Axel-värme-vatten-tjat. Och ett party

Jag vet att jag upprepar mig som en hackig gammal LP-skiva (du som är under 25 får googla vad det är) om min axel och jag ber om ursäkt. Fast ändå inte för den är fantastisk! När jag kollade lite extra på en av de där planscherna hos Chiropractor-David är jag ännu mer förvånad över att den är så duktig som den är. Och tacksam såklart! Det finns ruskigt många grejer som skulle kunnat gå sönder.

Jag vet ju att jag haft tur som attan (till stor del tack vare min superhjälte), att den återhämtat sig unikt snabbt och att jag gör “rätt” övningar men ändå är det på något vis skönt att få bekräftat och att få både tips och restriktioner. Nu kan jag t.ex även klia mig på ryggen! 15 minuter simning är dock vad den max vill och jag lyssnar såklart. Stressa och forcera är det sämsta jag kan göra.

Men det blev väldigt mycket längre tid i plurret. Över 30 grader i skuggan i dag så då är det tur man kan svalka sig och har lite leksaker att roa sig med under tiden.

Och jo såklart det är varmt att kuta när det är sådana temperaturer men det är som alltid. Man får anpassa sig och gilla läget i stället för att stressa upp sig. Det hjälper ju absolut ingenting. Svårare än så är det faktiskt inte. Även Amber begriper det.😍

Och det är trots allt lite svalare på morgonen.

I kväll hade jag även äran att få vara med Erikssons dinnerparty för att fira Amahlies 9-årsdag. Jag älskar hänga med dem! Alltid så lättsamt och mysigt. Supersmarrig (vego)Thai-mat med sting blev det också så för en gångs skull var jag lite glad över den där AC:n.😜

30 grader i februari

Att vara här är som att leva i en riktigt skön dröm förutom att den är verklighet. När jag går och lägger mig längtar jag till morgonen och när jag vaknar tänker jag verkligen JA! Morgon igen!

Varje dag!

Då är man väl verkligen “rätt” på alla sätt och vis? Och det är oerhört lätt att både känna tacksamhet och livsglädje.

Att slippa ha en massa klocktider att hålla reda på och anpassa sig till är oerhört skönt. Särskilt för mig som har någon slags “klockallergi”. (Det var en av mina terapeuter som satte den “diagnosen” på mig för många år sedan när jag var i det svarta hålet och den stämmer fortfarande…) Så när kroppen var pigg fortsatte jag kuta dit näsan pekade trots att det blev längre än planerat. Underbar runda inkl. Maidens utmanande backar.

Nästan 2 timmar i +30 grader tar dock på krafterna även för mig som är hyfsat värmetålig. Det är varmt men man får anpassa farten, dricka ordentligt och helt enkelt acceptera. En del gillar ha keps, solbrillor och/eller solskyddskläder men jag grejar inget av det. Behöver liksom vara “fri”. 😍 Men jag har alltid vatten med mig (plus att det finns en hel del påfyllnadsställe), telefon och en rejäl elastisk linda i kjolfickan in case någon orm/spindel/bröte kommer i vägen. 😜

Och hur varmt det än är så svalkar havet. Alltid! Man kan ligga och bara guppa runt som de här tre t.ex. Vattnet är toksalt så man sjunker inte även om man försöker.

Mattias fick förresten en riktig tri-bränna i går men han är nästan oförskämt pigg. Jag hade nog inte ens kommit i flipflopsen.😳

Vattenlöpning är verkligen guld både för svalka och “extra” träning. Och simma såklart! 10+15 min i dag och jag hade lätt kunnat göra mer men ibland är t.o.m jag riktigt självklok.😍

Kram från Ingmarie

Kiropraktor, Maidens och lite tänke-tankar

Jag var hos “min” kiropraktor David i dag. Egentligen kände jag inget behov men dels tänkte jag att det kanske betyder otur att avboka för tätt inpå (skittramsigt- jag vet) och dels tänkte jag att det nog är bra att få fortsatt fys-hjälp med axeln.

När jag dragit hela historien, berättat och visat vad jag klarar och David kollat min axel så var han minst sagt förvånad. Rent teoretiskt borde jag ha mycket mer problem med både smärta och rörlighet. Så ja, någon slags “rehab-snabbhetsrekord” har jag helt klart åstadkommit! 😍

David är grymt duktig så det känns ju extra bra att han var så positiv. Bara att fortsätta som jag gör men vara väldigt försiktig med simningen även om det känns ok. Vilket jag ju är!

