Bara fördelar och (ännu mer) hopp

Halmstad alltså. Så obeskrivbart härligt att vara här igen. Livet är verkligen så mycket enklare i en lagomstor stad. Inte bara för att den är "min", och jag kan den både utan och innan, utan även för att det är nära till allt och (nästan) alla.

Som vackra löpturer. I princip oavsett var man håller till så finns minst en inpå knuten. Jag tog stigen utmed Nissan och bortåt in i skogen i morse. Lugnt och fint helt enligt Camillas instruktioner i går men jag hade velat mer. Ser det som ett gott tecken.😍

Det finns hur många härliga fikaställe som helst lika nära. Jag och min fina mamma hängde en lång stund på mysiga Rotundan. Den var nedstängd ett tag pga (tror jag) både regelverk och personalbrist men tack och lov fixade det sig. Rekommenderas!

Sen har jag ju alla mina goa (tränings)vänner som alltid, alltid gör mig glad! Och ibland även ruskigt trött. Kvällens PT-pass med super-Pedda var inte så fysiskt jobbigt men klurigt, otroligt nyttigt och galet skoj! I ärlighetens namn även galet kallt för den där sköna solen gick och la sig långt innan vi var klara. Fräckt… Men det finns ju bastu!

En annan grej med denna stad är att här finns en av jordens bästa närings- och hälsoterapeuter. Jag har Guru-Danne i 08a land och Sven Bertil här. Lyxigt! Under min elittid hjälpte Sven Bertil mig minst en gång/ vecka. Jag har mycket att tacka honom för. Han är verkligen unik och otroligt kompetent, proffsig och dessutom supertrevlig. I dag hjälpte han mig alltså igen. Nu vet jag vad kroppen behöver för att komma i balans och bli "normal" igen. Det här med kinesiologi är så himla häftigt! Eftersom vi hade så himla mycket att babbla om blev det även en smarrig lunch på Gastro grön.


Om sanningen ska fram så har det varit väldigt tufft ett tag både fysiskt och mentalt, men jag är (för) bra på att hålla skenet uppe och kämpa på. Det svarta hålet har varit skrämmande nära men jag tycker det känns som jag kommer längre och längre bort från den där branta slukande kanten.
Nu känner jag mig dock för första gången på väldigt länge verkligen super-pepp och jätte-hoppfull och det är jag mycket, mycket tacksam över. ❤️

Kram från Ingmarie

Ett slags 4-athlon

Ännu en natt med nio timmars god nattsömn för jag vet inte vilket dygn i rad. Vissa dagar har jag dessutom tagit en (akut) powernap. Har helt enkelt inte kunnat hålla mig vaken. Helt makalöst!
Men lika mycket som sömnbrist bryter ner kroppen lika mycket bygger bra sömn upp kroppen så jag ser det enbart som bra.
Och jag tror det börjar vända åt rätt håll nu för i dag har jag lyckats hålla mig vaken hela dagen och inte ens haft en dipp trots mycket fys-aktiviteter. Dessutom har ryggen hållit sig riktigt lugn.

En dryg timmes löpning som kändes typ 150 gånger bättre än i går. Hurra!!!!

Lika lång poolrun med bästa Lisa. Att hänga med henne är alltid rätt och fördel taskigt väder är att vattnet är varmare än land och det är massor av plats.

I Hellas blev det ca 1400 m sim med min nyfunna vän Inger. Hon jag "hittade" på FB och körde Swimrun med för några veckor sedan. Vilken pärla hon är! Och så härligt det var!

Mellan allt detta har jag klämt in några mils transportcykling med. Så ännu är jag nog inte redo för skroten.😜

Kram från Ingmarie

Kloksmart eller mesfeg?

Nej det blev inget Stora stöten Swimrun. Det enda eventet i år som jag verkligen, verkligen velat vara med på och sett fram emot ända sedan jag sprang i mål med Karl förra året. Och jag är både ledsen, besviken och bitter.


