Jemez Springs & surroundings, bad-bad och bisons

Minns du att jag fick ändra utflyktsplaner för ett tag sedan? Det blev ju väldigt bra ändå men den tänkta utflykten ville jag ju göra oavsett och i dag kändes som en perfekt dag för det! Både vädermässigt och för att jag skulle hålla mig (fysiskt) lugn.

Så jag drog iväg. Norrut. Jag hade egentligen bara som mål att återuppliva lite gamla minnen från när jag och Anders var här för flera evigheter sedan samt för att testa något jag aldrig gjort förut. 🤩

Jag hade helt glömt hur vacker vägen mot Jemez springs är. Och hur mycket mer tid det tar när man ideligen “måste” stanna för att föreviga underverken.

På vägen passerar man även Walatowa Pueblo of Jemez. Det är som att åka in i en sagovärld! Utsikten, de röda bergen och vidderna tar fullkomligt andan ur en!

Denna Pueblo verkar väldigt välmående om jag jämför med många av de andra jag åkt förbi i dag och tidigare. Tyvärr ser många eländiga ut pga allt skräp som verkar slängas överallt och för att mycket liksom inte sköts om. Troligtvis pga av den fattigdom som oftast är. Varje Pueblo är sin egen och man får oftast besöka dem dagtid. Viktigt är dock att då alltid följa de regler som finns. En är att man måste ha tillstånd för att fotografera. Därför som jag inte har med några bilder.

Jemez springs är framför allt känt för sina naturliga hot springs. Det finns en hel del sådana där och naturen är hisnande vart man än vänder blicken.

För att inte tala om hur gulligt det är! En kul grej här är att oavsett hur litet ett ställe är så finns det i princip alltid en kyrka, en mack och ett bibliotek!

Det var här jag skulle testa något jag aldrig gjort förut. Bada i badhus! Alltså ett riktigt BADhus. Enligt historien så är Jemez springs bath house det första badhuset som byggdes där. Det byggdes 1876 runt en hot spring som rasat och det är än i dag den källans vatten som används.

Vattnet från källan är mellan 154-186 grader Farenheit (ca 68-86 grader C) och en del vatten hålls i tankar för att kylas ner. Så man slipper bli kokt för det varma vattnet är verkligen varmt! Och det kalla kallt.

Man kan välja om man bara vill bada och/eller även ta någon av alla de behandlingar som erbjuds. Jag nöjde mig med ett bad. Man får sin egen lilla hytt och i 30 ljuva minuter låg jag här och njöt av värmen, lugnet, dofterna och den softa musiken. Magiskt!

Efteråt var jag både pigg och skönt avslappnad. Strosade omkring lite i “byn” (det gick fort om jag säger så) innan jag tog samma fina väg tillbaka. När man någon timme senare är i norra delen av Albuquerque kan man se dessa vackra djur på riktigt nära håll! Jag blir lika förtrollad varje gång!

Som du säkert vet blev Bison oxarna mer eller mindre utrotade då européerna kom till Nordamerika och även om de är fler nu så finns de allra flesta i olika slags naturreservat. Må de få fortsätta leva i det fria. Det är förresten tydligen de tillsammans med bl.a rådjuren som trampat upp många av de stigar vi tvåfotade människoknytt springer på i dag!😍

Det har verkligen varit en härlig chillar-dag! Men jag är tacksam över simpasset i morse. Annars hade rumpskavet garanterat varit ännu värre. Dessutom gick det riktigt bra!

Kram från Ingmarie

Breathtaking

Långpass på trailsen vid Sandia mountains fot är ett långpass som garanterat är kuperat. Det är absolut omöjligt att få en “platt” runda där. Möjligtvis kan det bli något som kan kallas “rolling hills” om man springer fram och tillbaka på trail 365.

Så hitta backar är inga som helst problem! Sen kan man såklart välja några av de där som är lite extra utmanande. De där som är breathtaking både bildligt och bokstavligt talat.

Det är i princip lika jobbigt varje gång man tar sig an en av de där rejäla stigningarna och det är lika värt slitet varje gång!

Något som slår mig varje gång jag är på en högre höjd är hur små vi människoknytt är. Och hur stor, vacker och mäktig naturen och jorden är. Det är lätt att glömma när vi rusar på i vår vardag tror jag. Höga höjder liksom naturens enorma krafter gör mig alltid lite extra ödmjuk över livet.

