Livet

Röntgensvar och smygtitt

Det gäller ju att greppa efter alla ljuspunkter som finns när livet går i moll och sorgen ligger som en tung, tjock, blöt, svart filt över kroppen. Även de till synes pyttesmå. Som att tuben kommer i tid, solen som skiner, all fantastisk omtanke och fina kommentarer jag fått. För att inte tala om att jag mitt i allt detta med operation, ryggsmärtor och Elviras död har orkat och lyckats tjata till mig först den där remissen och sen även en röntgentid.

Av svaret att döma kan vi väl konstatera att jag hade rätt och läkaren fel.(Igen…) Mitt f.d lilla diskbråck har blivit markant större och försämrat +  att det är rejält med ödem (svullnad) runt om. Med andra ord är det inte ett skvatt konstigt att jag har ont.

Trist såklart men skönt att veta. Sånt här går ju över om man bara är lagom försiktig och smart. Men man måste sköta sig förstås annars kan det bli riktigt illa.

Det bra är att man i princip “måste” träna. Vara stilla är sämsta tänkbara alternativet. Jag har (egenfixad) proffshjälp så jag är säker på att det kommer bli bra så småningom. Samtidigt får jag ju ännu inte svettas för mycket (och då menar jag svettas som stänksvettas)  så det har blivit många pass på gymet, mycket yoga, en hel del vattenlöpning och lugna gå- joggapass i skogen. Från i morgon hoppas jag dock det blir svett-ok för då är planen att stygnen tas och jag slipper det där stora plåstret. Sånt gör mig också glad just nu.


Om du undrar över utsikten så kan jag avslöja att det är vyn från ett av de coolaste gymen i stan. Kanske i hela landet?  Ännu ser det kanske inte så häftigt ut, det är mest rörigt och tomt, men man kan lätt föreställa sig hur fint det kommer bli när allt är på plats. Ljust, luftigt, hypermodernt och såklart superfräscht.


Nästa vecka har de invigning men då är jag låååångt bort. Nästan så långt bort det går att komma faktiskt. DET gör mig väldigt glad. I februari kommer jag dock börja köra bl.a Indoor Running där. Ännu en grej som gör mig glad just nu. Superfin sal där vi även kommer kunna köra med pulsband.


Den där utsikten hittar man 11 våningar upp. Där kommer finnas löparbana och utegym med himlen som tak!


Ibland är det svårt att riktigt fatta att livet rullar på där ute oavsett vad som händer på ens egna lilla plats på jorden. När man drabbas av sorg så blir det ju som om allting stannar upp. Som om livet plötsligt sätts i pausläge. Visst är det märkligt för det händer väl aldrig vid andra (känslo)tillfällen?

Och jag fortsätter att tacksamt ta emot all hjälp och stöttning jag får för ensam är inte stark.

Kram från Ingmarie

Samlar på plus

Helt ärligt så är det inte ett dugg skoj att inte få träna som man vill. Särskilt svårmotiverat är det ju när det enda som påminner om “förbudet” är ett fult steristrip-förband mitt i nunan. Jag är ju liksom varken sjuk eller skadad. Å andra sidan är det förbenat positivt också!?

Att man (läs jag) skulle bli pigg av att vila är bara trams. Tvärtom blir jag lat och slö och får liksom ingenting gjort. Tycker ju plötsligt att jag har eoner av tid  över och kan göra det där jag måste “sen”. Fast det där är inte ett skvatt sant för tvärtom tar traskandet och den osvettiga alternativträningen snormycket tid. Kuta en timme klarar man sig ju ganska bra på men gå en timme är ungefär lika tillfredsställande som att vika tvätt.

