Öppningspremiären närmar sig

The grand opening av Södersjukhusets nya postoperativa avdelning närmar sig med stormsteg.  Jättespännande och så efterlängtat men jäklar vad det är mycket jobb. Varenda liten grej måste testas och kontrolleras. Allt ska ny-organiseras och om-organiseras. Alla förråd och lådor ska fyllas på. Nya PM ska skrivas, kollegor ska informeras och utbildas, koder testas och 316 grejer till som måste fixas och lösas innan första testkörningen nästa vecka. Men det kommer bli superfint! Vår lilla specialgrupp (vi är tre pers) har gnetat på bra denna dag och fått en massa gjort.

När jag väl stämplat ut var det nära att jag bara åkte hem för att lägga mig på soffan, käka nötter och sova.

Men jag vet ju att det där sällan är en bra lösning för att bli piggare och må bättre. Efter Svt:s braiga  program om hjärnan så vet jag dessutom ännu mer att det inte är soffvalet som behövs. Tvärtom. 

Så jag stod fast vid min gårdagsplan. Kånkade iväg med trunken till Eriksdalsbadet , bytte om och hoppade i  med en förhoppning om att inte varken somna eller behöva simma motströms. Inget av det där hände. Hela passet gick superbra! T.o.m riktigt bra! Att ha en tröttmössa under badmössan kanske är grejen?

Och jag piggnade såklart till men somna kommer jag ändå göra utan några som helst problem.

Kram från Ingmarie

Dumsnut och tröttmössa

När man plötsligt glömt det där med att man (i alla fall som löpare) ska svettas in våren och frysa in hösten får man skylla sig själv när man har alldeles för mycket kläder och löppasset blir till värsta svettfesten. Begriper inte hur jag tänkte. Antagligen inte alls… 🙄

Öronvärmare och vantar är väl en sak men långbrallor!

Tur jag gillar att svettas.🤪

Jobbet var svettigt på sitt vis. Faktiskt helt crazy. Jobbade över (igen) och hann precis med en buss till tuben. Efter kl 22 går varken bussar eller tunnelbanor särskilt ofta så väl vid Skanstull fick jag stå där och vänta. Snortrött. Så plötsligt hör jag någon som börjar spela så oerhört vackert på en gitarr att jag nästan gråter en skvätt. Det är en man som sitter lutad mot en av pelarna. Jag lyssnar. Och berörs. Gräver fram de få slantar jag har och ger honom. Säger tack för att du förgyllde min kväll. Han nickar och ler. Måtte fler få uppleva hans magi. Och tänk så lite som behövs för att allt ska kännas fint igen!

Kram från Ingmarie

Mer om tid

På tal om tid.

Det fanns faktiskt en tid då jag tyckte yoga var hopplöst jobbigt, frustrerande och jätte-tråkigt. Ett “nödvändigt” ont som jag gjorde det bara för att jag skulle. Alla sa ju att det var så himla bra… Att man skulle bli lugn, mjuk och harmonisk av det. Jag blev mest bara förbannad.

Nu för tiden är det precis tvärtom och jag har förstått vad det var som hände. Yoga sätter i gång många processer i kroppen men fortsätter man så stabiliserar det mesta sig till slut. Yin & yang helt enkelt.  Jag älskar min egen lilla dagliga morgonyoga, att ha egna klasser och att gå på andras. Jag är liksom inte fast i någon särskild ”sort” utan väljer det jag känner min kropp behöver för stunden.

I går var det Hot yoga. Svettigt, uppmjukande och jätteskönt när någon annan säger vad jag ska göra så det bara är för mig att följa med.

I dag höll jag i min vanliga yin yoga klass. Något helt annat mot ex. gårdagen både för att det är jag som instruerar och för att yin är oerhört osvettigt. Kontraster på alla sätt och vis och det är så härligt tycker jag! Det finns verkligen en yoga för alla!

Samma sak med simningen. Som jag slitit med den. Som jag tragglat, kämpat, svurit (tyst) och varit på väg att ge upp. Det är fortfarande slitigt men på ett helt annat sätt. Nu är det för att jag faktiskt kör på och slipar på tekniken. Det är så kul att jag gladeligen går upp i snorottan för att köra intervaller med  coach Ulf och fixa fina goggle-eyes tillsammans med de andra i gänget.

Ja så där kan det också bli med tiden. Men ändras och förändras och det enda vi egentligen kan vara riktigt säkra på är att ingenting är varken konstant eller statiskt. Visst är det en ganska svindlande tanke?

Kram från Ingmarie

Tiden

Tiden den går verkligen. Nästan så den försvinner ibland. Nutid blir till dåtid. I dag blir till  i går blir till förra månaden blir till för flera år sedan. Och allt utan att vi egentligen reflekterar så mycket över det.

