Gym

Allt på samma

Att ha allt på samma ställe underlättar verkligen. Som en lekplats med alla leksaker man vill ha! S&W är ett sånt ställe. Bara några neter från dörren finns även Academy park man kan springa runt men jag valde att vila löparbenen i dag och gjorde annat skoj i stället.

Började med yoga. Den där ”Athletic yoga-klassen” är lite smått beroendeframkallande fastän den är rejält utmanande. Garanterad svett och mjölksyra under de där 70 minuterna men också lugn och mindfullness.

Fortsatte sen med lite extra styrka på gymet. Jag var ju liksom både uppvärmd och svettig så det var perfekt!

Sen var det bara att rulla ner i bassängen utanför.

Som extra bonus bjöd kvällen ännu en gång på detta.

Kram från Ingmarie

Skottdagen 2024

Jag hade tänkt ha en löpfri dag men så kollade jag ut på den blå himlen, berget och de fina trailsen och… tja det blev benen i stället för bilen till och från Highpoint-gymet. Om inte annat så sparade jag lite bensin och minskade en smula på utsläppen.

USA är ju dock ett bilens land som de flesta vet och även om just Albuquerque har ett bussnätverk så är det på tok för för dåligt om man liksom vill komma dit man vill. Jämför det med de kassa tågförbindelserna tvärs över Sverige och multiplicera med 786 så förstår du..

Så det fick bli bilen till Del Norte gymet för att testa detta.

Jag har gjort både Barre och Yoga men aldrig tillsammans. Man gör det i en särskild sal och jag kände mig som universums största frågetecken när alla andra vant plockade fram alla grejer som behövdes. Stång, matta, bollar, gummiband och filt.

Det var inte ”svett-jobbigt” men det var ”uthållighets-jobbigt”, emellanåt riktigt utmanande och det var riktigt skoj! Ska absolut vara med igen!

En annan rolig grej är våra bio-kvällar här i huset. Ja du läste rätt. I huset. Med extra sköna, stora, fällbara fåtöljer och homemade popcorn! Snacka om megalyx!

Ännu har det bara blivit en film, Cruella som var superbra, men det kommer garanterat att bli många fler.
Liksom det blir fler sådana här. Man skulle ju nästan kunna tro jag är en riktig konstnär. haha! Hur som helst har jag roligt och känner mig väldigt inspirerad.

Hur var din (skott)”extradag”?

Kram från Ingmarie

Cedro National Forest

Om man åker Tramway så långt det går söderut och sen svänger vänster på I40 så kommer man snart till Tijeras. Bara ett par kilometer från The Range Station där börjar en av de första trailsen. Det finns oräkneliga att välja mellan och eftersom jag aldrig varit där (!!!) så visste jag inte riktigt vad som väntade. Dock insåg jag snabbt att det skulle vara mycket kuperat, mycket skog och väldigt mycket vind. När det är windy season som nu blåser det ibland så hela himlen blir grå! Det är både lite läskigt och fascinerande.

Jag började med Tunnel Canyon. Den skulle vara lätt enl. kartan och det började bra. Så här högt upp, över 2000 m ö h, ligger en del snö kvar och det var dessutom extremt geggigt emellanåt. Jag vet inte vad det är men geggan här är liksom inte som hemma. Man kanar och glider oavsett vad och hur man gör. Den är som tjock såpa på något vis.  Jag kom typ 2 km sen vände jag och tänkte att jag fick åka vidare och prova någon annan.

När jag kom tillbaka till bilen tänkte jag att jag provar en liten bit på den andra trailen jag sett, Birdhouse ridge, som skulle vara medelsvår.
Rent tekniskt var den helt ok även för en snubbelfia som mig men det var brant så in i bängen och höjder betyder inte bara trötta ben utan även utsikter. Det var helt galet fint! Trots den vindgrå himlen kunde jag se hur långt som helst!
Jag fortsatte och fortsatte och fortsatte för såna här slingerstigar gör mig sjukt nyfiken på vad som kommer i nästa kurva. Jag vände inte förrän den där geggan kom igen men då var jag ändå på väg ner på andra sidan och mot den andra trailen som jag hade gett upp på.