Så nu behöver du egentligen inte läsa mer.
Men om du vill veta varför så får du hänga med lite till. (Läs mycket för det blev en lång text…)

Jag tror mitt medflyt vände för ca 3 veckor sedan. När jag först höll ett Indoor Running-pass och sen ett Outdoor. Efteråt kändes det stelt i ryggen igen och den där tröghetskänslan det bär med sig var tillbaka. Om jag ska försöka förklara så är det som om jag har en metallplattor längst ner på ryggen som gör att det känns fruktansvärt stelt och som om jag springer i ständig motvind uppför. Även när det går nerför och/ eller är medvind. Det där är ganska slitsamt och ffa galet tråkigt efter ett tag.

Men det var ändå liksom inte tokilla. Bara inte så bra som det varit. "Ont" är ju relativt men smärtan kände jag (tyvärr) igen allt för väl så att det var diskbråcket som börjat tjura igen fattade jag. Tack och lov dock inte lika illa som i höstas. Jag kom ur sängen utan hjälpmedel och kunde gå på toa utan att behöva hålla mig i vasken. Alltid något.😜

Nästan samtidigt kom den där eklips-månen som helt verkar ha rört till det hos mig. Över en veckas insomnia gjorde ju liksom inte min rygg särskilt gladare. Inte resten av kroppen heller för den delen. Ändå funkade i princip allt utom att springa, med något litet undantag, som vanligt. Det var, och är, inte att jag inte kan springa ö h t men det känns inte varken lätt eller bra. Och sånt sätter sig i skallen efter ett tag såklart för det är skittrist att hela tiden behöva streta på.

Jag har tagit terapeut-hjälp utan någon större skillnad. D v s tills i torsdags när jag var hos min gamla klubbkompis Camilla på Kropp & själ i Sumpan. Jag har tänkt gå till henne en massa gånger men eftersom det ligger på "fel" sida stan har jag helt enkelt tyckt det varit för krångligt att ta sig dit. Latmasken är stark när den är på det humöret…
Hur som helst kände jag att jag bara var tvungen att få hjälp av henne. Jag visste hon skulle fatta precis. Inte bara för att hon själv är löpare och har haft ett envist diskbråck utan även för att det var hon som fick mig att förstå den där mångrejen.
Min känsla var helt rätt! I nästan två timmar höll hon på med mig. Och hon hittade grejer ingen annan gjort. Än en gång, allt hänger i hop och man är inte starkare än sin svagaste länk…
När jag sen även hade varit på yin yoga lite senare så kändes det riktigt, riktigt bra och hoppet för en start tändes igen. Men då hade jag redan hunnit boka av både resa och hotell. Tydligen är Falun superpoppis för allt till vettigt pris hade redan hunnit bli uppbokat. Helt otroligt! Jag hittade till slut ett hyfsat alternativ i Borlänge men det skulle innebära att jag fick ta ett supersent tåg i går kväll.(Allt annat var fullt.)
Samtidigt var jag osäker för jag hade ju inte testat att kuta efter behandlingen och simningen i går gick uselt. Dessutom var jag fortsatt dödens trött. Jag vet att jag skulle orka de där dryga 3-3,5 timmarna loppet skulle ta men till vilket pris?

Så jag velade. Sköt upp beslutet till i morse. Bestämde att om jag sov bra och var pigg när jag vaknade så skulle jag ta ett tidigt tåg upp.
Så blev det alltså inte. Sov över 9 timmar och var ändå sovtrött. Fattar faktiskt inte mycket av det här men jag tror det är en kombo av allt. Löpbandspasset, lite oro av privata slag, månen, insomnia, reaktion på det och reaktion på behandlingen.

Nu, efter att ha kutat, så vet jag att jag valde rätt. Det funkar men jag har liksom ingen kämparkraft. Det där jäkla anamma du vet. Steget och ryggen känns ok men inte bra och gränsen verkar gå vid 70-80 minuter sen börjar det nypa och stelna. Helt ärligt så var jag nog inte ens riktigt race-sugen och då är något tokigt. A och O måste ju ändå vara att lusten finns annars är det ju meningslöst att vara med på tävling, eller hur?

