Bli glad igen-tips

När man lipat mycket är det extra härligt när glädjen och skrattet kommer igen. Eller hur? Och hur ledsamt, mörkt och eländigt det än är så finns det i princip alltid något roligt, ljust och glädjefullt.

Kanske verkar det konstigt men “problemet” för mig kan vara att jag fastnar i de där dysterkvisttankarna och har inte ens lust att göra det jag vet jag blir glad av. Visst är det märkligt? Att man liksom nästan väljer att vara deppig.😳

Mitt “knep” för att hamna på rätt spår, förutom sömn, bra mat och andra “självsnäll-saker” förstås, är att mer eller mindre tvinga mig till någon aktivitet jag vet normalt sett gör mig glad i magen och hjärtat. Så jag åkte till tisdags-simträningen i går trots att jag mest ville ligga i soffan med en filt över mig. Som om det skulle hjälpt. Fatta mig rätt. Man ska sörja och vara ledsen men helst inte fastna i det.

Och såklart blev det bra! Finns nog inget hjärta som förblir ledsamt med Coach Ulf och Team Snabbare-gänget.

Bra gick det också! Testade t.o.m fjärilsim för första gången. Utan att ens vara i närheten av att drunkna. Men det behövs helt klart både fler och nya muskler för just den grenen…

Svettastas i hot-sal är ett annat bra knep. Jag piffade till det med extra bastubad. Sen kan vi snacka eftersvett. Länge.

Garanterat effektiv humörsupphöjare är förstås att vara ute. T.o.m är bättre än soffan. Men jag valde att kuta. För att jag kan. Och vill. Och hur grått det än må vara så finns det riktigt coola färger i naturen även nu!

<

Hur gör du när ledsamheten och deppigheten håller på att ta över?

Kram från Ingmarie

Det här med sorg…

Jag tror på riktigt att sorg aldrig varken “går över” eller försvinner. Däremot att den ändrar form. Jag tror på något vis att den alltid finns kvar för att påminna oss om livets skörhet och sårbarhet.

I dag är det ett år sedan lilla Elvira dog. Jag sörjer precis lika mycket fortfarande. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, saknar henne och önskar jag kunde skruva tillbaka tiden bara en liten, liten stund så jag fick träffa henne igen. Tomheten är som ett stort svart hål i mig.

Men sorgen är inte längre så där vansinnigt smärtsam som den är i början. Då när man tror att både hjärtat och lungorna kommer sprängas. Då när man tror att man aldrig mer kommer att vara glad och lycklig igen. Eller ens kommer överleva själv… I stället har den omvandlats till en dov molande värk som trots allt är mer hanterbar. Och det finns åter massor av lyckliga stunder när livet leker. Stunder när sorgen förpassats så långt bort att man nära på tror den är borta. Men den finns där. Alltid. Och kan dyka upp när man minst anar det.

Som jag ser det så har man ändå två val.

Det ena är att acceptera och faktiskt omfamna sorgen. Säga ” hej hej – dig känner jag igen för jag har ännu en gång vågat öppna mitt hjärta och älska till fullo.”

Det andra är att stänga av. Både från att våga älska och känna. På så vis slipper man troligtvis även uppleva den där bottenlösa smärtan. Men man får antagligen då heller aldrig uppleva djup och innerlig lycka. För allt måste ha en motsats för att finnas. Jag har skrivit om detta massor av gånger. Yin och yang. Sol och mörker. Glädje och sorg. Natt och dag. Men det tål att upprepas.Vi glömmer lätt bort det när livet rullar på.

Jag vet inte hur det är för dig men för mig känns det sista alternativet inte ens som ett alternativ. Livet har lärt mig att inget varar för evigt, inte ens smärta, och att det mörka förr eller senare blir ljust igen.

Men just nu känns det helt enkelt extra tungt i hjärtat. Bara att titta på bilderna smärtar. Det är fortfarande svårt att tänka tillbaka på alla fina stunder utan att saknaden slår till som en fet smäll i magen och tårarna kommer. Elvira gav enbart glädje och kärlek. det fanns inget ont i henne någonsin.

