Annorlunda (Knysna-)äventyr…

Efter (för) mycket asfaltsnötande så kände jag att hela jag ville ut i skogen. Efter en hel del velande eftersom Anders fortfarande är krasslig åkte jag till Goldfield State Forest och “The circles in the forest”.. Det jag läst om stället verkade lovande. En halvtimme tog det att ta sig dit (med bil) på mindre och mindre vägar. Sista biten var verkligen ”a rouge road”. Här är det oftast olika pris för inträde oavsett vad det är beroende på om man är local eller turist och det är alltid mångdubbelt dyrare för de sistnämnda. Hade jag vetat innan hade jag högst troligt inte betalat de ca 140kr ( per person!!!) det kostade men nu gjorde jag det.

Vägen från parkeringen till själv starten  började med en rejäl uppförsbacke. Tog mig över en kvart uppförsgnetande bara att komma till själva info-skylten. Jag hade siktat in mig på en 9- km trail och tänkte att jag kunde kanske ev köra den två varv alt. ta 3:an också. Redan efter 500 m började jag tvivla. Stigen var belamrad av (hala) rötter och spång. Efter en km. (det var välmarkerat var 500-ade meter) funderade jag på att vända men du vet det där med ”hoppet är det sista…” Efter 1,5 km hade jag bestämt mig för att bara ta 3:an och sen fortsätta på den vanliga grusvägen istället. Därmed missade jag både vattenfall och bad för det var på 9:an det fanns.

Har ingen aning om vad detta är men färgen är fin!

Att jag tog mig igenom utan att vurpa är ett mirakel i sig! Sån t här underlag är inte min grej. Jag tycker inte ens det är kul. faktum är att jag blir uttråkad ganska snabbt. Dessutom tyckte jag att springa solo i en regnskog långt bort i ett främmande land fick räcka som äventyr…

Grusvägen var helt ok och backarna både många och härligt långa men till slut vände jag för även den blev för knölig för att jag skulle tycka det var kul.

Jag sprang tillbaka till starten och påbörjade istället ”cykelvarvet”. Jättefint!

Jag tror det hade gått väldigt mycket snabbare att kuta det 22 km varvet än de dryga 18 jag gnetade ihop.

Men men. Jag fick rasta av mig i skogen och jag fick se Dalene Matthee Big Tree & Memorial. Trädet är (ca) 800+ år gammalt och över 40 m. högt. Författaren Dalene Matthee dog oväntat av en hjärtattack 2005 och eftersom hon älskade detta ställe fick trädet hennes namn.

Resten av dagen har vi fått erfara både hur sjukvården och polisen funkar.

Det första var för jag tyckte Anders inte blivit mycket bättre. Via SOS international fick vi snabb och effektiv hjälp.

Polisen gick vi till pga de stulna navkapslarna. Det var som att hamna i en väldigt gammal (och dålig) film. I över en timme var vi där för att förklara, skriva alla uppgifter såsom adresser, vem som parkerat, yrke, tidpunkt o.s.v som polisen sen i sin tur skrev för hand på (minst) 10 olika papper, plus dubbletter. Efter att allt lästs igenom och signerats lades de i en slags mapp som vikts typ 8 gånger efter särskilda linjer från att ha varit ett gigantiskt ark. Något ärendenummer fick vi inte för det skulle någon annan snubbe göra ”sen”. Allt detta ska sedan skickas till Kapstaden via snigelposten. Det är nästan så jag tror de skojade med oss…

När vi äntligen var tillbaka i lyan så hade strömmen gått igen. Det börjar tydligen bli mer och mer vanligt i Sydafrika med något de kallar för “loadshedding” vilket betyder att all ström (med några samhällsviktiga) undantag) stängs av för att de ffa akut behöver restaurera vissa kraftstationer. Så under flera timmar, ibland flera gånger/dygn) är hela stan nedsläckt. Det har hänt oavsett var vi varit och gäller tydligen i hela landet.   Som det stod i vår info-bok här i lägenheten:  giving the term ”Darkest Africa” way more meaning….”