Vädret var i alla fall skönt i dag när jag lusade fram och kjolen fin.😍


Och jag hade massor av egen plats på utegymet. Sånt får man vara glad över i tider som dessa.

Som jag ser det har jag nu två val. Fortsätta tjura och låta bitterheten, och skämmigt nog även avundsjukan på de som varit med, få frodas i mig. Eller lämna det, gråta en skvätt, tänka att det kommer vända nu och att både Stora stöten och en himla massa andra lopp finns kvar.

Jag väljer det sista för det första hjälper inte ett skit. Tvärtom gör det mig bara illa. Har även tröstat mig duktigt och bokat några fina resor.😍 Det är sånt man får/ska göra när man är lite ledsen i ögat tycker jag.

Kram från Ingmarie

Det oförklarliga blev (nästan) förklarligt

Förrförra helgen, vi snackar slutet av juli alltså, så började jag sova väldigt dåligt. Då menar jag verkligen väldigt dåligt. Klockan blev 24,01,02,03,04 och jag var inte ens sömnig. Någonstans vid kl 05 somnade jag innan jag, utan väckning, vaknade några timmar senare. Natt efter natt. Efter 3-4 nätter började jag få panik. Kroppen var liksom trött men jag var absolut inte sömnig. Inte begrep jag varför heller. Var ju dessutom ledig och absolut ostressad. Provade alla knep jag kunde komma på. La mig i tid men det gjorde bara att jag låg och stirrade i taket ännu fler timmar. Försökte vänta in sömntåget men det kom ju aldrig. Slutade dricka kaffe efter kl 12, tog extra magnesium och sov i annat rum för precis alla ljud (även Anders andning) hördes knivskarpt och störde mig direkt. Jag provade gå upp en stund för att sen " börja om". Jag provade äta lite och jag läste mängder av Kalle Anka för att bli sömnig. Men icke. Pigg som en lärka men ändå slutkörd. Började på allvar tro jag hade en tumör i hjärnan som förstört sömncentrum. Jo faktiskt. Närmsta liknelsen till känslan jag kan komma på är en bil som är i friläge men gasen är i absoluta bottenläget. Jag var t.o.m inne på Apoteket för att få hjälp. Köpte lugnande örter men det hände (förstås) inte ett skit. Minns att jag sa till henne jag pratade med där att jag inte hade en aning om varför det var så här, att jag inte hade varken stress eller fullmåne att skylla på. Det hela var för mig helt oförklarligt.

Men nu vet jag…

I söndags natt sov jag för första gången ordentligt på över en vecka och nu sover jag som en medvetslös. Tror inte ens en bomb hade kunnat väcka mig. Och jag är så sovtrött att jag skulle kunna stå och sova. På riktigt! Somnade nästan på gymmattan och det vet vi ju alla hur omysiga de är…

Löppasset avbröt jag redan efter en timme och plockade blommor i stället.

Ja du fattar va? Kroppen är i total kaos och varenda cell känns som de ska sprängas. I samma veva som denna groteska insomnia startade började även min diskbråcksrygg tjura igen. No wonder... Så om inget underverk händer till torsdag får jag kasta in handduken till det enda eventet jag verkligen vill vara med på i år. Bittert…Som fasen…

Men nu till förklaringen. Som jag av en händelse kom på via en vän.
Så här.
Just nu har det varit en på flera vis extra kraftig fullmåne. Jag trodde ju inte det helt enkelt för det varit för mörkt på nätterna. Den brukar ju lysa upp som attan annars och vara omöjlig att missa. Denna fullmåne, som var som starkast kl 20.10 i går den 7/8., kom även i en eklipssäsong. Det är så det kallas när det blir perioder av månförmörkelse vid fullmåne och solförmörkelse vid nymåne. Tydligen blir alla krafter då extremt mycket starkare så är man känslig för fullmåne i vanliga fall, vilket jag är, så blir det extra kämpigt. Men inte nog med det. Denna fullmåne var i Vattumannens tecken och man får ju tro vad man vill om det men intressant är det! För mig som är vattuman sägs det ha extra stor påverkan på alla plan. Jag kommer t.ex kunna hitta tillbaka till och återuppta sånt jag släppt och tappat bort i livet. Det är även nu jag har chansen att verkligen hitta min identitet, få igenom mina önskningar och utvecklas dit jag vill. Men även skörda det jag sått. Det enda jag egentligen behöver göra är att våga gå utanför min trygghetszon och våga följa mitt hjärta och min längtan. Hjälpen och "peppen" kommer tydligen månen med om jag bara tar mod till mig. Allt detta kan ju låta skumt och generellt men jag ska berätta en festlig grej som hände innan jag visste detta.

