Month: februari 2024

Sista onsdagen i februari

Intervaller och sim under solen sista onsdagen i februari. Hur mycket bättre kan det egentligen bli?

Körde 30 x 30-30 sek nere vid floden för att väcka benen till liv men det vet i sjuttsingen om de blev så mycket mer levande av det. Mjölksyra är ju inte direkt känt för det..  Haha!

Utsikten gav mig i alla fall väldigt mycket energi och livslust!

Simningen blev i favvo-bassängen. Jag har lite svårt att veta hur mycket jag simmar för den är 25 yards lång och inte 25 meter. Dvs 22,86 m och vem pallar räkna hur mycket det blir per set?
Men det spelar verkligen ingen större roll Jag kör typ samma serier som jag brukar och lägger till några extra längder så det blir nog hyfsat likt ändå.

Kram från Ingmarie

Cedro National Forest

Om man åker Tramway så långt det går söderut och sen svänger vänster på I40 så kommer man snart till Tijeras. Bara ett par kilometer från The Range Station där börjar en av de första trailsen. Det finns oräkneliga att välja mellan och eftersom jag aldrig varit där (!!!) så visste jag inte riktigt vad som väntade. Dock insåg jag snabbt att det skulle vara mycket kuperat, mycket skog och väldigt mycket vind. När det är windy season som nu blåser det ibland så hela himlen blir grå! Det är både lite läskigt och fascinerande.

Jag började med Tunnel Canyon. Den skulle vara lätt enl. kartan och det började bra. Så här högt upp, över 2000 m ö h, ligger en del snö kvar och det var dessutom extremt geggigt emellanåt. Jag vet inte vad det är men geggan här är liksom inte som hemma. Man kanar och glider oavsett vad och hur man gör. Den är som tjock såpa på något vis.  Jag kom typ 2 km sen vände jag och tänkte att jag fick åka vidare och prova någon annan.

När jag kom tillbaka till bilen tänkte jag att jag provar en liten bit på den andra trailen jag sett, Birdhouse ridge, som skulle vara medelsvår.
Rent tekniskt var den helt ok även för en snubbelfia som mig men det var brant så in i bängen och höjder betyder inte bara trötta ben utan även utsikter. Det var helt galet fint! Trots den vindgrå himlen kunde jag se hur långt som helst!
Jag fortsatte och fortsatte och fortsatte för såna här slingerstigar gör mig sjukt nyfiken på vad som kommer i nästa kurva. Jag vände inte förrän den där geggan kom igen men då var jag ändå på väg ner på andra sidan och mot den andra trailen som jag hade gett upp på.

Eftersom jag ändå var där så fortsatte jag köra uppåt och stannade även vid Otero Canyon där jag sprang en kort sträcka innan isen kom i vägen men då var mina ben ändå väldigt, väldigt nöjda. Över 400 höjdmeter på höghöjd fick räcka i dag.

På vägen hem körde jag runt/genom hela Nationalparken, den är enormt stor, och fick uppleva en väg som var som en berg-och dalbana utan kurvor. Skithäftig!

Jag lyxade till det och åt lunch på Wholefoods igen innan jag drog till gymet. Trodde inte jag skulle ha så mycket energi kvar men det hade jag!

 

Sen har jag jobbat också. Helt fri är jag inte och vill inte vara heller. Jag har fått lite olika projekt att ta itu med här och 99% av dem är svettiga sådana men nu är ännu ett avklarat och jag blev ännu dammigare och skitigare. Men det finns ju tack poch lov dusch.

Kram från Ingmarie

Sandia

Det är något med Sandia mountain som gör att jag aldrig verkar tröttna på det. Dewt går inte en dag utan att det liksom ändrar skepnad.

”Sandia” betyder vattenmelon på spanska och det är antagligen både för dess skepnad och för den röda färgen den får ffa vid solnedgångar.
Det finns dock flera namn. Sandia Pueblo indianerna t ex, dvs de som var här långt före spanjorerna kom och la beslag på allt, kallar det ibland ”Bien Mur” – The big mountain.
Sandia finns omnämnt i Pueblo mytelogier som ett heligt berg söder om Tewa.
Berget är 2,957 meter högt, 27 km norr till syd och mellan öst och väst är det allt från ca 6 till 13 km. På toppen kan man åka skidor och det finns både vandringsleder och en restaurang att besöka där. man kan köra bil upp eller ta Sandia Peak Tramway. Jag har tyestat båda flera gånger men Tramwayen är helt klart coolast.

