Author: Ingmarie

Drömveckan har börjat!

Det är här jag är!

Och jag ska få vara här en hel vecka! Lyckan är fullkomlig. Det enda jag behöver tänka på är att måla, träna, äta och sova. Hur mycket bättre kan det egentligen bli?

Som alltid på Skaparladans kurser så är det ledorden frihet, tillit, nyfikenhet och närvaro som styr. Det är också bl.a just det som gör detta ställe så unikt och så rackarns underbart!

Kursen jag går denna gången heter ”Vedic Art” och betyder ungefär “läran om konst”. Det handlar inte om att man ska måla och göra på något visst sätt och vis med en viss färg eller viss teknik utan mer om 17 principer.“Verktyg som motverkar prestationskrav och som även kan hjälpa till att lösa upp olika kreativa blockeringar.”

Är du det minsta lilla nyfiken på att testa att måla så rekommenderar jag av hela mitt hjärta någon av alla kurser som finns här. Och nej, man behöver inte “kunna” innan. Jag lovar! Det enda du behöver är viljan och lusten att prova. För vem “kan” egentligen. Konst är ju extremt brett och subjektivt.

För mig är konst ett sätt där jag kan få utlopp för min kreativitet. Jag gör det enbart för min egen skull och mina tavlor är verkligen “jag”. De ändras och förändras beroende på hur min insida är men de är fortfarande “jag” och mina skapelser. En del gillar dem, en del inte, och jag är ok med båda. 😊

Som det hittills alltid varit är jag helt planlös i mitt målande. Jag skapar på i min lilla hörna och ser sen vad som händer.

Det här är förresten en del av innehållet i min gigantiska packning. Färger tar plats!

Liksom träningskläder. Löparkläder för en vecka t.ex. Jag har redan börjat svetta ner några av dem.

Avslutade med lite yoga vid “mitt” hus efteråt. Bra najs alltså!

Hittade även en ny sjö som helt klart ska testas. Så himla gullig och den har t.o.m en egen grill!

Det var dock inte den jag simmade teknikpasset i. Där valde jag Hattsundet mest för att jag visste det skulle funka. Om det var rätt val vet i fasiken. Väldigt svalt och väldigt guppigt. (Om du undrar över “sandhögen” på pappersbiten så fick jag helt enkelt fylla en sån där plastleksak med sand och lägga på lappen där passet var nedskrivet för att den inte skulle blåsa bort.)

Nu många timmar senare fryser jag fortfarande. Saknar min Dryrobe men den fick helt enkelt inte plats!

Kram från Ingmarie

Sötbesöket, test och en tokpackning

Vår fyrbenta lilla gäst är så söt och rolig att absolut inget hjärta kan förbli osmält.

Hon vill vara med och vara nära precis hela tiden. 😻

Det hade varit plättlätt att stanna i soffan och fortsätta mysa i all evighet med henne men det hade antagligen inte blivit så bra i längden.🤪 Dessutom har jag ju ett simprogram att följa. Made by simfröken Ville. För att det ska bli så bra som möjligt gjorde jag därför ett CSS-test i dag. Vilket står för Critical Swim Speed.

Det var inte första gången jag gjorde det och det vet i fasiken om jag blivit snabbare trots allt gnet. Men känslan är åtminstone bättre. Simma i bassäng är lite som att kuta på bana för mig. Jag har under alla löpår bara “fått till” några få bra banrace. Tror helt enkelt jag inte har skalle för det. Jag taggar liksom inte till riktigt. Eller rättare sagt, jag har svårt att fokusera. Kan nästan bli uttråkad efter ett tag. Samma i bassäng. Detta gäller bara när det är race alt ett test som CSS. Intervaller, teknik eller liknande är en helt annan sak. Märkligt va? Så helt klart sitter det i skallen.

Och jag gjorde det. 50-meterslängd efter 50- meterslängd. Uppvärmning 300m, drills 200 m, 400 m + 200 m all in ( i alla fall på slutet) och avsim.

Sen la jag ner simmet och körde poolrun. Hade fokuserat färdigt tyckte jag. Min skalle var helt enkelt för trött. Vissa dagar är det så men då är jag alltid extra glad att jag inte gett upp. Nu får coachen göra det matematiska med dessa siffror.🤪

Själv överger jag både lilla Demi och Anders och drar iväg på ett litet eget äventyr. Endast en vecka men den veckan kräver två stora resväskor.😱

Du kan ju roa dig med att gissa vart om du vill! .😀 I morgon ska jag berätta både var jag är och vad som finns i väskorna.

