(Den viktiga) variationen
Visst kan man ibland önska att dagar var antingen lugnare eller eller mer aktiva men på något vis så tror jag att det är just variationen i livet som gör att det skapas balans. För mycket eller för lite av något är ju liksom sällan bra. Kanske inte ens om det alltid är ”lagom” ? Då utmanas man ju i princip aldrig och har därmed mindre chans till utveckling.
Sen behöver och ska det såklart inte vara som en berg-och dalbana hela tiden men om varje dag är samma, samma så hade åtminstone jag dött tråkdöden till slut. Hur tänker du?
Jobbet är minst sagt varierande och man vet aldrig hur ett arbetspass kommer bli. Jag gillar det till 90%, hade ruttnat om jag tvingats sitta still på en stol eller veta exakt vad jag skulle göra, men ibland blir det i ärlighetens namn lite för mycket av röran.
Fastän jag älskar att träna och springa så hade jag inte pallat att bara springa eller inte ha lugna dagar. Man kan ju träna varje dag utan att maxa men ju mer man tränar ju högre blir ens lägsta-nivå. Dvs ett pass som är skit-jobbigt för någon kanske är jättelätt för mig och ett pass som är lätt för någon skulle vara ett mördar-pass för mig. Tänker ex på hockey-spelarna som klarar av att ha extremt hög mjölksyra.
I går sprang jag ett lugnt pass i skogen och inbillade mig att våren redan är här. Wow alltså!
I dag blev det först ett riktigt mellan-mjölkspass i bassängen. Jodå, jag vet att man inte ”ska” det men eftersom jag inte har någon som helst plan på att tävlings-simma så kvittar det tänker jag. Fortfarande nästan folktomt trots det där sportlovet. Ofattbart!
Sen var egentligen planen ett yoga-pass men på något underligt vis (läs lättlurad/lättövertalad) så slutade det med ett crosstraing + core-pass. Sinnessjukt svettigt och skoj!
Att vädret varierar vet vi och i dag var den lite extra spektakulär från vår balkong Samma vy, morgon och eftermiddag, men ändå helt olika. Visst är det fascinerande?
Kram från Ingmarie