Norrut igen

Det är alltid en smula vemodigt att lämna Halmstad. Det är ju på något vis det som är det “riktiga hemma” i denna del av världen för mig.


Men som jag brukar säga: “Don’t cry because it’s over. Smile because it happened.”

Det har ju varit fantastiska dagar och Halmstad bjöd på perfekt löp- och utegymsträning innan jag klev på tåget. Bokskogen levererar fortfarande.?


Jag hade ju tänkt mig ett litet bildinlägg från lördagskvällen och minnena from the old times men hela tågresan har jag intensivjobbat så hårt att nu är jag helt slut i rutan.? Det gäller ju att passa på när energin finns och kontoret är ett av de bästa.


Och helt illa är det verkligen inte att komma tillbaks till 08a land. Världens bästa sambo mötte mig vid tåget och i lyan väntade ju världens sötaste kissekatt.?


Kram från Ingmarie.

Halmstad-helg

Mycket kan man säga om de här dagarna i Halmstad men det är då inte ett viloläger.? Det är mycket som ska (för att jag vill) hinnas med och göras. Men vill man bara så funkar det mesta.

I går velade jag lite över vilket löppass det skulle bli.Försökte känna efter men velade lika mycket ändå.  Men så skrev Anna om en “trappträningsbok” hon fått ( ja man kan tydligen skriva om det med ?) och vips kom jag på vad jag skulle göra! Galgbergstrapporna så klart! De jag härjade i några gånger i somras.

Tanken var 8-10 varv på min lilla 630-metersslinga. Det blev 12. Inte för att det var plättlätt och lattjolajbans utan mer för att något inom mig ville. Jag kände mig helt enkelt stark! Men de suger de där stegen och när jag väl är uppe kommer raka jag “måste” trycka på steget (det är ju jag som hittat på reglerna) innan det bär nerför.


100 min totalt och tusental trappsteg innan jag var hemma igen. Snabbdusch och sen direkt ut i de riktiga tassemarkerna (Googla Bögilt i Halland så förstår du) tillsammans med lillebror Daniel för att hälsa på pappa. Och äta! Smörgåstårta (vego såklart) är i princip aldrig fel. I alla fall inte i rätt sällskap.


Supermysig eftermiddag och med all den där maten i magen är det kanske inte så konstigt att styrkepasset gick som tjohejsan.

Namnet till trots är Gladius gym ett riktigt hardcore-ställe. Här är det svett, järn, talk, hårdrock och biffiga grabbar som gäller.


Men även såna som mig.?


Lördagen kunde varit slut där men kvällen fanns ju kvar. För mer mat. Och mer familjemys.


Mamma hade plockat fram en gigantisk låda med alla fotografier hon samlat genom åren. Du vet såna där vanliga i fotopapper. Herregud vad roligt det var! Vilka minnen! Men mer om det i morgon.

Sen var det plötsligt i dag. Söndag. Bästkusten har bjudit på ruggväder men det är ju som det är. Man får ta på sig det som finns, gilla läget och ge sig ut. 2,5 timmars löpning är 2,5 timmars löpning även om man efteråt fryser så förbenat om händerna att man nästan inte ens får i nyckeln i låset.


Och en timmes simträning på det är en timmes simträning oavsett hur trött man blir. Men det gick ruskigt bra även i dag. Och var sjukt skoj. Dessutom var sällskapet samma fantastiska som i fredags. Liksom ormglosögonen…

Sen är det ju så himla käckt att mitt emellan badhuset och “hemma” bor mamma och Ulf. Så vad var väl bättre än att smita inom där för mer mys (och mat) innan sista promenixen hem till pyjamasen.


Hur har din helg varit?

Kram från Ingmarie.

Havet & värmen

Av rubriken att döma skulle man kunna tro att jag är vid havet i något varmt land men tyvärr. Inte ännu i alla fall.? Men vet du, i Halmstad kan man få båda de där grejerna trots att almanackan säger oktober. Inte riktigt på samma gång men nästan.

För havet är aldrig långt borta här. I dag valde jag att ta mig till Östra stranden. Fina sommardagar är där packat med folk och alla de söta  små stugorna är bebodda. Nu är allt öde. Stranden var tom sånär som på några fåglar, en människa och två hundar. Strandstugorna är låsta och igenbommade. Kioskerna, serveringarna och mingolfbanorna likaså. Men jag tycker det är härligt på sitt lilla vis.



Jag tror förresten att vi alla borde göra som naturen när hösten och vintern kommer. Tagga ner. Lugna oss. Skapa tid för vila, återhämtning och reflektion. Verkligheten verkar dock vara en helt annan för de flesta. Många stressar och jobbar som galningar och det verkar som att nästa paus blir först till jul. Men bara en kort period för sen är det ju nytt år och då ska det nystartas som bara den. Det är ju helt crazy när man tänker efter! ?