Kram från Ingmarie

Mosselbay – Knysna

Det blev ingen trailrun på St Blaizei dag av den enkla anledningen att man avråder från det när det regnar/är blött. Klippor och lera blir extra hala då och just den trailen är inte den man vill halka på. I synnerhet inte en snubbel- och klumpmaja som mig. Så jag sprang till ett gym jag letat upp. Ett bra val! För ynka 45 kr kan man vara där hela dagen om man vill! Jag nöjde mig med en timme.

Anders mådde så pass bra att vi kunde åka vidare som planerat. men stackarn har inte fått se mer av Mosselbay än det lilla man ser när man åker in och ut ur byn. Vi får hoppas det blir bättre här i Knysna.. (Uttalas “najsna”.) Han har i alla fall orkat åka med ut till otroligt vackra Knysna Heads.

Där nere finns en “safe” simvik jag hoppas kunna testa.

Vi var också en sväng på turistbyrån som gav en massa bra tips och kollat några gym. Sånt finns det ganska gott om hur litet stället än är verkar det som. Värre med ställe att simma på. Inomhus vill säga. Förutom den 9-metersbassäng som finns här där vi bor så har jag bara hittat en 15-meters. Oavsett så blir det vääääldigt många vändningar. Abstinensen börjar bli en smula svår men en sak är säker, jag kommer få galet mycket backträning här! Vi har hittat ett fantastiskt self-catering boende högt upp på berget med utsikt över vattnet.

Det finns i alla fall ingen risk för solsting, snarare simhud,  om man ska tro på väderprognosen de närmsta dagarna. Men det är tack och lov varmt!

(P.s. Sandra, om du läser detta så ge oss gärna dina bästa tips!)

Kram från Ingmarie

Mosselbay

Stackars Anders har haft en riktigt tuff natt. Matförgiftning är verkligen inte att leka med! Vi tror det var en pasta-röra han köpte i en salladsbuffé eftersom vi f.ö käkat i princip samma saker. Hur som helst är han lite bättre men jag har fått roa mig på egen hand. Något jag är ruskigt bra på som du vet.

Jag började min dag som jag brukar men morgonyoga och meditation är onekligen en smula härligare ute!

Frukosten avnjöt jag även ute. Sen var det bara att snöra på skorna och bege sig ut på upptäcktsfärd.

Började norrut men vände efter knappt en halvtimme för det var ganska tråkigt faktiskt. På kartan hade det sett ut som en strandpromenad men i verkligheten var det en nedlagd asfalterad väg utmed en lika nedlagd järnväg. Men diset var coolt! Låt dig inte luras och tro att det var kallt för det var det inte. Luftfuktigheten var dessutom minst 90% så jag svettades floder. Eller i alla fall mindre bäckar.

Jag var egentligen sugen på The Blaize trail men i går när jag såg början på den blev jag väldigt tveksam för den var minst sagt både knölig och teknisk. När jag nu sett den mer från ovan, jag var nämligen uppe vid fyren för att kolla,  så såg jag att den såg riktigt fin ut! Kanske jag vågar mig på den i morgon i stället.

Där nedanför går förresten världens längsta Ocean zipline.

Inget jag är sugen på men de som for fram verkade tycka det var kul!

Resten av dagen tillbringade jag på Santos beach. Vilket ställe! Stor fin strand, lugnt utan att vara de, bra faciliteter och ett hav så ljuvligt att det inte går att beskriva. De har hägnat in en jättestor del (av säkerhetsskäl antar jag) så jag körde vattenlöpning två gånger.

Fantastiskt bra sätt att förena träning med avsvalkning!

Och på tal om yoga/meditation ute… Såklart jag passade på!

