Gym

Håller jag på att bli en osocial googlare?

Jag är helt förvånad över hur mycket olika guldkorn det kan finnas inom bara ett litet område om man bara kollar upp lite extra. Spelar nästan ingen roll var man är på vår jord. (Men jag vet undantag…)

Bara på den lilla fläck i Australien jag/vi har hållit till på finns det snudd på en outsinlig källa verkar det som. Det roliga är att jag tror jag vet, och har testat, bra mycket mer än vad många locals har. fast så brukar det vara. Som löpare är man en slags unik upptäckare. Ännu mer om man pysslar med swimrun!

Google har helt klart gjort det enklare för sådana som mig som gärna vill upptäcka omgivningarna till fots. Crooked Brook Forest ligger bara ca 25 km från Bunbury, vi har t.o.m åkt förbi det, men tack vare ovan nämnda google så fattade jag att där kunde man ju kuta!

Finns flera olika slags trail plus att Munda Biddi trail går rakt genom skogen så man kan hoppa på den. Det var också min tanke, och hade blivit så om jag hade börjat The Marri walk åt “rätt” håll, men det är inte alltid så glasklart när man är på plats som det är när man kollar på google maps. 😉

The Marri walk är en 10 km runda med minst sagt varierande underlag. Platt, djup sand, backar upp till himlen och ner igen, stenar, grus, mjuka skogsstigar, breda vägar, smala stigar, öppna fält, snåriga buskar och stora träd. Välmarkerat som attan, det fanns t.o.m kilometermarkeringar, men du vet hur det är. Man följer vägen. Särskilt om den är fin.

Efter ett bra tag märkte jag att markeringarna liksom aldrig kom men innan jag fattat att jag var fel hade jag fixat till en rejäl omväg. Men det var egentligen bara bra för jag ville ändå ha mer än “bara” 10 km.

Och det var även bra att det var lite knöligt så jag var tvungen att ta det lugnt för benen var en smula trötta sen i går. Nu hade jag ju liksom även brötet att skylla på när det gick i snigelfart. Skitig blir jag oavsett.

Men det var ändå ingen som såg mig, om man räknar bort de fem kängurur som skuttade förbi och jämte, för jag var typ helt ensam i skogen. Absolut trängselfritt på parkeringen…

Med tanke på att jag sen även valde en väldigt folktom strand skulle man ju kunna tro jag är värsta sortens enstöring, men faktum är att jag gillar att vara med mig själv! När jag sen är social är jag å andra sidan extremt social. Men dess emellan är jag gärna med bara mig själv faktiskt…

Inte ens på gymet snackade jag med någon när jag tänker efter. Men jag fånlog desto mer för axeln gör stora framsteg!

Och jag har ju Amber! Som förvisso är en hund men som ibland nog tror att hon är en groda.

I morgon ska jag i alla fall vara social som attan! Igen. 😄

Kram från Ingmarie

Måndag utan äventyr

Vissa dagar händer det verkligen inte mycket som egentligen är värt att skriva om. Vi har väl alla sådana dagar. De liksom bara rullar på i hyfsat jämn takt och det är bara bra. Mina sådana är ju dessutom ruskigt lyxiga just nu.

I dag var en sån mer “vanlig lagomdag”. Vakna, ge Amber mat, yoga och meditera, gå promenad med Amber, egen frukost, städa, lite datorjobb och sen gymet för bike-intervals och styrka. För den som är intresserad så körde jag 10 x 30-30 + 2 x 10 min + 12 x 30-30. Och nej jag har inte hällt något vatten på mig…

Axelrehab är väl kanske inte det roligaste man kan pyssla med men att känna att det går bättre och bättre är däremot skoj! Från “vägg-armhävningar” till “låd-armhävningar” är inte fy skam minsann! Men ännu vågar jag mig inte på de riktiga. Är ju rädd om både axeln och näsan…

Provade simma lite i dag också men helt klart går det någon gräns för axeln vid 15-16 minuter. Inte så den gör skitont eller hoppar fel men den protesterar. Och jag lyssnar. Tacksam för varje litet crawltag den ger mig.😍🙏🏻

Och fortsättningen på dagen? Handla, trädgårdsjobb, promenera med Amber, ge henne mat, duscha, ge mig själv mat, kolla nyheter och blogga. Typ.😍

Hur har din dag varit?