Hurra hurra hurra!

Tänk så enkelt det ändå är att vara tacksam även för till synes “små” saker. En luxerad axel är t.ex typ miljarder gånger bättre än en bruten nacke. Och ännu fler miljoner bättre än att dö… Tänker vi bara till lite så är det ett mirakel att vakna varje morgon, gå på toa, känna smaken av mat, kunna ta på/av sig sina kläder, ha ett jobb, kunna se och höra, ha ett hem och vänner/familj utan att behöva vara varken beroende av ständig hjälp eller ständig rädsla för överfall av något slag. För mig är det viktigt att komma ihåg det. Varje dag! Så jag aldrig tar varken något eller någon för givet.

Kunna kuta är banne mig ingen självklarhet, eller ens en rättighet, så när Maidens backar nära på tog andan av mig tänkte jag på just det. Att jag minsann skulle vara glad att jag kunde. Helt klart hjälpte det!

Fördelen med backar är ju också att när det blir platt så känns det plötsligt väldans lätt!

Havet kommer alltid ha min största respekt men jag känner att för varje gång jag är i så släpper rädslan mer och mer. Innerst inne älskar jag ju the ocean på något märkligt vis… Och jag vägrar låta rädslan styra och begränsa mitt liv så det är bara att jobba vidare mot hjärnspökena.

Kram från Ingmarie

Världsrekord? Eller kanske det bara är Bunbury-luften…?

En av alla bra grejer här är att jag hittar bra och har massor av bra löprundor oavsett vad jag vill hitta på för pass. Som den runt Big swamp. Körde ju 3 varv (2,2 km) på julafton så tyckte det var dax igen. Jobbigt (såklart) men de gick minsann 20 sekunder snabbare/varv i dag så något har hänt! Amber var inte med men jaga och leka med pinnar är nog minst lika jobbigt. Vet inte vem av oss som var tröttast.😜 Men vi hade garanterat lika skoj!

En annan väldans bra grej här är Koombana beach. Särskilt nu när det är extra lugnt där. Februari här är lite som augusti hemma. Sommaren är kvar (det var 30 grader i dag) men semestersäsongen är liksom över och därmed blir folks rutiner annorlunda. Med andra ord ännu mer gott om plats även om bl.a simskolorna fortfarande pågår. Dessutom är vattnet nästan alltid lugnt där eftersom det är en stor vik. Och hajfritt! Perfekt för vattenlöpning!

I dag är det förresten exakt två veckor sedan olyckan då axeln bakåtluxerade. Värsta sorten som tydligen bara händer 5% av alla drabbade. Läkaren sa 6-8 veckor innan jag skulle bli bra nog för att ens fundera på att simma. Han ville helst inte jag skulle träna alls och uppmanade stackars Anders att hålla mig lugn. Hade jag varit en överviktig soffsittare hade “ordinationen” troligtvis blivit helt annorlunda… Läkaren ville säkert mitt bästa men även om jag kanske är galen så är jag inte dum. Att göra som jag gjorde i mina yngre år, pressa mig genom smärta tills det absolut inte gick längre, har jag slutat med för längesedan. Jag har lärt mig den hårda vägen att det i princip aldrig funkar… I stället litar jag numera på min känsla både när det gäller träning, meditationer, yoga, mat och kosttillskott. Har bl.a tagit både särskild gurkmeja och Bromelain för att hjälpa axeln läka. Och eftersom sjukgymnasten jag besökte fortfarande inte skickat några övningar (!!!) så har jag även där gått på känsla + råd från några jag litar på. (Tack! Ni vet vilka ni är!😍🙏🏻)

Och inte vet jag om det är allt tillsammans eller bara en av grejerna men i dag simmade jag 10 minuter i havet. Två gånger!

Sjukt långsamt och sjukt kort men ändå! Jag simmade “på riktigt”! Och det bästa är att det kändes bäst andra gången.

Eller så beror både PB-rundorna och simningen helt enkelt på Bunbury-luften. Vem vet…?🙄

Ännu är jag inte varken helt hel eller säker så jag jobbar långsamt vidare men jag undrar ändå om det inte är någon slags världsrekord i snabbt tillfrisknande. Vad tror du?

