Resa

Så mycket vi inte vet

Det är nog både bra och dåligt att man inte vet, eller ens kan ana, hur livet ska bli. I dag för exakt 30 år sedan förändrades mitt liv på det mest tragiska och drastiska sätt. Aldrig hade jag kunnat ana att sorg kunde göra så ofattbart ont. Eller att den aldrig går över. Den bara ändrar form.

10 år senare träffade jag mannen med stort M som jag ännu efter snart 20 år avgudar, beundrar och älskar mer än någon annan. Vem trodde väl det?

Inte kunde jag heller ana att jag skulle hitta detta lilla paradis när vi 2017 spontanhyrde en stuga där jag får skapa, vara precis hur jag vill och göra precis vad jag vill.

Vilken grej livet är alltså! Och jag tror fortfarande inte det bästa har hänt ännu. Vad tror du?

Kram från Ingmarie

Otrångt och tillbaka i ladan

Det vore att ljuga om jag säger att de där 130 minuterna jag kutade i dag var lätta men de var åtminstone varierande och jag led ju inte precis. Hur skulle jag kunna det?

Asfaltsrakor och småstigar i kombination med grusvägar och obanat. Pluttenutt-byar, djup skog, öppna fält i en salig blandning och när jag tänker efter så tror jag att jag bara stötte på en människa på hela rundan. (Förutom de som satt i en bil vill säga.) Restriktionerna må ha släppt i dag men här är det då ingen risk för trängsel oavsett.

Vissa stigar var dock lite väl besvärliga så då fick jag gå. Och då stänger jag av klockan såklart. Löpning är löpning och gång är gång.

Detta var min belöning.

Stor tallrik med (vego)mat. Älskar falafel och potatis!

Testade sen ett nytt badställe. Väldigt fint, väldigt öde och väldigt långgrunt.

I dag är jag också äntligen tillbaka i min skaparhörna. Det är fantastiskt att kunna göra så här. Två kurser med bara några dagars mellanrum då jag hunnit fundera och tänka på vad jag ska göra och hur jag ska gå vidare.

Kram från Ingmarie

 

 

Nordrona och dubbelsim

Precis vid Campus i Norrtälje ligger Nordrona motionsspår. Det finns två spår på 5,6 och 7 km samt ett elljusspår på 2,5 km enl hemsidan. Var den där 7an är kom jag dock aldrig riktigt på.

Kanske var det denna som pekade på helt annat håll än markeringarna? Jag testade den i alla fall en bit efter jag snurrat runt några varv på de stigar jag visste jag skulle komma tillbaka på. (Dvs de markerade.)

Stigarna är fina men det var mycket mer bröte än jag trodde. Med andra ord inget för en snubbelmaja som mig att försöka springa fort på.

Men det var fint, jag höll mig på benen och jag sprang inte vilse. Sånt ska man minsann vara tacksam över!

På mindre än 10 minuter (med bil) kommer man till det fina badhuset. Egen bana och några kilometer in på simkontot innan lunch inne i mysiga Norrtälje.

Efter att jag jobbat klart (med ett skrivprojekt) och innan mörkret helt kommit hann jag precis med en simtur i en av havsvikarna. Det som är så extra bra nu är att det är väldigt lite folk här så jag har i princip alla härligheterna för mig själv! Det ska förresten onekligen bli spännande att se om förra årets vinterbads-hype kommer fortsätta. Jag hade ju liksom fattat grejen långt innan och har inga som helst planer på att sluta. Det är väl f.ö en av de aktiviteter det inte kan krävas något löjligt covid-pass för att få göra.

(På tal om det så rekommenderar jag alla att läsa detta upprop. Mycket bra fakta och dokumentation!)

Kram från Ingmarie

Stanna tiden

Du vet den där känslan när man mår och har det så där bra att man bara vill stanna tiden. När man måste nypa sig i armen för att fatta att man inte drömmer. Så har jag det nu. Faktum är att 100% av alla gånger jag varit här på Rådmansö, och i Skaparladan, så har jag känt det så. Det är ju inte utan att jag funderar på om det hade varit möjligt att ha det så alltid… Hade jag upplevt samma lycka om jag bott här och haft närheten till allt som finns alltid eller hade ”magin” försvunnit” då?
Vem vet? Just nu spelar det ingen roll för just nu är jag ju mitt upp i det!
Den första kursen tog förvisso slut i dag men om bara två dagar börjar en ny likadan. ”Målardagar med extra stor ateljéplats”.

Denna helgen har jag målat och skapat både inomhus och utomhus. Vi fick tips på en grej jag aldrig testat förut och det var så himla roligt!

Jag har målat litet och stort med varierande resultat men för mig spelar det ingen roll. Det är själva görandet och skapandet som är själva grejen.

Det har verkligen varit fantastiska dagar både för att springa och sprada/bada. Jag har t o m ätit lunch ute!