Kanske kommer det en dag då jag kan se på bilderna och tänka tillbaka på alla våra år tillsammans utan sorg. Kanske inte. Tiden får utvisa. Det enda jag kan göra är att leva vidare. Och minnas…

Jag har förstått att det finns de som inte förstår det här. Som säger att “hon var ju bara en katt”. Stackars de människorna säger jag. Att få uppleva den villkorslösa kärlek man kan få av ett djur är en unik gåva och jag är evigt tacksam att hon valde just mig att dela sin med.

Jag vill avsluta med en text jag fick av min fina vän Inger. Det är såklart så här det måste vara!

Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.
När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.
Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.
Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger han iväg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.

Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas…❤

 

Kram från Ingmarie

Skaparhelg dag 3

Som också var den sista. Lika sorgligt som alltid när man ska lämna något roligt men du vet min filosofi: Don’t cry because it’s over, smile because it happened.

För så är det. Jag är mest bara jätteglad, och tacksam för att jag har kunnat och fått vara med. Jag är väl medveten om att det har varit och är ett gigantiskt privilegium.

Liksom att jag fick hyra finstugan ännu en gång.😍

Jag var uppe i snorottan för att hinna städa, packa och kuta en sväng.

Men Spradan fick jag skippa för isen hade tagit över och även om den var tunn så kan den skära hemska hål i skör hud. Och riktigt så korkad är inte ens jag.😜

Tja annars har det målats av verklig glädje och lust. Precis som det är meningen. Ibland går det ganska vilt till så tur man inte behöver vara rädd om varken kläder eller golv.😄

En grej som verkligen fascinerar mig, förutom själva skaparäventyret , är hur vansinnigt trött man kan bli av att i princip bara stå och sitta still. Är helt slut och resan hem kändes som arton evigheter. Eller i alla fall över 3 timmar för åka kommunalt är inte det mest smidiga sättet om man säger så… Är evigt tacksam över min Dryrobe när jag stod och väntade på en av bussarna i minusgrader ute i ingenstans.

Men vissa saker är värda att kämpa och “lida” lite för, eller hur? Den 12/12 kommer Skaparladan släppa nästa års kurser och jag ska med på några om jag så måste dit. Så kul är det nämligen både att vara där och att ha med en sån här rulle hem. Även om jag vet exakt vad den innehåller så är det som lilla julafton att öppna och hänga upp. Vad det blir sen får tiden utvisa.

Kram från Ingmarie

Skaparhelg dag 2

Det är möjligt att jag skulle tröttna om jag hade det så här typ alltid men jag är mycket tveksam. Jag är så där lycklig att jag måste nypa mig i armen om och om igen för att riktigt begripa att jag inte bara drömmer utan att detta faktiskt är på riktigt.

Tog lite sovmorgon och hann precis lagom med att yoga, käka och ta mig till den gemensamma morgonsamlingen på Skaparladan. Varje dag börjar med meditation och visdomsord så du liksom förstår ribban på detta underbara ställe. Varje dag innehåller också minst en föreläsning, eller kanske snarare inspirationsstund, för de olika grupperna men för övrigt är vi helt fria att göra precis hur och vad vi vill. Lärarna finns där om vi behöver dem men de styr inget.

Jag valde att passa på att kuta en sväng i det fina vädret. Att vistas i naturen är otroligt inspirerande i sig och ett fantastiskt sätt för att starta skaparlusten och för att liksom “känna in” var man är just i dag. Särskilt inspirerande blir det såklart i denna miljön….

Och här. Vem behöver liksom dusch?😜 Fast det är väldigt nära att det snart är is i vägen kan jag berätta.

Sen har jag bara målat, målat, målat, målat. Och lärt mig nya saker både om mig själv och det här med skapande. På något vis önskar jag att alla fick testa en helg. Att under ett par dagar helt få göra saker av glädje och lust är nämligen oerhört livsgivande och livsberikande. Om det “blir” något spelar ingen som helst roll. De få ambitioner jag hade, och det jag trodde jag skulle göra, när jag kom hit förra gången försvann redan första dagen. Precis allt har blivit helt annorlunda men ändå så helt rätt!