 

Kram från Ingmarie

Arniston – Mosselbay

Om vi hade bott lite annorlunda så hade nog vårt första intryck av Arniston varit ett helt annat. Vår lilla lya och hela komplexet såg fint ut på utsidan men inuti var det inte mycket att hurra för plus att det låg flera kilometer utanför själva byn. Sen var det ju det där med spök-känslan och no wi-Fi.

Frukosten var ungefär som jag trodde så jag är glad vi hade egen med oss… Vem mår liksom bra av sånt här oavsett tidpunkt?

Nåväl. Strax efter kl 9 gav jag mig ut och redan då var det kokande hett. För mig är det inga problem mer än att det plaskar förskräckligt mycket om mig efter ett tag. Så tur det var så folktomt. Många säger det är högsäsong här nu men det låter helt ofattbart med tanke på hur öde det både är och ser ut överallt. I Arniston bor inte ens 100 människor permanent om jag fattat rätt och de flesta husen verkar gå att hyra som semesterboende. Fint är där i alla fall! Husen påminner om en kombination av Grekland och England.

Jag sprang ett varv runt “byn” och tog sen vägen ut mot grottan. Jag vågade mig inte ner i den men jag fick en löptur som var magiskt vacker!

 

På vägen hem kunde jag inte låta bli att ta denna bilden. Så är det nämligen här. T.o.m när det är 120 km/h så går folk utmed vägkanten!

Avslutade med ett litet bassäng-dopp eftersom havet var en smula för vilt.

Sen for vi vidare. 30-35 mil (cirka) kanske inte låter så mycket på en dag men jag tycker det är skitjobbigt att sitta still så länge. Vi gjorde några små korta stopp såklart men det blir ändå segt. Vägarna är bra men snudd på oändliga ibland!

Termometern visade dessutom upp till 35 grader så det där att vara ute för att “piggna till” funkade inte så bra. Tack och lov för AC! Och tack och lov för att bilen håller ihop!

Nu har vi i alla fall stannat i Mossel bay och bor i en urgullig liten lägenhet. Det är tydligen en svensk som räddat stället från att helt förfalla så därav namnet Asgard Valhalla.

Stackars Anders verkar ha blivit matförgiftad så jag har fått roa mig själv.

Gick en runda runt piren och in mot stan igen. En dimma har lagt sig som ett blött täcke (luftfuktigheten är 92% just nu) så jag såg inte så mycket men det jag sett gillar jag!
Det är lagom stort och känns liksom mysigt!

Murmeldjuren igen!

Jag gör mitt bästa nu för att kurera Anders. Mina hemkok brukar funka på mig så det är bara att hoppas de funkar även på honom…

Kram från Ingmarie

Löpningens dag 2020

Att gå upp klockan fem (ja 05) är inget jag gillar oavsett veckodag ändå gjorde jag det frivilligt i dag. Jag t.o.m betalade för det. Kanske inte direkt för att gå upp så där tidigt utan för att jag kl 07 skulle stå på startlinjen för SPAR Run the 10s 6 km. race. (Eller 6,3 som det egentligen var.) Vi spontananmälde oss i går och den främsta anledningen återkommer jag till.

Jag kutade dit (Anders tog bilen) och när jag väl var framme blev jag minst sagt förvånad över hur galet mycket folk det var där! Tydligen över 1800 startande. Jag som trodde det skulle vara max några 100 (morgonpigga) nördar.

Start och mål var på flådiga Green Point Stadium. Jag hade sprungit förbi den innan en gång och kollat genom staketet på de fina blå löparbanorna och önskat jag fick chansen att kuta där. Nu fick jag det och det var alltså en av anledningarna till att jag ville kuta loppet.

Jag hade inga som helst varken förväntningar eller “krav” förutom att ha kul. Samma för Anders. Är det Löpningens dag så är det och det här tyckte vi skulle bli ett riktigt spännande sätt att fira på!