Eftersom jag ändå var där så fortsatte jag köra uppåt och stannade även vid Otero Canyon där jag sprang en kort sträcka innan isen kom i vägen men då var mina ben ändå väldigt, väldigt nöjda. Över 400 höjdmeter på höghöjd fick räcka i dag.

På vägen hem körde jag runt/genom hela Nationalparken, den är enormt stor, och fick uppleva en väg som var som en berg-och dalbana utan kurvor. Skithäftig!

Jag lyxade till det och åt lunch på Wholefoods igen innan jag drog till gymet. Trodde inte jag skulle ha så mycket energi kvar men det hade jag!

 

Sen har jag jobbat också. Helt fri är jag inte och vill inte vara heller. Jag har fått lite olika projekt att ta itu med här och 99% av dem är svettiga sådana men nu är ännu ett avklarat och jag blev ännu dammigare och skitigare. Men det finns ju tack poch lov dusch.

Kram från Ingmarie

BOSQUE BURQUE RUN-race

Det var kanske inte helt smart att signa upp för ett race knappt 10 dagar efter jag kommit hit med tanke på höghöjden men samtidigt så tänkte jag att det är en bra början, bra träning och förhoppningsvis även roligt.

Jag vet verkligen inte varför men jag hade mardrömmar innan! Drömde att jag missade starten, inte hade någon nummerlapp, att bilen strejkade på vägen dit och att magen skulle balla ur.

Inget av det där hände. Tack och lov!
Bilen rullade dit fint, jag var i god tid och hade både nummerlapp och skor med mig. Roligt hade jag också!  (Och magern höll sig lugn.)

Det fanns både 10 och 5 km att välja mellan  och jag valde det senare. Man kan bli rackarns trött av ett 5-km lopp oavsett på vilka höjdmeter det sker men på höghöjd blir man det garanterat om man tar i lite. Åtminstone har det stämt till 100% för mig.

Som så ofta på dessa lopp är det en fascinerande blandning av elitlöpare, mittemellanlöpare och intesåbråttom-löpare.
Vädret kunde inte ha varit bättre, 20 grader och strålande sol, och starten var bara lite försenad. (Vi var tvungna att vänta in att alla 10 km löpare skulle ha ta sig förbi och den där sista gruppen hade som sagt var inte så bråttom…)

Jag tog det lugnt i början tyckte jag men ändå gick den första milen mycket fortare än jag tänkt. Vid 1,5 mile kom vi till Rio Grande och asfalten byttes mot stundvis mycket djup sand eller ännu djupare sand. Där någonstans dog mina ben och lungorna höll på explodera. Den sista milen kändes det som jag knappt hade styrfart men på något vis kom jag i mål.

Jag kom t o m först i min AG ! Och 10a totalt. Det trodde jag faktiskt inte så jag är jättetacksam! Jag gillar verkligen det med USA att här är Masters högt värderade!

När mjölksyran väl försvunnit och lungorna slutat pipa så kände jag mig riktigt pigg så det blev lite styrka på Riverpoint-gymet också innan jag inhandlade en stor lunch-portion på Wholefoods  (f.ö en av mina absoluta favvo-mataffärer alla kategorier!) som jag mumsade i mig i solen.

Körde även lite poolrun innan den andra belöningen. Jag älskar denna jaccuzin! Ibland är man helt solo, ibland sitter man tyst med andra och ibland börjar man prata med någon om allt möjligt. Att amerikanare skulle vara ytliga är inget jag kan hålla med om. Tvärtom!

Kram från Ingmarie

Nya höjder

Jag har sprungit förbi denna lilla skylten jag vet inte hur många gånger men det var inte förrän i dag som jag följde den.

Det var ett bra val även om benen nog emellanåt tyckte annat för det var upp, upp, upp till över 2000 m ö h. Som alltid är det helt omöjligt att fånga storslagna vyer med en litern mobilkamera men kanske du kan ana.