I dag har berget haft ytterligare några färger beroende på vindarna som kommit in. (Det är The windy season här nu men de är tack och lov varma.) Jag tycker det ser väldigt dramatiskt ut och jag kan förstå att man kallar berget för heligt för det är verkligen något väldigt speciellt med det…

Benen var ganska sega när jag sprang vid dess fot men det är förståeligt efter gårdagen. Jag är ju inte 55 längre…

Kram från Ingmarie

BOSQUE BURQUE RUN-race

Det var kanske inte helt smart att signa upp för ett race knappt 10 dagar efter jag kommit hit med tanke på höghöjden men samtidigt så tänkte jag att det är en bra början, bra träning och förhoppningsvis även roligt.

Jag vet verkligen inte varför men jag hade mardrömmar innan! Drömde att jag missade starten, inte hade någon nummerlapp, att bilen strejkade på vägen dit och att magen skulle balla ur.

Inget av det där hände. Tack och lov!
Bilen rullade dit fint, jag var i god tid och hade både nummerlapp och skor med mig. Roligt hade jag också!  (Och magern höll sig lugn.)

Det fanns både 10 och 5 km att välja mellan  och jag valde det senare. Man kan bli rackarns trött av ett 5-km lopp oavsett på vilka höjdmeter det sker men på höghöjd blir man det garanterat om man tar i lite. Åtminstone har det stämt till 100% för mig.

Som så ofta på dessa lopp är det en fascinerande blandning av elitlöpare, mittemellanlöpare och intesåbråttom-löpare.
Vädret kunde inte ha varit bättre, 20 grader och strålande sol, och starten var bara lite försenad. (Vi var tvungna att vänta in att alla 10 km löpare skulle ha ta sig förbi och den där sista gruppen hade som sagt var inte så bråttom…)

Jag tog det lugnt i början tyckte jag men ändå gick den första milen mycket fortare än jag tänkt. Vid 1,5 mile kom vi till Rio Grande och asfalten byttes mot stundvis mycket djup sand eller ännu djupare sand. Där någonstans dog mina ben och lungorna höll på explodera. Den sista milen kändes det som jag knappt hade styrfart men på något vis kom jag i mål.

Jag kom t o m först i min AG ! Och 10a totalt. Det trodde jag faktiskt inte så jag är jättetacksam! Jag gillar verkligen det med USA att här är Masters högt värderade!

När mjölksyran väl försvunnit och lungorna slutat pipa så kände jag mig riktigt pigg så det blev lite styrka på Riverpoint-gymet också innan jag inhandlade en stor lunch-portion på Wholefoods  (f.ö en av mina absoluta favvo-mataffärer alla kategorier!) som jag mumsade i mig i solen.

Körde även lite poolrun innan den andra belöningen. Jag älskar denna jaccuzin! Ibland är man helt solo, ibland sitter man tyst med andra och ibland börjar man prata med någon om allt möjligt. Att amerikanare skulle vara ytliga är inget jag kan hålla med om. Tvärtom!

Kram från Ingmarie

Om om

Ibland är det spännande att fundera på hur ens liv skulle ha varit om man var född på ett annat ställe än i Halmstad och Sverige.
Som här t ex. Hade jag då kanske varit simmare i stället med tanke på denna simbassängen?

Jag kanske t o m hade vågat mig på cykling ute och blivit bli triathlet! Inte för att jag tror att det är direkt enklare här utan för att vädret skulle förenkla. Det är ytterst sällan som det ex blir snömodd men det i och för sig både snö och blåsa då och då… Fast de dagarna hade jag valt simbassängen, löpning, yogasalen eller gymet såklart!

Eller så hade jag varit en stressad och otränad hemmafru/knegare med 4 osnutna ungar, ett ruckligt hus, en skranglig bil, en ännu mer otränad gubbe och en hoper med ouppfostrade katter och hundar.

Ja vem vet?

Samtidigt så tror jag någonstans att det blir precis som det är tänkt att bli fastän inte alltid så spikrakt. Vad tror du?

Jag är i alla fall väldigt glad och tacksam över att jag är just här just nu.

Kram från Ingmarie

Nya höjder

Jag har sprungit förbi denna lilla skylten jag vet inte hur många gånger men det var inte förrän i dag som jag följde den.

Det var ett bra val även om benen nog emellanåt tyckte annat för det var upp, upp, upp till över 2000 m ö h. Som alltid är det helt omöjligt att fånga storslagna vyer med en litern mobilkamera men kanske du kan ana.