Körde t.o.m lite flossa-dans innan.

Foto: Anders Gustafson

När starten gick märkte man snabbt att väldigt många inte hade en susning om sin egen kapacitet. Eller kanske snarare brist på. Du vet när det tokrusas i typ 200 meter och sen blir det tvärstopp. Tack och lov var det gott om utrymme så direkt efter vi kom ut från arenan fick jag bra plats och hittade en rytm som kändes ok för dagen. Efter någon kilometer rundade vi den stora, och smått legendariska, Cape Town Stadium för att sen springa först hela varvet runt uppe vid läktarna och sen ett varv nere vid banan. Skitcoolt och ännu en anledning till varför jag ville kuta loppet. Det hade varit omöjligt att få uppleva annars!

Foto: Anders Gustafson

 

Sen bar det ut igen, runt fyren vid havet och tillbaka till målet.

Jag kom visst 8:a av damerna (och 1a i min age-group) och totalt 45:a. Jättekul såklart och framförallt är det hur skoj som helst att ha fått kuta lopp på självaste Löpningens dag även i denna del av världen!

Det var festligt värre får jag lov att säga med härlig stämning och glada människor! Man fick en stor goodiebag vid målet men vi insåg snabbt att det inte var så mycket “goodie” för oss. (Läs läsk och färgglada chips.)

Anders hade tagit det lite lugnare än mig (han hade ju bl.a stannat och filmat mig när jag sprang på stadion) men avslutade starkt!

Jag passade på att jogga ner inne på den fina blå banan (lär ju inte komma så många fler chanser) och sen hängde vi kvar en stund och njöt i morgonsolen.

Loppet är egentligen bara en liten del av det stora eventet som heter just Capetown 10s. Det är Sydafrikas största “social sport and lifestyle event”. Det startades 2008 av några rugby-legender (Bob Skinstad, Robbie Fleck och Ron Rutland) och har sedan vuxit för att inkludera fler och fler sporter. Förutom rugby och löpning ingår nu även dodgeball, netball, beachvolleyboll, fotboll och landhockey. Vi kollade runt lite innan vi åkte hem för frukost. Riktigt kul.

Vi hade kunnat åka tillbaka senare när det dragit i gång lite mer men först fastnade vi på stranden och sen fastnade jag i poolen…

Sea Point swimming-pool kräver egentligen ett eget inlägg för jag har nog aldrig varit med om ett liknande ställe. Det finns som du kanske märkt inga linor i någon av bassängerna vilket gör att det blir en jäkla röra när det är mycket folk och/eller vissa inte vet vad simvett- och etikett är. I dag hade det varit helt omöjligt att simma för det var absolut smockfullt i 50-metersbassängen (och 25:an) av folk som står/leker/hoppar/flyter och jag vet inte allt.
Den djupa poolen där jag kör poolrun är 5m. djup och 25 m. lång och lugnare på så vis att ingen verkar vara där förutom några medelålders (vita) som simmar några längder. Med jämna mellanrum öppnar “badvakterna” (jag har i ärlighetens namn aldrig riktigt fattat vad de gör) upp hopptornen och det är en show utan dess like! På något vis blir det ordning i kaoset och det hoppas volter och görs konster så jag blir alldeles vimmelkantig. När någon gör något extra coolt är det större jubel än på en fotbolls-läktare och när det som i dag kommer en kvinna modell s-t-o-r och ställer sig på 5-meterstrampolinen då trodde jag fasen att hela Kapstaden skulle lyfta av jublet. Snacka om att ha tränings-underhållning!

Nu ska vi snart sova sista natten här (för denna gången) innan vi drar vidare på nya äventyr. Hoppas du vill hänga med!

Kram från Ingmarie

Annorlunda “laddning”

Det här med sol och värme alltså. Det gör underverk med mig! Kroppen och knoppen blir liksom direkt ännu gladare, mjukare och piggare!