Helt ärligt var det svårare att ta sig ner igen för det var rejält brant och på vissa ställen ligger det fint grus som man riskerar åka kana på. Men det gick bra och jag tog en liten extrasväng ännu mer upp innan jag svängde ner ”hem” igen. För att du ska fatta hur långsamt det går, det går liksom inte att ”springa tillbaka” uppförsbackarna precis som man inte kan ”springa tillbaka” motvind, så kan jag berätta att dagens 11 km tog 70 minuter. Men som sagt var, vem bryr sig?

För att resten av kroppens muskler också skulle få sitt var jag en sväng på gymet med. 2-3 gympass/v vill jag få till även om jag helst bara är ute.

Under alla år jag varit här har det alltid varit samma instruktör på Restorative yogan, Barbara, men nu är det en ny som har den. Förr eller senare blir det ju så även om man tror en del är både odödliga och oersättliga. Det var väldigt bra och väldigt skönt!

Dock gör det mig en smula ledsen att se att t o m på en sån här klass så envisas en del med att ha munblöja. Oftast såna där i tyg som är om möjligt ännu mer värdelöst.

Rädsla alltså. Tänk vad det kam få människor att göra konstiga saker..

Faktum är att det är ganska många som fortsätter med dessa munblöjor här. Även fast de kan gå helt själva ute eller sitter helt solo i en bil. Jag kan verkligen inte låta bli att undra hur/vad man tänker då? Jag har fått berättat för mig att det har varit sjuka restriktioner här så på något vis tror jag en del folk har blivit helt hjärntvättade. Jag tycker det är riktigt läskigt men framförallt sorgligt och även lite fascinerande. Det är ju liksom inte vi osprutade som är så där rädda utan de som tagit både 3-5-9 stick. Borde de inte vara skyddade då?

Nåja, förlåt urspårningen men jag blir liksom hela tiden påmind för de där munblöjorna dyker upp överallt. T o m när jag köpte kaffe på Panera i Nob Hill i dag. Munblöjor på både expediter och kunder men när de sen ska dricka/äta åker ”skydden” av. Är det mindre farligt så? Jag fattar verkligen ingenting.

Kaffet var i alla fall gott och även om Nob Hill, Route 66 och Downtown är coolare att besöka när det är mörkt för då ser man alla häftiga neonskyltar så är det värt ett besök även dagtid. Där finns i princip allt från konst, matställen och ölbryggerier till biografer, vintage och cannabis-butiker. (Jo du läste rätt.)

Kram från Ingmarie

Mjölksyra-chock

Nere vid floden finns flera mil av stigar, cykelvägar och grusvägar. Jag brukar parkera vid Alameda Open space mest för att det är den enklaste för mig att ta mig till men det finns massor av andra ställen att börja på också.

Man kan vara helt säker på att inte vara ensam för det är alltid folk som cyklar, går och springer där men det är aldrig trångt. Ibland är där riktigt vassa elitlöpare och det är nog enda gången jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden lite så jag hade kunnat utmana åtminstone en del av dem lite. Å andra sidan är det skönt att slippa den hetsen och de kraven som elitlivet trots allt innehåller.

Det finns gott om olika markeringar från ffa löpare men även ”riktiga” markeringar varje 1/4 mile. Dvs ca var 400e meter. Jag tog mig dock åt andra hållet för att helt undvika asfalten och där är inga markeringar men det spelar ju liksom ingen roll om man kör 2-minutare som jag valde som det första intervallpasset här. 12 för att vara mer exakt.

Det var snorjobbigt!

Inte de första 30 sekundrarna men sen kommer mjölksyran och det blir som att springa in i väggen direkt. För mig hjälper det inte att dra ner på farten utan jag måste verkligen stanna för att bli av med den. Tur det var 1 min vila mellan varje…
Det syns inte här men jag dreglar för jag var så trött att jag inte ens orkade spotta! Haha!

När jag kollade tiderna efteråt så såg jag att de inte var så mycket långsammare än på havsnivå så inte konstigt jag tog tvärslut!
Men på riktigt, med denna utsikten, värmen, solen och underlaget blir väl vem som helst inspirerad och benen fulla med spring-lust?

