High on Life på Rådmansö

Precis som de andra dagarna här så var vi helt planlösa i morse och jag börjar mer och mer verkligen tro att det är det som är grejen. Det är det som gör att man upplever tokeufori och hamnar på ställen man varken visste eller trodde fanns.
För hör (läs) det här!

Vi drog till Riddersholms naturreservat, där vi var en liten stund i måndags. Reservatet består av bl.a ca 19 km vandringsstigar och det var ju bara absolut nödvändigt att testa dem. Men springandes såklart.

Vet du, jag tror banne mig detta var en av mina bästa löpturer denna sida nyår. Vilka stigar! Och vägar! Och vyer! Inte blev det hela sämre av att hela kroppen var full av spring. Vi hade lite olika rutter och fart men råkade ändå mötas några gånger. Lika lyriska!


Dessutom är det perfekt för Sprada!

Så vad du än gör, missa inte detta ställe när du är i närheten! Det vore snudd på kriminellt faktiskt!

Ett annat ställe man absolut inte får missa är Rådmansö bageri. Flera hade berättat om detta fantastiska ställe med ringlande köer, magnifika bullar och gudagott bröd. Men du vet hur det är. Man begriper sällan om man inte upplevt det själv. Vi kom dit strax efter 14. Dvs mindre än en timme innan stängning, Vi var nästan oroliga att allt skulle vara slut och att de var på väg att bomma igen. Men icke! Det var knökfullt och kön ringlade verkligen!

Vi lyxade till det rejält och jag är fortfarande mätt. Den där vegomackan med extra allt gjorde att jag dog gottedöden flera gånger om. Hade jag jobbat där hade jag förvandlats till en surdegslimpa. Eller en kanelbulle.

På samma ställe såg vi en skylt om något konstgalleri som hade öppet och eftersom mackan ändå skulle smältas innan nästa aktivitet så kunde den ju lika väl göras det framför lite annan kultur än idrott. Nu ska man veta att jag inte är någon särskilt konstintresserad person men jag uppskattar det och drömmer om att ta upp mitt gamla rit-och målarintresse igen. Nu visade det sig att detta var ett supermysigt ställe med en himla massa fina saker. Jag blev helt kär! Såg också att de har väldigt mycket kurser…Is it a sign?

När vi var tillbaka i stugan var jag egentligen inte supersugen på den där sista aktiviteten. Särskilt inte när jag kom ner till vattnet och isvinden gjorde att blodet stelnade. Men jag tänker som så här att det är bra att vänja både knopp och kropp för det är ju så här verkligheten är. Ibland lugnt, ibland stormigt. Ibland varmt, ibland kallt. Ibland ljust, ibland mörkt. Precis som livet i stort faktiskt. Det är liksom bara att anpassa sig och hänga med.
Det blev till slut en riktigt bra halvtimme. Själv men inte ensam för jag var ju tillsammans med allt liv i havet. Fantastiskt när man tänker efter, eller hur?


Det är inte utan att jag tror jag fortfarande ligger i sängen och drömmer efter all denna magi. Eller är i himlen. Men nyper jag mig armen så gör det ont. Då är man väl ändå både vaken och vid liv?

Kram från Ingmarie

Hemmahäng och Friskis

Vår lilla stuga är verkligen supermysig. Varje morgon har jag rullat ut yogamattan i en glänta och haft min lilla stund. Bara det liksom!

För oss som bor i lägenhet är det extra lyxigt att kunna äta ute såklart. Morgon såväl som kväll.


Och att kunna traska några få steg ner till den fina och mysiga badplatsen, det är megalyx!

Där har vi hängt en massa goa timmar under solen i dag. Och i vattnet såklart. Jag simmade ett par varv mellan de perfekt placerade bojorna medan Anders.. Ja du ser ju.😄




Bästa sättet att lära känna ett ställe är, enl. mig, att kuta. Testade en massa nya vägar och även om de flesta innebar dead end så var det lite småroligt. Det finns väldigt många fina små stugor om jag säger så. Och vackra skogsvägar.

Och mitt i allt kom denne lille krabat. Hoppas bara det inte är en sommarkatt… Har ju förstått att alla människor inte begriper det där med att djur man tagit hand om inte "plötsligt" klarar sig själva… Eller ens att alla djur både tänker, kommunicerar och känner.

