Tillbaka!

Vissa utmanande äventyr som man ger sig in på blir inte mer än en engångsföreteelse. Kanske för att det bara händer en gång, kanske för att det är praktiskt omöjligt att göra om, kanske för att det skulle bli för dyrt med en repris eller kanske för att det helt enkelt inte var så skoj som man trott. (Men då har man åtminstone stillat sin nyfikenhet och slipper dö undrande.😜)

Mitt målaräventyr må ha kostat några slantar men det är tack och lov inga fantasisummor i det stora hela för från det att jag lämnade Rådmansö, Skaparladan och “min” ljuvliga lilla stuga förra gången har jag längtat tillbaka. Så där mycket att det värker i både magen och hjärtat. Och så kan man ju inte ha det! Därför är jag här igen! För en ny (egolyx)långhelg då jag enbart ska ägna mig åt att måla, äta, träna, sova och göra absolut ingenting.

Det räckte med att komma hit till stugan så kände jag hur allt liksom bara rann av mig. Det må vara kaos i världen på alla möjliga sätt och vis men här är det så tyst, lugnt och kolsvart att det känns som om tiden stannat. Tempot går ner vare sig man vill eller ej och jag vet med säkerhet att jag redan andas ännu lugnare och hjärtat slår både mjukare och långsammare. Visst är det fantastiskt?

Där framme är den lilla grusvägen. 😉

Jag tror det är livsviktigt att pausa med jämna mellanrum. Inte bara en kort stund då och då utan helst i flera dagar på raken. Särskilt nu när allt annat i vår natur går på sparlåga som jag bl.a skrivit om här.

Nu varken kan eller vill alla människor åka ut i skogen för att måla och mysträna såklart, och tur är väl det, men vi har alla behovet av återhämtning och jag tror var och en egentligen vet exakt hur man gör det bäst. Om man bara vågar lyssna på den rösten. Eller vad tror du? Men många tillåter sig nog inte ens att stanna upp. Eller tänker att det ska ske “sen”. Men dels kan “sen” vara försent och dels är “sen” faktiskt nu…

Å andra sidan tror jag inte att jag hade gillat denna stillhet så mycket om jag inte samtidigt haft den andra sidan. Den med storstadspuls, liv och rörelse, neonljus, trängsel och hårda träningspass. Kontraster är viktiga grejer! Rastade i alla fall av mig ordentligt i bassängen innan jag begav mig hit. Mycket mjölksyra som producerades i de där armarna kan jag berätta. Ja i hela kroppen förresten…

Att jag sen lyckades ta mig hit via buss 1, tub 1, tub 2, buss 2, buss 3, ben och till slut hyrbil med alla prylar är ett äventyr i sig och nästan värt en slags tapperhetsmedalj. Eller om vi säger så här. Det är tur att jag går på gym. Och mediterar.

Kram från Ingmarie

Halmstadliv dag 5

Allt som finns har en början och ett slut. Utom möjligtvis runda former och universum… Besök hemma i Halmstad har det i alla fall. Fem dagar går rasande fort! Särskilt när man har roligt och känner sig lycklig.

Jag bjöds på en väldigt vacker löptur denna morgon. Det var lite som att staden ville visa sig från sin bästa sida. Inte för att det egentligen behövs. Jag kommer ju tillbaka oavsett.😍

Det är något med den där kombinationen av djupa skogar, öppna fält, sjöar och hav som tilltalar mig. Som gör att just Halmstad är så “perfekt” trots att det kan blåsa både friskt och isande kallt från precis alla håll. Samtidigt! Eller kanske just därför förresten. För att alla kontrasterna finns och gör att jag aldrig hinner tröttna.

Så nu sitter jag här igen. På tåget. Och ser landskapet passera genom rutan. Snart är jag tillbaka i 08a land och nya äventyr. Både stora och små. 😍

Kram från Ingmarie

Halmstadliv dag 2

Mitt enda ”bekymmer” denna dag har varit när och var jag skulle kuta långpass. Alldeles för många val och sånt är förödande för en velmaja.😜

Fast egentligen var det ett enkelt val när jag bara tänkte till. Kuta A till B men då riskera bli stående och frysa i väntan på duschgrejer. Kuta med trevligt sällskap var ett annat alternativ men då hade jag fått vänta på starten plus garanterat fått kuta snabbare än min kropp velat. Så det blev sololöp. Me, myself and I på Prinsens stig med förlängningar.

2,5 timmar totalt så det är jag nöjd med även om det var fortsatt segt. Fattar faktiskt inte varför. Ibland är det ju bara så och sen plötsligt vänder det och man fattar lika lite.