Men jag försöker vara lite förståndig så jag inte går över gränsen för vad kroppen pallar med. Det går ju såklart aldrig helt att veta men erfarenhetsmässigt så har jag lärt mig att för mycket löpning för många dagar på raken i princip aldrig slutar bra. Så jag gick till gymet i dag. Inte alls lika kul som att kuta men det är ändå härligt att få vara ute och vid havet.

Gymet  vi hänger på har ju även en superbra utedel som jag nyttjat väl varenda gång vi varit där. Hur bra som helst!

Anders körde på bra han också. Både på gymet och i bassängen.

Jag var faktiskt en gång till i den där poolen men då för att köra vattenlöpning och det var efter att vi käkat mat så god att jag nästan inte fattar att mat kan bli så god! Veganhaket Sunshine food kanske inte är det flådigaste stället man kan tänka sig, faktum är att det är mer som “ett hål i väggen”, men maten och servicen var absolut fem-stjärnigt rakt igenom.

Utelunch är lika fint som utegym!

Om det här var bra laddning inför morgondagen är högst tveksamt men oavsett kommer jag att fira Löpningens dag på ett sätt jag aldrig gjort förut. Om jag inte försover mig vill säga… Hur ska du fira?

Kram från Ingmarie

Allt blir inte alltid som man tänkt sig

En av alla grejer jag gillar och uppskattar väldigt mycket när jag reser, och annars också förresten, är att få möjligheten att testa nya löprundor. Det kan vara en utmaning också för det är ju inte alltid helt enkelt att veta vad och var som är bäst. Att läsa om ex. en trail är en sak men hur den sen är IRL är en helt annan. Som i dag. Jag bestämde mig för att ta “fintrailen” bort till andra sidan Lions Head för att sen testa The Pipe Track trail som går på kanten av Table Mountain ovanför Camps Bay. Recensionerna jag läst var lika varierande som svenskt sommarväder så jag tänkte att jag måste helt enkelt testa själv för att verkligen veta.

Den heter “pipeline trail” helt enkelt för att den följer en pipeline.

Det fanns inga direkta skyltar mer än i början men å andra sidan var där inte så mycket att välja på så det var bara att följa stigen. Den började med skönt hårt packad sand. Lite småböljande och i kringelikrok

Sen blev den bitvis stenig blandat med en hel del rötter men det var ändå mestadels springbart för en snubblig  “icke-trailmänniska” som mig.

Och utsikten var bedårande när jag väl vågade lyfta blicken lite.

Men sen blev det värre och värre med alla stenar. De var stora och små i en enda röra och rullade runt lite hur som helst. Men du vet hur det är när man så gärna vill springa.  Man tror att “snart blir det nog bättre igen”. Men det blev det inte. Till saken hör att det var galet varmt, upp mot 30 grader, och jag hade bara en halv liter vatten med mig. jag må vara en värmetålig människa men det finns en gräns även för mig och jag var inte helt sugen på att testa exakt var den var i dag på en stenig trail hyfsat långt bort från befolkat område. Så jag bestämde mig helt enkelt för att ta mig ner för en “stig” jag hittade (i verkligheten var det mer som en uttorkad stenig bäck) för att komma ner till något som åtminstone liknade en väg. Den i sin tur tog mig i alla fall ut till asfalten och vägen ner mot Camps bay där jag kunde fylla på med vatten. (Tack och lov för Google maps!!!) Sen var det bara att kuta hemåt förbi fina Clifton beach.

Efter många timmar i gassande sol tror jag detta var en av de ljuvligaste spradorna jag någonsin gjort!

Hela eftermiddagen häckade vi sen tillsammans med Lena och Leif i och jämte poolen på Sea Point. Underbart! Det må vara en smula rörigt, oorganiserrat och stökigt med extremt oklara regler men jag tokdiggar stället!

Och så här fin mys-kväll har vi haft.

