Egentligen kan man ju fira något varje dag. Faktum är att jag tycker man ska det och jag gör faktiskt det. Bara det att man vaknar varje morgon är ju en slags vinst, eller hur?
Så det firar jag. Varje morgon!
I dag firade jag även ett ok intervallpass, att solen sken och att det varit superlugnt på jobbet. Så lugnt att jag t o m kunde sluta tidigare och fick njuta av den fantastiska solnedgången.
Vad firar du?
Kram från Ingmarie
Jag tycker verkligen att det är värt att fira vår Nationaldag men det behöver inte nödvändigtvis betyda att man går omkring med en flagga, sjunger vår nationalsång och äter jordgubbstårta.
Eller ens klär sig extra fint i folkdräkt.
Man kan även fira så här:
För tänk att ha ett eget hem, kunna laga och äta precis den mat man vill ha, ha sällskap av någon man älskar och vara skönt trött i kroppen för att man använt den. Det är banne mig ingen självklarhet. Eller ens en rättighet.
Därför är jag är obeskrivbart tacksam över att ha det så här och för att jag lever i ett av jordens bästa och vackraste länder.
Så grattis till mig, dig och Sverige!
Hur har du firat?
Kram från Ingmarie
Don´t wait (to long) to do the things you want to do and that makes you feel alive. You know why? One day tomorrow won´t come.
Två till tre gånger/vecka gymar jag. Nu på sommaren blir ett av passen ute om det är fint väder. Som i måndags.En av dessa gånger kör jag med PT-Rafael. Det är inte billigt med PT men det är så värt det! (Sen tycket jag såklart det är självklart att man ska betala ordentligt för att få hjälp oavsett om det handlar om PT, hårklippning eller kiropraktor. Det är väl typ bara inom sjukvård/omsorg som man inte begripit att utbildning, erfarenhet och kunskap kostar pengar. Men det är ett helt annat inlägg)
Varje gång får jag nya utmaningar. Den ena roligare än den andra. Och svårare. Det är väl förresten det som kallas utveckling. Att hela tiden gå lite mer utanför sin comfort-zone, hela tiden “öka på” lite och hela tiden våga prova sånt kman inte klarat innan en gång till.
För plötsligt går det! Ibland klarar man t o m sånt man inte ens vågat testa över huvudtaget på första försöket! Som det här.
Jag minns fortfarande när jag simmade ensam i Källtorpssjön för första gången. (Vilket också var det första sjö-solosimmet ever .) Den känslan alltså! Nästan så jag trodde att jag var både odödlig och kunde göra vad som helst. men bara nästan. jag har stor respekt för vatten men jag är inte rädd. Särskilt inte i en sjö. Att simma så här, själv, är en frihetskänsla utan liknelse för mig. Det enda som får mig att gå upp till slut är att det blir en smula kallt. Tror jag huttrade i över 2 timmar efteråt men vad gör väl det? Jag hade ju torra, varma kläder att ta på mig och en sol ovanför huvudet!
Kram från Ingmarie
Att kuta 25 km med bara 2,5 dl vatten med sig är kanske inte jättesmart. I alla fall inte när det (äntligen) är sommarvärme. Men så kan det bli när man får feeling och glömmer bort tiden.
Å andra sidan så är jag en värmetålig värmeälskare så det var inget egentligt problem. Jag njöt mest av allt det vackra.
Sprang bl.a till Hästhagen och förbi “Kranglan” där mitt drömboende finns. Vem vet, kanske drömmen en dag kan bli sann?
Sprang också runt vackra Erstaviken innan jag tog mig hemåt igen. Älskar kontrasterna av grönskande ängar och djuoa skogar.
Dagen avslutade jag i Hellas med härliga TS-gänget. Över 18 grader i vattnet nu! (Förvisso vid kanten men ändock…)
Det blåste en hel del så det guppade ganska mycket längre ut, men coach Pål höll hos som alltid varma och glada. Kul och bra övningar + lite distans.
Absolut underbart!
