Löpning

Och en (magiskt) fin torsdag

Du har säkert också varit med om de där dagarna när du vaknar och helst hade velat ligga kvar i sängen tills det var dax att lägga sig igen. Men du masar dig ändå upp, gör dina vanliga morgonritualer, käkar din frukost och gör dig lite halventusiastiskt redo för dagen.

Men någonstans där bara vänder det. Utan att man riktigt vet hur. Eller så vet man exakt.

Min “förvandling”, från att ha trott det i bästa fall skulle bli en ok dag till att tro att det skulle bli en superdag, kom långt ut i skogen när jag plötsligt sprang ihop med min (ganska nya) vän Stefan. Jag bytte löprunda och hakade helt fräckt på honom. Så i stället för ett sololöp fick jag ett härligt sällskapslöp.  Mina halvladdade och halventusiastiska tankar  byttes mot tokladdade och superentusiastika! Tack!


Hela jobbdagen flöt sedan på ofattbart bra. Så himla skoj när det är så där! Jag hade även en svag, svag förhoppning om att komma med på Jennys Yin yoga men det såg ju si så där ut vid lunchtid… 31 före i kö är galet många!?


Men ibland har man extra tur. När väntelistan släpptes kom jag med! Och fick ett lika magiskt 75- minuterspass som alltid när Jenny guidar. ?


Om det var en ren tillfällighet att dagen blev så bra som den blev, eller om det var löpturen då jag vände tankarna som gjorde det hela, kommer jag aldrig få veta.Men jag gillar det sista alternativet bäst för det betyder ju att slumpen inte styr mitt liv utan att jag kan påverka en hel del själv. ?

Hur har din torsdag varit?

Kram från Ingmarie.

Trippel-onsdag

Nu är vi igång! Jag och Coach Nicolas.


Åtta  trailrunning-pass med fokus på att bygga en bra bas. Reflexlöpning, pannlampa, teknik, trail och  styrka i en härlig blandning.

För mig är detta  dubbelbra. Samtidigt som jag får öva mig på en massa nytt, träffa härliga människor och lära ut en del av det jag kan så får jag också egen träning.
Vi var nästan 30 pers i olika åldrar, former, erfarenheter och mål som samlades vid Hammarbybackens fot. Men det spelar ingen roll för man kan ändå både träna och ha skoj tillsammans.


Och jäklar vad vi körde! Var och en utifrån sin nivå och ambition. Uppvärmning, teknik och obanad back-reflexbana x antal varv som avslutades med cirkelträning a la Nilsson. Sen var det spagettiben på samtliga. Jag tror jag kan sätta en fet peng på att alla som var med kommer att komma ihåg oss några dagar framåt…?


Nu sitter jag i soffan och oroar mig en smula för hur jag ska ta mig upp ur sängen i morgon. För detta var inte det enda jag gjort. Det gäller ju att liksom att passa på när tid och möjlighet finns.

Dels har jag kört en bunt två-minuters intervaller i skogen så gruset sprätte. Eller i alla fall så löven yrde. Hoppas de håller sig så här vackert länge!


Och eftersom jag ändå var på Sats för att hålla en  klass så passade jag såklart på att slita lite på gymgrejerna också.?


Å andra sidan hann jag liksom aldrig varva ner så mycket mellan fys-aktiviteterna att jag hann komma in i “softat-modet”.  Du vet det där när man liksom kommit igenom endorfinstimmet och man bara är toksömnig.

Om du bor/är i 08a land de närmsta månaderna är du förresten mer än välkommen att hänga med på onsdagskvällarna.


Kram från Ingmarie.

Lite från dåtiden

Jag antar att ju längre man lever ju mer förundrad och, förhoppningsvis i alla fall, ödmjuk blir man över allt livet ger. När vi hade vår “kollapågamlafoto-kväll” i lördags så slog det mig verkligen hur mycket jag gjort, fått uppleva och varit med om. Jag kan nästan bli helt vimmelkantig när jag tänker på det. Och en smula gråtmild. För det är inte alla förunnat att få växa upp bland hästar, hundar och katter. Eller ha klarat av flera olika utbildningar, rest över hela världen x flera, ha en extrastor underbar familj, gift sig, skiljt sig och fått uppleva hur det är att leva som elitidrottare och vinna stora segrar.