Men nu är det som sagt var som det är och det är så här livet är. Det går upp och det går ner, framåt, bakåt och ibland ingenstans alls. Vi små människoknytt får göra vårt bästa för att skapa balans med de knep vi har helt enkelt. Något annat alternativ finns inte om man inte väljer att ge upp förstås. Och det verkar ju ännu mindre skoj…

Att sitta inne och glo är absolut inte  ett alternativ för mig. Inte ens om det innebär tantvarning att bege sig ut…


Men det fanns åtminstone ingen risk för att förbandet varken skulle blötas eller svettas bort trots flera timmars traskande denna helg i alla möjliga väder. Att sen paraplyet blev knäckt av kastvindarna är en helt annan sak. Det går att ersätta.

Bara några kilometer från vår lya ligger Skogskyrkogården. Går man en omväg dit och hem plus hela varvet runt får man en rejäl tur.


Det här kanske låter perverst men jag gillar både att gå och springa där. Förutom att Skogskyrkogården är stor och vacker så får närheten till döden mig att påminnas om att jag i allra högsta grad lever. Och att det är något att vara väldigt tacksam över oavsett. En större gåva kan man väl egentligen inte få?


Och hur det än är så finns det ganska många fördelar med att ha ett (svettfritt) vardagslivs-avbrott.

• Tvätthögen är minimal.

• Man hittar på nya övningar och pass, liksom återupplivar gamla, på gymet. Och det är skitskoj! Jag ska sätta nytt kälkputtar-PB innan 3:e advent.



• Det är bra att få längta lite. Och lära sig att aldrig ta varken någon eller något för givet. Det här tillståndet är ju på inget vis för evigt. Faktum är att ingenting är det.

• När man blir tvingad till att tagga ner finns på något vis även mer tid för mer stillsamma övningar. Jag har bl.a lärt mig och testat flera nya meditationer.???

• Det är väldigt mysigt att traska samtidigt som jag lyssnar på den där speciella mantrasången. Jag sjunger med utan att skämmas och hoppas jag inte skrämmer allt för många varken 2- eller 4-benta.


• Jag har blivit en rackare på att tvätta håret utan att blöta ansiktet. Inte för att jag vet till vilken nytta men ska man samla på plus gäller det att ta med alla. Även de pyttesmå och de (egentligen) värdelösa, eller hur?

Fira första advent kan man hur som helst göra oavsett.❤️


Men det allra, allra största pluset alla kategorier just nu är utan tvekan att Elvira the cat verkar repa sig. Vi hoppas även veterinären tycker det  i morgon…




Kram från Ingmarie

Fejktröst

Egentligen skulle vår lilla familj varit i Njurunda utanför Sundsvall och hälsat på nu. Längtar verkligen dit för nu är det nära på ett år sen jag träffade Anders föräldrar sist. Dessutom är det tokfint där de bor. Men nu är det som det är. Även om Elvira-kissekatten också älskar att vara där så är hon inte tillräckligt pigg för ett sådant äventyr helt enkelt.

img_0004
Det är oroliga och ledsamma dagar här nu. Hela tiden försöker vi leta tecken på att det går åt rätt håll med vårt lilla troll. Ibland känns det som att jo, nu är ögat helt bra och hon är piggelin igen. För att lite senare se att nej, så var det inte…

Att gråta utan att blöta ner ett fete-förband precis under ögat är banne mig inte enkelt. Inte att gå i regn heller för den delen men då finns i alla fall paraply. Har åtminstone fått ta bort tryckförbandet så nu lyser det inte som en vit lampa i nunan på mig.

img_0001

Och jag kan ju gå! Obehindrat t.o.m. Har traskat och traskat och traskat denna dag. Hur trist jag än tycker det är så blir ingenting sämre av det. Fast min plånbok blev väldigt mycket tunnare. Jag  har nämligen investerat i en ny sådan här..

img_0007

Jag har varit på G väldigt länge för den gamla är knappt brukbar längre. Men tiden har inte riktigt funnits förrän nu. Inget ont som… bla bla bla. Och det är ju onekligen lite skoj med en ny (ganska onödig) pryl.