Foto: Pål Török
Foto: Pål Török
Kram från Ingmarie
Det här med lösa hundar i skogen trots att det inte är tillåtet i bl.a Naturreservat i allmänhet, och just nu i synnerhet, verkar vara ett evigt bekymmer. Oräkneliga är de gånger jag hållit på att springa på/snubbla över en lös hund som kommit från “ingenstans”, blivit jagad av hund, träffat på lösa hundar utan ägare i närheten och t.o.m blivit biten.
I dag när jag sprang på ett av våra elljusspår möter jag en kvinna och en man med två lösa hundar. (Den ena hunden 10 år och den andra en valp fick jag veta sen.) Den yngre hunden sprang iväg från ägarna och mot/med mig tills jag stannade. Då sprang den upp i skogen och lyssnade inte när de ropade. När jag sprang förbi sa jag att hundarna ska hållas kopplade och jag upprepade detta vänligt men bestämt när jag stannat varpå kvinnan blev skogstokig. ”Valpen” hade blivit rädd när jag kom springandes. Jag försökte påpeka att det brukar vara människor som springer på elljusspår så kanske de borde valt annat ställe att gå på? Och ffa borde de ha hundarna kopplade. Då blev hon ännu argare och började gasta om ”hur tror du det känns att ha ett koppel runt halsen” (att det finns ex selar verkar ha förbigått henne) och hon fortsatte sen med att ”hunden blev rädd när det kom en medelålders kvinna i kjol springandes”. (😲Vad min ålder och klädsel hade med det hela att göra förstår jag dock inte..)
Hon erkände att de gjort fel (!!!) men de hade minsann kontroll på sina hundar (detta då mannen samtidigt var inne i skogen och försökte fånga den yngre hunden) och hon visste dessutom att det var pga att det finns rådjurskid men deras hundar jagade inte. (Att det finns massor av andra djurnamn och att hundarna kunde skrämmas verkade hon inte ens ha tänkt på.) När jag äntligen fick prata (hon skrek flera gånger ”avbryt mig inte!” trots att jag var tyst) och sa att det kunde ju även vara som så att jag är hundrädd så svarade hon ”då ska du gå till psykolog”.
Jösses liksom.
Någonstans där brast mitt tålamod och jag svarade ganska argt att det är just såna som hon som gör att folk inte gillar varken hundar eller hundägare. Hennes svar: ”spring iväg igen i din lilla kjol”(!!!!! )
Man baxnar…
Men intervallerna och de efterföljande hopp&skutt-övningarna gick bra (blev förstås väldans trött) och jag fick till en kilometer sim i Flaten utan våtdräkt. Underbart! 18.5 grader några meter ut så säkert minst 17 där ute.
Att sen ha tid att bara vara, det är bra fint det. Livskvalite´till max.
Jobba skift har åtminstone en fördel. Den att man har förmiddagen ledig och kan njuta av lugnet i naturen och att det är gott om plats på utegymet.
Det är väl å andra sidan den enda fördelen… Komma hem, och somna, sent är Inte lattjolajbans-skoj och ganska säkert inte heller särskilt hälsosamt. Men så länge jag får mina sovtimmar och återhämtnings-dagar så tror jag det ändå är ok. Eller så här; jag tänker att det är ok. Att oroa sig gör absolut inget bättre.
Och jodå. Jag vet att jag missar de fina sommarkvällarna men inte helt för nu är det ljust även när jag slutar!
Kram från Ingmarie
Visst fanns det ett tv-program för längesedan som hette just så? “Sköna söndag”. Om jag inte minns helt fel så handlade det dock mest om skönhetskrämer, kläder, heminredning och växter. Typ i alla fall.
Min sköna söndag har inte innehållit något av det men skön har den varit! Så in i bängen. Och äventyrlig.
Klockan ringde tidigt och innan den var 9 hade jag kutat bort till Hammarbybacken i full swimrun-mundering för att möta upp ett gäng lika-klädda från Team Snabbare.
Det fanns en slags grundplan på vart vi skulle men planer är till för att ändras, eller hur? Särskilt när man är ett extremt glatt gäng, solen skiner, vattnet är minst sagt ljuvligt behagligt och bedårande vackert, skogen sagolik, fåglarna kvittrar och det luktar så där som bara svensk sommar-natur kan.