140 minuter + en hel del traskande när det var för brant upp eller ner för att kuta blev det till slut. Går jag mer än fyra steg pausar jag nämligen klockan.😀

Jag var ganska mör efteråt. Passet sög tydligen mer än jag trodde. Lunchen satt som smäck om jag säger så. Liksom att få ligga raklång i solen en stund.

Om det var maten, ryggläget eller bara det faktum att jag trots allt återhämtar mig hyfsat fort låter jag vara osagt men jag piggade på mig riktigt bra i alla fall. Simpasset med coach Jenny var långt från någon leisure-swim men jag tycker jag grejade alla de där 100 yards-intervallerna med bravur! Vet inte hur många de var för jag tappade räkningen till slut. 🤪 Det är väl bl.a därför man har en coach vid kanten? För att slippa tänka. 😀 Den där sjunksunk-känslan som jag hade i söndags var hur som helst bortblåst! Fint bara det!

Kram från Ingmarie

En röding bland gröningarna

Saint Patrick’s Day är Irlands nationaldag som firas den 17 mars. D.v.s i dag. Dagen firas till minne av landets skyddshelgon Patrick. Shamrock är den gröna växt som han valde som en symbol för “the Trinity of the Christian church tack vare dess tre blad som är fästa vid en stjälk. I bland annat USA, Kanada, Storbritannien och Irland är det därför tradition att ha gröna kläder på sig.

Som mycket annat i detta land så är det en ganska stor grej och när det firas så firas det rejält. Det är Shamrock-tema på allt från mat och kläder till dekorationer, bil-rea och såklart tävlingar. Som t.ex Shamrock Shuffle runningrace här i Albuquerque. Det var 15:e året det arrangerades och jag har kutat det flera gånger innan. T.o.m vunnit det på den tiden då benen var lite raskare.🤪

Man kan välja 10 miles, 10 km och 4 miles. Jag valde det sista framförallt pga att det är 100% asfalt/betong (tufft för min kropp) och för att 4 miles kan man alltid överleva även om man tar ut sig för mycket och blir jättetrött. Å andra sidan är det nästan en garanti på att man gör det. Det finns liksom inte mycket tid för att “komma in i loppet” under ett så kort race. I alla fall inte för mig.😳 Kanske hade det känts bättre om jag värmt upp lite mer, vem vet? Banan var nämligen ändrad så redan efter 50 m kom den första backen. Och med den kom mjölksyran. Ända upp i hårfästet. Som jag berättat innan är det mycket svårare att bli av med mjölksyra på höghöjd just pga den lägre syrehalten. När den kommer så blir det liksom stövlarna på och andnöd direkt för de flesta. Har man en mindre bra dag blir det såklart ännu värre.

Så det blev ett tufft lopp. Den som byggt vägarna (och lagt banan) där i Rio Rancho har verkligen lyckats hitta varenda backe och helt undvika minsta lilla tillstymmelse till något platt parti. Men jag gnetade på och sprang om en hel del som var ännu tröttare. Väl i mål hade jag både cement i benen och blodsmak i munnen så jag vet att jag i alla fall gjorde vad jag mäktade med i dag.

Och det gick ju faktiskt bra! Etta i min age-group och åtta totalt. Då ska man också veta att det var en hel del bra löpare med. Bl. a OS-löpare från Polen (det är som alltid en hel bunt topplöpare från bl a Polen, Kenya, Ryssland och Japan som är här och tränar/tävlar) och flera starka National Runners. Sen att jag var typ 10 min efter ettan kan man ju bortse från.🤪 Vi får se hur snabb hon är om 20 år!😜

Jag var helt klart den enda rödklädda. 98% var gröna uppifrån och ner. Jag vågade dock inte gå runt och smygfota allt för mycket..😄

En del verkade dessutom fira dubbelt. Maybe only in America. Personligen tycker jag det är jättefestligt!

Mjölksyran var dock inte slut där. Coach Jenny drillade mig och John rejält på dagens extra simpass. Helt ärligt simmade jag uselt. Inget som helst flyt och höger-vänster-upp-ner verkade helt ha släppt kontakten med varandra. Men så är det ibland, med eller utan race före, och det kommer vända till det bättre igen. Det gör det nämligen alltid förr eller senare. Inget varar ju för evigt. Inte ens usel simning. Kul var det hur som helst!