Minns du att vi i lördags bl.a helt oplanerat hamnade på en konstutställning i Skaparladan? Något jag (vi) typ aldrig gör. Men jag blev kär i stället! Till saken hör att när jag var yngre tecknade och målade jag jämt. Hade alltid något på gång. Men livet kom s a s emellan och jag la ner det hela men har hela tiden tänkt att jag ska ta tag i det där igen sen.
Sen när jag har plats, tid, lust och mod. Kanske känner du igen argumenten? Har t o m en massa rit-och målargrejer i garderoben som åkt med i alla flyttlass och väntat i över 25 år på att jag ska plocka fram dem. Jag borde banne mig skämmas.
Av en händelse såg jag också en liten lapp om att de just där på Skaparladan har flera olika sommarkurser och innan jag fattade hur så hade jag kollat på nätet vad de hade mer och anmält mig till en av höstkurserna. Och fixat boende.

Någonting inom mig bara ville! Sen hade helt enkelt blivit nu!
Visst är det lite häftigt ändå? Blir det skit kan jag ju alltid skylla på den där otroliga eklipsmånen…😜


Kram från Ingmarie

Tack!

En vecka kan gå otroligt fort. Särskilt när man har det fint och roligt! Vår lilla spontanhyra av stugan på Rådmansö har verkligen varit just så och jag begriper nästan inte hur vi nu helt plötsligt kan vara tillbaka i 08a land igen. Det har varit en fantastisk vecka men vi hade inte haft det så bra, och så smidigt, utan all "hjälp".

Tack Silke som lät oss få bo i din fina, fina stuga. Utan dig och den där bilden på den renskrubbade verandan hade det ju liksom aldrig blivit något ö h t. Vi har verkligen älskat varje sekund!

Tack stugan som hela tiden gjort att vi känt oss välkomna! Jag älskar din veranda och lyxen av att äta frukost på den.


Tack lilla yogaglänta som varje morgon väntat på mig med sin stillhet och gett mig extra sinnesfrid. Mina små medyogisar gjorde att jag kände extra mycket att detta absolut var en no-stress plats.🙏🏻💕

Tack Mattis och Maja för att vi fick låna den lilla pärlan så vi enkelt och smidigt kunde ta oss överallt. Inklusive packning…

Tack Roslagen, Rådmansö och Mariehamn för den fantastiska miljön och de upplevelser ni bjudit på. För löpvägarna, bageriet, kulturen och alla simsjöarna. I dag bjöds det först på ett härligt backpass på en av skogsvägarna och sen ett lika härligt simpass i "vår" lilla vik. Man kan ju dö lyckodöden för mindre.


Tack vädret för man får säga vad man vill om det, det är då åtminstone inte enformigt…

Tack Anders för att du är världens bäste sambo och för att du härdar ut med mina spontaninfall och mitt träningsbehov.❤️


Och tack livet för att jag får vara med här på jorden en liten stund och för att du vill mig väl. 🙏🏻

Här i 08a land är det sig likt jag har hunnit både packa upp, handla, svettas lite på utegymet, hämta paket och vattna blommorna. Nu är det kväll och i morgon är det en ny vecka. Igen.❤️

Kram från Ingmarie

High on Life på Rådmansö

Precis som de andra dagarna här så var vi helt planlösa i morse och jag börjar mer och mer verkligen tro att det är det som är grejen. Det är det som gör att man upplever tokeufori och hamnar på ställen man varken visste eller trodde fanns.
För hör (läs) det här!