Helt ärligt var det svårare att ta sig ner igen för det var rejält brant och på vissa ställen ligger det fint grus som man riskerar åka kana på. Men det gick bra och jag tog en liten extrasväng ännu mer upp innan jag svängde ner ”hem” igen. För att du ska fatta hur långsamt det går, det går liksom inte att ”springa tillbaka” uppförsbackarna precis som man inte kan ”springa tillbaka” motvind, så kan jag berätta att dagens 11 km tog 70 minuter. Men som sagt var, vem bryr sig?

För att resten av kroppens muskler också skulle få sitt var jag en sväng på gymet med. 2-3 gympass/v vill jag få till även om jag helst bara är ute.

Under alla år jag varit här har det alltid varit samma instruktör på Restorative yogan, Barbara, men nu är det en ny som har den. Förr eller senare blir det ju så även om man tror en del är både odödliga och oersättliga. Det var väldigt bra och väldigt skönt!

Dock gör det mig en smula ledsen att se att t o m på en sån här klass så envisas en del med att ha munblöja. Oftast såna där i tyg som är om möjligt ännu mer värdelöst.

Rädsla alltså. Tänk vad det kam få människor att göra konstiga saker..

Faktum är att det är ganska många som fortsätter med dessa munblöjor här. Även fast de kan gå helt själva ute eller sitter helt solo i en bil. Jag kan verkligen inte låta bli att undra hur/vad man tänker då? Jag har fått berättat för mig att det har varit sjuka restriktioner här så på något vis tror jag en del folk har blivit helt hjärntvättade. Jag tycker det är riktigt läskigt men framförallt sorgligt och även lite fascinerande. Det är ju liksom inte vi osprutade som är så där rädda utan de som tagit både 3-5-9 stick. Borde de inte vara skyddade då?

Nåja, förlåt urspårningen men jag blir liksom hela tiden påmind för de där munblöjorna dyker upp överallt. T o m när jag köpte kaffe på Panera i Nob Hill i dag. Munblöjor på både expediter och kunder men när de sen ska dricka/äta åker ”skydden” av. Är det mindre farligt så? Jag fattar verkligen ingenting.

Kaffet var i alla fall gott och även om Nob Hill, Route 66 och Downtown är coolare att besöka när det är mörkt för då ser man alla häftiga neonskyltar så är det värt ett besök även dagtid. Där finns i princip allt från konst, matställen och ölbryggerier till biografer, vintage och cannabis-butiker. (Jo du läste rätt.)

Kram från Ingmarie

Cibola

Jag ljuger verkligen inte när jag säger att det finns triljoner trails att upptäcka här i närheten. Hela Cibola National Forest är som ett stort gottebord för alla som gillar att vara ute i naturen och det finns verkligen något för alla.

Platt, kort. långt, enkelt, svårt, kuperat eller mittemellan. Det är bara att välja!

Min runda var nog någon slags mittemellan. Eftersom jag började och slutade på samma ställe så fattar jag att det var lika mycket upp som ner men +400 höjdmeter (enl Garmin) på 1800-1900 m ö h känns i både ben och hjärta.

Med min fart här just nu kommer jag inte jättelångt men allt är som bekant relativt. När jag tjitt-tjattade lite med en MTBare för att fråga vart en stig ledde och även fick berätta vart jag börjat blev han väldans impad. Han sa det kanske för att vara snäll men jag är så löjlig att jag blev lite stolt. Haha!

Det blev i alla fall en väldigt fin runda med makalös utsikt!

Det var onekligen himla skönt att bassängen var platt. Har jag förresten sagt att jag älskar denna simbassängen?

Efter att ha hängt med min kompis Susan och tjitt-tjattat ännu mer hade det hunnit bli mörkt och fullmånen bjöd verkligen på storslagenhet!

Mot Sandia-berget

 

Mot staden

Kram från Ingmarie

 

En av alla

Det finns väldigt många saker jag älskar med Albuquerque, det är ju därför jag har åkt hit om och om och om och om igen sen mitten 1990-talet. Japp, dvs sen förra seklet!

Bland topp tre är utan tvekan solen.
Den är aldrig långt borta.

Även om det är shitty väder på morgonen, eller bara molnigt som i dag, så kan man till 90% vara säker på att det kommer ändras under dagen. (Undantag finns som bekant alltid.)

Varmt men molnigt vid 9.30.