Kram från Ingmarie

Jobbladdning

Mitt jobb är ju en smula oförutsägbart så för att inte komma dit och vara helt slutkörd så brukar jag se till att inte köra något allt gör hårt träningspass innan. Tränar gör jag dock alltid för annars skulle jag vara superseg. Både i kropp och knopp.

Ibland går det dock si så där med det där att ta det lugnt. När jag var nästan klar med mitt gympass (testade Sats i Farsta där jag aldrig varit innan) så hittade jag en ledig boxsäck och sen blev det som det blev och gick som det gick…

Nåja. Jag var i alla fall go, glad, lugn och avslappnad på jobbet.🤪

Kram från Ingmarie

Finbesök, höstrusk och coachning

Vår lilla kompis Demi är på besök igen! Vilken lycka för oss! Jag hoppas verkligen hon känner samma och kommer trivas här.

Hon älskar att gosa och sova nära.

Och att yoga och meditera.

Så himla mysigt!

Som den värmeälskare jag är så tyckte (tycker) jag dock inte det är riktigt lika mysigt ute. Kalendern säger 5/7 men det känns mer som 5/10.🥶

Springa och utegyma är en sak. Då kan jag hålla värmen. Särskilt som i dag när jag kunde kuta hela tiden utom i en ynka backe där jag valde att gå för benets skull bara för att den är så förbenat brant. Backen alltså.

En av mina (p)rehab-övningar för benet.

Det är segt och tungt men allra mest bara väldigt härligt och jag är så lycklig!!!

Temperaturen i Hellas-sjön är förvisso högre än lufttemperaturen men på bara några dagar har det blivit betydligt svalare. Typ 4 grader. Fortsätter det så här är det ju snart en-siffrigt. Huga!

Men jag och Fredrik var på plats ändå för det ska ruskigt mycket till för att jag/vi skulle missa eller ställa in vårt första coachpass med Simfröken Ville..

När det är så här skoj spelar det ingen som helst roll att det är lite svalt. Ville är grym! Nya insikter, nya drills, nya tips och galet mycket skratt. (Det är också Ville som tagit sim-bilderna.)

Att mina fingrar blir så här “färgglada” är smällar man får ta… Det går över och är så värt det!

Längtar redan till nästa pass! Tack och lov har jag numera även ett gediget simprogram à la Ville att följa. Ett program som förhoppningsvis ska ta mig ända fram till ett nytt mål. Mer om det sen.

Och jag har ju mina goa Dryrobe! Den värmer upp även de allra stelfrusnaste fingrar.

För att inte tala om den där fyrbenta lilla kaminen.

Kram från Ingmarie

Ibland blir det ännu bättre än man trott

Jag hade en svag (läs jättesvag) förhoppning om att palla två timmar swimrun tillsammans med Ulrika i dag. Och då inkl många, många, många gå-pauser. Simningen är jag inte ett skvatt orolig för. Känns som jag kan mata på tills jag skrumpnar! Vilket är lite festligt med tanke på att jag ser mig själv som en löpare som simmar lite… Fast just nu är det ju faktiskt tvärtom.🤪

Hur som helst så började jag passet redan hemifrån. Numera reagerar i princip ingen när jag, eller någon annan, kommer klädd så här. Allra minst mina grannar. 😀

Ulrika the Superwoman sprang från Södermalm och mötte upp mig. Sen tuffade vi på. I och ur vattnet 14 gånger (tror jag) och dessemellan lugn löpning med bara några få gåpauser uppför de brantaste backarna för där känner jag direkt att benet inte riktigt vill. Och benet är bossen och bestämmer varje steg. Bara för mig att snällt lyda.

Det var magiskt! Spegelblankt vatten med perfekt temperatur, massor av syre i luften, fina skogsvägar och underbart sällskap! Ulrika är en av de där som verkligen anpassar sig och inte hela tiden “måste” dra på. En del gör ju det trots att man bestämt att ta det easy. Du vet så där att de ska ligga steget före oavsett fart. Ulrika är inte sån och det är en av anledningarna till att jag trivs så himla bra i hennes sällskap. I dag var jag lite starkare i simningen så jag drog henne en del men det är bara kul och bra träning! Nästa gång kan det vara tvärtom. I swimrun kan vad som helst hända och man jobbar alltid som ett team. I löpningen bestämmer den (för dagen) långsammaste farten och i simningen drar (den för dagen) starkaste. Enkla regler.