Vi drog till Riddersholms naturreservat, där vi var en liten stund i måndags. Reservatet består av bl.a ca 19 km vandringsstigar och det var ju bara absolut nödvändigt att testa dem. Men springandes såklart.

Vet du, jag tror banne mig detta var en av mina bästa löpturer denna sida nyår. Vilka stigar! Och vägar! Och vyer! Inte blev det hela sämre av att hela kroppen var full av spring. Vi hade lite olika rutter och fart men råkade ändå mötas några gånger. Lika lyriska!


Dessutom är det perfekt för Sprada!

Så vad du än gör, missa inte detta ställe när du är i närheten! Det vore snudd på kriminellt faktiskt!

Ett annat ställe man absolut inte får missa är Rådmansö bageri. Flera hade berättat om detta fantastiska ställe med ringlande köer, magnifika bullar och gudagott bröd. Men du vet hur det är. Man begriper sällan om man inte upplevt det själv. Vi kom dit strax efter 14. Dvs mindre än en timme innan stängning, Vi var nästan oroliga att allt skulle vara slut och att de var på väg att bomma igen. Men icke! Det var knökfullt och kön ringlade verkligen!

Vi lyxade till det rejält och jag är fortfarande mätt. Den där vegomackan med extra allt gjorde att jag dog gottedöden flera gånger om. Hade jag jobbat där hade jag förvandlats till en surdegslimpa. Eller en kanelbulle.

På samma ställe såg vi en skylt om något konstgalleri som hade öppet och eftersom mackan ändå skulle smältas innan nästa aktivitet så kunde den ju lika väl göras det framför lite annan kultur än idrott. Nu ska man veta att jag inte är någon särskilt konstintresserad person men jag uppskattar det och drömmer om att ta upp mitt gamla rit-och målarintresse igen. Nu visade det sig att detta var ett supermysigt ställe med en himla massa fina saker. Jag blev helt kär! Såg också att de har väldigt mycket kurser…Is it a sign?

När vi var tillbaka i stugan var jag egentligen inte supersugen på den där sista aktiviteten. Särskilt inte när jag kom ner till vattnet och isvinden gjorde att blodet stelnade. Men jag tänker som så här att det är bra att vänja både knopp och kropp för det är ju så här verkligheten är. Ibland lugnt, ibland stormigt. Ibland varmt, ibland kallt. Ibland ljust, ibland mörkt. Precis som livet i stort faktiskt. Det är liksom bara att anpassa sig och hänga med.
Det blev till slut en riktigt bra halvtimme. Själv men inte ensam för jag var ju tillsammans med allt liv i havet. Fantastiskt när man tänker efter, eller hur?


Det är inte utan att jag tror jag fortfarande ligger i sängen och drömmer efter all denna magi. Eller är i himlen. Men nyper jag mig armen så gör det ont. Då är man väl ändå både vaken och vid liv?

Kram från Ingmarie

Hemmahäng och Friskis

Vår lilla stuga är verkligen supermysig. Varje morgon har jag rullat ut yogamattan i en glänta och haft min lilla stund. Bara det liksom!

För oss som bor i lägenhet är det extra lyxigt att kunna äta ute såklart. Morgon såväl som kväll.


Och att kunna traska några få steg ner till den fina och mysiga badplatsen, det är megalyx!

Där har vi hängt en massa goa timmar under solen i dag. Och i vattnet såklart. Jag simmade ett par varv mellan de perfekt placerade bojorna medan Anders.. Ja du ser ju.😄




Bästa sättet att lära känna ett ställe är, enl. mig, att kuta. Testade en massa nya vägar och även om de flesta innebar dead end så var det lite småroligt. Det finns väldigt många fina små stugor om jag säger så. Och vackra skogsvägar.

Och mitt i allt kom denne lille krabat. Hoppas bara det inte är en sommarkatt… Har ju förstått att alla människor inte begriper det där med att djur man tagit hand om inte "plötsligt" klarar sig själva… Eller ens att alla djur både tänker, kommunicerar och känner.