Bara en kort bit därifrån ligger S&W Riverpoint där jag gjorde av med den sista energin i gymet.

Hade matlåda med mig som jag åt i solen. Det finns förvisso en miljard mathak att välja mellan men dels vill jag inte äta ”ute” för ofta för då känns det liksom inte så speciellt att göra det efter ett tag, dels vill jag veta att jag får (bra) mat snabbt efter hård träning och dels är jag helt enkelt för snål. Som du nog vet är ju den svenska kronan extremt klen i förhållande till de flesta valutor just nu och dollarn är inget undantag så i princip inget är billigt här. Tyvärr. (Förutom bensinen.)

Jag minns de gånger en dollar kostade 6 kr. Jösses vad jag bunkrade på mig då! Dock är ju utbudet makalöst bra här och vill jag beställa online så slipper jag åtminstone den hutlösa tullen Sverige kräver. Förra gången jag var här vann jag ett litet, litet (första)pris men det stod fel på den så de skickade den senare i stället. Tror den vägde max 10 gram och var väl värd typ 20 kr. Tullen krävde flera hundra för att jag skulle få ut den!  Men ett pris är ett pris så jag betalade snällt. Hehe.

På hemvägen passade jag på att ”simma av” mig lite och slappa i the Hot tub. Jag älskar denna poolen! Alltid perfekt temperatur oavsett väder.

Kram från Ingmarie

Athletic yoga

Jag borde väl ha kommit i håg men  det gjorde jag inte.

Det här är nämligen ingen vanlig yoga.

 

Yael som har den är en sån där super-instruktör och har nog varit på S&W sen tidernas begynnelse. Fast hon verkar banne mig inte åldras en minut! Helt ofattbart! (Och nej hon är inte ”lyft”, bara sjukt snygg och vältränad.)
Hennes pass är alltid extremt välplanerade, varierande, inspirerande och utmanande. Hon kände förresten t . o. m igen mig direkt, trots att det var 5 år sen sist, så du fattar hur många av hennes pass jag har varit med på va? Haha
Hur som helst så var det med svettiga kläder och darriga muskler jag gick därifrån efter 70 minuter men såklart också lugn och väldigt nöjd. Dock kände jag mig inte så ”Athletic” men om jag övar på så kanske jag gör det!

Vattenlöpningen var blöt, som den ju alltid är, men inte i närheten av lika jobbigt fastän jag försökte köra på lite. Egentligen var jag mer springsugen för vädret är makalöst fint men det är det där med att försöka vara lite klok..
Jag njöt av solen i ryggläge i stället och helt ärligt så var det inte fel någonstans.

Kram från Ingmarie

Chocken

Minnet är emellanåt både kort och förträngande för trots att jag efter alla gånger vet att det är snorjobbigt i början när jag ’är på höghöjd att träna så är chocken lika stor varje gång. Det är nästan en nära-döden-upplevelse.
”Värst” är löpning. Minsta lilla uppförsbacke och pulsen är på max och här finns måååånga backar. När man tar i kommer mjölksyran direkt och när den väl har kommit är den snudd på omöjlig att få bort om man inte stannar.

Men alltså, vem bryr sig? Att springa här gör vem som helst lycklig med eller utan sura muskler.

Samma sak på gymet. Åtminstone när man tar i. För att inte ”overdo” något, det är lätt att få feeling här och köra på för fort, så bromsar jag medvetet. Jag hoppas och tror att det är ett klokt beslut.

Så här var förresten min lunchvy i dag.

Och kvällsvy.

Kram från Ingmarie

Framme!

Som sagt var. Åka business-klass är ju inte ens en sport! Man behöver varken stå i kö, trängas eller ”knycklas ihop”.
Allt är precis tvärtom! Dessutom blir man bjuden på bubbel, 3-rätters och 2-rätters, obegränsat med snacks,  kakor, lyx-choklad och all sorts dricka både med och utan promille.

Denna knappen gillade jag!

 

Lyxigt och skönt att kunna sträcka ut sig till 100%!