Så att vara vid havet är verkligen lugnande för själen. Och kroppen. Det går liksom inte att stressa där.



Samma sak i skogen. Det fina är att här hänger de i princip alltid ihop så på hemvägen sprang jag på fina stigar som slingrade sig mellan träd och små stugor.


Och värmen?

Den hittar man här.


Jag vet att jag sagt det triljoner gånger innan men det här är ett av de bästa yogahak jag någonsin varit på. Och de har hunnit bli en del.?

Så nu är jag samtidigt både  energiboostad och lugn in i själen. Och härligt varm. Trots kalla höstvindar.

Kram från Ingmarie.

Inne-mys

Nu märks det att många vill krypa inomhus för att träna. I alla fall kvällstid och den börjar tidigare och tidigare nu känns det som. I synnerhet om man räknar kväll när mörkret infaller. Snart är jag redo för pyjamas kl. 17.?


Gymet är i och för sig nästan alltid knökfullt på kvällarna och man får vara flexibel när det gäller vad man ska köra om man inte vill få ofrivillig vila. Typ tråkig ståochvänta-vila. Men nu är även de flesta  klasserna lika knökfulla och kön för att komma med är lång. Mina är inget undantag. Tack och lov får jag väl tillägga för annars hade jag börjat fundera på varför.?

Det där med att ha pannband så headsetet sitter på plats var förresten grymt smart! Det sitter som klistrat oavsett hur mycket svett jag stänker. Det är så bra att jag har investerat hela 15 riksdaler i ett nytt!


Hade velat ha ett guldigt och glittrigt men något sånt fanns inte att finna. Kanske ska köpa eget blingbling och klistra på för att liva upp det hela ännu lite mer…

I Eriksdalsbadet var det däremot ovanligt mycket plats när jag, Fredda och Roger härjade där i morse.  Ryktet kanske går om vilka vågor vi skapar så de andra helt enkelt inte vågar sig dit??


Måndagsmorgnar är vi där och det är fritt fram att haka på om du är i närheten. Vi har sjukt skoj (nåja…)  och om man inte fuskar så finns det inte en chans i världen att man fryser. Inte ens jag. Fördelen med att svettas i bassäng är att där är man redan blöt.?

Kram från Ingmarie

(Knepigt) knep

Nog för att löpning kan kännas väldigt olika från en gång till en annan men jag tror bestämt att simning är ännu mer varierande.  Lika skitkasst som det var och kändes i fredags lika superbra var och kändes det i dag. Trots lika mycket folk och ett mycket både längre och tuffare pass i dag. Skumt va?


I fredags hade jag dessutom mest nött rumpan på en lång dags föreläsning, käkat gratislunch på fiiiin restaurang och druckit x antal koppar kaffe. Borde med andra ord ha varit laddad långt utanför badmössan. Men icke! Dagen var förvisso både intressant, rolig och med toppen-sällskap men det där med att sitta still för länge verkar ju inte riktigt vara min grej. Blir nästan sjukligt trött och seg av det. Ändå “fuskar” jag ofta och står upp.

I dag hade jag istället kutat en härlig runda med bästa Karin D. och blivit bjuden på en av hennes goda  (vego)grytor innan bassängnötandet.


Jag är säker på att det var en mycket bättre uppladdning och knepet för att få ett bra simpass! Frågan är nu om jag kan låna Karin och tigga till mig hennes mat varje gång det är dax att glo i kaklet…?

Kram från Ingmarie

Mental Health Run 2016

Ska jag vara helt ärlig så var jag inte ett dugg sugen på lopp i dag. Egentligen var det väl ingen särskild anledning. Jag var bara osugen. Eller kanske det finns en anledning när jag tänker efter. Min “säsong” har varit lång, typ hela året, och jag var nog i grunden ganska “färdigtävlad” redan innan Lidingöloppet men ibland blir det ju inte riktigt som man planerat du vet.

Anledningen till att jag ändå tog mig ända bort till Sjöhistoriska muséet på Djurgården för att kuta Mental Health Run var dels p.g.a ett jobb om det hela och dels för att jag tycker syftet med loppet är enastående bra. Psykisk ohälsa är fortfarande, trots att vi skriver 2016, tabubelagt, skämmigt och ofta förenat med stor okunskap. Även inom vården. Jag har ju själv haft perioder med bl.a djup och svår depression så jag kan nog säga att jag vet.