Kram från Ingmarie

I och över molnen

Ibland undrar jag om man skulle trott på hur dagen kommer att bli om man fått höra “framtids-storyn” redan innan. Jag hade i alla fall garanterat inte trott att denna dagen skulle bli så här om någon hade berättat om den innan.

Vi hade förvisso bestämt redan i går att vi skulle satsa på att ta oss upp till toppen av Table Mountain via Platteklip Gorge trailen. Låt dig nu inte luras av namnet “Platte” för det är allt utom platt. På ca. 2,5 km ska man ta sig upp 700 höjdmeter genom att klättra på stenblock.

Jag började dessutom med att kuta hemifrån på sealevel så det blev ytterligare ca 300 höjdmeter men det var det mer än väl värt.

Vid trailstarten mötte jag upp Anders och våra vänner Lena och Leif.

Vi hade ju inte riktigt räknat med att det skulle vara busväder à la regn på tvären och en dimma så tjock att vi såg max 50-100 meter framåt. Och bakåt. Hade det bara varit jag och Anders hade vi ställt in men dels var vi nu fyra som kunde hjälpas åt om något skulle hända, dels så är Leif en mycket van både klättrare och vandrare. och dels hade de båda gjort denna klättring en gång tidigare och visste vad som väntade.

Så vi gav oss uppåt. Ibland på alla fyra. Fascinerade, hänförda och lite tagna över naturens krafter. På ett sätt var det kanske bra att dimman låg som ett tjockt täcke för då såg jag ju liksom inte hur brant det var.

Det började med helt ok väder men vi såg ju vad som väntade bara en bit upp.

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Men vi tog oss upp! Inte snabbt men både glada och oskadda. Det blåste tokmycket även på toppen och dimman låg så tjock att vi inte såg någonting av utsikten. Det var t.o.m så illa att linbanan ner var stängd och jag vågade inte ens tänka tanken på att behöva ta mig ner samma väg. tack och lov finns det ett cafe där vi kunde gå in, dricka varma drycker, babbla och mysa. Vi hann precis lagom dricka upp så sprack det upp och vi fick se både vyer och magin av “table-cloth”. D.v.s moln som “rinner” över bergen som en bordsduk. Makalöst vackert!

Foto:Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Och linbanan gick igång igen. Skitcool! Den snurrade runt hela tiden så man fick vy från alla håll oavsett var man stod.

Det var där vi klättrade upp genom molnen.

Så himla glad för detta och för att Lena och Leif ville haka på!

Foto: Anders Gustafson

Jag hade stuckit hemifrån vid strax efter 9 och klockan var nästan 16 innan vi var tillbaka i lyan igen så det satt onekligen fint med lite mat i magen. Vet inte riktigt hur vi gjorde men helt plötsligt hade vi bestämt oss för att dra till gymet. Eller jo, jag vet ju hur det gick till att jag ville dit men att även Anders hakade på efter en strapats som i dag hör inte till vanligheterna. Men så blev det! Både gym och sim i några timmar. Bra av oss tycker jag. Mycket bra t.o.m!

Men nu är det slut på äventyr för i dag. Soffan känns alldeles för skön för något annat än att ligga kvar i den.

Kram från Ingmarie

Hemmadag

Långturerna, trapporna och alla höjdmetrarna verkar redan ha gjort mig starkare men farten på benen har blivit markant sämre. (Därmed inte sagt att de var snabba innan heller…) Men egentligen kvittar det ju såklart så länge kroppen är glad och med på alla äventyr. Och oavsett fart så räknas ju intervaller som intervaller, eller hur? Jag skulle ha sprungit den där fartleken på en stor härlig gräsplan jag spanat in i Green Point park men det sket sig för de höll på att sätta upp staket inför något framtida event. Typiskt. Men det funkade ok att köra runt, runt och fram och tillbaks på “vägarna” även om det blev väldigt mycket hårdare för benen än gräs.

