Firar i Danmark

Vi är i Danmark och firar 23 år tillsammans.
Tjugotre!
Känns både som i går och som en hel evighet sedan. Tänk om vi vetat då allt vi skulle få uppleva tillsammans.

Vi tog båten över i går när jag hade simmat klart och bor på ett väldans mysigt litet ställe mellan Fredriksstrand och Fredriksvaerk (den där Fredrik är med typ överallt här)  i en egen lägenhet.

Dagens löptur blev i jättefina Store Dyrehave. Vi hade en liten plan på att springa ett lopp som gick där men pga en riktigt strulig parkerings-situation så skippade vi det och körde eget vilket blev väldans bra det också. Anders körde distans medan jag betade av 14 x 2 minuter med 1 minuts heja-på-löpare-vila.

Inte långt därifrån ligger Fredriksborgs slott som var enormt mycket större än vi trott. Vi hann bara med en bråkdel av allt så hit åker vi gärna igen! Helst med lite bättre väder..

Lunchfikan hittade vi på ett gigantiskt ”julpynts-ställe”. Jag blev nästan snurrig i bollen av allt bling-bling men samtidigt var det oerhört fascinerande. Där fanns så många grejer jag inte ens visste fanns och ännu mindre att jag behövde. Men nej, vi köpte inget. Danmark må vara dejligt men det är också snordyrt.

Ett Sats har besökts också. I Fredrikssund. Jag blev jättesvettig!

Två bad har jag fått till. Hittills. Anders fortsätter att hellre stå jämte och jag fattar verkligen inte varför.

I går hade jag denna vyn.

I dag hittade jag en riktig guldklimp i ovan nämnda Fredrkssund. Jag blev helt kär och var i flera gånger på båda sidorna.

23 år är ganska lång tid tillsammans och jag hoppas det blir minst lika många till!

Kram från Ingmarie

 

Är det i november det sker?

Jag kör fortfarande med barbent. Även när jag cyklar till och från jobbet. Ännu är det absolut ingen fara trots friska vindar och regnstänk. Jag inbillar mig att så länge jag inte tar på mig brallorna så är det som med åretrunt-badandet att man successivt vänjer sig vid det kalla om man aldrig slutar. Dvs aldrig tar på sig de där långbrallorna. Men vi får se. Kanske jag inte ens pallar denna månaden ut.

Två gånger har jag dock fuskat. Båda var efter havsbad och innan jag skulle cykla hem igen för det finns alltid undantag! Även med utmaningar.

Hur som helst är man ju bara en liten mes i jämförelse med de som är ute och kämpar på Kullamannen. 20 och 50 km hade jag k-a-n-s-k-e kunnat fundera på men 100 eller 160 km –no way! I alla fall inte där och denna årstiden. Mest hejar jag på bästa Catrine och hoppas hon känner all kraft jag sänder genom rymden till henne.

Kram från Ingmarie

 

 

Ingen mossväxt-risk

Började dagen med simning och gym hemma i Helsingborg.

Fortsatte sen till Halmstad för en yin yoga klass och ett vilt havsbad.

Avslutade med att åka hem för att göra mig redo för jobb i morgon igen.

Hej å hå men skoj och härligt har det varit!

Kram från Ingmarie

Det svänger snabbt!

Lika lätt som det var att kuta fartlek i går, lika trögt var det att springa helt vanlig distans i dag. Det kändes ungefär som om någon (taskig) satt sugproppar under skorna.

Men så där är det ibland och skogen var i alla fall fin!

Kram från Ingmarie

Fartleker

Man skulle kunna säga att jag körde dubbla fartleks-pass i dag. Ett i skogen och ett på jobbet. Det förstnämnda var dock både kortare, mer njutbart och definitivt mer lekfullt.

Kram från Ingmarie

Höstljus

I går hann jag ”bara” med ett vattenlöpningspass och jobb. Det ena gjorde mig snorkall, det andra genomsvettig. Jag tror du kan gissa vilket som gjorde vad…

I dag har jag hunnit, och fått,  göra desto mer och vilken måndag det blev!

Fin tur i skogen innan gymet. Vi, jag och Anders alltså, var där samtidigt men vi tränar faktiskt väldigt sällan ihop. Kanske helt enkelt för att vi har olika fokus och vill olika grejer… Men det är ändå härligt att vara där tillsammans tycker jag!

På eftermiddagen kom ungefär 1/4, eller kanske t o m bara 1/5 av min familj hem till oss för att fika. Om alla ska få plats måste vi flytta till en bra mycket större lya och då ska man veta att vi har ingen liten nu.. Så himla mysigt att ha dem här och jag är så obeskrivbart tacksam över att ha dem i mitt liv.

Vi fick i alla fall lätt plats på Sofiero Slotts ”Höstljus”.

”När mörkret sänker sig tänds Sofiero upp och hälsar dig välkommen till två magiska veckor i parken. Ljusinstallationerna är inspirerade av fantasins och sagoäventyrens värld – både svenska och utländska, klassiska och moderna. Specialkomponerad musik och spännande ljudinstallationer förhöjer upplevelsen.”

Det var verkligen makalöst både magiskt och vackert! Vi gick runt i flera timmar och upplevde allt det fina, förundrades, förtrollades, drack chai te och varm choklad, åt brända mandlar, värmde oss vid brasorna och lyssnade på musik.
Om du inte gillar bilder så kan du skrolla till slutet för nu blir det bildkavalkad!

Dimman och mörkret gjorde att allt förstärktes och fastän det var mycket folk kändes det aldrig trångt. Har du möjlighet så åk dit!

Kram från Ingmarie

Dim-känsla

Jag har säkert sagt att jag älskar dimma! (Näst efter sol och värme vill säga.) Det är något magiskt med den. Allt blir på något vis förtrollat, extra vackert och dessutom är det helt vindstilla. Lägg till alla vackra färger så kanske det helt enkelt var därför kroppen spritte lite extra i dag?

Det var nästan så jag blev sugen på att (smyg)haka på Runners Club när de körde sitt referenslopp men jag insåg ganska fort att jag skulle ha blivit avhängd ganska snabbt när de ångade förbi mig. Känns liksom ändå bra att jag var sugen på att ö h t kuta lite fortare tillsammans med andra!

Innan dagens två , nej tre, mysstunder hann jag även med gymet. Bra känsla där också!

Mysstunderna var totalt svettfria men ack så gudomliga!

Nummer ett var detta:

Nummer två var en tur till havet och ja, det var underbart och ja, cyklar fortfarande barbent !

Nummer tre var en fortsättning på en målarkurs jag håller på med inklusive fri lek. Måla är i och för sig alltid fri lek för mig för det är så jag vill ha det.

Kram från Ingmarie

Himmel & helvete

I princip ingen träning är väl särskilt lustfylld när det går trögt och tungt och i princip all träning är det väl när det flyter på och är lätt men jag tror banne mig simning är där det märks mest oavsett åt ”vilket håll” det är.

Är det trögt så är det ett mindre helvete att ta sig igenom ett pass. Det finns ju liksom inte ens något att titta på för att distrahera skallen. Dessutom ska man försöka att andas utan att drunkna.
Men när simningen känns bra och lätt då är det som att vara i himmelriket. Tiden stannar, kroppen är viktlös och både andningen och rytmen sköter sig själv.
Som i dag.

 

Kram från Ingmarie