Egentligen kan man ju fira något varje dag. Faktum är att jag tycker man ska det och jag gör faktiskt det. Bara det att man vaknar varje morgon är ju en slags vinst, eller hur?
Så det firar jag. Varje morgon!
I dag firade jag även ett ok intervallpass, att solen sken och att det varit superlugnt på jobbet. Så lugnt att jag t o m kunde sluta tidigare och fick njuta av den fantastiska solnedgången.
Vad firar du?
Kram från Ingmarie
Jag tycker verkligen att det är värt att fira vår Nationaldag men det behöver inte nödvändigtvis betyda att man går omkring med en flagga, sjunger vår nationalsång och äter jordgubbstårta.
Eller ens klär sig extra fint i folkdräkt.
Man kan även fira så här:
För tänk att ha ett eget hem, kunna laga och äta precis den mat man vill ha, ha sällskap av någon man älskar och vara skönt trött i kroppen för att man använt den. Det är banne mig ingen självklarhet. Eller ens en rättighet.
Därför är jag är obeskrivbart tacksam över att ha det så här och för att jag lever i ett av jordens bästa och vackraste länder.
Så grattis till mig, dig och Sverige!
Hur har du firat?
Kram från Ingmarie
Två till tre gånger/vecka gymar jag. Nu på sommaren blir ett av passen ute om det är fint väder. Som i måndags.En av dessa gånger kör jag med PT-Rafael. Det är inte billigt med PT men det är så värt det! (Sen tycket jag såklart det är självklart att man ska betala ordentligt för att få hjälp oavsett om det handlar om PT, hårklippning eller kiropraktor. Det är väl typ bara inom sjukvård/omsorg som man inte begripit att utbildning, erfarenhet och kunskap kostar pengar. Men det är ett helt annat inlägg)
Varje gång får jag nya utmaningar. Den ena roligare än den andra. Och svårare. Det är väl förresten det som kallas utveckling. Att hela tiden gå lite mer utanför sin comfort-zone, hela tiden “öka på” lite och hela tiden våga prova sånt kman inte klarat innan en gång till.
För plötsligt går det! Ibland klarar man t o m sånt man inte ens vågat testa över huvudtaget på första försöket! Som det här.
Jag minns fortfarande när jag simmade ensam i Källtorpssjön för första gången. (Vilket också var det första sjö-solosimmet ever .) Den känslan alltså! Nästan så jag trodde att jag var både odödlig och kunde göra vad som helst. men bara nästan. jag har stor respekt för vatten men jag är inte rädd. Särskilt inte i en sjö. Att simma så här, själv, är en frihetskänsla utan liknelse för mig. Det enda som får mig att gå upp till slut är att det blir en smula kallt. Tror jag huttrade i över 2 timmar efteråt men vad gör väl det? Jag hade ju torra, varma kläder att ta på mig och en sol ovanför huvudet!
Kram från Ingmarie
Det är verkligen inte alltid lattjolajbans att (sim)träna. Ibland är det som att röra sig i tjock sirap och och precis allt känns segt. Men ändå vill jag inte vara utan de där passen. Det är ju trots allt de som gör att det känns extra lätt och bra när kroppen är på det humöret. Du vet de där dagarna man är odödlig och energin obegränsad. Sen tänker jag att det är kontinuiteten som är basen till all utveckling och att de där segpassen är otroligt karaktärsdanande för jag gör dem ju trots allt. Och jag ångrar mig aldrig!
Mitt motto är att alltid testa minst 20 minuter. Har det inte vänt då så är det ok att lägga ner. Hittills har det dock aldrig hänt för hur segt och tråkigt det än må vara ibland så väcks både motivation och lust under de där minutrarna.
Hur tänker och gör du?
Kram från Ingmarie
Livet kan verkligen förändras fortare än man både vill och anar. Åt alla håll. Från mörker till ljus och från ljus till mörker. Vissa händelser skapar en tillfällig förändring. Andra en evig.
I går var allt som vanligt här. Jag hann med både ett tröskelpass och gym innan jobbet. Kroppen var glad och pigg. Våra nära och kära levde på med sitt och naturen fortsatte att växa och sprida sin skönhet och kraft.
Även i morse var det som vanligt. Eller inte riktigt. Det var ju Openwater premiär med Team Snabbare! Totalt var vi nog 30 pers som samlades vid Hellas badstrand i morgonsolen. Som vi längtat!!!
Coach Ulf berättar lite om det speciella med att simma OW.
12.7 grader i vattnet (kontrollerade med två termometrar) och ungefär samma i luften.