Psykiatriläkaren Anna Malmqvist ville ändra på detta och drog därför igång det hela förra året. Dels för att skapa en mötesplats för drabbade och dels för att anordna en plattform för att nå ut till fler. Loppet kommer gå nästa år också och både Malmö och Storfors (!) har sina egna Mental Health race.

Start och mål var utanför Sjöhistoriska och banan (5 km.) gick runt Djurgårdsbrunnsviken. Det var väldigt många fler löpare än jag hade trott och köerna till nummerlappsutdelningen var lång och ganska seg.

img_6984
img_6986
Kallt var det med. Så in i bängen. Tröja, tre jackor, vantar, mössa, luva och fetbyxor. Ändå frös jag. Hur ska det här gå? Det är ju bara oktober!

img_6982
Tacksamt nog var de på museet supersnälla och lät oss klenisar komma in för att värma oss och nåla på nummerlappen. Det är nämligen inte så enkelt med stelfrusna fingrar och huttrande kropp att hantera säkerhetsnålar. Jag hade tänkt kuta barbent men insåg ganska snart att det skulle inte bli så bra. Isben har liksom en tendens att inte funka så bra om man vill kuta. Inte till något annat heller förresten. Eftersom toaletterna var gemensamma, och jag behövde svira om, så smet jag in här för att inte chocka de andra gästerna. Ett sånt rum borde väl kanske inte behövas men just där och då tyckte jag det var väldans bra. 🙂

img_6985
Det blev långbrallor under kjolen. Plus långärmat, vantar och mössa. Helt rätt beslut.
Mina tår var inte upptinade förrän jag kom i mål.

img_6987
Loppet är inte så mycket att berätta om mer än att det är en otroligt fin bana och jag var skittrött fastän jag sprang skitlångsamt.
Men det blev ett bra pass och man fick en stor påse med både det ena och det andra när man kom i mål.
img_6995
På plats fanns flera olika organisationer och företag som berättade och informerade om psykisk ohälsa och jag lärde mig massor av nya grejer! Med mig fick jag även en hel bunt med läsvärt material.

img_6998
Det blev inte mycket svettande på det där loppet så det fixade jag på gymet i stället. Inomhus. Fortfarande med långbrallor och kjol på. 🙂

img_6997
Du kommer förresten kunna läsa en mycket utförligare artikel om loppet i nr. 3 av Magasin Spring. Don´t miss it!

Kram från Ingmarie

Gör jag det omöjliga?

Vet inte hur många gånger jag har hört kommentarer som att “man kan och ska inte springa efter man fyllt 40”, “det går inte att träna hårt när man blir äldre” eller “det går absolut inte att träna varje dag”.

Var de här människorna har fått de där påståendena från vet jag inte. Jag vet många som långt efter pensionen kör hårdare än de flesta 25-åringar och lika många som sprungit varje dag  i massor av år och gör fortfarande.

Jo förresten. En gång hörde jag att någons läkare sagt att det är farligt för kvinnor över 40 år att springa. Knäna “kunde gå sönder”. ? Var den läkaren fått det ifrån skulle jag bra gärna vilja veta för hittills finns det ingen varken forskning eller studie som visar något sådant vad jag vet. Tvärtom!

Det vi däremot vet är att sitta still är snudd på livsfarligt. Liksom röka, äta för mycket, äta näringsfattig mat, miljögifter, stressa och sova för lite. Och om påståendena ovan stämmer gör jag något man inte kan och ska mest varje dag. Undra vad kvinnorna som jag hörde säga att det inte är möjligt att träna varje dag, det var f-a-r-l-i-g-t och t-r-å-k-i-g-t, skulle säga om de hörde att jag tränar minst en gång om dagen i princip året runt och springer snudd på varje dag. Och har gjort i himla massa år nu. Utan ens en sekunds smärta i knäna. ( Peppar peppar…)

Jag säger inte att det är vanligt, eller ens “normalt”, men omöjligt eller farligt är det inte så länge man inte tokkör för ofta, är sjuk eller gör något som gör ont-ont.

Dessutom tycker jag faktiskt det är skoj nästan alltid!


Kram från Ingmarie.

Relativa betydelser

Ordet, och betydelsen av, “vackert” är verkligen relativt. Liksom “härligt”.

I går t.ex blev det ett (lugnt) 2-timmars i vackra skogen.


Samma vackra skog där vackra Flaten-sjön ligger. Det här håller nog alla med om att det är just vackert. 🙂


Så hur i all sin dar skulle jag inte vilja Sprada där?? Det finns ju liksom inte på livskartan att jag skulle kunna låta bli något så fantastiskt härligt! Här snackar vi Livskvalité med stort L! För mig. 🙂


Eriksdalsbadet är väl kanske inte “vackert” som skogen och sjön men det är det ändå på sitt lilla vis. I min värld är det vackert och härligt att ha en alldeles egen bana under hela passet. Och att inte ge upp trots att det stundtals kändes en smula övermäktigt med Coachens program.