Och när spenderbyxorna ändå var på passade jag på att anmäla mig och bäst Fredda till  det här. D.v.s samma som vi körde tidigare i år men nu blir det den “riktiga”.  Totalt 39,8 km. varav 4,515 km simning. (Om man springer och simmar rakt vill säga.)

img_0006

Vet i fasen om jag riktigt begriper vad jag gett mig in på, det var ju tufft och kallt nog med sprinten, men jag tänker att det är långt till maj. Så långt att jag ska hinna både träna flitigt och begripa… Att utmana sig med lagom läskiga grejer är på något konstigt vis ändå lite härligt.

Inget av det här gör mig väl egentligen gladare men den första förenklar livet och den andra får mig både att se framåt och bli en smula pirrigt glad i magen. I nöden är nästan alla knep tillåtna tänker jag. Även om det gör plånboken mager.

Kram från Ingmarie

Hjälpmedel

När livet inte är som det brukar, eller ens som man vill, har man i princip två val. Acceptera och göra det bästa av situationen eller inte acceptera och kämpa emot. Jag väljer det första. Har provat det andra sättet men märkt att det alltid gör det hela ännu värre. Att jag bara blir mer olycklig, frustrerad och orolig.

Att acceptera betyder inte att jag ger upp. Inte ens att jag gillar läget. Men jag förlikar mig på något vis med situationen och stannar i den snarare än att jag slåss eller flyr. Därmed inte sagt att det är så enkelt men övning ger som bekant färdighet och jag har lärt mig några knep.

Ett är att skapa rutiner i kaoset. Det kan vara en så enkel sak som att ta sig ut på en promenad. Att vistas i naturen, se att livet rullar på där utanför hemmets väggar och andas frisk luft hjälper alltid mig. Om inte mycket eller länge så i alla fall lite och en stund.


Samma sak med yoga och meditation. Jag är så oerhört tacksam att jag har hittat dem. Eller om de hittat mig. Vem vet liksom? Det bra med yogan, förutom att den lugnar, balanserar, skapar medvetenhet och fokuserar på nuet, är att det finns alltid någon form man kan utöva. Även när man som jag måste ta det easy-peasy. Yin yoga är perfekt när man inte får varken svettas, få förhöjd puls eller ha huvudet i minsta lilla framåtlutning.


Meditera kan man alltid göra. När som helst och var som helst. Precis som när jag opererades för två år sedan så har jag tagit hjälp av denna mantrasång. Min favvoversion hittar du här.?

Hur gör du när livet kaosar?

Kram från Ingmarie.

Två i sjukstugan

Jag hoppas jag inte upplevs som största gnällspiken just nu men jag kan ju inte heller skriva att allt är tjo och tjim när det inte är det.

Denna onsdag började i snorottan på Djursjukhuset.


Elviras öga är bättre men inte bra. Där finns inte längre någon infektion och hon har inget sår på själva ögat vilket är superbra. Problemet är att ögonlocket fortfarande ligger fel och blir det inte rättvänt så kommer det bli kroniska skador och risk  för nya infektioner.

Så nu finns två vägar.

1: Fortsätta med ögondroppar och hoppas det hjälper.

2: Operera. Kommer troligtvis hjälpa ett tag men kommer samtidigt innebära stor stress för henne både fysiskt och psykiskt. Något vi bestämt att vi inte vill…

På måndag ska vi på återbesök för ett sista beslut…


Jag hann sen med ett simpass innan nästa dust. Sista på minst tre veckor så jag såg till att rasta mig ordentligt…


För nu ser jag ut så här.


En (ofarlig) hudförändring har skurits bort. Sånt blöder. Och kan fortsätta blöda trots att det är ihopsytt och har fått tryckförband på sig. Dessutom kan det bli infekterat om man inte är försiktig. Så nu behöver jag ta det supereasy ett tag. Tur jag har så fint sällskap.❤️

Kram från Ingmarie

Gongbad

Jag är fortfarande, flera dygn efteråt,  helt omtumlad efter söndagens Gongbad på Ahimsa.Jag har förvisso lyssnat på Gongljud innan men aldrig så här länge och så intensivt.


Så vad är då det här? 