Foto:Lena Grundin
Vi körde lite olika teknikgrejer och sen en “kort distans”. Ingen långsim ännu men nu ÄR verkligen sommaren officiellt invigd!
Foto:Lena Grundin
Visst är det en snyggt synkad simning jag och Veronica fick ihop? 🙂
Foto:Lena Grundin
Men efter detta var dock inget som det brukar. Det blir nämligen aldrig som vanligt när döden kommer på besök. Det blir ett för alltid slut vare sig man vill eller ej och oavsett vad man gör. För mig är den bästa medicinen mot det mesta att vara ute i naturen. Det finns få, om ens några, saker och händelser som inte blir åtminstone lite bättre för mig än av en löptur och meditation.
Så du, lev medan du kan. Det kan vara för sent redan i morgon…
Kram från Ingmarie
För att bli bra på något måste man öva. Få (om ens någon) blir bra på något utan att ägna x antal timmar till att förbättra sig. De som är så där superbra på något har garanterat också jobbat för det både länge och väl.
Exakt hur bra man sen blir vet man ju såklart aldrig men man kan alltid, alltid bli bättre. Därför övar jag vidare och kommer göra det resten av livet. Vissa saker får man lägga mer krut på ju äldre man blir, t.ex styrka, för där har man absolut ingenting gratis längre. Här snackar vi use it or lose it i sin sannaste form.
Simningen är ett evighetsprojekt även för proffsen har jag förstått eftersom det finns hundraåttioelva små detaljer som kan finslipas. För mig är det antagligen femhundraåttioelva… Men även om tekniken behöver slipas så är 4200 meter inte fy skam så här en helt vanlig lördag i maj Corona-året 2020.
Det underlättar såklart att jag gillar att träna och öva men faktum är att också det är en övningssak.
Kram från Ingmarie
Jag varken begriper eller kan förklara det men nog är det väl så att vissa timmar går snabbare än andra?
Som t.ex morgonens simpass med TS. Det kändes som max en kvart fastän det var en timme. Dessutom simmade jag en extra timme själv efter men totalt kändes det som om jag liksom bara duschade, simmade några längder och sen duschade igen. Märkligt va? Men två timmar var det om inte alla klockor ljuger.
Samma på gymet. Upplevde timmen där som typ 10 minuter.
Hann med en massa skoj plus lite extra relax. Skönt!
Jag ska inte säga att jobbet aldrig känns så där ”snabbt” för det gör det faktiskt de där gångerna då det flyter, är ”kul” och jag är med de bästa kollegorna. Men det är inte på långa vägar lika ofta som när jag t.ex tränar, skriver eller målar.Så om det där med att tiden går fort när man har roligt stämmer så är det väldans enkelt att räkna ut vad jag tycker är roligt.
När går din tid extra fort?
Kram från Ingmarie
Jag har tampats med en extrem inre moralisk konflikt. (Min lillebror Hannes väldigt braiga sammanfattning av det hela.) Om “rätt sida” vann vet jag inte. Och kommer aldrig få veta. Det känns som att hur jag än skulle ha gjort kommer det kännas fel. Planen var att jag skulle åkt hem till Halmstad för att träffa familjen och fira bästa Ulf som fyller 75 år på söndag. Vi skulle fira ute, hålla avstånd och allt det där men ändå har jag grubblat. Även om både jag och resten av familjen varken smittar eller blir smittade så är det den där inre moraliska fajten. Rekommendationerna är ju trots allt att vi inte ska resa om det inte är absolut nödvändigt och hur gärna jag än vill så kan jag inte påstå att längtan och kalas är tillräckligt nödvändigt för att det ska vara befogat… Faktum är att jag vill ju åka av rent egoistiska skäl.
Jag tänker på alla de som inte ens fått hälsa på sina nära och kära när de varit sjuka och/eller dött. Liksom alla de som inte kunnat eller fått/får vara ute, de som inte fått/får träffa sina nära eller de som ligger sjuka utan någon verklig kontakt med omvärlden. En annan tanke är om jag av någon anledning behöver vård när jag är där nere så belastar jag ju dessutom sjukvården i “fel” landsting.
Så jag är kvar i 08a land.
Moraliskt känns det bra och helt rätt. Känslomässigt känner jag mig ledsen. Samtidigt skäms jag för det för både familjen och Halmstad finns ju kvar. Det är verkligen ett “lyxproblem” det här och jag är långt från ensam om att behöva ta beslut som detta.
Men det hjälper inte att skämmas. Eller vara ledsen för en sån här grej. En av mina styrkor är att jag väldigt bra på att acceptera och finna (nya) lösningar. I stället för att sitta på tåg en massa timmar fick jag ju extra tid att göra annat på.