Men vissa dagar är och förblir fastetsade i hjärnans minne för all tid och evighet. De finns där och hur många år det än har gått så är det som att varje minut och sekund just den dagen nästan går att uppleva om och om igen. Visst är det märkligt?

Just denna dagen, den första oktober för 28 år sedan, upplevde jag den största chocken och sorgen hittills i mitt liv. Kanske även den största förändringen. Men jag minns den. I detalj. Det var den dagen min dåvarande pojkvän försvann i havets djup och hans allt för korta liv hastigt tog slut. Det var den dagen tre veckors ovisshet började. Tre veckor då jag slets mellan hopp och förtvivlan innan han till slut flöt upp på land. Då visste jag, allt hopp försvann för evigt och den verkliga sorgen slog till med all sin kraft.

Det är svårt, till och med omöjligt, att beskriva den smärta som sorg ger oavsett anledning. Den är obarmhärtig och hur mycket man än vill och försöker så finns det ingen lindring. Mer än just tiden. Sorg går aldrig riktigt över men tiden gör att den ändrar både intensitet och form.

För mig innebär denna dagen framför allt en påminnelse om livets enorma skörhet. Hur snabbt allt kan förändras och ta slut.

Kanske är det därför denna dagen på något  märkligt vis alltid känns lite extra viktig och är en av anledningarna till att det jag väljer att göra känts extra roligt, betydelsefullt och viktigt? För hur det än är så ser jag livet som en ovärderlig gåva där varje andetag och varje hjärtslag bidrar till att jag får vara med här på jorden en dag till. Det är banne mig ofattbart när man tänker efter lite.

Och det där gör också att jag verkligen kunde och ville känna att jag lever i dag. Så där på riktigt och så som jag vill.
De var inte många, det var inte superhårt och det var garanterat varken tjusigt eller snabbt men äntligen kunde jag köra ett ”organiserat” intervallpass igen. Så det här gott folk, det är ett ansikte på en väldigt glad och tacksam person! Ett ansikte på en kropp som kutat, gymat och yogat ute. Som andats frisk höstluft, svettats, känt både solstrålar och vinden  i ansiktet, som fått bli så där härligt trött och som levt till fullo både på in- och utsidan även resten av dagen! 😍🙏🏻💪🏻🏃🏻‍♀️

 

Kram från Ingmarie

Baksidan

För många år sedan, minst 12-13 när vi bodde i Falun, opererade jag en tå och var tvungen att vara i stillhet i en himla massa dagar. Med facit i hand skulle jag aldrig opererat den där tån ö.h.t men det är en annan historia. Det som hände var att jag efter ett par dagars inaktivitet fick mer och mer ont på hela baksidan från ländryggen ner till vristerna. Värst var baksida lår. Det var som kramp och mjölksyra på samma gång. Till slut hjälpte ingenting. Jag minns hur jag låg på mage i soffan med benen böjda för att det skulle sträcka så lite som möjligt i musklerna.
Det blev besök på akuten och inlagd p.g.a misstänkta blodproppar. Många undersökningar blev det. Och många skallar som funderade. Slutsatsen var att mina muskler hamnade i någon slags chocktillstånd och helt enkelt blev inflammerade av inaktiviteten.

Efter mina 48 timmars extrema inaktivitet de senaste dagarna hände samma grej i gen. I går kväll hade jag så sjuhelsikes ont att jag till slut var tvungen ta en painkiller. Fördelen denna gången var att jag visste vad det var och att det måste hävas så fort det är möjligt. Det går liksom inte över av sig själv. I alla fall om man inte kan ut och kuta direkt och det är ju sällan man kan det när man är inaktiv pga skada/sjukdom..

I morse kände jag mig både hungrig och pigg och tänkte att nu har det vänt. Och det har det väl men helt kry är jag då inte. Efter en kort cykeltur för att lämna lite grejer till Coach Ulf i “grannbyn” däckade jag helt i soffan. Somnade på en millisekund och sov i över en timme. Sen tvingade jag mig faktiskt upp och ut. Två gånger. Först för ett litet sim- och vattenlöpningspass (somnade direkt efter) och sen för att möta upp Anders vid tuben. Mitt aktivets-kämpande verkar ha fått bort värsta smärtan i alla fall  så nu ska jag bara försöka hålla mig vaken till åtminstone kl 21. Och fortsätta hoppas att i morgon, är allt som vanligt igen.