I tusentals år, och i många civilisationer och andliga traditioner, har gongar använts i olika ceremonier och ritualer. De har bl a använts som hjälp för att nå högre medvetandetillstånd. Gongens historia som ett instrument med heliga krafter har alltid omgetts med mystik. Enligt Tibetansk Buddhism så är Gongen den djupaste länken mellan kosmos och den spirituella världen. Man säger att den ger oss en resa i vårt inre och att Gongens rika omfång av övertoner och klang kan föra oss in i ett djupt avslappnat tillstånd. Idag finns det en ökad medvetenhet om hur ljud påverkar människan. Tänk bara själv på hur påverkad du kan bli av olika slags musik, röster och andra ljud.  I yogafilosofin anser man att ljudet påverkar hjärnan, avlägsnar skadade celler i kroppen och balanserar chakrasystemet. Gongens syfte är att bringa lycka.


Du kan läsa mer på t.ex Ahimsas hemsida samt här och här.

Vår lärare, Pee,började med att berätta lite om vad som väntade. Vi började det hela med att tona in oss genom att sjunga ett mantra tillsammans och göra några enkla yogaövningar. Sen var det bara att lägga sig så bekvämt som möjligt och åka med i Gong-vibrationernas vågor. Pee Gongade. Vi andra tog emot magin.


Jag var där men ändå inte. Jag var fullt medveten om ljudet och rummet men jag svävade liksom någon annanstans. Det må låta helt crazy det här men det var hur coolt som helst! Efter en timme, som kändes som fem minuter, fick vi varligt “komma tillbaks” till nuet. Vi avslutade med att sjunga ytterligare ett mantra tillsammans innan vi samlades i en ring för att dricka te och äta lite godsaker.


Så otroligt mysig kväll! Om du någonsin får möjlighet att testa så tveka inte! Det kommer hända coola grejer vare sig du vill eller ej och vare sig du tror på det eller ej.?

Kram från Ingmarie

Rygg-storyn

För den som är intresserad ska jag nu kort berätta min ryggstory. Ja så kort den nu kan bli vill säga…

Det började någon gång i augusti/september. En ny slags smärta precis på korsbenet. Varje natt vaknade jag x flera p.g.a smärta och för att den skulle släppa fick jag försiktigt, försiktigt rulla över på sidan och med hjälp av händerna dra upp benen. På morgonen fick jag långsamt kravla mig upp ur sängen och för att ö.h.t kunna tvätta ansiktet fick jag liksom hålla i vasken med ena handen och tvätta med den andra. Under dagarna har det sedan varit ok och i värme har det nästan försvunnit helt. Så här är det fortfarande men det har blivit värre även dagtid nu. Musklerna runt omkring har (förstås) börjat gnälla rejält. Har varit hos alla mina “livlinor” men de kan ju inte veta. Hur bra de än är så har de ju ingen röntgensyn…

Självklart har jag ringt vårdcentralen. Väntetiden var ca. 4 v. och förra måndagen kom jag äntligen dit med hopp om att få ordentlig hjälp men det var så kasst att jag nästan (men bara nästan) började flabba åt det. Dels kunde läkaren urdålig svenska så jag undrar om hen ens fattade hälften. “Undersökningen” bestod av att jag fick stå och böja mig fram-bak och sidleds. Sen lyfter hen min tröja, petar lite på ryggen med ett finger och säger “ser fin ut”.? Ja du fattar va…? Ordination: NSAID. D.v.s smärtstillande och antiinflammatoriskt.