I går blev det löpning på en av mina fina rundor här på morgonen och lite sim i Infjärden på eftermiddagen.

I dag blev det en annan löprunda och sprada i fina, fina Djupsjön.

Efter vi hade slutat i dag åkte jag in till Norrtälje och gymade.

När jag var nästan hemma igen kunde jag inte låta bli att åka till vattnet. Och vilket tur att jag inte avstod det för jösses alltså!

När är du så där lycklig att du vill stanna tiden?

Kram från Ingmarie

 

Förflyttad

Tidigt i morse sprang jag till jobbet i 08a land. Sagolikt vackert och jag måste nog erkänna att jag gillar det! Förutom den där första stunden när klockan ringt och jag nästan inte orkar öppna ögonen…

Benen var oväntat pigga och det kändes lätt trots att det bara är två dagar sen helgens äventyr! Förutom den där sista trappan upp men den är å andra sidan aldrig lätt för den är i slutet av en väldans lång (sjukhus)backe.

Hela dagen har vi haft utbildningsdag. Jag tyckte den var både rolig och bra men det där med att sitta ner hela tiden är ju inte riktigt min grej…

Jag har dessutom fortsatt sitta för jag har fraktat mig (och min gigantiska packning) till min favoritstuga i Södersvik på Rådmansö. Varje gång jag passerar skylten och sen får gå in genom denna dörren så känner jag en helt obeskrivbar lycka och ett lugn.

I morgon ska jag till mitt andra lyckoställe  och jag längtar som en tok!

Kram från Ingmarie

Black River Run 2021

För två år sedan sprang jag Black River Run 20 miles och precis som då var dagens lopp en spontan-anmälan men av helt andra anledningar. Den gången var det för att min partner blev akut sjuk och vår planerade swimrun-tävling i Finland helt enkelt inte blev av. Då blev loppet ett bra substitut. Denna gången var det för att jag ville springa långlopp utan att det skulle krävas krånglig resa och dyra övernattningar. Men som jag skrev förra lördagen så har jag svårt för att planera allt för mycket utan tar det lite som det kommer utifrån vad jag har lust med.

Därför blev det en andra helg i Västerås. Loppet har tre klasser. 20 + 50 + 100 miles. Varje varv är 10 miles. Dvs drygt 16,2 km. Jag vet att jag efter förra gången tänkte att om jag skulle vara med en gång till så skulle det bli 50 miles men sen kom jag på att det där att springa bland rötter, stenar och bröte med pannlampa inte är min grej. Tycker ju det är tillräckligt svårt och jobbigt i dagsljus!

Banans första 4-5 km är i princip bara bröt med stenar, gegga och rötter. De sista tre går på ett kuperat motionsspår men däremellan är det fina stigar, asfaltsrakor, grusvägar och lite småbackar. Grymt fint!
Tvärtemot förra gången så sprang jag inte fel en enda gång. Men jag behövde kissa tre (!!!) gånger och vid målgång. Å andra sidan svettades jag minimalt…

Första varvet kändes löjligt lätt. När jag började på andra varvet och terrängen var som värst fick jag en liten svacka men den försvann snabbt. Jag hade bra med energi och varven gick nästa i identisk fart. Sprang förbi fler än som sprang förbi mig så det var kul. Kom 4a bland damerna (Och helt klart etta bland veteranerna) och satte ett PB med nästan exakt 9 minuter. Såklart jag är nöjd! Joggade t o m ner en stund.

 

Man känner lite att vi blåbär i 20 miles-klassen inte har lika hög status som de andra ”riktiga” långskubbarna vilket är lite trist. Servicen utmed banan är densamma men vid målgång serveras bara lite chips, kakor, smörgås-bitar, choklad, vatten och cola. Lite klent kan jag tycka. Och snålt. Men man får en fin T-shirt (och medalj), varm dusch och bastu efteråt och mycket pepp utmed banan så jag kommer högst troligt springa här igen om lusten finns nästa år.

 

Kram från Ingmarie

Nästan en repris

Jag är på vift igen. I samma stad som förra helgen.. Dock inte för samma grej. Förstås.🤪

Men det är lika spontant, lika ”oförberett” och med samma typ av ”laddning”. Eller inte riktigt för dagens simpass med coach Ulf var faktiskt lite tuffare än förra veckan men det var minst lika skoj!



Fredagsboost gör verkligen skäl för sitt namn för jag blir alltid pepp och full av (ny) energi!

Har jag tur räcker den till morgondagens ”lilla” kraftprov. 😀

Hur har din fredag varit?

Kram från Ingmarie 

 

 

 

 

 

 

 

Ängsö trail

Som jag skrev i går så spontananmälde jag mig i onsdags till ett lopp som gick i dag. Det är ju så jag oftast gör nu för tiden.

Spontangör.