Men också djup sorg och saknad när älskade människor och djur lämnat jordelivet, elitidrottens baksida med skador och enorma prestationskrav, arbetslöshet, bostadslöshet och brist på livslust.

På 50 år hinner det hända en hel del förstås. Men vissa saker verkar jag ha gillat sen jag var miniliten. Som hästar, skogen, sol och bad.

Här är ett pyttelitet urval av alla bilderna för den som vill se.?

Mina stiliga föräldrar! Mamma var 17 och pappa 20 när jag kom till världen.

Tydligen har jag varit blondin också!


Jag till vänster…


Simskola var standard varje sommar. Men jag lärde mig inte crawla förrän jag var nästan 50. ? Här är det mormor, jag, lillebror Lasse och på bänken morfar. Mormor och morfar har lämnat oss och Lasse har jag tyvärr ingen kontakt alls med..

Morfar. Han var ständigt före sin tid. Han startade t.ex en hälsokostaffär på 60-talet! Tänk bara! Gissa om han ansågs en smula ding-ding. Men i dag vet vi hur rätt han hade. Indirekt var det även tack vare honom jag valde vego-liv.


Vissa bilder är dock snudd på läge att preskribera. Hur tänkte fotografen här??


En av några få familjesemestrar. På den tiden var det inte så vanligt som i dag.

Och kunde ingen sagt till mig att jag inte såg ett skvatt cool ut?

img_7130.jpg

Legitimerad sjuksköterska grattad av pappa. Och farmor som visst vänt ryggen till.

student
Anders, lillebror Daniel och mamma. En av de första gångerna Anders träffade en del av min familj förresten. Bara hoppas han inte ångrar sig. ?


Min (tror jag) andra SM-medalj. 2:a på halvmaran.


Dubbelseger på terräng-SM. Först 4 km. Någon timme senare 8 km. På den tiden tyckte jag den där overallen var skitsnygg!


Tipsguldet. I värsta skummaste frissan. Fick även bl.a en gigantisk t-shirt som jag fortfarande har kvar. Som pyjamas.


Med mamma på en av många Pride-festivaler.


VM -95.


Nu ska jag fortsätta leva mina nästa 50 år. ?

Kram från Ingmarie.

Norrut igen

Det är alltid en smula vemodigt att lämna Halmstad. Det är ju på något vis det som är det “riktiga hemma” i denna del av världen för mig.


Men som jag brukar säga: “Don’t cry because it’s over. Smile because it happened.”

Det har ju varit fantastiska dagar och Halmstad bjöd på perfekt löp- och utegymsträning innan jag klev på tåget. Bokskogen levererar fortfarande.?


Jag hade ju tänkt mig ett litet bildinlägg från lördagskvällen och minnena from the old times men hela tågresan har jag intensivjobbat så hårt att nu är jag helt slut i rutan.? Det gäller ju att passa på när energin finns och kontoret är ett av de bästa.


Och helt illa är det verkligen inte att komma tillbaks till 08a land. Världens bästa sambo mötte mig vid tåget och i lyan väntade ju världens sötaste kissekatt.?


Kram från Ingmarie.

Halmstad-helg

Mycket kan man säga om de här dagarna i Halmstad men det är då inte ett viloläger.? Det är mycket som ska (för att jag vill) hinnas med och göras. Men vill man bara så funkar det mesta.

I går velade jag lite över vilket löppass det skulle bli.Försökte känna efter men velade lika mycket ändå.  Men så skrev Anna om en “trappträningsbok” hon fått ( ja man kan tydligen skriva om det med ?) och vips kom jag på vad jag skulle göra! Galgbergstrapporna så klart! De jag härjade i några gånger i somras.