Nu efteråt kan jag banna mig själv att jag inte sa ifrån bättre men jag var helt ärligt så paff att jag tydligen blev helt stum. Jag har faktiskt käkat NSAID (vilket jag sa) för att ö.h.t kunna sova men det har ju uppenbarligen inte hjälpt. I fredags fick jag tag på hen via telefon för att  be om en remiss till röntgen. Jag begrep inte allt hen sa men så mycket fattade jag att för att få det måste jag komma på återbesök för ny bedömning. (!!!!!) Att jag varit där knappt fem dagar tidigare spelade ingen roll. Och att väntetiden för att ens få en tid är månader bort spelade inte heller någon roll. Om hen nu ens förstod vad jag försökte förklara.. Jag skulle äta painkillers och se glad ut helt enkelt. Sjukvården är helt klart sjuk. Jag tänker på alla de som inte orkar gnälla och kämpa som jag. Som tänker att det är så det är, äter sina piller och sen blir sjuka av dem. Alt. att man missar något allvarligt. I mitt fall har de gjort fel två gånger redan. Första gången var när min sköldkörtel la av men de vägrade tro mig. Jag var “atypisk” eftersom jag inte var “tjock”. Inte förrän den var så dåligt att det var snudd på katastrof kollade de med prover och fattade. Kommentaren var typ: “det kunde ha gått väldigt illa”.  Andra gången var för två år sedan då jag vurpat och gång på gång sa att något var fel med mitt ben. Men nej då, det skulle gå över. Via egna kontakter fixade jag MR som ju visade att min hamstring var av med operation som följd. Jag är inte den som gnäller i onödan men när jag gör det så gör jag det ordentligt för då är det något som verkligen är fel.

Men tillbaks till nuet. I dag har jag jagat ny återbesökstid vilket har varit omöjligt eftersom man inte ens kommer fram. “Det är många som ringer just nu. Var god försök senare.” Och detta är inte första gången jag får samma svar. Till saken hör att jag även har mailat dem x flera och via en trevlig sköterska på rådgivningen fick jag helt oväntat kontakt med verksamhetschefen på vårdcentralen. Så efter att ha dragit hela storyn ännu en gång fixar hon så att en remiss går iväg till röntgen för en MR. bara så där! Tjat lönar sig! Nu ska jag fortsätta tjata på röntgen. Skam den som ger sig. Men visst är det märkligt att det kan/får gå till så här?

Något behöver göras med sjukvården. Systemet behöver ändras och förbättras. För allt det här handlar ju i grund och botten mycket om att det inte finns tillräckligt med resurser. Sjuksköterskor och läkare flyr vården för man pallar inte längre. Jag är en av dem och jag vet tyvärr väldigt många fler.

Nog om detta. Det finns ju så mycket bra att vara tacksam och glad över också! Som att det är barmark och jag åter kan cykla till/från tuben, att Elvira the cat verkar repa sig och att jag kört två ruskigt bra pass.
Ett  grymt simpass på Eriksdalsbadet. Kände mig stark som attan och hade fint flyt hela tiden. Även när tröttheten satte in. 🙂

img_7624

 

img_7626

Och senare ett dubbelpass på favvogymet.  

Svettigt och jobbigt som attan men sånt gillar ju jag.

img_7631

Kram från Ingmarie.

I skugglandet

Vi kämpar på här. En dag i taget. Väntar och hoppas. Önskar och ber.

Det är Elviras öga som spökar igen. När hon blev svårt sjuk i sköldkörteln för några år sedan, och rekordsnabbt gick ner så mycket i vikt, vände sig ögonlocket ut och in. Tydligen vanligt men samtidigt mycket allvarligt. De opererade henne, hon låg inlagd i omgångar och vi trodde inte hon skulle greja det men till allas förvåning gjorde hon det. ❤️ Efter detta har det varit lite till och från men med särskilda ögondroppar har det hållit sig ok. Tills nu. Ögonlocket har åter vänt sig ut och in och det har även blivit en infektion. Vi medicinerar för fullt med droppar och smärtstillande vilket inte är helt enkelt. Det vet alla som försökt göra något med en motsträvig kissekatt.? Hur sjuka de än  är så finns det krafter kvar när deras integritet hotas. Om inte detta funkar är det kört.  Någon mer operation grejar hon inte och vi vill heller inte utsätta henne för det.