Hur som helst var det superskönt att efteråt kunna hänga på lillebror Markus, lilla Iris och Juno ut till pappa och ännu en gång bara parkera sig vid dukat bord. Fars dag är himla bra på det viset.😜

Hann även gå en liten runda innan mörkret helt suddade ut varenda kontur. Bögilt må ligga ute i ingenstans men det är vansinnigt fint där. Och fridfullt.

Kram från Ingmarie

Halmstadliv dag 1

En del har det bra fint just nu! Äntligen är jag tillbaks i min lilla fina stuga i hemstaden. Som jag längtat! Eller min och min förresten, den är ju bästkusinens och bästkusinens mans, men jag kan ju låtsas att den är lite min.😀

Det är så mysigt att vara här att det nästan inte finns ord. Så himla tacksam! Så vad gör det egentligen att de s.k intervallerna var segare än någonsin? Tror faktiskt det var någon slags PB i långsammaste ever… Men jag skyller på den groteska vinden och den där tandoperationen… Båda tar mer på krafterna än man kan tro. I alla fall mina…

Men intervaller är intervaller och alla räknas. Även de långsamma. Väl?😳

Prins Beril stigen är magiskt fin och det är verkligen megalyx att ha den inpå husknuten. Lika megalyxigt är det att ha en alldeles egen Sara att härja runt med. Actic simhallsbadet måste vara en av Sveriges roligaste lekplatser. Åtminstone för grownups.

Och extraextra-lyxigt var det förstås att avslutningsvis bli bjuden på mat hos mamma och Ulf.

Som sagt var, en del har det ruskigt fint just nu!🙏🏻

Kram från Ingmarie

Och plötsligt är man där!

Har du tänkt på hur ofta det är vi toklängtar efter en viss stund och så plötsligt är man just där. I den stunden. Men det kan vara lätt att glömma bort att faktiskt stanna upp och verkligen dubbelnjuta lite när det väl är.

Jag är i just en sådan stund nu. I början av veckan längtade jag som en galning tills tanden var borta, jag fick äta hyfsat ” normalt” igen, hade kunnat kuta en gång och satt på tåget till hemstaden. Det är alltså där jag är nu. På tåget. I stunden.❤️

Löpturen var vacker men seg som extralerig gyttja. Bara hoppas det var tillfälligt och snabbt övergående…

Kram från Ingmarie

Den där dagen igen

För exakt ett år sedan skrev jag om hur märklig just denna dagen är och hur kluven jag känner mig till den. Nu har det gått 26 år sedan ett alldeles för ungt liv tog slut och mitt kastades om totalt. Jag tror döden har den effekten. Inget blir liksom någonsin detsamma igen.

Och jag tror inte heller den vansinniga smärta man kan uppleva när någon går bort någonsin “går över”. Den ändrar bara form och intensitet och man lär sig leva med den. För att man måste.

Jag minns hur ofattbart smärtsamt det var den första tiden att besöka graven. Sorg gör så fruktansvärt ont och går ju inte att vila sig fri från. Inte ens painkillers funkar. Man får bara uthärda.

Och jag tror faktiskt att man kan dö av brustet hjärta. Mitt var ungt och starkt då så kanske det var det som gjorde att det inte brast. Jag visste också att det inte skulle hjälpa om även jag dog och jag visste att om det varit tvärtom hade han sett till att leva ännu lite mer. För att han kunde. Det var nog den vetskapen, plus löpningen och all stöttning jag fick, som gjorde att jag härdade ut.

Nu när jag besöker graven gör det fortfarande ont och jag kan uppleva den där sorgen skölja över mig igen. Men jag känner framför allt en enormt stor tacksamhet och glädje över att jag själv lever och att allt ändå blivit så bra.

Jag är på riktigt lycklig 95% av min vakna tid. Visst grubblar, tvivlar, förbannar och irriterar jag mig också men jag försöker verkligen att inte fastna i dystermörkret eller älta det som hänt. Det är inget jag får “gratis” för jag är en funderare och velare av rang, så passar jag mig inte åker jag dit direkt. Men övning ger färdighet du vet.

Yoga och meditation är verkligen finfina “redskap”.

Liksom att t.ex springa i skogen. Fick ett riktigt härligt sista pass (för denna gången) i Halmstad innan det var dax att hoppa på tåget igen.

Det känns helt ok för jag vet att i 08a land väntar många roligheter och äventyr på mig!

Kram från Ingmarie

Hemma i hemstaden

SJ fixade så jag kom 1,5 timme sent till familjemiddagen i går men jag kom åtminstone fram. Man får vara tacksam för sånt i dessa tider. 😜Och det fanns mat kvar till mig. Så det blev bra till slut och det är så himla skönt att vara här igen.

