat än att ligga kvar i den.

Kram från Ingmarie