Kram från Ingmarie

Skenet kan bedra

Visst ser det fridfullt och stillsamt ut så här på håll?

Men verkligheten är en smula annorlunda. Fanns inte en chans att jag vågade mig i vattnet i dag heller…

Inte heller fick jag se någon orm på min löprunda trots oräkneliga sådana här skyltar.

Men jag såg ju faktiskt en förra gången jag sprang där och jag antar det är bättre med för många än för få skyltar när det gäller en sån här grej. Fint var det i alla fall!

Minns du förresten när vi var och kollade på den ännu ej öppnade makalösa poolen i december? Well, now it’s open och här bedrar inte skenet för den här poolen är lika fantastisk i verkligheten som på bild! Ska erkänna att jag inte kunde låta bli att ta några crawltag men nej, axeln är inte redo ännu…

Och jag älskar verkligen Australienarnas sinne för ordning och reda. Och att de fattat grejen med poolrun!

Kram från Ingmarie

Löpningens dag 2018 med guldkanter

Jag fick som jag ville och önskade. En svettig Löpningens dag med extra guldkanter.

Men vi börjar med springandet som blev en bunt intervaller vid Lake Monger.

Jag ljuger om jag säger att det var lätt men det kunde å andra sidan varit väldigt mycket tyngre också. Och hur det än är så är man i princip alltid nöjd efter ett intervallpass oavsett hur det varit, eller hur?

För att fira dubbelt blev det även poolrun i fina Claremont pool.

Inklusive 100 meter simning. Förvisso bröstsim men ändå! Fatta lyckan! Heja axeln!

Men jag har mer, och tuffare grejer, att jobba med än den rent fysiska efter vågvurpan.

Skallen.

Jag har åkt tusentals steg tillbaka när det gäller min open water rädsla. Den jag trodde jag liksom kommit igenom…

Inte ens när min vän Hanna var jämte mig vågade jag mig ner i vågorna i dag. De var inte “stora” men tillräckligt kraftfulla för att jag skulle balla ur…

Men jag får ge det tid och ta det i små steg. Är det lugnt som i torsdags så funkar det ju faktiskt… Och vi fick i alla fall en riktigt härlig dag med massor av sol och babbel om allt och inget. Tack Hanna om du läser detta! You made my day extra nice! ❤️ Och det finns duschar att svalka sig i…

Anders har förresten kommit lyckligt hem. Det är ingen walk in the park den där resan. Faktum är att den är tuffare än alla maror jag kutat trots att man “bara” sitter still. Eller kanske just därför… Tur det är ett bra tag kvar tills jag ska ta mig igenom den tortyren.😜

Kram från Ingmarie

På egen hand

Så har min superhjälte åkt hemåt mot Sverige. Känns förstås fruktansvärt tomt och ensamt. Vi har ju hängt tillsammans mer eller mindre 24/7 i 6 veckor och plötsligt är det 0/0 i flera veckor framåt.😢

Allt är dock helt självvalt och det är ju inte precis första gången jag är soloresande. Jag kommer sakna Anders smärtsamt mycket varenda dag men ännu saknar jag inte vinter-Sverige. Det gör jag förresten aldrig när jag tänker efter… 🙄 Dessutom tror jag det är “nyttigt” både att vara ifrån varandra ett tag även om det är jobbigt samt att vara utan sällskap och s.a.s vara tvungen att klara sig själv. Att resa och göra saker tillsammans med någon är oftast roligast och bäst men varje gång jag gjort någon resa, eller något annat “ovant” på egen hand, så har jag lärt mig massor om mig själv och fått både bättre självkänsla och självförtroende. För mig innebär det en trygghet och en frihet att veta att jag faktiskt klarar av en hel del även utan sällskap.

Så nu får jag sitta på balkongen själv och kolla på hur de tränar Australisk fotboll mittemot. Och nej, jag fattar inte mycket.😜 Typ lika mycket som jag begriper mig på kricket.

På tisdag drar jag till fina Bunbury igen och där kommer det bli många kära återseende så solo är jag inte. Men tills dess är jag i Perth och den som inte kan roa sig här finns inte. Bara kolla på husväggar kan vara ett äventyr. En från början ful vägg eller liknande förvandlas nämligen ofta, ofta till en makalöst vacker tavla!