Som du vet tycker jag även det är viktigt att belöna sig när man kämpat väl oavsett resultatet. Och jag är riktigt bra på det om jag får säga det själv. 😍

Kram från Ingmarie

Igen!

Hur är det man säger? En gång är ingen gång. Två gånger är en vana.

Om det stämmer har jag en ny vana.

Den att gå upp i ottan för att kuta före frukost och sen åka många mil (läs en timmes bilfärd one-way) för att simma i en (kall) sjö. Dvs precis som för två veckor sedan.

Denna gången var det “bara” jag och Lorraine som åkte till fin-sjön men även hon hade temperatur-mätare med sig och kolla! Flera grader varmare! 41.9 vs 46.9 F betyder i praktiken 5.5 vs 8.3 C. Stor skillnad!

Kanske var det därför jag klarade vara i typ 500% längre tid denna gången och verkligen simma. Bara bröstsim. Med mössa. För det är kallt. Men det är ju också det som är själva grejen. När väl den första chocken lagt sig, det tar max 30 sekunder, så hände liksom något häftigt i kroppen. Jag kan inte riktigt förklara vad men det är som ett slags rus och det är inte enbart endorfiner även om de såklart spelar en stor roll.

 

 

Jag höll på tills jag började skaka. Någonstans där bör man avbryta enligt proffsen på det här. Åtminstone när man är en grönis som mig. För nej, det här är inte som att sprada eller swimrunna även om båda sker i vatten.

Lorraine var i mer än dubbelt så länge som mig. Jädra vilken tuffing hon är! Hon skakade inte ens när hon kom upp!

Jag däremot darrade som en hel asplövs-skog trots alla lager kläder men vet du, jag gillade det på något märkligt vis! Jag har nog, som Lorraine sa, “got the bug.”

Det är inte “lätt”, och det kräver såklart en del energi, men det enda jag behövde koncentrera mig på efteråt var att bli varm, njuta av solen, äta donuts och dricka kaffe!

Jag kan hålla med om att det kan verka lite knasigt att åka bil i två timmar för att simma 10 minuter och frysa i 3 timmar men jag lovar, det är värt det! Dessutom fick jag ju hänga med härliga Lorraine! Visst är mössorna fina? Jag älskar min!!!

Och den där tuppluren i solstolen efter lunchen lite senare var så ljuvlig att jag lätt skulle kunna göra om alltihop igen redan i morgon men då är tanken att jag ska svettas istället.🤪Hur får du veta då om det blir som planerat.

Precis som förra gången blev det även sim i solskens-poolen. Har liksom svårt att låta bli…

Kram från Ingmarie

Olustigt som blev lustigt

När jag vaknade i morse hade jag någon slags märklig olustkänsla i mig. Jag tror det var för att jag drömt så konstigt. Fråga mig inte om vad för det lilla jag kommer ihåg är helt obegripbart och obeskrivbart. Det var inga mardrömmar utan mer just olustiga och konstiga drömmar. Så där så man vill somna om, drömma om något skoj och sen vakna med en glad-känsla.

Men dels kunde jag inte somna om och dels hade jag liksom inte tid. Det är skönt och viktigt att sova men jag vill ju inte ödsla för mycket tid på det.🤪

Så jag masade mig upp. Gjorde det jag brukar göra och sakta släppte den där känslan. När jag stack iväg på uppvärmnings-joggen kändes det helt ok och när intervallerna var igång mådde jag som en (Running-)Queen!

För att inte tala om när de där 6 x (3-2-1) minuters-intervallerna var klara! Då var varendaste liten cell i min kropp gladare än glada. Och jo, trötta också såklart.

Och ännu tröttare och gladare var hela jag efter ett 40 min hårt, kul och bra gym-pass. 💪🏻

Även simningen gick bra! Teknik + distans i solskens-poolen. Begriper inte hur det funnits en tid när jag inte gillade det här. 😳

Det är härligt att vara och känna sig glad och stark! Motsatsen behöver såklart även finnas annars blir ju det härliga aldrig härligt. Oavsett vad jag gör eller hur jag mår behöver jag tystnad och stillhet. En liten stund varje dag räcker. I dag hittade jag ännu ett perfekt ställe för det. Albuquerque Open Space Visitor Center. Det ligger på västra sida floden och förutom att gå/springa på alla trails som finns kan man vandra omkring i de fina små trädgårdarna, lära sig om stadens historia inne i själva centret, se coola konstverk, få hjälp av de trevliga och kunniga volontärerna, beskåda utsikten och djurlivet.