Tanken var 8-10 varv på min lilla 630-metersslinga. Det blev 12. Inte för att det var plättlätt och lattjolajbans utan mer för att något inom mig ville. Jag kände mig helt enkelt stark! Men de suger de där stegen och när jag väl är uppe kommer raka jag “måste” trycka på steget (det är ju jag som hittat på reglerna) innan det bär nerför.


100 min totalt och tusental trappsteg innan jag var hemma igen. Snabbdusch och sen direkt ut i de riktiga tassemarkerna (Googla Bögilt i Halland så förstår du) tillsammans med lillebror Daniel för att hälsa på pappa. Och äta! Smörgåstårta (vego såklart) är i princip aldrig fel. I alla fall inte i rätt sällskap.


Supermysig eftermiddag och med all den där maten i magen är det kanske inte så konstigt att styrkepasset gick som tjohejsan.

Namnet till trots är Gladius gym ett riktigt hardcore-ställe. Här är det svett, järn, talk, hårdrock och biffiga grabbar som gäller.


Men även såna som mig.?


Lördagen kunde varit slut där men kvällen fanns ju kvar. För mer mat. Och mer familjemys.


Mamma hade plockat fram en gigantisk låda med alla fotografier hon samlat genom åren. Du vet såna där vanliga i fotopapper. Herregud vad roligt det var! Vilka minnen! Men mer om det i morgon.

Sen var det plötsligt i dag. Söndag. Bästkusten har bjudit på ruggväder men det är ju som det är. Man får ta på sig det som finns, gilla läget och ge sig ut. 2,5 timmars löpning är 2,5 timmars löpning även om man efteråt fryser så förbenat om händerna att man nästan inte ens får i nyckeln i låset.


Och en timmes simträning på det är en timmes simträning oavsett hur trött man blir. Men det gick ruskigt bra även i dag. Och var sjukt skoj. Dessutom var sällskapet samma fantastiska som i fredags. Liksom ormglosögonen…

Sen är det ju så himla käckt att mitt emellan badhuset och “hemma” bor mamma och Ulf. Så vad var väl bättre än att smita inom där för mer mys (och mat) innan sista promenixen hem till pyjamasen.


Hur har din helg varit?

Kram från Ingmarie.

Havet & värmen

Av rubriken att döma skulle man kunna tro att jag är vid havet i något varmt land men tyvärr. Inte ännu i alla fall.? Men vet du, i Halmstad kan man få båda de där grejerna trots att almanackan säger oktober. Inte riktigt på samma gång men nästan.

För havet är aldrig långt borta här. I dag valde jag att ta mig till Östra stranden. Fina sommardagar är där packat med folk och alla de söta  små stugorna är bebodda. Nu är allt öde. Stranden var tom sånär som på några fåglar, en människa och två hundar. Strandstugorna är låsta och igenbommade. Kioskerna, serveringarna och mingolfbanorna likaså. Men jag tycker det är härligt på sitt lilla vis.



Jag tror förresten att vi alla borde göra som naturen när hösten och vintern kommer. Tagga ner. Lugna oss. Skapa tid för vila, återhämtning och reflektion. Verkligheten verkar dock vara en helt annan för de flesta. Många stressar och jobbar som galningar och det verkar som att nästa paus blir först till jul. Men bara en kort period för sen är det ju nytt år och då ska det nystartas som bara den. Det är ju helt crazy när man tänker efter! ?

Så att vara vid havet är verkligen lugnande för själen. Och kroppen. Det går liksom inte att stressa där.



Samma sak i skogen. Det fina är att här hänger de i princip alltid ihop så på hemvägen sprang jag på fina stigar som slingrade sig mellan träd och små stugor.


Och värmen?

Den hittar man här.


Jag vet att jag sagt det triljoner gånger innan men det här är ett av de bästa yogahak jag någonsin varit på. Och de har hunnit bli en del.?

Så nu är jag samtidigt både  energiboostad och lugn in i själen. Och härligt varm. Trots kalla höstvindar.