Kram från Ingmarie

Svettiga funderingar

Egentligen bryr jag mig inte men lite undrar jag allt vad gymfolket tänker då de ser mig svettas floder och hör mitt flås när jag kämpar med de där cykel-intervallerna. Nog för att en del verkar hyfsat seriösa men de flesta verkar också göra i princip allt för att undvika för hög puls, andnöd och svett. En del verkar t.o.m rädda för att svettas och ser verkligen till att AC:n får jobba hårt. Den roligaste snubben var nog han i Perth som varje gång han kört sina axelpress, eller vad det nu var, satte på den stora takfläkten på max samtidigt som han lyfte armarna för att lufta armhålorna. Nej jag skojar inte! Borde såklart ha både fotat och filmat men jag var så fascinerad att jag kom helt av mig. Men kanske jag kan (be)visa att det inte är ett dugg farligt att träna så man svettas utan det tvärtom ju är själva grejen och t.o.m meningen.

Fyrbenta Amber kan inte svettas så som vi tvåbenta gör, hundar svettas genom trampdynorna och tungan, men hade hon kunnat hade hon garanterat gjort det. Med glädje! Så där så det stänker som på mig. Hon älskar att kuta! Hon är så himla go och otroligt följsam, väluppfostrad och vansinnigt rolig!

Men hur mycket hon än älskar att härja runt så tar vi det varligt för hon är ingen ungdom längre . Även om hon nog tror det. Typ som mig när jag tänker efter.🙄😜 Men liksom jag är hon även duktig på att vila så vi reder oss fint.😍

Kram från Ingmarie

På egen hand

Så har min superhjälte åkt hemåt mot Sverige. Känns förstås fruktansvärt tomt och ensamt. Vi har ju hängt tillsammans mer eller mindre 24/7 i 6 veckor och plötsligt är det 0/0 i flera veckor framåt.😢

Allt är dock helt självvalt och det är ju inte precis första gången jag är soloresande. Jag kommer sakna Anders smärtsamt mycket varenda dag men ännu saknar jag inte vinter-Sverige. Det gör jag förresten aldrig när jag tänker efter… 🙄 Dessutom tror jag det är “nyttigt” både att vara ifrån varandra ett tag även om det är jobbigt samt att vara utan sällskap och s.a.s vara tvungen att klara sig själv. Att resa och göra saker tillsammans med någon är oftast roligast och bäst men varje gång jag gjort någon resa, eller något annat “ovant” på egen hand, så har jag lärt mig massor om mig själv och fått både bättre självkänsla och självförtroende. För mig innebär det en trygghet och en frihet att veta att jag faktiskt klarar av en hel del även utan sällskap.

Så nu får jag sitta på balkongen själv och kolla på hur de tränar Australisk fotboll mittemot. Och nej, jag fattar inte mycket.😜 Typ lika mycket som jag begriper mig på kricket.

På tisdag drar jag till fina Bunbury igen och där kommer det bli många kära återseende så så solo är jag inte. Men tills dess är jag i Perth och den som inte kan roa sig här finns inte. Bara kolla på husväggar kan vara ett äventyr. En från början ful vägg eller liknande förvandlas nämligen ofta, ofta till en makalöst vacker tavla!

Och vill man träna är utbudet typ obegränsat oavsett vad man är sugen på. Jag valde gymet för att jobba vidare med axeln och svetta ner ännu en cykel.😜

Och att köra vattenlöpning i Beatty parks gigantiska anläggning. Fördelen med vattenlöpning är att man t.ex kan (tjuv)lyssna på en väldig massa roliga konversationer och kolla in när proffsen simmar. Finns en del såna här. Plus en massa vattenpolo!