Peppe demonstrerar hur man kan spänna en duk.

Min lilla hörna!

Det till höger är ett “riktigt” fönster. Det till vänster en del av en av mina alster.

Kram från Ingmarie

Skaparhelg dag 1

Att jag har det ruskigt bra är en underdrift. Faktum är att om jag inte hade tyckt det så borde jag ha skämsmössan på resten av året. Minst!

För hur mycket bättre än så här kan en människa ha det i november? Eller any month förresten.

Yoga och frukost innan en lugn liten löptur i skogen.

Och eftersom en av alla mysiga och fina badplatser ligger utmed rundan så… Ja du fattar. Absolut helt omöjligt att inte Sprada!😍

Har hunnit vara på F&S inne i Norrtälje också. Trevligt ställe! Trött och svettig blir man med för precis som förra gången slutade det med att jag gick bananas på boxsäcken. Fråga mig inte varför för jag känner mig då inte särskilt ilsken…🙄

Men mest har jag förstås hängt i Skaparladan och målat! Massor! Det är så vansinnigt skoj! Men även utmanande, spännande, svårt, frustrerande och t.o.m lite läskigt. Det här är nämligen lite som SJ:s slogan du vet. “Den inre resan”. Och jag har ingen aning om vart jag är på väg eller hur det kommer bli. Men kanske det är just det som gör det hela så himla härligt? Bara att följa med och verkligen go with the flow.

Och stugan som jag hyr ännu en gång…. Vilken pärla den är! Som en oas i oasen. I´m in love forever!

Kram från Ingmarie

Tillbaka!

Vissa utmanande äventyr som man ger sig in på blir inte mer än en engångsföreteelse. Kanske för att det bara händer en gång, kanske för att det är praktiskt omöjligt att göra om, kanske för att det skulle bli för dyrt med en repris eller kanske för att det helt enkelt inte var så skoj som man trott. (Men då har man åtminstone stillat sin nyfikenhet och slipper dö undrande.😜)

Mitt målaräventyr må ha kostat några slantar men det är tack och lov inga fantasisummor i det stora hela för från det att jag lämnade Rådmansö, Skaparladan och “min” ljuvliga lilla stuga förra gången har jag längtat tillbaka. Så där mycket att det värker i både magen och hjärtat. Och så kan man ju inte ha det! Därför är jag här igen! För en ny (egolyx)långhelg då jag enbart ska ägna mig åt att måla, äta, träna, sova och göra absolut ingenting.

Det räckte med att komma hit till stugan så kände jag hur allt liksom bara rann av mig. Det må vara kaos i världen på alla möjliga sätt och vis men här är det så tyst, lugnt och kolsvart att det känns som om tiden stannat. Tempot går ner vare sig man vill eller ej och jag vet med säkerhet att jag redan andas ännu lugnare och hjärtat slår både mjukare och långsammare. Visst är det fantastiskt?

Där framme är den lilla grusvägen. 😉

Jag tror det är livsviktigt att pausa med jämna mellanrum. Inte bara en kort stund då och då utan helst i flera dagar på raken. Särskilt nu när allt annat i vår natur går på sparlåga som jag bl.a skrivit om här.

Nu varken kan eller vill alla människor åka ut i skogen för att måla och mysträna såklart, och tur är väl det, men vi har alla behovet av återhämtning och jag tror var och en egentligen vet exakt hur man gör det bäst. Om man bara vågar lyssna på den rösten. Eller vad tror du? Men många tillåter sig nog inte ens att stanna upp. Eller tänker att det ska ske “sen”. Men dels kan “sen” vara försent och dels är “sen” faktiskt nu…

Å andra sidan tror jag inte att jag hade gillat denna stillhet så mycket om jag inte samtidigt haft den andra sidan. Den med storstadspuls, liv och rörelse, neonljus, trängsel och hårda träningspass. Kontraster är viktiga grejer! Rastade i alla fall av mig ordentligt i bassängen innan jag begav mig hit. Mycket mjölksyra som producerades i de där armarna kan jag berätta. Ja i hela kroppen förresten…

Att jag sen lyckades ta mig hit via buss 1, tub 1, tub 2, buss 2, buss 3, ben och till slut hyrbil med alla prylar är ett äventyr i sig och nästan värt en slags tapperhetsmedalj. Eller om vi säger så här. Det är tur att jag går på gym. Och mediterar.

