Fryslort

Förlåt att jag tjatar men det här med is både på marken och i luften är inte min grej. I-n-t-e.

Det är som att hela jag också fryser till is och varenda liten cell stelnar och går i ide.Tur den sista nedräkningen för nu är väldigt nära.😀

Men hur eländigt jag än tycker det är ute kunde jag inte förmå mig att köra intervallerna på löpband. Trots att jag garanterat hade både tinat upp och blivit överkokt. Antar det är den åkomman som kallas korkad…🙄

Bara några kilometer bort finns dock en cykelväg som är en av de där staden satsar på att hela tiden hålla absolut is-och snöfri så dit tog jag mig och körde de tänkta 10, som blev 12, två-minutersintervallerna.

Att det blev 12 istället för 10 berodde inte på att jag var ovanligt pigg utan för att jag ville ha kortare nedjogg hem.🤪 Jag är i grunden lat så det är väl därför jag håller på som jag gör. För att inte helt fastna i slöträsket…

Men jag höll mig varm och varmare blev jag av att simma. Det kan verka märkligt men även om jag simmar hyfsat lugnt så håller jag värmen mycket bättre än när jag vattenlöper. Konstigt va? Fast i dag låg jag på så det fanns inte en chans att ens jag skulle kunna börja huttra.

Men det kommer ju ett ”efter” också. Och när det ”efter” innebär att åka till norra delen av stan med olika tunnelbanor, ta fel buss så man tvingas stå ute 19 evigheter och sen samma hem minus fel buss samtidigt som isvindarna blåser från precis alla håll så är då inte jag så kaxig. Jag blir helt ärligt väldans (frys)ömklig. Men jag höll mig samman för när Anders nu var så snäll och hjälpte mig att få hem fem stora tavlor som bästa Peppe spänt upp, så kunde jag ju inte gärna vara en lipsill.

Nu är de i all fall hemma och jag är så tacksam över både tavlorna och för att jag är varm igen. Typ så som den lille filuren som dök upp på en av dukarna.😍

Kram från Ingmarie

2 Comments

Comments are closed.