Springa intervaller hade jag hunnit ändå. Körde på så bra att benen blev alldeles krulliga av trötthet. (Anledningen var delvis att jag tänkte att det skulle bringa lite ordning i skallen.) 4 x (5 -3-1) minuter + utfallssteg och burpees så svetten rann ännu mer. Vilken härlig känsla!
Tog faktiskt en liten powernap efter det där och jag tror det var den som gjorde att jag hade så tokmycket energi på gymet. Helt klart underlättar det säkerligen att jag gillar det så mycket, att jag har så himla många roliga övningar i min “kunskaps-bank” och att jag har PT-Rafael som ser till att jag hela tiden utmanas. För även om han inte är med varje gång så vill jag ju inte inte behöva säga att jag inte övat när vi ses.
Det kommer bli mycket svett denna helgen!
Kram från Ingmarie
Så här skulle alla morgnar börja. Med en cykeltur ner till sjön, lite yoga, en simtur och en stunds meditation i solen. Jag är ganska säker på att världen varit både friskare och fredligare om alla haft chansen till det åtminstone en gång/vecka.
Men nu bor jag ju i Sverige där solen inte är att lita på och där det halva året är mörkt fram till lunch. Nästan i alla fall. Kanske det också skulle förlora sin charm och ljuvlighet om jag kunde ha det så här varje morgon? Men jag är tveksam och är absolut beredd på att ta den risken om det vore möjligt. Jag är hur som helst oändligt tacksam för de morgnar jag får som det är så här! Särskilt när solen fortsätter skina och värma resten av dagen. Jag har roat mig med att leta vidare efter de där Naturpasset-kontrollerna. Nästan fyra timmars svettande i skogen men det betyder inte att jag sprang lika länge. En halvtimme gick säkert åt till att bara stanna för att kolla kartan. (Det där att springa och kolla samtidigt finns liksom inte i min simpla orienteringshjärna.) Resten handlade mest om att gå/jogga.
Nu är det inte många kontroller kvar innan jag tagit alla 50 och jag är allt lite stolt över mig själv. Det är ju onekligen en väldans bra metod för att få ett långt lågpulspass. Tiden går rasande fort, jag har varit på stigar och i bröte jag aldrig skulle besökt annars, massor av frisk luft, absolut coronafritt och (nästan) helt gratis. (Kartan kostar en liten slant.) Dessutom är det lika skoj varje gång jag prickar rätt!
Som den sociala ensamvarg jag är så detta att vara ute så här mycket i naturen med bara mig själv som sällskap underbart! Det ger mig sinnesfrid de lux!
Vad gör dig lugn i själen?
Kram från Ingmarie
Mitt swimrunprogram från TOT så att säga sket sig eftersom Utö swimrun , som jag skulle ha kört med Veronica, blivit flyttat från maj till september. Jag är tveksam till om jag kan då pga förändringen så det ligger lite på is. (Dessutom är det sent i september och därmed garanterat kallt både i vattnet och på land.) Nu hoppas istället jag och Josefin att vi ska klara LED swimrun den 1/8. Jag är ganska säker på att det bli, de har en plaaaaaan, så med “klara av” menar jag ta sig igenom de där 45 km löpning i tuff terräng + 10 km sim. Det kommer snart ett nytt program för det men tills dess kör jag lite efter eget huvud. I alla fall när det gäller löpningen. Dvs på känsla. I dag var jag sugen på att få igång kroppen lite. 50 x 30-30 sekunder i skogen, + hopp&skutt i backe, satt som en smäck och även om det inte var “snabbt” så var jag åtminstone garanterat den färggladaste!
Solen sken och svetten rann när jag höll på. Sen drog de svarta molnen in precis som väderprognosen spått. Men jag hade bestämt mig för nästa grej oavsett. Så jag bytte om, cyklade de ca 4 km till Flaten och gjorde det jag längtat som en tok efter.
Lika glad före som efter!
Om du undrar över bilderna (och filmen på Insta/Fb) så är det ovan nämnda Josefin som tagit dem. Passande nog kom nämligen hon och Ulf springandes förbi precis när jag skulle i!
Nästan tvåsiffrigt nu!
Sen kom regnet. Men vad gjorde det? Med en Dryrobe klarar man det mesta och det är ju faktiskt bara vatten uppifrån.
Jag hade fika med mig och det där att sitta under ett träd, se ut på det vackra och lyssna på naturen det är bra fint det!
Kram från Ingmarie