Och vill man träna är utbudet typ obegränsat oavsett vad man är sugen på. Jag valde gymet för att jobba vidare med axeln och svetta ner ännu en cykel.😜

Och att köra vattenlöpning i Beatty parks gigantiska anläggning. Fördelen med vattenlöpning är att man t.ex kan (tjuv)lyssna på en väldig massa roliga konversationer och kolla in när proffsen simmar. Finns en del såna här. Plus en massa vattenpolo!

Och vädret? Ingen risk för frostskador i alla fall.😍

Vilket är toppen tycker jag för i morgon är det ju Löpningens dag och den vill jag inte fira gåendes, frysandes och bandagerad som förra året. Nej jag ska svettas! Kutandes.

Kram från Ingmarie

Dax för Face your fears igen Ingmarie

När man skadat sig och haft ruskigt ont så är det alltid lite läskigt när man ska börja använda den stackars kroppsdelen igen.

Jag följer såklart alla råd och ordinationer från alla kloka människor, plus min egen intuition, men hur det än är så är det ju en “första gång” för en skadad kroppsdel att användas igen. Och det är läskigt oavsett hur mycket man vet att det är ok och t.o.m nödvändigt. Kanske är jag ovanligt mesig men så funkar i alla fall jag. Mesig och försiktig tills jag är på den säkra sidan igen.

Axeln måste användas och tränas upp om jag vill den ska funka igen. Och det vill jag ju! Så jag fortsätter göra “läskiga” grejer varje dag nu. Känner mig supermodig som vågar göra fjant-armhävningar mot en bänk.

För att inte tala om denna plank-variant!

Det där “hjulet” lät jag dock Anders leka med utan mitt sällskap…

Vattenlöpning har jag förvisso redan testat men inte i havet. Visst var det lugnt vatten men det var ändå jätteläskigt! Tror, som Anders så klokt påpekade, att det är ljudet av vågorna som är tuffast just nu eftersom det triggar minnet av olyckan. Men det kommer gå över. Jag har ju övervunnit min vattenskräck innan och i jämförelse är detta bara ett litet gupp på vägen. Och kolla min högerarm!!!

Kuta funkar däremot fint! Så länge det inte finns en massa jox i vägen jag kan snubbla över. Men det funkade tack och lov att skutta över ormen som ville över stigen precis när jag kom. Men jag har hört att det är extra bra att träna reaktionsförmågan när man är 50+.😄

Löprundan runt Lake Herdsman var förresten fantastisk! Another little hidden secret.

 

Hänga på beachen däremot är absolut befriat från både rädslor och läskigheter. Särskilt när man hänger tillsammans med sin superhjälte. Men i morgon åker han till Sverige och jag får klara mig själv… Det blir tufft! På många sätt och vis…

Kram från Ingmarie

Mt Barker, Porongurup och snuvad på Sky walk-konfekten

Undra om det inte väldigt ofta är som så att det finns oerhörda upplevelse-skatter att finna om man bara börjar kolla runt där man själv befinner sig just nu. Men ofta så tänker man nog “ska göra sen” om det som finns i ens närhet. I alla fall funkar jag ofta så även om jag blivit bättre med åren på att göra små hemmautflykter.

Även om jag skulle ha bott här ett helt liv skulle jag nog kunna hitta på nya grejer att se och göra bara i och runt Albany. Det är mycket därför vi håller oss inom ett ganska litet område med Australien-mått mätt. Jämför gärna Australien och Europa om du inte redan gjort det. Det ger perspektiv. Och den lilla hörna vi håller oss i är som en liten flugskit i det stora hela. Om ens det…

Ca 45 km norr om Albany ligger Mt Barker. Det är ingen särskilt speciell plats egentligen men det finns bl.a en extremt fin och bra turistinformation där med en av de trevligaste “informations-personer” jag någonsin träffat, och bara några kilometer från själva “city” kan man få a picnic with a real view!

Den lilla kullen där borta är inte så liten och ligger i Porongurup National park. Där finns t.ex ett Tree-in-the-rock. Ännu ett av naturens under!