Pål var vår guide och tillsammans tog vi oss genom skogarna , på stigar och grusvägar, över stock och sten, genom fyra olika sjöar varav en innehöll mer näckrosor än en anlagd näckros-damm, upp och ner för branta backar, genom snår, över ängar och t.o.m genom två privata gårdar med stora varningförhunden-skyltar. Men vi klarade oss. Såg inte ens en nos på någon vovve. Phju liksom!
Efter ett par timmar hamnade vi på en äng där Påls fru Marika dukat upp med gofika till oss. Gissa om det var gott?
Fick ihop lite över 3 aktiva timmar innan jag var tillbaks hemma igen. Underbart! (Totalt var det 4 timmar men paus är paus även på klockan så fika och fotostopp räknas inte in.)
Vår egen fika-korg här hemma var redan fixad så efter snabb-dusch cyklade jag och Anders iväg till Flaten. Visst har jag sagt att jag älskar det stället? Och visst är det tur att man aldrig kan fika för mycket?
Anders passade på att cykla en extra sväng. i och runt Flatenskogen
Och jag, tja jag kunde bara inte låta bli… Hur skulle jag ha kunnat…?
Kram från Ingmarie
Man får säga vad man vill om covid-19 men den har åtminstone satt människors fantasi och uppfinningsrikedom på högvarv! Oräkneliga är alla de “virtuella lopp” och sociala grupper som skapats. Faktum är att jag tycker det är jättebra! (Särskilt bra tyckte jag det var när motorsporten körde virtuellt. Extra plus både för miljön och för att det blev noll skaderisk. Tydligen tyckte inte förarna det för nu verkar det vara som innan men utan publik,,,)
En av alla dessa utmaningar är The Conqueror som har en massa olika “lopp” att välja på och när man är klar får man en riktig bling-bling medalj.
Man kan t.ex utmana Engelska kanalen eller ta sig fram på Inca-leden, Route 66 eller Appalachian Trail. Hur man tar sig fram spelar ingen roll bara det är för egen maskin. (Simma, cykla, gå, cykla, skidor/rullskidor t ex.)
I dag har jag påbörjat simma Engelska kanalen. 21 miles (33.8 km) och jag gjorde en sån rafflande (!) start att jag fick en “Flying start award”. (Fast hur de fick det till 5% vet i sjuttsingen. På appen står det däremot korrekt 15% av totalen.)
Faktum är att jag tror det är distans-Pb inomhus!
Med 40 minuter vattenlöpning på det så känner jag att jag fått tillräckligt med klor för denna veckan..
Gör du någon sån här virtuell utmaning?
Kram från Ingmarie
Dofterna nu alltså! De är bedövande! Från blommorna, gräset, jorden, solen och vattnet. Så underbara att jag liksom nästan andas ihjäl mig. Tänk om man kunde spara det på burk. Hur härligt hade inte det varit att ha i gråaste november? Samma med ljuset. Men nu funkar det ju inte så därför är det extra viktigt att njuta så mycket som möjligt nu när chansen ges. Har man tur kommer många fler men det är ju ingen garanti oavsett ålder.
En halvmara med sprada är i och för sig alltid fint men just nu njuter jag ännu mer. Både för att jag kan och för allt det vackra. Jag har rest mycket i världen men det finns ingen plats jag hellre vill vara på än Sverige under sommaren.
Det är minst 18 grader i Söderbysjön nu.
Gymet har väl i och för sig aldrig någon sommarkänsla, eller någon väderlekskänsla ö h t faktiskt, men jag gillar att vara där oavsett. På riktigt tycker jag det är skitskoj och jag älskar känslan av att känna mig stark!
Kanske var det just sommargrönskan som gjorde att just denna tavlans färger blev som de blev. Dock vet jag inte om jag är klar med den ännu. Eller den med mig. Så är det ibland. Då får man ta en paus och låta oss vila från varandra. Sen vet jag förhoppningsvis.
Kram från Ingmarie