Tro nu inte att jag/vi har guldbyxor och alltid åker i finklassen. Detta är bonusbiljetter och jag tackar så mycket för det! Resan är (extra) lång så just den 9-timmars resan kändes väldigt bra att slippa ”lida” på. (Jodå, jag vet att detta är ett stort privilegium och en ynnest men jag tror du fattar vad jag menar.)

Chicago var som vanligt.
Rörigt och med mycket väntan på shuttle-bussen till hotellet. 40 minuter för att vara mer exakt! Turligt nog var där en trevlig flyg-kapten som jag kunde babbla med under tiden.
Hotellet var ok men märkligt nog sov jag kasst. Jag brukar nämligen sova som om jag vore medvetslös första natten när jag kommer hit och sen ha jetlag-problem några dagar. (På andra hållet kan det ta veckor innan jag känner mig normal!) Hoppas detta betyder att jag kommer sova extra bra i natt!

Hotellfrukosten var i mångt och mycket som den brukar här. Färgglada flingor, x antal olika sylter, vitt degigt bröd, omelett och flottiga korvar men de hade även gröt! Jag svimmade nästan! Dock ingen växtmjölk så det blev lite torrt.. haha

Kom till flygplatsen i god tid och som alltid är det en smula stressande innan man är innanför spärrarna. Nu för tiden ska man ju även göra det  mesta själv och jag tror banne mig aldrig att det blir rätt direkt! Stackarn som var bakom mig kom för sent för att checka in sina väskor. Undra just hur det gick…
Att få se denna skylten gjorde mig i alla fall lycklig ända in i minsta lilla cell.

Och nu är jag här! Det var och är som att komma hem. Jag behövde inte ens Gps:en från flygplatsen och hit trots att det är 5 år sedan sist jag bodde här hos mina fina och gästvänliga vänner.

Denna (köks)utsikt kommer jag troligtvis aldrig att tröttna på. Hur skulle jag kunna det liksom?

Egentligen hade jag inte tänkt att träna alls i dag (!) men det sket sig om jag säger så… Kom väl in i en andra andning.

Varje gång jag varit här så har jag valt S&W trots att det är dyrt men det är också grymt bra och det finns 5 stycken här att välja mellan. Del Norte är det jag varit mest på och kanske är jag den som kört flest vattenlöpnings-timmar av alla här?

Nu ska jag snart sova och det vore väl sjuttsingen om jag inte gör det bra i den här?

Kram från Ingmarie

Näst sista

Sista heldagen i Åhus. Jag vet inte om jag egentligen riktigt har fattat att i morgon åker jag härifrån och kanske aldrig mer kommer tillbaka hit.

Det känns dock helt rätt. Både att åka till Usa och att flytta. Det är mycket jag kommer sakna men det gör verkligen ont i hjärtat att se hur skogen här förstörs ännu mer. Jag vet inte vad planerna är. Om det bara är gallring, om det ska byggas nya hus eller om det ska bli något annat där? Kanske ännu mer industrier? Värst är det där skogsmaskinerna gått fram. Det blir verkligen inte fint!

Det blev i alla fall en fin runda på andra sidan vägen. Där är så fint att jag dör lyckodöden varje gång jag springer där. Mjuka fina stigar bland tusentals höga tallar. Det blir så stilla där bland träden och lite som att springa i en tyst bubbla!

Sista passet på NW här i Åhus blev en märklig historia. Men också väldigt bra! Jag var nämligen ensam på Crosstrainingpasset så det blev som att köra järnet med en PT. Hur bra är inte det?

På vägen hem blev det ett stopp vid ”bastubryggan”. Den har varit omöjlig att gå i från de senaste dagarna pga den hårda vinden men i dag var det perfekt! Även med snöblandat regn som sällskap.

I morgon åker jag till Köpenhamn för även om flyget över Atlanten inte går förrän på onsdag så vågar jag i-n-t-e lita på Skånetrafiken. Hur skulle jag kunna det liksom…?

Men innan dess har jag några grejer jag ska göra en sista gång här, kan du gissa vad? Förutom att försöka få plats med allt i väskorna vill säga…

Kram från Ingmarie