Och de kanske inte blev direkt piggare av en bunt hopp&skutt-övningar på vägen hem. Som dessutom sprangs i galen motvind.

Det var faktiskt jättehärligt att inte ha långt till playan efteråt. Bara att masa sig nerför backen från huset. Vågorna var riktigt häftiga i dag!

När jag var nöjd där var det bara att gå (i medvinden) till bassängen för både poolrun och sim. Märkligt nog var det väldigt lugnt trots att det började närma sig peak-hour. Jag hade t.o.m hela den djupa poolen för mig själv! Så lyxigt!

Bara några hundra meter från bassängen ligger Mojo Market där jag mötte upp Anders. Ett jättestort ställe med hantverksbutiker, 30 (!) olika food stalls, pubar, livemusic och jag vet inte allt. Kommer du hit så får du inte missa detta Jag hittade både supergott kaffe (koffeinfritt för klockan var långt efter14) och ett veganhak med massor att välja mellan. Om vi valde det godaste vet jag inte men jag vet att det var dundergott!

Kram från Ingmarie

Grattis till mig!

I dag har jag fyllt 54 år! Det är inte alla som får bli det och det är absolut inte alla som kan och får fira som jag gjort. (Eller kanske ens vill..🤪)

Efter födelsedags-frukost (som var typ som den alltid brukar) sprang jag upp till Lions Head trailen ännu en gång och tog samma varv som i går. Det är en brutal start , vi snackar Hammarbybacken x flera direkt från start, men den är så värd det!

När jag kom över till andra sidan av berget tog jag asfaltsvägen ner till Camps Bay (här snackar vi verkligen om att “rulla nerför”) och sen söderut vidare hela vägen till Hout Bay där Anders mötte upp med bilen. Jag är ju ingen stor fan av asfaltslöpning nu för tiden men det finns undantag! Sega, jättelånga backar som jag älskar och med vyer så jag nästan tappade andan! Blev i princip inga fotostop för jag var helt in the flow.

Det fanns småavstickare från asfalten.

Tanken var egentligen att jag skulle hoppat in i bilen långt innan men när jag väl gnetat mig upp för den sista överlånga backen ville jag minsann även njuta av den sista biten ner till stranden i Hout Bay och Anders hade parkerat helt perfekt!

Bara att gå rakt ner!

Det enda egentligen  “dåliga” denna dag har varit att det var så galet mycket med folk överallt att det var omöjligt hitta en vettig parkering så vi kunde fixa mat på vegohaket jag siktat in mig på.

Vi letade som tokar efter något ätbart och det slutade på ett café som var ok men väldigt dyrt och inte alls den typ av mat jag gillar och mår väl av. Bara för att det är vego betyder ju liksom inte att det är superbra… Men den gav i alla fall ny energi efter de många timmarna springandes.

Vegoburgare och vegobowl som vi delade på. Och bubbelvatten. 🙂

Vi for sen vidare på en av de vackraste vägarna i detta land, kanske t.o.m i världen, enligt diverse “tävlingar” och jag kan förstå det! Chapmans Peakdrive är verkligen något utöver det vanliga! Cirka 40 spänn kostar det att åka igenom och det är lätt värt varenda öre!

Vi tog “stora” vägen tillbaka till Capetown, otroligt vacker den med men på ett annat vis, inklusive en vända inne i stan innan vi hamnade på gymet.  Fyller man år får man ju träna precis hur mycket man vill, eller hur?
Blev ett bra gympass plus ett minst lika bra simpass.

Nu har denna 54-åriga kropp även fått i sig en rejäl dos både bra och god vegomat (under salladsberget finns bl.a tofu, hummus, quinoa, kikärtor, kål, morötter och falafel) så förhoppningsvis fortsätter den vara glad och stark och tuffa på ännu lite till. Oavsett är jag tacksam för allt både den och livet gett mig hittills.

Kram från Ingmarie