I brist på annat så blir det en bild från bron vid Skanstull direkt efter broöppningen. Spännande va? 🤪

Kram från Ingmarie

Bästa återhämtnings-vilan

Förutom lite stram baksida, särskilt i vänsterbenet, så känns det ungefär som vanligt i kroppen. Men jag har lärt mig att inte låta mig luras. Såklart kroppen är en smula tröttare efter en större utmaning än en helt vanlig träningsdag. Dessutom är jag ju inte 50 längre. Det tar längre tid att återhämta sig när man passerat det sträcket vare sig man vill eller ej.

Så jag har chillat i dag. Därmed inte sagt att jag legat i soffan. Då skulle jag få latmask-utslag. Eller något annat svårbotat. Aktiv vila är det bästa om du frågar mig. Städa må vara tråkigt men nödvändigt och man rör åtminstone på sig så det har jag gjort. Plus cyklat ute en kort runda, vattenlöpt en timme och kört ett hot vinyasa pass lika länge. Hur skönt som helst!

Jag har äntligen också tagit mig tid att fixa färdigt några målar-dukar som ska spännas upp.

Sen fortsatte jag på ett gammalt projekt. Mitt absoluta favvo-ställe för att finna lugn och ro, bli inspirerad och kreativ är som du kanske vet Skaparladan. Jag tokälskar att vara där. Hela stället andas kärlek och omtanke och Peppe, Jonna och Weronica som driver det är några av de mest fantastiska människor jag känner. (Och nej, jag är inte sponsrad.) Men jag kan ju liksom inte vara där hela tiden, faktiskt inte ens så ofta som jag vill och önskar, så för ett drygt år sedan skapade jag helt enkelt min egen lilla skaparlada. Eller snarare hörna…

Jag har(som vanligt) inte en susning om var just detta målarprojekt ska sluta och det är precis så jag vill det ska vara. Kravlöst, spännande och helt styrt av nyfikenhet och stundens ingivelse. Vad andra tycker bryr jag mig inte om ett skvatt. Det är mina tavlor och mitt måleri. Men för den som vill kolla finns några tavlor (5 stycken) hos Kiropraktorkompaniet vid Hötorget och inom en inte allt för lång framtid kommer det bli någon slags liten utställning för den som vill se mer. Och ja, de flesta tavlorna är till salu.

Kram från Ingmarie

Det blev inget…

Allt ändrades ännu en gång . Bara någon timme innan jag skulle ta tuben till centralen fick stackars Ulrika ta beslutet att hon trots allt inte var frisk nog för något Solvalla Swimrun (Första ändringen var ju att vi fick byta klass)

Så i stället för att jag gick upp i ottan, åkte till E-badet för lite poolrun, hem igen, käka, resa till Finland och köra swimrun i vackra sjöar och magisk (kuperad) skog blir det något helt annat. Med samma start men bara fram till första käket. Sen blev det desperata försök att hitta en ersättare (vilket visade sig omöjligt med så kort varsel), avbokning av allt som var bokat, depp, depp och ännu mer depp. 😢 Naturligtvis är det mest synd om Ulrika som är sjuk men du som följt mig här vet både hur mycket jag missat pga det ledsna vänsterbenet och hur vansinnigt mycket jag verkligen, verkligen velat köra Solvalla. Jag har toklängtat! Men så är det. Swimrun är bland det roligaste jag vet men baksidan kan ibland vara att man är två så kan inte den ena så kan inte heller den andra. I alla fall när det blir ändringar så här nära inpå.

Att åka till Finland för många pengar bara för ett extremt kort (7+1km) solo-sprintlopp kändes varken lockande eller befogat. Flygbiljetten fungerade också av olika anledningar bara om Ulrika åkte med vilket skulle innebära att jag hade behövt köpa en helt ny (snordyr) biljett.

Men om det är någonting jag är så är det flexibel. Och hyfsat bra på att fokusera om. När den största ledsamheten lagt sig började jag fundera på vad jag kunde göra för äventyr hemma i stället men ganska snart började jag i stället kolla om det fanns något annat swimrun jag kunde köra. Jag ville ju roa mig tillsammans med andra. Och få service på vägen.

Koster swimrun krävde både partner och massor av pengar. Tysklands 1000 Lakes hade soloklass men dit hade jag inte hunnit innan startskottet avfyrats ens om jag skippat att sova.

”Vanliga” löplopp då? En hel del 5-10 km lopp men det var och är jag helt och totalt osugen på. Samma med något långt ultralopp på über-teknisk bana. Så hittade jag Black River Run i Västerås. 20 + 50 + 100 miles. Tyckte 20 lät perfekt men loppet var fulltecknat och det var väntelista…

Någonstans där gick luften liksom ur mig. Men innan jag helt fick punka så mailade jag ändå arrangörerna för att kolla och det möjligtvis fanns en plats på 20-miles. Det gjorde det! Så jag slog till. Packade om väskan fortare än kvickt, bokade tåg och boende och drog i väg.