12.30 var himlen klarblå igen och solen värmde ännu mer.

Jag klurar på en längre topplista så småningom. Om det ens går för det kommer vara omöjligt att rangordna.

Kram från Ingmarie

Mjölksyra-chock

Nere vid floden finns flera mil av stigar, cykelvägar och grusvägar. Jag brukar parkera vid Alameda Open space mest för att det är den enklaste för mig att ta mig till men det finns massor av andra ställen att börja på också.

Man kan vara helt säker på att inte vara ensam för det är alltid folk som cyklar, går och springer där men det är aldrig trångt. Ibland är där riktigt vassa elitlöpare och det är nog enda gången jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden lite så jag hade kunnat utmana åtminstone en del av dem lite. Å andra sidan är det skönt att slippa den hetsen och de kraven som elitlivet trots allt innehåller.

Det finns gott om olika markeringar från ffa löpare men även ”riktiga” markeringar varje 1/4 mile. Dvs ca var 400e meter. Jag tog mig dock åt andra hållet för att helt undvika asfalten och där är inga markeringar men det spelar ju liksom ingen roll om man kör 2-minutare som jag valde som det första intervallpasset här. 12 för att vara mer exakt.

Det var snorjobbigt!

Inte de första 30 sekundrarna men sen kommer mjölksyran och det blir som att springa in i väggen direkt. För mig hjälper det inte att dra ner på farten utan jag måste verkligen stanna för att bli av med den. Tur det var 1 min vila mellan varje…
Det syns inte här men jag dreglar för jag var så trött att jag inte ens orkade spotta! Haha!

När jag kollade tiderna efteråt så såg jag att de inte var så mycket långsammare än på havsnivå så inte konstigt jag tog tvärslut!
Men på riktigt, med denna utsikten, värmen, solen och underlaget blir väl vem som helst inspirerad och benen fulla med spring-lust?

Bara en kort bit därifrån ligger S&W Riverpoint där jag gjorde av med den sista energin i gymet.

Hade matlåda med mig som jag åt i solen. Det finns förvisso en miljard mathak att välja mellan men dels vill jag inte äta ”ute” för ofta för då känns det liksom inte så speciellt att göra det efter ett tag, dels vill jag veta att jag får (bra) mat snabbt efter hård träning och dels är jag helt enkelt för snål. Som du nog vet är ju den svenska kronan extremt klen i förhållande till de flesta valutor just nu och dollarn är inget undantag så i princip inget är billigt här. Tyvärr. (Förutom bensinen.)

Jag minns de gånger en dollar kostade 6 kr. Jösses vad jag bunkrade på mig då! Dock är ju utbudet makalöst bra här och vill jag beställa online så slipper jag åtminstone den hutlösa tullen Sverige kräver. Förra gången jag var här vann jag ett litet, litet (första)pris men det stod fel på den så de skickade den senare i stället. Tror den vägde max 10 gram och var väl värd typ 20 kr. Tullen krävde flera hundra för att jag skulle få ut den!  Men ett pris är ett pris så jag betalade snällt. Hehe.

På hemvägen passade jag på att ”simma av” mig lite och slappa i the Hot tub. Jag älskar denna poolen! Alltid perfekt temperatur oavsett väder.

Kram från Ingmarie

Athletic yoga

Jag borde väl ha kommit i håg men  det gjorde jag inte.

Det här är nämligen ingen vanlig yoga.

 

Yael som har den är en sån där super-instruktör och har nog varit på S&W sen tidernas begynnelse. Fast hon verkar banne mig inte åldras en minut! Helt ofattbart! (Och nej hon är inte ”lyft”, bara sjukt snygg och vältränad.)
Hennes pass är alltid extremt välplanerade, varierande, inspirerande och utmanande. Hon kände förresten t . o. m igen mig direkt, trots att det var 5 år sen sist, så du fattar hur många av hennes pass jag har varit med på va? Haha
Hur som helst så var det med svettiga kläder och darriga muskler jag gick därifrån efter 70 minuter men såklart också lugn och väldigt nöjd. Dock kände jag mig inte så ”Athletic” men om jag övar på så kanske jag gör det!

Vattenlöpningen var blöt, som den ju alltid är, men inte i närheten av lika jobbigt fastän jag försökte köra på lite. Egentligen var jag mer springsugen för vädret är makalöst fint men det är det där med att försöka vara lite klok..
Jag njöt av solen i ryggläge i stället och helt ärligt så var det inte fel någonstans.

Kram från Ingmarie