Kram från Ingmarie.

Inne-mys

Nu märks det att många vill krypa inomhus för att träna. I alla fall kvällstid och den börjar tidigare och tidigare nu känns det som. I synnerhet om man räknar kväll när mörkret infaller. Snart är jag redo för pyjamas kl. 17.?


Gymet är i och för sig nästan alltid knökfullt på kvällarna och man får vara flexibel när det gäller vad man ska köra om man inte vill få ofrivillig vila. Typ tråkig ståochvänta-vila. Men nu är även de flesta  klasserna lika knökfulla och kön för att komma med är lång. Mina är inget undantag. Tack och lov får jag väl tillägga för annars hade jag börjat fundera på varför.?

Det där med att ha pannband så headsetet sitter på plats var förresten grymt smart! Det sitter som klistrat oavsett hur mycket svett jag stänker. Det är så bra att jag har investerat hela 15 riksdaler i ett nytt!


Hade velat ha ett guldigt och glittrigt men något sånt fanns inte att finna. Kanske ska köpa eget blingbling och klistra på för att liva upp det hela ännu lite mer…

I Eriksdalsbadet var det däremot ovanligt mycket plats när jag, Fredda och Roger härjade där i morse.  Ryktet kanske går om vilka vågor vi skapar så de andra helt enkelt inte vågar sig dit??


Måndagsmorgnar är vi där och det är fritt fram att haka på om du är i närheten. Vi har sjukt skoj (nåja…)  och om man inte fuskar så finns det inte en chans i världen att man fryser. Inte ens jag. Fördelen med att svettas i bassäng är att där är man redan blöt.?

Kram från Ingmarie

(Knepigt) knep

Nog för att löpning kan kännas väldigt olika från en gång till en annan men jag tror bestämt att simning är ännu mer varierande.  Lika skitkasst som det var och kändes i fredags lika superbra var och kändes det i dag. Trots lika mycket folk och ett mycket både längre och tuffare pass i dag. Skumt va?


I fredags hade jag dessutom mest nött rumpan på en lång dags föreläsning, käkat gratislunch på fiiiin restaurang och druckit x antal koppar kaffe. Borde med andra ord ha varit laddad långt utanför badmössan. Men icke! Dagen var förvisso både intressant, rolig och med toppen-sällskap men det där med att sitta still för länge verkar ju inte riktigt vara min grej. Blir nästan sjukligt trött och seg av det. Ändå “fuskar” jag ofta och står upp.

I dag hade jag istället kutat en härlig runda med bästa Karin D. och blivit bjuden på en av hennes goda  (vego)grytor innan bassängnötandet.


Jag är säker på att det var en mycket bättre uppladdning och knepet för att få ett bra simpass! Frågan är nu om jag kan låna Karin och tigga till mig hennes mat varje gång det är dax att glo i kaklet…?

Kram från Ingmarie

Mental Health Run 2016

Ska jag vara helt ärlig så var jag inte ett dugg sugen på lopp i dag. Egentligen var det väl ingen särskild anledning. Jag var bara osugen. Eller kanske det finns en anledning när jag tänker efter. Min “säsong” har varit lång, typ hela året, och jag var nog i grunden ganska “färdigtävlad” redan innan Lidingöloppet men ibland blir det ju inte riktigt som man planerat du vet.

Anledningen till att jag ändå tog mig ända bort till Sjöhistoriska muséet på Djurgården för att kuta Mental Health Run var dels p.g.a ett jobb om det hela och dels för att jag tycker syftet med loppet är enastående bra. Psykisk ohälsa är fortfarande, trots att vi skriver 2016, tabubelagt, skämmigt och ofta förenat med stor okunskap. Även inom vården. Jag har ju själv haft perioder med bl.a djup och svår depression så jag kan nog säga att jag vet.

Psykiatriläkaren Anna Malmqvist ville ändra på detta och drog därför igång det hela förra året. Dels för att skapa en mötesplats för drabbade och dels för att anordna en plattform för att nå ut till fler. Loppet kommer gå nästa år också och både Malmö och Storfors (!) har sina egna Mental Health race.