En liten utflykt blev det dock. Till Friskis inne i Norrtälje. Superfint och trevligt.
Jag blev så exalterad av den där säcken att jag lyckades panga min ena stortå så illa att den nu är mest blåsvart.😱 (Besparar dig bildbevis…)

Borde kanske göra som Anders och hålla mig till mindre våldsamheter. Men det är ju inte lika skoj. Eller svettigt.😄

Kram från Ingmarie

Roslagsleden och Lommaren

Roslagsleden börjar i Danderyd norr om 08a land och slingrar sig sen upp förbi Norrtälje och slutar i Grisslehamn. 190 km vandringsled och den är en del av Europavandringsleden E6 via Sverige som sträcker sig från Turkiet till Kilpisjärvi i norra Finland. Så himla coolt! Man behöver verkligen inte åka långt för att hitta häftiga stigar, vägar och leder att kuta på. Det har t.ex Anna, Märta och Malin (be)visat mer än 18 gånger.

Hur som haver löparen kär så bestämde jag mig för att testa en bit av den i dag.(Pinsamt nog har jag nämligen inte gjort det innan…)

Den slingrade sig hit och dit. Över staket och broar, på smala stigar och fetbreda grusvägar och t.o.m en snutt asfalt.

Jag sprang genom byar så små att hade jag blinkat hade jag nära på missat dem.

Efter drygt 70 min vände jag för jag hade delvis tänkt ta en annan väg tillbaka. Plus att det var sjukt segt i hela kroppen. (Sovit kasst så jag hoppas det är därför och inte bara för att ryggen tjurar lite igen.) En del av leden passerar nämligen en massa elljusspår vid Porshanken jag ville testa. Vansinnigt fina! Det må ha varit mestadels mulet men det var då inte kallt och svetten rann så jag var vit av salt. En lite vattenflaska räcker ju bara till en viss del så när jag var tillbaka vid starten fanns bara två saker i min skalle. (Om man bortser från att få stanna vill säga.) Den första var vatten.

Den andra simma. Lommaren bjöd på både svalkande och guppigt vatten. Och en massa näckros-stjälkar.

Läste sen att där tydligen även är gott om bävrar men någon sådan fick jag inte äran att se.

Anders hade hunnit vila upp sig från sitt löppass och hoppade i en stund han också. Eller om han legat här hela tiden. Vad vet väl jag, vad vet väl jag…😜

Hade jag vetat då när jag vände att jag hade en mycket längre hemväg än ditväg hade jag nog lagt mig ner och lipat en skvätt. Så "kul" kändes det. Det hjälpte liksom inte att det var superfint. Benen var sega från start till stopp och då är 150 min. extremt långa. Alla löppass är verkligen inte lattjolajbans men jag hade inte "ont" och mådde liksom inte dåligt. Det var bara en "sån dag". Och när man kämpat sig igenom 3 timmars träning (simningen var i och för sig förhållandevis lätt) så sitter fikabelöningen extra fint!

Jag vill verkligen springa mer på denna led. Och andra förstås. Vilket är ditt hetaste tips? (Helst utan allt för mycket jox på marken.😀)

Kram från Ingmarie

Glädjen i sorgen

Lilla Elvira. I dag skulle du fyllt 17 år. Men det blev ju inte så… Det går inte en dag utan att den där enorma saknaden och längtan efter dig sköljer över mig som en stor, kall, obarmhärtigt hård våg.

Tomrummet är bottenlöst. Och det kommer det alltid att vara. Bara detta att ladda ner bilderna på dig gör att hjärtat nästan går sönder. Du var unik på alla sätt och vis och jag önskar så att jag kunde skruva tillbaka tiden bara en liten, liten stund. Så jag fick se, höra och känna dig en enda gång till. Men jag vet, det går inte. Livet och döden funkar inte så…


I går somnade även lilla Silver-katten in. Kanske sitter ni där uppe i himlen och äter räkor för glatta livet nu? Kanske ni tänker att vi människoknytt inte ska vara så oroliga och sorgsna utan leva våra liv fullt ut. Och kanske var det ni som skickade denna lilla krabat som kom på tillfälligt besök till vår stuga för att berätta att ni har det bra? Hen bara kom som från ingenstans precis när vi pratade om er! Så söt och kelig att det nästan inte var sant! Väldigt märkligt.