Det är värsta sommarvädret och även om jag dels knegat, och dels förlagt all träning inomhus, så är det superhärligt. Lite dålig planering av mig men jag vågar inte spänna bågen för hårt med löpträningen även om ryggen känns helt ok nu. Det kommer ju fler fina dagar och fler chanser till uteliv. I flera timmar hade jag dessutom sällskap av goaste, roligaste, sötaste och härligaste Morgan. Det hjärta som inte smälter eller blir lyckligt av honom hoppas jag inte finns för då är det illa…

Körde poolrun i “egen” bassäng och styrka på nyrenoverat gym vilket minsann inte är fy skam. Hade senaste fintröjan på också!

Måndag i Halmstad betyder numera simpass x 2 med klubbenHalmstad arena. Bara så du vet om du har vägarna förbi. 😍

Första timmen är det fokus teknik med min superduper swimrunpartner Peter. Skitskoj! Kände mig stark och var för en gång skull varken sämst eller sist.

Direkt efter är det 90 min. extra allt med Pedda. Han som simmat i OS. Say no more liksom…

Jag vet inte riktigt hur mycket andra pallar men efter nästan två timmar (3 om man räknar in förmiddagen) var jag rökt, slut och väldigt färdig med bassänglivet.

Men också ruskigt nöjd!

Och helt inlåst har jag ju såklart inte varit. Frakten mellan allt sker ju tack och lov utomhus och det här kan väl få vem som helst att dö lyckodöden?

Kram från Ingmarie

På väg men stoppad

Just i detta nu är jag fast i Skövde. Något jox på tågspåret framför oss. Tröttsamt… Särskilt när jag längtar hem så mycket att det gör ont magen och det finns risk att jag missar familjesammankomsten. Och jag som tyckte det rullade på så fint…

Håhåjaja. Bara jag kommer fram till Halmstad i dag så är jag ändå nöjd. Turligt nog var morgonen riktigt härlig med jogg och rörlighetsträning i bästa skogen. Så länge kroppen är glad är jag också glad.😍 Hellre oont och fast på tåg än tvärtom om jag måste välja.😜

Har jag tur blir nästa inlägg från “hemma”.

Kram från Ingmarie

Julafton i september?

Tomten är tidig som attan i år eller hur förklarar man annars en sån här dag?

• Har fått ett bautapaket fyllt med “godsaker” från Mighty sport. Jag kommer ha extra energi och näring låååång tid framöver nu! 😍

•Ett helt fantastiskt vattenlöp-simpass mitt på dagen. Skulle kunnat simma forever and ever and ever and ever and… ja du fattar.😍

Hot vinyasa samtidigt som regnet strilar utanför. Sjukt lyxigt! Och så sköööööönt.

• Möjlighet att gratis få köra Allgau Swimrun om 2 veckor. Jag och Peter vill förstås men plånboken skriker noooooooo. Så där var det bara en halv julklapp. 😜

 

• Besök på bästa Trispot! Igen. Denna gång var det dock även å jobbets vägnar men jag har även lånat med mig två par Hoka-skor för att testa. Rent spontant satt de som gjutna och jag hoppas verkligen, verkligen de funkar på mina krångelfötter.

• Förfrågan en andra gång om jag vill vara farthållare i morgon på Lidingöloppet. Jag hade faktiskt sagt nej innan, för ryggens skull, men jag är ju inte bara galet lättroad. Jag är även galet lättövertalad när det gäller sånt här. Dealen är att jag får hoppa av om jag vill och behöver.

Så jag sa ja!

Det är svårt (kanske t.o.m omöjligt) att tacka nej till långpass med service, sällskap, vacker runda och gratis mat efteråt. 😄

Efter allt detta är frågan förstås om tomten kommer på den “riktiga” julafton också…

Kram från Ingmarie

Bara en till om Solvalla….

….sen lovar jag sluta älta. Tror jag… För förhoppningsvis vet även du hur det känns i kroppen när man fått uppleva något som är så där extra speciellt och som får hela kroppen att bubbla av lycka bara av tanken! När jag kollade igenom alla otroligt fina bilder från i lördagsFlickr blev jag nära på lipfärdig av lycka och fylldes av en enorm tacksamhet för att jag både kunde och fick.

Att leva är en gåva och att få köra Swimrun på makalöst vackra platser tillsammans med bästa Peter är baske mig ett av de största privilegium livet ger mig!

Det var inte enkelt att välja men här är ett urval av alla de bilder som tagits. Den som vill se mer hittar fler på Solvallas hemsida. Tack Janne Räsänen, Petteri Rantanen och Teri Koski för att ni tog er tid att föreviga oss alla under denna magiska dag!

Kram från Ingmarie