Att planera och fokusera i månader och veckor i förväg funkar inte längre så bra för mig. Tävlingshjärnan går i gång och jag stänger liksom av från halsen och nedåt och kör på no matter what kroppen säger när jag har ett specifikt datum framför mig. Det var väldigt bra förr när jag satsade och levde på min idrott men inte fullt lika bra nu när jag är äldre och absolut inte behöver ”tävla” för att kunna betala mina räkningar.

Hur som helst. Ängsö trail (det ligger utanför Västerås) har flera olika sträckor att välja på. 6, 12, 23 och 45 + en ”barnsprint”. Jag valde 23 och köpte startplatsen av en som inte kunde vara med. Jättebra grej tycker jag!

Helt ärligt hade jag ingen som helst aning om vad det var för slags lopp men jag visste att Ängsö skulle vara väldigt vackert. Och det var det! Men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle vara så tuff trail. Inte ens när jag fick berättat det för mig i bussen ut till starten fattade jag väl riktigt. Det är ju ofta så. Att man inte begriper fullt ut innan man själv har upplevt det.

Start och mål var vid Ängsö slott och startskottet var en rejäl gevärs-salut av ”Karolinerna”. (Jag höll för öronen. haha!)

Jag kände mig verkligen som den udda fågeln bland alla trailnördar med sina dubbskor, coola brillor och smarta ryggor. Men någon ska ju vara det…

Första biten var plättlätt. Asfalt och fin stig. Jag fick direkt en bra känsla i kroppen och hittade en perfekt fart. Sen började det. 
Det var rötter, rötter, rötter och ännu mer rötter. Och stenar, stenar och ännu mer stenar. Jag tappade till slut räkningen på hur många vurpor jag såg. Ofattbart att jag inte var en av dem men så var jag ju också snigel-långsam på de där partierna. Tack och lov var ju inte 100% av banan så där gräslig. Vi sprang även på nedtrampat gräs över ängar och halkfria klippor.

Efter drygt halva sprang man förbi kyrkan vid målområdet

Långa bitar var mjuk skön stig med bara några små fjuttrötter. Vi klättrade över jag minns inte hur många nedfällda träd och stegar. Spången var tack och lov torra och det var ytterst lite gegg över huvudtaget. Flera gånger sprang vi jämte vattnet och jag tänkte mer än fem gånger att det hade varit magiskt fint att köra swimrun där!

Vid andra och sista energi-depån kom jag plötsligt i kapp en hel bunt av löpare som hade farit förbi mig på de där allra värsta partierna och det var nog där mina horn åkte ut. Jag var ju inte trött utan det som bromsat mig var just de där brötet. Framför mig var en brant backe som följdes av en fin gräsväg. Jag körde på det jag kunde för jag ville få en lucka. Hade ju ingen aning om vad som väntade! Efter någon kilometer blev det stökigt igen. Klättring upp och ner blandat med feta och smala rötter huller om buller. Inget att göra mer än att försöka ta sig framåt utan att trilla. Sen kom en grusväg och jag såg två kvinnor långt där framme. Växlade upp och kom förbi lagom till nästa bröt-stig. Men de var trötta och backarna gjorde att de aldrig kom i fatt. Sprang förbi ännu fler och plötsligt såg jag slottet!

Det var totalt sett inga snabba kilometrar. Om jag ids ska jag kolla skillnaden mellan dem. Undra förresten om det är min klocka eller sträckan som missat de där sista 250 metrarna…?

Flera gånger tänkte jag att ”aldrig mer det här bröt-loppet” men eftersom jag  har så himla kort minne har jag redan glömt det. Loppet var verkligen jättefint och välarrangerat så det skulle inte förvåna mig ett skvatt om jag står på samma startlinje nästa år.

Min tid gav mig en första plats bland damer i min ålder och en 24e plats over all om någon undrar.
Mest glad och tacksam är jag ändå över att jag inte trillade och att jag kunde få vara med!

Kram från Ingmarie

Häng med på löparrresa!

Nu är det klart!
I november kommer jag ha två olika veckor med löpning på härliga Playitas.

Så himla roligt tycker jag!
All info hittar du här på deras hemsida.

Helt hundra på att det blir är väl ingen innan man verkligen är där men jag är en obotlig optimist så jag utgår från att det blir.

Tack vare detta besked blev det ännu roligare att träna!

Simmade några kilometer på fm. Förvisso inomhus men nästan egen 50-metersbana! Minns banne mig inte när jag var där sist!

På em sprang jag till Sofo-gymet och höll höstens första Indoor running-pass. Superskoj!

Kram från Ingmarie

 

 

Det finns alltid ett slut

I dag var sista dagen på min lilla resa och därmed min sista löptur i hemstaden för denna gången. Men det var inte sista-sista för jag kommer ju alltid tillbaka. Staden drar. Liksom havet.

Det var dock sista gången jag sprang i dessa skor. Vi har haft väldigt mycket skoj ihop men nu är de slutkörda.

Några dagar ledigt till innan plikten kallar och de ska jag spendera m-y-c-k-e-t väl.

Kram från Ingmarie