Och vädret? Ingen risk för frostskador i alla fall.😍

Vilket är toppen tycker jag för i morgon är det ju Löpningens dag och den vill jag inte fira gåendes, frysandes och bandagerad som förra året. Nej jag ska svettas! Kutandes.

Kram från Ingmarie

Dax för Face your fears igen Ingmarie

När man skadat sig och haft ruskigt ont så är det alltid lite läskigt när man ska börja använda den stackars kroppsdelen igen.

Jag följer såklart alla råd och ordinationer från alla kloka människor, plus min egen intuition, men hur det än är så är det ju en “första gång” för en skadad kroppsdel att användas igen. Och det är läskigt oavsett hur mycket man vet att det är ok och t.o.m nödvändigt. Kanske är jag ovanligt mesig men så funkar i alla fall jag. Mesig och försiktig tills jag är på den säkra sidan igen.

Axeln måste användas och tränas upp om jag vill den ska funka igen. Och det vill jag ju! Så jag fortsätter göra “läskiga” grejer varje dag nu. Känner mig supermodig som vågar göra fjant-armhävningar mot en bänk.

För att inte tala om denna plank-variant!

Det där “hjulet” lät jag dock Anders leka med utan mitt sällskap…

Vattenlöpning har jag förvisso redan testat men inte i havet. Visst var det lugnt vatten men det var ändå jätteläskigt! Tror, som Anders så klokt påpekade, att det är ljudet av vågorna som är tuffast just nu eftersom det triggar minnet av olyckan. Men det kommer gå över. Jag har ju övervunnit min vattenskräck innan och i jämförelse är detta bara ett litet gupp på vägen. Och kolla min högerarm!!!

Kuta funkar däremot fint! Så länge det inte finns en massa jox i vägen jag kan snubbla över. Men det funkade tack och lov att skutta över ormen som ville över stigen precis när jag kom. Men jag har hört att det är extra bra att träna reaktionsförmågan när man är 50+.😄

Löprundan runt Lake Herdsman var förresten fantastisk! Another little hidden secret.

 

Hänga på beachen däremot är absolut befriat från både rädslor och läskigheter. Särskilt när man hänger tillsammans med sin superhjälte. Men i morgon åker han till Sverige och jag får klara mig själv… Det blir tufft! På många sätt och vis…

Kram från Ingmarie

Enochenhalv-axlad

För varje dag som gått sedan olyckan har axeln blivit bättre och bättre men det betyder dock inte att den är bra. Mitt rörelsemönster är högst begränsat och gör jag för mycket gör det ont på riktigt. Plus att eftersom jag aldrig varken varit med om detta, eller ens haft problem med en axel, så vet jag heller inte vad som är normalt eller hur man får den hel och glad igen. Nu är sjukvården här så himla smidig att läkaren fixade tid till en sjukgymnast på ett Sports medicine center direkt och i dag var det dax för visit!

Om det nu hade varit att jag hade känt mig hopplös och missmodig så hade Stacey som jag träffade garanterat ändrat på det. Whata girl! Hon höll på i över en timme med först behandling, sen övningar och hela tiden fyllde hon på med pepp om att det här kommer att bli bra! Det enda som krävs är tålamod och flitig rehab. Två av mina bästa grenar! 😜 Och det bästa? Jag får göra allt som inte gör ont. Eller som riskerar att jag vurpar.

Gymet kändes som en bra plats att öva vidare på.

Och är man ändå där kan man ju lika väl passa på att svetta ner den där hojen ännu lite mer.

Och lite senare även testa lite mer “ordentlig” poolrun nu när jag vet det är ok. Albany Leisure center  är förresten nog det enda stället på många mils avstånd som är mindre bra. Litet, trångt, halvsunkigt, dålig service och dessutom bara typ 12 m med tillräckligt djupt vatten för vattenlöpning. Men man får, och har, det inte roligare än man gör det och oavsett var det bättre än ingenting.