Framförallt kan man bara vara där. Kravlöst och stilla. Återhämtning de luxe!

Kram från Ingmarie

En påminnelse

De flesta vill inte varken tänka eller prata om döden men jag tillhör inte dem. För mig är döden en del av livet och vi kommer alla drabbas av dess närvaro förr eller senare. Att låtsas som att den inte finns tror jag inte gör den mindre hemsk, skrämmande eller sorglig. Tvärtom faktiskt. Jag tror det är viktigt att då och tänka på både sin egen och andras dödlighet. Har man pratat med sina nära om döden blir det förhoppningsvis lite mindre jobbigt. Att t.ex behöva ta olika beslut mitt i en sorg är oftast snudd på omöjligt.

Några kilometer upp mot berget, vid sidan om en stig, finns en sten som kanske ser liten ut och som om den legat där i evigheter. Men sanningen är att den bara legat där i drygt fem år och var så tung att det krävdes 5-6 man för att få dit den.

Stenen är där till minne av Pat och Connor. Mina vänner som så hastigt dog sommaren 2012. Far och son. Make och bror. Två liv som tog slut alldeles för tidigt och helt utan förvarning. Döden har ju den “förmågan”. Att dyka upp precis när, var och hur som helst. För mig är det viktigt att komma ihåg det. Att bli påmind om livets sårbarhet, att vi aldrig kan ta en livsdag för givet och hur viktigt det är att leva det liv man själv vill. Inte det som (man tror) förväntas av en.

Platsen är otroligt vacker och rofylld. Precis när jag kom dit föll några regndroppar och en stor rovfågel svävade ovanför mig. Det var helt stilla och ganska snart kom det solstrimmor genom molntäcket. Det kändes väldigt fint att vara där en liten stund. För att minnas och påminnas.

Löpturen till och från stenen var ljuvlig. Ljummen luft och precis som i går så luktade det så gott från naturen att jag nära på andades ihjäl mig.

Jag är lycklig här. Och såklart obeskrivbart tacksam att jag kan och får vara här.

Och jag är väldans glad över att ha så här många simbanor att välja mellan. Fick ju nästan beslutsångest!🤪

Kram från Ingmarie

Dagen efter-chill

Jag må vara galen och knäpp i någras (mångas?) ögon men jag är inte (helt) korkad.🤪 Kroppen och kroppen känns jättebra i dag men jag vet att den är sliten. Det här är ett klassiskt “dagenefter-tillstånd” och det är förrädiskt som fasen. I ärlighetens namn maxade jag ju inte direkt i går men jag maskade inte direkt heller. Och även om backarna och sanden sög så sliter det mindre på mig än om jag hade hamrat samma sträcka på platt asfalt. Jag fick inte ens en enda liten blåsa trots att mina skor innehöll en halv sandlåda när jag väl var klar. Det är märkligt!

Så även om energin är på topp har jag sansat mig. Har bl a hängt på Indian Pueblo cultural center. Jag missade tyvärr dans-uppträdandet men bara att vara där, läsa om deras kultur och kolla alla fina grejer räcker långt! Kommer man hit är detta ett måste-besök!

Personligen tycker jag det är bäst att kuta lite dagen efter ett lopp och sen hellre löpvila dag 2 eller 3. På mig verkar nämligen den ev stelheten vara värst efter 48 timmar så då är det skönt att inte behöva tvinga igång benen till någon “stötig” aktivitet.🤪 Så dagens lilla tur blev på platten nere vid floden. Vem som helst blir väl springsugen av detta?

Det går inte att varken sprada, bada eller simma i Rio Grande (too risky) men det är perfekt att yoga och meditera vid dess kant.

Simmade gjorde jag ändå. I sol-bassängen. Armarna behövde ju inte vila.