Kram från Ingmarie

Svett och blod

Det fanns inte en chans att jag skulle kunna köra intervaller ute i dag. Inte ens jogga! Hela närområdet hade förvandlats till skridskobana i morse och om det är något jag inte vill så ör det att trilla och slå mig. I bästa fall. I värsta fall bryter man något. Eller spräcker skallen…😳 Så det blev hamsterbandet. Minns inte när det var sist, har helt enkelt inte haft någon som helst lust, men det gick helt ok och var ju riktigt skoj!

Körde inte “hårt” men tydligen tillräckligt hårt för att få näsblod. 😜Sist det hände var någon gång på 90-talet. På ett hårt höghöjdsträningsläger i USA. Med andra ord far away från lite mesintervaller i en källare.

Men jag är faktiskt inte ett dugg orolig. Trots nästan 2 timmar i Hot salen på kvällen kom inte en droppe näsblod. Däremot vansinnigt mycket svett. Förstås.

Inte ens Guru-Danne höjde på ögonbrynen. Tvärtom tyckte han det var lite festligt. Back to the 90s when I was young and fast liksom. Dessutom fanns det andra, viktigare, grejer att fixa till i min kropp. Den är i och för sig ganska lugn och stabil just nu. Liksom mitt inre. Allt hänger som bekant samman även om man inte alltid begriper varken hur eller varför.

Hur mår du?

Kram från Ingmarie

Winterland

Om jag får välja så väljer jag sol, värme, flip-flops och blå himmel veckans alla dagar men det betyder inte att jag ogillar snö och vinter. Bara det är i rätt dos och med rätt konsistens…

Tycker det är jättemysigt med dagar som i dag när precis allt är inbäddat i ett vitt fluff. Men jag gör mitt bästa för att agera färgklick.😜

T.o.m sticket i ögonen kan jag stå ut med.

Det jag däremot inte är så förtjust i är isgatorna som redan blivit. Eller slabbet som snart blir.

Men det är kul så länge det varar och man får ta en dag i taget.

Tisdagar är party oavsett för då är det ju simdrill med bästa coach Ulf! Det kan kännas vansinnigt motigt innan att ge sig ut i mörkret och kylan sent på kvällen men när jag väl är där så är det Rock n’roll och jag vill (nästan) aldrig det ska ta slut!

Jag var så varm, go och glad efter alla intervaller, härliga skratt och go bastu att det inte ens gjorde något att jag fick stå och vänta på den försenade bussen i minusgrader och med kraftig hemlängtan. Då är man lycklig!

Kram från Ingmarie

Avslutning

Jag gillar inte goodbyes. D v s de goodbyes som gäller roliga, bra och härliga saker. Men det vet jag att du förstod.😜

I dag hade jag min sista Yin yoga denna terminen och det känns jättesorgligt! Kanske det blir något litet vik men “min” klass är liksom slut för i år. Har jag tur blir det återstart igen till våren. 🙏🏻 Det var inte utan att egot fick sig en rejäl boost när det var så här lång väntelista. I praktiken betyder nämligen det att över 75 (!!!) personer ville komma på just min klass! 😍 Snudd på ofattbart…

Men som sagt var, det är enbart egot som talar. Jag guidar bara. Deltagarna kanske egentligen struntar i vem som leder, bara de får yin yoga.😀

Vattenlöpningen lär dock aldrig ha någon avslutning. Många i plurret samtidigt som mig just denna måndag. Men det gör inget för jag behöver ju inte så mycket plats när jag harvar runt, runt. 😊

Kram från Ingmarie