Start och mål var utanför Sjöhistoriska och banan (5 km.) gick runt Djurgårdsbrunnsviken. Det var väldigt många fler löpare än jag hade trott och köerna till nummerlappsutdelningen var lång och ganska seg.

img_6984
img_6986
Kallt var det med. Så in i bängen. Tröja, tre jackor, vantar, mössa, luva och fetbyxor. Ändå frös jag. Hur ska det här gå? Det är ju bara oktober!

img_6982
Tacksamt nog var de på museet supersnälla och lät oss klenisar komma in för att värma oss och nåla på nummerlappen. Det är nämligen inte så enkelt med stelfrusna fingrar och huttrande kropp att hantera säkerhetsnålar. Jag hade tänkt kuta barbent men insåg ganska snart att det skulle inte bli så bra. Isben har liksom en tendens att inte funka så bra om man vill kuta. Inte till något annat heller förresten. Eftersom toaletterna var gemensamma, och jag behövde svira om, så smet jag in här för att inte chocka de andra gästerna. Ett sånt rum borde väl kanske inte behövas men just där och då tyckte jag det var väldans bra. 🙂

img_6985
Det blev långbrallor under kjolen. Plus långärmat, vantar och mössa. Helt rätt beslut.
Mina tår var inte upptinade förrän jag kom i mål.

img_6987
Loppet är inte så mycket att berätta om mer än att det är en otroligt fin bana och jag var skittrött fastän jag sprang skitlångsamt.
Men det blev ett bra pass och man fick en stor påse med både det ena och det andra när man kom i mål.
img_6995
På plats fanns flera olika organisationer och företag som berättade och informerade om psykisk ohälsa och jag lärde mig massor av nya grejer! Med mig fick jag även en hel bunt med läsvärt material.

img_6998
Det blev inte mycket svettande på det där loppet så det fixade jag på gymet i stället. Inomhus. Fortfarande med långbrallor och kjol på. 🙂

img_6997
Du kommer förresten kunna läsa en mycket utförligare artikel om loppet i nr. 3 av Magasin Spring. Don´t miss it!

Kram från Ingmarie

Gör jag det omöjliga?

Vet inte hur många gånger jag har hört kommentarer som att “man kan och ska inte springa efter man fyllt 40”, “det går inte att träna hårt när man blir äldre” eller “det går absolut inte att träna varje dag”.

Var de här människorna har fått de där påståendena från vet jag inte. Jag vet många som långt efter pensionen kör hårdare än de flesta 25-åringar och lika många som sprungit varje dag  i massor av år och gör fortfarande.

Jo förresten. En gång hörde jag att någons läkare sagt att det är farligt för kvinnor över 40 år att springa. Knäna “kunde gå sönder”. ? Var den läkaren fått det ifrån skulle jag bra gärna vilja veta för hittills finns det ingen varken forskning eller studie som visar något sådant vad jag vet. Tvärtom!

Det vi däremot vet är att sitta still är snudd på livsfarligt. Liksom röka, äta för mycket, äta näringsfattig mat, miljögifter, stressa och sova för lite. Och om påståendena ovan stämmer gör jag något man inte kan och ska mest varje dag. Undra vad kvinnorna som jag hörde säga att det inte är möjligt att träna varje dag, det var f-a-r-l-i-g-t och t-r-å-k-i-g-t, skulle säga om de hörde att jag tränar minst en gång om dagen i princip året runt och springer snudd på varje dag. Och har gjort i himla massa år nu. Utan ens en sekunds smärta i knäna. ( Peppar peppar…)

Jag säger inte att det är vanligt, eller ens “normalt”, men omöjligt eller farligt är det inte så länge man inte tokkör för ofta, är sjuk eller gör något som gör ont-ont.

Dessutom tycker jag faktiskt det är skoj nästan alltid!


Kram från Ingmarie.