I dag var det inte lika folktomt men då hade jag å andra sidan härligt vattenlöpnings-sällskap av bästa Fredda. Roger den svikaren är på varmare breddgrader. Hur man nu kan välja det istället för detta…?


Lika svårt det är för mig att låta bli att bada i en vacker sjö lika svårt har det blivit att låta bli att simma när jag är i en bassäng just för att jag verkligen tycker det är så härligt. Vem hade väl kunnat tro att jag skulle bli en sådan passionerad kakelstirrare?  Tänk som det kan bli.


Snorigast och svettigast, men lika härligt och roligt, var utan tvekan kvällens Indoor running-pass. Att se så många kämpa utifrån sina förutsättningar och mål är vackert tycker jag. Power by passion.  Trots, eller kanske tack vare, att jag körde hårt med gänget så var det flera deltagare som efteråt tyckte det hade varit ett riktigt roligt pass. Jag som innan mest hade oroat mig över att det kanske var för tufft. Men där ser man. Fler än jag som gillar svett och mjölksyra.?

 Och precis som jag har svårt att låta bli att hoppa i en vacker sjö och simma i en bassäng  när de finns i min närhet, lika svårt har jag att låta bli gymet när jag är där. Blev så trött att jag nästan fastnade på golvet.

Kram från Ingmarie

Dagar man aldrig glömmer

I dag är en märklig dag. Jag både fasar den och hyllar den. För 25 år sedan tog ett ungt liv slut och mitt tog en tvär vändning. På ett vis känns det som flera evigheter sedan, som om det hände i ett annat liv, men på ett annat vis som om det var i går. Jag minns inte lukterna från havet, ljuden från helikoptern och båtarna eller människorna som var där. Men jag minns orden, smärtan och hur jag undrade hur i all sin dar jag skulle orka andas ens en minut till. Sorg gör vansinnigt ont och jag tror inte på det där att den går över eller att tiden läker alla sår. De ändrar bara form och man lär sig leva med dem. Smärtan och ärren. För att man måste.

Vem vet hur mitt liv, 25 år senare, skulle blivit utan den där dagen. Kanske likadant. Kanske helt annorlunda. Så funderar nog de flesta då och då. Jag väljer dock att tänka att livet vill mig väl. Jag har också insett att livet är för kort, oavsett, för att inte göra det jag innerst inne vill. Så samtidigt som jag fasar denna dag så hyllar jag den. Helt enkelt för att jag lever. Ju mer jag tänker på det ju mer fantastiskt tycker jag det är. Livet är skört som den tunnaste tråd och jag är oerhört tacksam att jag får vara mitt i det.?

För att hedra livet denna dag har jag hittat på skojiga saker. D.v.s ungefär som vanligt.?

En bunt 2-minutersintervaller kändes som en bra ide. Följt av oktobers första Sprada! Nu börjar det bli lite sport i det hela men ännu är vattentemperaturen tvåsiffrigt.

I eftermiddag blev det ett riktigt bra pass på gymet där jag snodde några övningar från Annas härliga Tabata-pass.



Vi har alla dagar som troligtvis aldrig kommer raderas ur minnet. Härliga och roliga såväl som sorgliga och hemska. Men de är en del av det som är livet och vi får liksom bara acceptera, gilla läget och njuta. Och även om vi inte kan påverka allt som sker kan vi välja hur vi tänker om det. Kanske inte direkt men absolut efter ett tag.

Så ta vara på livet och varje sekund som ges till dig. Gör det du vill och brinner för. Skit i Jante och våga det du kanske egentligen inte vågar men ändå så gärna vill.

Follow your heart. And take your brain with you.❤️


Kram från Ingmarie

Det ÄR enklare att vara “olydig”

Softa en hel vecka kan låta plättlätt i teorin men visa sig vara skitsvårt i praktiken. I synnerhet om man verkar vara född med myror i brallan och har detta som arbetskläder mest hela dagen.


Så när den gula användes passade jag på att före (coach)passet springa en (lång) skön tur i skogen och njuta av den nyregnade naturen.  Hur kan man inte liksom?


Och när jag hade den svarta, och ändå var på gymet för att drilla andra, så kunde jag ju lika väl passa på att leka själv ute i gymet.


Och svettas i hot-salen.


Men vem har sagt att det ska vara enkelt? Och vem har sagt att man måste följa planen? Inte var det då jag. ?

Kram från Ingmarie.