Många tårar har fällts och troligtvis blir det många fler. Att ha ett djur i familjen innebär så otroligt mycket glädje och kärlek. Det är en ära att få leva tillsammans med en sån som Elvira. Dessa stunder, när de små liven blir sjuka och gamla, är dock baksidan. Men de ingår. Har man en gång öppnat sitt hjärta för någon/något finns alltid risken att bli sårad och ledsen. Vi kan välja om det är värt det.  Jag tycker det. Den dag Elvira inte längre finns i mitt liv kommer vara en av mina värsta. Men tanken på att hon inte kommit till mig överhuvudtaget är ännu smärtsammare. Jag försöker påminna mig om att ljuset finns alltid där någonstans även om det för stunden är mörkt och jag befinner mig i (en upplevd) ständig skugga.


När det gäller min rygg får jag återkomma och berätta hela den helt galna storyn. Den som inte ens är slut ännu…
Men jag lyder de jag litar på. Som guru-Danne och min kiropraktor. Kloka, kunniga och ömsinta människor. Ingen löpning nu. Men svettas kan man ändå. Två timmar spinning och en timme Hot vinyasa flow direkt efter. Sen fanns all min svett i denna högen.

I kväll var jag på en skitcool grej. Gongbad! Berättar mer om det sen men det var verkligen precis vad mina sorgsna celler behövde.

Kram från Ingmarie

Ingen rolig fredag

Mina fredagar brukar ju innebära att jag avslutar jobbveckan med dubbelmys, nedtrappning och att liksom ladda inför helgen. 

Denna fredagen blev inte riktigt så för lilla Elvira är krasslig och vi tillbringar just nu vår tid på djursjukhuset.


Det är aldrig skoj att vara här men det är en väldans tur stället finns…

 Det är tungt nu på flera plan. Bl.a har något skumt hänt med min rygg och sjukvården är precis så sjuk som den låter när man behöver den. Jag ska opereras på onsdag (inget allvarligt men ändock) och (den självvalda) arbetsbelastingen har under för lång tid varit på tok för hög för mig. 

Men när man dels får pepp och stöd från finaste vännen Karin D, dels får plats på bästa Samis hot vinyasa yoga och dels har en alldeles egen 50-meters bana att simma i så får man liksom fortsätta att kämpa.




Det kommer bli bra med allt så småningom såklart men när man är mitt i gyttjan är det slitigt.

Kram från Ingmarie

Mycket man inte vet

Det var toklängesedan jag var hos Guru-Danne och nu kände jag att det verkligen, verkligen var dax. Av flera anledningar. Inget direkt alarmerande men allt hänger som bekant ihop och börjar en sak gnissla sprids gnisslet lätt vidare verkar det som. Kroppen är komplex och jag är övertygad om att det fortfarande finns massor av saker vi varken begriper eller ens vet finns. Danne är hur som helst en rackare på att förklara allt det där om hur saker och ting i kroppen hänger ihop och påverkar varandra. Och om hur energisystemet, meridianer, näringsämnen, rörelser och tankar inverkar på hela det magiska kroppssystemet. Mitt är just nu en smula ur balans men jag vet varför och jag vet vad som behöver göras. Det har varit lite för mycket av det mesta lite för länge helt enkelt.


Danne fixar och trixar till det blir så bra som det kan bli för stunden. Ger råd, tips och ordinationer. Sen lyder jag och till 99,9% blir det alltid kanonbra resultat.?

Dessutom blir jag ju alltid galet glad av att träffa den lille spelivinken.

Glad blev jag med av mitt nyförvärv. En alldeles egen pannlampa! Hade inga planer alls på något sådant men det är sådär det lätt blir när man besöker den där Trispot-butiken. Man hittar alltid någonting man vet att man “behöver” och något som man inte ens vet att man behöver.


Livet går upp och ner, spikrakt och i kringelikrokar, i ljus och mörker och innehåller både glädje och sorg. Man kan aldrig riktigt veta vad som väntar. Men en sak vet jag. Livet vill mig, och dig, väl.?

Kram från Ingmarie