Egentligen är den där kullen inte bara en kulle utan flera olika berg och stenformationer. Den plats som drar mest besökare är nog utan tvekan Balancing rock och Granite sky walk. Vi hade läst innan att det var en 2,2 km (och ca. 300 höjdmeter) one-way trail för att komma dit, att den var “hard and diffucult” och att det krävdes 2-3 timmar för att göra den tur och retur.

Hittills har det stämt ganska bra med graderingarna men vi tänkte lite att “ja ja, hur svårt kan det vara?”

Så vi traskade i väg. Upp, upp, upp, upp.Men även om det var brant var stigen helt ok och vi gick förbi flera andra. I typ en kilometer. Sen började det. Klättrandet. Över stenar och rötter och de låg inte i ordning om jag säger så. Men vända fanns inte på världskartan.Inte ens med bara en fullt fungerande arm.

Först kom Balancing rock.

Några ytterligare meter till var så den sista lilla biten upp. Men där fick jag ge mig. “Stege” på stenblock och sen ytterligare en inkl. balansgång med en arm. Så crazy är inte ens jag…

Anders kravlade sig dock upp och om det var för att vara snäll mot mig eller om det var sant lär jag aldrig få veta men han sa att det inte var värt mödan. Det fanns dessutom en mesvariant så lite utsiktsvy fick jag trots allt.

Upp är en sak men sen skulle vi ju ner igen. Trots att det i och för sig var lättare rent ansträngningsmässigt så var det så mycket svårare. Tror jag hade samma puls som när vi gnetade på uppför.

Med facit i hand vet i sjuttsingen om det var värt risken men det gick ju bra. Och när vi var nere igen fick vi ändå en upplevelse som var värd hela resan och lite till! Tror det var 7-8 st kängurur, varav en med bebis i pungen, som lät oss titta på dem en stund! Vilka härliga djur!

Totalt tog det 80 min för oss upp och ner så vi traskade nog på ganska bra ändå. Och helt ärligt var det jobbigare än den 90 min löptur jag gjorde i morse. Men det kan bero på att jag dels tycker det är triljoner gånger roligare att kuta och dels för att rundan jag hittade var magic.

Kram från Ingmarie

Bergsbestigning med en skuggsida

Redan när vi kom hit första dagen och körde förbi Mt Melville så sa Anders “dit upp ska jag!”

Det dröjde dock till i dag, buzy days du vet, och jag hakade såklart på. Är ju inte så svårövertalad när det gäller sånt.😄

Och tur var väl det för vilken vandringstur vi fick! Jo vi gick faktiskt… I flera timmar! Trots att jag brukar tycka det är astråkigt.Tumlas runt i en våg kan tydligen ställa till oreda mer än i en axel och en rygg. Eller så hänger det ihop på något vis…

Mt Melville är 157 högt. Dvs inget jätteberg men ändock mer än en kulle. 😜 Trailen upp och runt var hyfsat välmarkerad och jag höll mig på benen även när det var en del trixiga partier. (Läs gick bakom Anders och höll i honom…) Och utsikten! O lalaaaa!

Högst upp finns ett utsiktstorn man kan gå upp i och då även kan se hela Albany och surrondings i 360 grader. Skitcoolt! Nu älskar jag banne mig denna del av världen ännu mer!

Och där nere bor vi just nu!

Det där var bra för min själ. Jag har absolut inget att varken klaga på och gnälla över men av någon anledning känner jag mig lite låg efter “olyckan”. Kanske för att jag har ont (ffa i ryggen) och kroppen liksom inte funkar. Särskilt eftersom det känts så himla bra innan vågen kom. Kanske är det någon efterdyning. jag kunde ju faktiskt lika väl ha dött. Kanske är det båda. Det går över såklart, det vet jag och det är skönt att veta, men just nu går allt på sparlåga. Kanske jag helt enkelt behöver få vara just lite låg ett tag för att sen kunna kravla mig upp igen. Det brukar ju vara så det går till. 🙂

Cykla hojen svettig och gyma (det som går) är absolut bra grejer men handen på hjärtat så är det ju bara en slags substitut…

Längtar tills jag åter igen kan kuta och yoga för fullt utan att ha begränsningar eller smärta. Och simma! Något jag aldrig trodde jag skulle längta efter! Som det kan bli…

Kram från Ingmarie