Bara några timmar senare var jag här.

Hotellet är långt från lyxigt men supertrevligt, gästvänligt och jätte-gulligt! Hoppas jag sover bra här i natt!

Och jag tror att jag fick med mig rätt prylar.🤪

Roligast hade såklart varit om det blivit som det var tänk från början. Både för att jag tycker swimrun är roligast och för att just Solvalla verkligen är ett superfint lopp. Sen är det oftast skojigare att göra något tillsammans med en vän. Åka iväg så här är onekligen lite ensamt. Men hur det än blir och går i morgon så verkar det som jag åtminstone kommer att ha tur med vädret! 🤩

Kram från Ingmarie

Måndags-boost

Jag hade verkligen inga som helst förhoppningar om att det skulle bli ett bra, eller ens halvbra, måndagsmorgon-pass med TS -gänget i dag. Sov galet dåligt (fullmåne och klimakterie-sömnbesvär är ingen bra kombo för dig som inte vet) och kände mig helt mosad när jag gav mig i väg. Rent av vimmelkantig.

Men som så många gånger förut förvånade jag mig själv. Det gick super-bra! Typ jätte-jätte-jättebra!

 

Det där behövde jag verkligen! En rejäl boost för självförtroendet.🤩 Såklart det finns massor att göra bättre, det kommer det alltid att göra, men just i dag kändes det bra och det är nog så viktigt. Kul är det ju alltid!

Lika bra gick det på jobbet. Så kanske fullmåne-klimakteriesömnbesvär inte är så dumt ändå…? 🤪

Kram från Ingmarie

Nära nu

Om inget oförutsett händer så kommer dessa ”kläder” inte användas tillsammans med Ulrika igen förrän om mindre än en vecka från nu.

 

Jag hoppas att ett kasst genrep med blytung kropp betyder pigg och studsig kropp när det väl gäller. Annars kommer det bli ett riktigt segt äventyr. 😱 Men kul ska det bli för det har jag redan bestämt.

 

Just nu skyller jag på jobbet för det gör verkligen ingen direkt piggare. Åtminstone inte av personalen…  Oavsett dag är och blir människor sjuka, behöver opereras och tas omhand akut. Men jag har fått rast både i går och i dag.🙏🏻

Kram från Ingmarie

Halmstad dag 5

I princip allt jag gillar och behöver finns i min hemstad men det är faktiskt en sak som inte finns här som jag gillar. (Om man inte åker en bit utanför stan som jag t.ex gjorde  i lördags.)

Det som saknas är en Hammarbybacke!

Galgbergets spår må ha sina utmaningar men de är i jämförelse ganska milda. Men Galgberget har däremot något varken Hammarbybacken, eller mina närområden i 08a land, har. Nämligen trappor! Många dessutom som sitter tätt och som därmed tvingar benen till en hög frekvens. Förutom den sista sektionen som är mer lik en rulltrappas steg och mördande jobbiga när man hållit på ett tag. Man kan såklart ta dubbla steg men jag behöver öva och öka frekvens så varenda ett av de 183 stegen ska beträdas. Väl uppe fortsätter jag till höger på asfalten, höger igen ner på en stig som tar mig till asfaltsvägen förbi Hallandsgården och ner till starten igen. Varje varv är runt 600-700 meter och tar mig nu för tiden ca 4.30 min. Inte så snabbt men efter 13 varv (utan vila) är åtminstone mina ben rejält trötta.

Första sektionen

Obs! Det är inte min naturliga speed om nu någon tror det…

Sprang dessutom en extrarunda både dit och hem så det blev över två timmar till slut. Bra tycker jag! Det vackra får man på köpet.

Sen hade jag det så himla bra och lyxigt att jag blev serverad mat direkt efter hemma hos mamma och Ulf. Krämig linsgryta med potatis, bröd, hummus och grönsaker. Så gott! Och mysigt!

Men sen var det hemstads-mysiga, roliga och lyxiga slut för denna gången. Nu är jag tillbaka i 08a land för i morgon är det jobb igen men jag har roliga grejer att se fram emot redan när jag slutat för dagen. Och om bara en dryg vecka åker jag och Ulrika på vårt lilla Finlands-äventyr. Lite modifierat pga att livet kom emellan för Ulrika men det kommer bli en utmaning som heter duga oavsett! Jag har ju kört den en gång innan med Peter så jag vet till 100% att det inte blir en walk in the park. Men ruskigt skoj!

Kram från Ingmarie