The Alkaline café däremot! Lika bra som förra gången! Faktiskt så bra att det är värt att åka till nästan andra sidan jorden för ett besök!

Kram från Ingmarie

Bergsbestigning med en skuggsida

Redan när vi kom hit första dagen och körde förbi Mt Melville så sa Anders “dit upp ska jag!”

Det dröjde dock till i dag, buzy days du vet, och jag hakade såklart på. Är ju inte så svårövertalad när det gäller sånt.😄

Och tur var väl det för vilken vandringstur vi fick! Jo vi gick faktiskt… I flera timmar! Trots att jag brukar tycka det är astråkigt.Tumlas runt i en våg kan tydligen ställa till oreda mer än i en axel och en rygg. Eller så hänger det ihop på något vis…

Mt Melville är 157 högt. Dvs inget jätteberg men ändock mer än en kulle. 😜 Trailen upp och runt var hyfsat välmarkerad och jag höll mig på benen även när det var en del trixiga partier. (Läs gick bakom Anders och höll i honom…) Och utsikten! O lalaaaa!

Högst upp finns ett utsiktstorn man kan gå upp i och då även kan se hela Albany och surrondings i 360 grader. Skitcoolt! Nu älskar jag banne mig denna del av världen ännu mer!

Och där nere bor vi just nu!

Det där var bra för min själ. Jag har absolut inget att varken klaga på och gnälla över men av någon anledning känner jag mig lite låg efter “olyckan”. Kanske för att jag har ont (ffa i ryggen) och kroppen liksom inte funkar. Särskilt eftersom det känts så himla bra innan vågen kom. Kanske är det någon efterdyning. jag kunde ju faktiskt lika väl ha dött. Kanske är det båda. Det går över såklart, det vet jag och det är skönt att veta, men just nu går allt på sparlåga. Kanske jag helt enkelt behöver få vara just lite låg ett tag för att sen kunna kravla mig upp igen. Det brukar ju vara så det går till. 🙂

Cykla hojen svettig och gyma (det som går) är absolut bra grejer men handen på hjärtat så är det ju bara en slags substitut…

Längtar tills jag åter igen kan kuta och yoga för fullt utan att ha begränsningar eller smärta. Och simma! Något jag aldrig trodde jag skulle längta efter! Som det kan bli…

Kram från Ingmarie

En del fattar sent…

Ju mer jag tänker på det ju mer ofattbart är det.

Här har jag under mina snart 52 levda år rest kors och tvärs över hela världen, varav det är fjärde gången jag är i detta landet, och ändå har jag lyckats missa denna pärla som Albany är. Har jag inte lyssnat? Eller har ingen sagt något och i så fall varför?

Men bättre sent än aldrig såklart!

Och tänk att vi, nu när vi äntligen hittat detta kalasplace, även lyckats hitta ett lyxboende som ligger precis vid början av Bibbulmun-trailen.

I ärlighetens namn sprang jag lite fel på “utvägen”, låt dig nämligen inte luras av den enkla asfaltsrakan där i början för det blev snart skogsstigar, men hemvägen och mittemellan lyckades jag pricka rätt och det var som typ att vara i (löpar)himmelriket. Även fastän det mestadels var en massa 2- minutersintervaller och många av dem blev på cykelbanan utmed havet.

Kanske var det just omgivningarna och Albanys energi. Kanske var alla stjärnor, planeter och solar i perfekt symmetri, kanske det var vädret eller kanske det var de nya pjuxen.

Eller så var det allt ihop eller bara en av de där dagarna då allt liksom stämmer. När höger-vänster-upp-ner och diagonalt är synkade. Det kändes helt enkelt bra!