2,5 timme (150 min) blev det! Något jag inte ens kunde drömma om i morse! Och det enda jag i princip känner i benen är att de är trötta och det kan jag både leva med och förstå. Har inte kutat så här långt sen i typ april. 😱 Hur det känns i morgon är det ingen som vet men jag kommer vara glad och tacksam oavsett.

Totalt blev det runt 16-17 km och jag är verkligen obeskrivbart lycklig!

Vi slapp ösregnet också. Inte för att det egentligen spelar någon roll. Vi är ju redan blöta och verkligen perfekt klädda.

Och det varade bara en liten stund. När det var poolrun-dax tittade solen fram igen. Åtminstone på slutet. Vet inte om jag var ovanligt klen, eller om det var fel på  pool-tempmätaren så de missat sätta på varmvattenkranen, men jag tyckte det var ovanligt kallt i vattnet. Fördelen med det var att desto skönare var bastun.

Heja benet och tack för i dag!

Kram från Ingmarie

Typiskt bra

“Dåligt väder”, dvs regn och under 12 grader, betyder gott om plats i bassängen!

Men det betyder också ont om plats på gymet.

Båda hade sin charm, sitt syfte och sina skojigheter. Och båda gav bra träningspass! Det är väl ändå det som är det viktigaste? 😍

För övrigt tycker jag det är underbart att efter förbudet infördes kunna gå förbi uteserveringarna, busshållsplatserna och entréer utan att behöva hålla andan. Vad tycker du?

Kram från Ingmarie

Mer hopp!

Att jag är en slow starter är ingen nyhet och oftast har jag “vunnit” på det i slutändan. Men ibland ställer det till det. I flera veckor har jag tänkt gå till sjukgymnast Oskar på Sofo (eller fysioterapeut som det numera egentligen heter) men liksom inte tagit mig för att boka tid. Enda ursäkten är lättja för det är flera som sagt jag borde träffa honom just för att han är så bra. Till mitt försvar får jag väl också säga att det varit svårt hitta en tid och att jag någonstans velat ha en “ordentlig” diagnos innan.

I dag blev det i alla fall (äntligen) dax och nu vet även jag att han är bra.Typ superduperbra!

Att förklara alla turer, symtom och smärtvarianter med mitt ben är inte helt enkelt och det tar tid om man ska få med allt. Oskar lyssnade, frågade, lyssnade och sammanfattade. Sen gick han noga igenom mitt ben med olika slags tester och för honom var svaret glasklart. Det är hamstringfästet som är skadat. På lördag ska jag göra en MR (tjat lönar sig) så då får vi se om det stämmer men jag är så gott som säker att det gör det. Bara hoppas det inte är något ytterligare mer. Orsaken lär vi aldrig få veta men det är högst troligt så som jag skrivit innan en olycklig kombination av en massa olika faktorer.

Så nu är rehab påbörjad. Jag har ju viss erfarenhet av just hamstringskador och tänker att kunde jag rehaba en avsliten och fastsydd hamstring så kan jag nog sjuttsingen även rehaba en överansträngd.😀

Hur det blir med det här äventyret får tiden utvisa men det känns högst osäkert. 😔

Såklart det inte bara blev rehab när jag ändå var på gymet. Det finns för mycket skoj helt enkelt!

Med en stor havrecappu i magen blev det även 130 minuter poolrun (bra krut i den tydligen) inkl 3 rejäla regnskurar. Är man i en bassäng samtidigt som det regnar uppifrån blir det extra blött när det stänker upp igen. Turligt nog är jag inte är gjord av socker så jag skrattade mest.

Hoppfull och några fler tips

Hoppet är det sista som överger en heter det ju och tur är väl det. För skulle man ge upp hoppet varje gång det tog emot hade man inte kommit långt här i livet. Det kanske t.o.m är som så att vi ska ha motgångar för att utvecklas. Precis så som Anders Hansen pratade om i “Sommar”.

Är det för enkelt och lätt finns en hög risk att man tröttnar och tappar intresset har jag märkt. Det är också lätt att tro att “alla andra” har flyt och framgång mest hela tiden men vet du, det är inte sant. Ingen har (hittills) glidit fram genom livet på en slät väg utan minsta gupp. Alla möter hinder av olika varianter utmed livets väg. A-l-l-a. Dock hanterar och tacklar vi dem olika.