Kram från Ingmarie

Man kan inte alltid lyckas…

I går torsdag bestämde jag mig för att köra det där bergsloppet i morgon lördag. Jag vet ju sen förra helgen att det är en rejäl utmaning men vädret ska bli fint, kroppen är ok och jag tänker att ett långpass med både service och sällskap är en alldeles utmärkt aktivitet att göra en lördag. Eller hur? Att det sen blir uppstigning kl 04.45 förtränger jag…😱

Jag har ju tränat på som vanligt men även om jag inte ser detta som en tävling, trots nummerlapp, så är det ju lite både trevligt och roligt att ha en åtminstone hyfsat pigg kropp. Med andra ord tänkte jag chilla lite i dag. Det gick väl sisådär…

En timme på gymet där jag gick all in på denna (igen).

Plus en dryg timmes drill av coach Jenny i bassängen.

Well, well. Det blir som det blir och att bli trött är ju (oftast) helt ofarligt. Tar jag mig bara över “kullen” ska jag väl kunna ta mig tillbaka också. Och bli en Queen of The Hillrun. Jag har i princip hela dagen på mig so no stress!🤪

Kram från Ingmarie

Som det kan bli

När jag började simma för några år sedan hade jag någon slags längtan efter att kunna göra det och ffa kunna göra det obehindrat. Det ser ju som sagt var enklare ut än det är… I alla fall för mig. Inget av det jag kan i dag har kommit gratis och det har inte varit enkelt. Det finns de som lär sig på ett tjillenik och inte har några som helst problem med flytläge, arm- och handvinklar, huvudposition eller drag. Jag tillhör inte dem. Jag har fått, och får, slita hårt för minsta lilla framsteg. Oräkneliga är de gånger jag tänkt ge upp och och ännu mer oräkneliga är de gånger jag fått kallsupar, känt mig kassast i världen och undrat vad i all sin dar jag håller på med.

Samtidigt har jag haft en väldans tur. Hela tiden har det funnits människor omkring mig, vänner och coacher, som stöttat, peppat och uppmuntrat mig. Och jag är övertygad om att när man verkligen, verkligen vill något, från djupet av sitt hjärta, då stretar man på. Då “står man ut” med att det är trögt, kämpigt, svårt, att man ständigt är sist och att utvecklingen går långsamt. Åtminstone så länge det går lite framåt. Och det gör det ju. Även för mig. 😀 Jag tänker att dels är det svårare att lära sig en teknik-sport när man är 50+ och dels att jag har hela (resten) av livet på mig att öva vidare.

 

Att jag skulle längta efter, och bli beroende av, simning hade jag dock aldrig ens kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Men så har det blivit. Jag längtade lika mycket efter dagens löppass som efter dagens simpass. Och båda var lika härliga!

Så säg aldrig aldrig. Längtan, val och rätt omständigheter kan få livet att ta oväntade, häftiga vändningar om man bara tillåter det. 😍

Kram från Ingmarie

Sunlove

Jag har sagt det förr och säger det igen. Det är snudd på obegripligt att att något som ser så enkelt ut som simning kan vara så förbenat svårt när man själv ska göra det.

Men det går onekligen framåt! I går “kom jag på” ännu en av dess hemligheter. En liten vinkeländring på huvudet och vips så blev det helt annat flyt!

Och i dag på Master simträningen blev vi filmade vilket är både läskigt och jättenyttigt. Resultatet blev i alla fall att ännu en liten slant åkte till rätt ställe när det gällde draget.

Sen hjälper ju denna säkerligen till.

För precis som alltid när solen och värmen kommer så tinar hela jag och allting i mig funkar liksom några snäpp bättre. Slår aldrig fel! Intervallerna i parken i förmiddags kändes riktigt bra! 16 x 2 min (1 min gå/joggvila) + hopp&skutt-övningar.

På gymet efteråt kom en man fram till mig och sa:

Congratulations to what you just did!

Jag fattade inte riktigt vad han menade så jag frågade. Det är ju liksom enda sättet att fatta.

Well when you did those special jumping up and down that box I told myself that there’s some big trophies in that body! Am I not right?

Ja vad svarar man på en sån komplimang? Helt fel hade han ju faktiskt inte. 🤪🤩🙏🏻 Glad blev jag i alla fall! (Det jag hade gjort var bl.a olika koordinations-hopp upp och ner på en låda.)

Lunchen satt inte helt oväntat som en smäck i den där Trofé-kroppen under den där energi-klumpen.😀😉

Kram från Ingmarie