En liten utflykt blev det dock. Till Friskis inne i Norrtälje. Superfint och trevligt.
Jag blev så exalterad av den där säcken att jag lyckades panga min ena stortå så illa att den nu är mest blåsvart.😱 (Besparar dig bildbevis…)

Borde kanske göra som Anders och hålla mig till mindre våldsamheter. Men det är ju inte lika skoj. Eller svettigt.😄

Kram från Ingmarie

Roslagsleden och Lommaren

Roslagsleden börjar i Danderyd norr om 08a land och slingrar sig sen upp förbi Norrtälje och slutar i Grisslehamn. 190 km vandringsled och den är en del av Europavandringsleden E6 via Sverige som sträcker sig från Turkiet till Kilpisjärvi i norra Finland. Så himla coolt! Man behöver verkligen inte åka långt för att hitta häftiga stigar, vägar och leder att kuta på. Det har t.ex Anna, Märta och Malin (be)visat mer än 18 gånger.

Hur som haver löparen kär så bestämde jag mig för att testa en bit av den i dag.(Pinsamt nog har jag nämligen inte gjort det innan…)

Den slingrade sig hit och dit. Över staket och broar, på smala stigar och fetbreda grusvägar och t.o.m en snutt asfalt.

Jag sprang genom byar så små att hade jag blinkat hade jag nära på missat dem.

Efter drygt 70 min vände jag för jag hade delvis tänkt ta en annan väg tillbaka. Plus att det var sjukt segt i hela kroppen. (Sovit kasst så jag hoppas det är därför och inte bara för att ryggen tjurar lite igen.) En del av leden passerar nämligen en massa elljusspår vid Porshanken jag ville testa. Vansinnigt fina! Det må ha varit mestadels mulet men det var då inte kallt och svetten rann så jag var vit av salt. En lite vattenflaska räcker ju bara till en viss del så när jag var tillbaka vid starten fanns bara två saker i min skalle. (Om man bortser från att få stanna vill säga.) Den första var vatten.

Den andra simma. Lommaren bjöd på både svalkande och guppigt vatten. Och en massa näckros-stjälkar.

Läste sen att där tydligen även är gott om bävrar men någon sådan fick jag inte äran att se.

Anders hade hunnit vila upp sig från sitt löppass och hoppade i en stund han också. Eller om han legat här hela tiden. Vad vet väl jag, vad vet väl jag…😜

Hade jag vetat då när jag vände att jag hade en mycket längre hemväg än ditväg hade jag nog lagt mig ner och lipat en skvätt. Så "kul" kändes det. Det hjälpte liksom inte att det var superfint. Benen var sega från start till stopp och då är 150 min. extremt långa. Alla löppass är verkligen inte lattjolajbans men jag hade inte "ont" och mådde liksom inte dåligt. Det var bara en "sån dag". Och när man kämpat sig igenom 3 timmars träning (simningen var i och för sig förhållandevis lätt) så sitter fikabelöningen extra fint!

Jag vill verkligen springa mer på denna led. Och andra förstås. Vilket är ditt hetaste tips? (Helst utan allt för mycket jox på marken.😀)

Kram från Ingmarie

Glädjen i sorgen

Lilla Elvira. I dag skulle du fyllt 17 år. Men det blev ju inte så… Det går inte en dag utan att den där enorma saknaden och längtan efter dig sköljer över mig som en stor, kall, obarmhärtigt hård våg.

Tomrummet är bottenlöst. Och det kommer det alltid att vara. Bara detta att ladda ner bilderna på dig gör att hjärtat nästan går sönder. Du var unik på alla sätt och vis och jag önskar så att jag kunde skruva tillbaka tiden bara en liten, liten stund. Så jag fick se, höra och känna dig en enda gång till. Men jag vet, det går inte. Livet och döden funkar inte så…


I går somnade även lilla Silver-katten in. Kanske sitter ni där uppe i himlen och äter räkor för glatta livet nu? Kanske ni tänker att vi människoknytt inte ska vara så oroliga och sorgsna utan leva våra liv fullt ut. Och kanske var det ni som skickade denna lilla krabat som kom på tillfälligt besök till vår stuga för att berätta att ni har det bra? Hen bara kom som från ingenstans precis när vi pratade om er! Så söt och kelig att det nästan inte var sant! Väldigt märkligt.