Allt är så mysigt här. Omgivningarna med alla sina berg, skogar, stränder och vyer. Själva Albany city går man igenom på 15-20 minuter (om man inte pausar i någon av alla butiker, cafeer eller historiska byggnader vill säga) och det är precis lagom om du frågar mig! Sen har jag tröttnat för längesedan.

Och mitt i allt finns ett vegohak med stort, stort V. The Alkaline är inte bara djurvänligt utan även ett café med stort miljö- och hälsotänk. T.o.m toapappret var rättvisemärkt! Och maten. O lalalaaaa!

Gymet är väl inte det bästa jag besökt men absolut ok. Sjukt stort och hur lätt som helst att bli svettig och trött i.

Sen har vi ju den där ocean-poolen. Egentligen kanske lite svalt för kvällssim men såååå skönt att få sträcka ut i havets mjuka vatten.

Kram från Ingmarie

More love

Alltså det här blir bara bättre och bättre! T.o.m vädret är på vår sida! Prognoserna har nämligen visat moln och regn i princip varje dag minst en vecka framåt men antingen har jag kollat helt fel, väderspåarna gjort helt fel eller så har jag drömt mest hela dagen. Men i så fall är det en sjuttsingen så bra dröm!

Vi har hängt vid Emu point nästan hela dagen. Det visade sig nämligen vara en riktigt bra plats för en massa aktiviteter. Finns t.o.m en tavla som uppmuntrar till det!

Mellan Emu Point Beach och Middleton beach finns en alldeles perfekt cykelväg för intervaller.

Man skulle kunna tro det var pannkaksplatt men det var faktiskt mestadels upp och ner utom lite i början. Och på slutet. Det festliga är att det kändes som nerför i princip hela tiden. Förklara det den som kan!

Efteråt var det bara att rulla ner i vattnet utan att passera ombyte. För Anders också!

Sen hänger man där tills man blir simsugen. För kolla detta! Måste vara varje simnörds reality-dream! Och jag har visst blivit en sån. Också…

Några (ganska långa) stenkast från denna härlighet ligger gymet så vad kunde väl bli bättre än att avsluta dagen där?

Enda lilla molnet på denna himmel är att när svetten rinner ner i (löpar)skorna så odlas såna här not so nice bubblor.

Håhå jaja. Jag är lika mycket in Albany-love som i går så vad är väl en liten blåsa när man är i himmelriket?

Kram från Ingmarie

Som en äkta svensk sommardag

Dvs 20 grader och regn. Hela dagen. Non stop. But that’s Perthlife har jag förstått. Det kan svänga snabbare än slänggungorna på Liseberg.

Men regnet behövs! Både för naturen och för att bilen behövde bli ren.😜 Röklukten har även lagt sig och jag tror de har kontroll på branden från i går. Skönt!

Dessutom är regnväder ett superbra tillfälle att svettas inomhus. Nytt gym. Ny cykel. Nya intervaller. Ny svett. Men samma goa efteråtkänsla. Och alltid alltid ett yes och ett tack kroppen efteråt. Alltid!

< strong>Vad kan sen bli bättre än att testa ett vegohak i närheten?

Veggie Mama hade förvisso fått högsta betyg på alla (!!!) recensioner men du vet hur det är. Folk kan hitta på. Eller överdriva. Eller skriva fel siffra. Men i detta fallet stämde det till 100%! Alltså detta var bland det smarrigaste jag ätit ever! Vego såklart!😍

Tur jag inte jobbar där eller i närheten, eller bor typ jämte. Skulle bli både övergödd och pank.😜

Regndagar är också fantastiska simdagar. Vattnet blir ännu ljuvligare och det är (oftast) massor av plats i bassängen.Blöt blir man ju liksom oavsett.

Men tro inte på allt du läser. Särskilt inte sånt som står på en simmössa.😜

Jag hittade den här.

Att jag skulle åka omvägar för enbart detta är lika ofattbart för mig som för Anders. Och kanske dig. Men så kan det bli när man följer sin inre flow.😍 Och har världens bästa sambo.

Kram från Ingmarie