För mig handlar det nog om hur starkt jag vill något. Och hur mycket kraft jag har för tillfället. Och tid. Allt går ju faktiskt inte att lösa pga just tidsbrist. Ex går ju ett lopp när det går oavsett vad en deltagare råkat ut för. Då handlar det mer om att acceptera och veta att inget varar för evigt men också att det kommer nya chanser! Om man vill.

Under de mer än 35 år jag hållit på med löpning har jag haft fler motgångar än jag kan räkna till. Ändå har jag aldrig gett upp. Med en dåres envishet har jag tagit mig igenom och ur skador och svackor gång på gång och tro det eller ej men för varje gång har det blivit enklare. Och jag har blivit starkare. Kanske delvis för att jag inte längre har löpning som profession. Det är ju trots allt en vis skillnad om man lever på sin idrott. Men mest tror jag det beror på att jag numera vet att det (mesta) kommer gå över. Och att det faktiskt kan bli något både nytt och bra även av elände.

Benet börjar sakta, sakta bli gladare. Det går långsamt och trögt. Det är tungt och den fina formen jag byggde upp i USA är gone by the wind för längesedan.

Men det går framåt och jag känner stort hopp just nu!

Att just detta ljuset kom när jag yogade lite efter dagens löptur är inte planerat eller fixat på något vis men visst är det en smula coolt? Är man på det humöret kan man ju t.o.m tro att det är någon slags (krigar)tecken!

Som du kanske vet är simning inget som varit “naturligt” för mig. Det är inget som varit enkelt, lättsamt och lustfyllt. I alla fall inte de första åren. Ändå har jag fortsatt. Lika dåraktigt envist. Helt enkelt för att jag någonstans långt inne så har jag verkligen, verkligen velat kunna simma.

Nu kommer belöningen. Jag är inte varken snabb eller simmar “bra” men jag grejar att simma utan några större problem. Jag kan och vågar simma i grupp, ensam, i bassäng och i öppet vatten. Det är det som varit mitt mål och nu är jag där. I dag simmade jag först 2 km utan våtdräkt och sen drygt 2,2 med. Utan problem. Något jag inte var i närheten av förra sommaren. Flit och envishet lönar sig!

Simningen och swimrun har ju också gett mig en massa nya vänner. Fredrik är en av dem. Efter mitt första simpass i dag satt vi länge i solen, åt lunch och snackade om livets alla (härliga) kringelikrokar.

Jag har också börjat klura på några nya (sim)mål. Jag känner och tror nämligen att det är dax att ta ännu ett steg på “simstegen”.

Vill du bli inspirerad lite extra så rekommenderar jag denna boken. Låt dig inte skrämmas av titeln. Boken handlar ffa om livet, om hur lågt man kan sjunka och ändå ta sig upp igen.

Liksom ex denna podden när Rich Roll blir intervjuad av Dr Chatterjee. Och förstås hans egen podd.

Enjoy!

Kram från Ingmarie

Vattendag och ett tips

Ännu en helg när det känns som om “alla” tävlar och har hur kul som helst. Utom jag. Vilket såklart inte är sant.

Det som grämer mig mest är att jag inte kommer hem till Halmstad och att jag inte kunde hjälpa till på Halmstad Triathlon.

Men nu är det som det är och det är inte ett dugg synd om mig.

Efter 10 (!!!) timmars sömn var jag inte som ny men helt klart mådde jag bra mycket bättre och var väldigt mycket piggare än i går. Många jobbkvällar på rad sliter på mig.

Så denna dagen har jag ägnat åt att ladda upp mig igen. En heldag vid och i Flaten är ett garanterat bra recept för sånt!

Simmat, vattenlöpt, läst, sovit, gjort ingenting, mediterar och lyssnat på ”Sommar”.

S-å-h-i-m-l-a-s-k-ö-n-t.

F.ö rekommenderar jag Anders Hansens ” Sommar”.

Faktum är att jag tycker det borde vara obligatoriskt att lyssna på. För alla. Nu fick jag ännu mer bekräftat att min alldeles egna metod mot “det svarta hålet” är helt rätt. Och att min hjärna fungerar precis som den är menad att göra.

Kram från Ingmarie