Det är mycket vi tvåfotingar inte begriper men vi kämpar på här på jorden. Vi har fått livet som en gåva och det hjälper ju inte att vi lägger oss ner och väntar för du kommer inte tillbaka. Du hade förresten gillat vår hyr-stuga! Kan se hur du suttit på verandan och spanat och kanske, kanske vågat dig ner på gräset en liten sväng. Jag och husse älskar denna lilla oas. Frukost i morgonsol är fantastiskt!


Liksom fika och kvällsmiddag!


Vi har även utforskat löpvägarna här på Rådmansö. Och milde himmel så fint det är! Jag höll på att helt tappa hakan! Kanske ser du allt från där du är?



Och kolla viken vi bor vid!


Både jag och husse simmade. Inte så länge som i går men 20 minuter blev det. (Jag är lika frusen som när du var här så våtdräkten är ett måste om jag inte ska bli till en isbit.)


Vi har även varit en sväng till Borgmästarholmen och Kärleksudden. Vansinnigt fint men du hade nog tyckt det varit lite för stort och läskigt. Vet ju att du, särskilt på äldre dar, helst ville vara hemma och mysa.


Så du ser älskade lilla vän. Vi försöker verkligen roa oss och leva livet fullt ut. Jag tror nämligen att om du kunnat så är det precis det du sagt att vi skulle göra. Tids nog ses vi igen. Det är vad jag tror i alla fall. Sorgen bär jag med mig för alltid för den går aldrig, aldrig över. Den bara ändrar form. Liksom saknaden och längtan.

Kram från Ingmarie

Sommardag mot en skurad veranda

Det känns som om väldigt många i min närhet åker utomlands under sommaren. Jag kan på något litet vis förstå det, särskilt med tanke på det minst sagt varierande sommarvädret, men ändå inte. Jag älskar verkligen den svenska sommaren och vill ogärna lämna landet även om det regnar en massa. (Att jag frusit och huttrat så tänderna skallrat, piskande nordanvind och iskallt vatten har jag helt förträngt…) Jag vill liksom tokbunkra mig med ljuset, dofterna, ljuden, stillheten, färgerna och den där speciella känslan av just den "svenska" solen på huden. Utomlands sparar jag till vintern, kylan och grådasket när jag inte är riktigt lika entusiastisk över vårt land…
I dag har verkligen varit en sån där härlig äkta svensk sommardag med sol (i bland bakom moln), ljumna vindar, fågelsång och picknick.

Först en löptur. Tog favvorundan runt Flaten. Kom på att det var jätte-jätte-jättelängesedan! Enda abert är att jag känner av (diskbråcks)ryggen igen. Ok att jogga men sen finns det ingen mer växel och den är ontstelt som attan.😳



Hojade sen direkt ner till Hellasgården. Simmade min längsta tur där ever! 45 min utan paus. Solo! Kändes vansinnigt lätt och bra. Tacksam för det!

Hade lätt kunnat simma längre men jag hade hunnit bli duktigt hungrig. Turligt nog kom Anders precis då för att hålla mig sällskap.


Den stora bryggan är ofta full med soldyrkare, simmare som är på väg i eller precis kommit upp, glassätare, kaffedrickare, hoppaiplurret-badare (högt räcke att hoppa från) hundägare som pausar och sådana som bara passerar för ett foto. Men det är emellanåt också väldigt lugnt. Och alltid fridfullt…


Det är lätt att älska både Sverige, Stockholm och livet när det är så här, eller hur? Och vi har lyckats hamna i en annan idyll. Ett foto på en skurad veranda för bara några veckor sedan gjorde att vi helt oplanerat hyrde en stuga vid havet utanför Norrtälje. Har aldrig gjort detta. Hyrt en sommarstuga i Sverige alltså. Kändes vansinnigt pirrigt innan vi kom fram på kringelikrokvägarna. Men jag är ganska säker på att jag inte kommer längta särskilt mycket varken efter 08a land eller något annat ställe.



Kram från Ingmarie