Det är mycket vi tvåfotingar inte begriper men vi kämpar på här på jorden. Vi har fått livet som en gåva och det hjälper ju inte att vi lägger oss ner och väntar för du kommer inte tillbaka. Du hade förresten gillat vår hyr-stuga! Kan se hur du suttit på verandan och spanat och kanske, kanske vågat dig ner på gräset en liten sväng. Jag och husse älskar denna lilla oas. Frukost i morgonsol är fantastiskt!


Liksom fika och kvällsmiddag!


Vi har även utforskat löpvägarna här på Rådmansö. Och milde himmel så fint det är! Jag höll på att helt tappa hakan! Kanske ser du allt från där du är?



Och kolla viken vi bor vid!


Både jag och husse simmade. Inte så länge som i går men 20 minuter blev det. (Jag är lika frusen som när du var här så våtdräkten är ett måste om jag inte ska bli till en isbit.)


Vi har även varit en sväng till Borgmästarholmen och Kärleksudden. Vansinnigt fint men du hade nog tyckt det varit lite för stort och läskigt. Vet ju att du, särskilt på äldre dar, helst ville vara hemma och mysa.


Så du ser älskade lilla vän. Vi försöker verkligen roa oss och leva livet fullt ut. Jag tror nämligen att om du kunnat så är det precis det du sagt att vi skulle göra. Tids nog ses vi igen. Det är vad jag tror i alla fall. Sorgen bär jag med mig för alltid för den går aldrig, aldrig över. Den bara ändrar form. Liksom saknaden och längtan.

Kram från Ingmarie

Chillar i Roslagen

Vi har det fantastiskt här i vår lilla stuga på Rådmansö. Mysigt så man dör mysdöden mest hela tiden.
Vi har mest chillat i dag. Och myst ännu mer.
Bl.a besökte vi naturreservatet Riddersholm. Rena superbalsamet för själen.


Via ett tips tog vi oss även till Gillfjärden. Tipset visade sig stämma utmärkt för det är en perfekt liten simsjö.




Anders tog tid på sig att komma i men sen var han (som vanligt) i både länge och väl. Han testade t.o.m de där dasslocks-paddlarna. Jag sparar mina armar och axlar lite till…

Och såklart vi myst på vår fina veranda. Jag valde dresscode pyjamas.
Vilken lyx!

Kram från Ingmarie

Sommardag mot en skurad veranda

Det känns som om väldigt många i min närhet åker utomlands under sommaren. Jag kan på något litet vis förstå det, särskilt med tanke på det minst sagt varierande sommarvädret, men ändå inte. Jag älskar verkligen den svenska sommaren och vill ogärna lämna landet även om det regnar en massa. (Att jag frusit och huttrat så tänderna skallrat, piskande nordanvind och iskallt vatten har jag helt förträngt…) Jag vill liksom tokbunkra mig med ljuset, dofterna, ljuden, stillheten, färgerna och den där speciella känslan av just den "svenska" solen på huden. Utomlands sparar jag till vintern, kylan och grådasket när jag inte är riktigt lika entusiastisk över vårt land…
I dag har verkligen varit en sån där härlig äkta svensk sommardag med sol (i bland bakom moln), ljumna vindar, fågelsång och picknick.

Först en löptur. Tog favvorundan runt Flaten. Kom på att det var jätte-jätte-jättelängesedan! Enda abert är att jag känner av (diskbråcks)ryggen igen. Ok att jogga men sen finns det ingen mer växel och den är ontstelt som attan.😳



Hojade sen direkt ner till Hellasgården. Simmade min längsta tur där ever! 45 min utan paus. Solo! Kändes vansinnigt lätt och bra. Tacksam för det!

Hade lätt kunnat simma längre men jag hade hunnit bli duktigt hungrig. Turligt nog kom Anders precis då för att hålla mig sällskap.


Den stora bryggan är ofta full med soldyrkare, simmare som är på väg i eller precis kommit upp, glassätare, kaffedrickare, hoppaiplurret-badare (högt räcke att hoppa från) hundägare som pausar och sådana som bara passerar för ett foto. Men det är emellanåt också väldigt lugnt. Och alltid fridfullt…


Det är lätt att älska både Sverige, Stockholm och livet när det är så här, eller hur? Och vi har lyckats hamna i en annan idyll. Ett foto på en skurad veranda för bara några veckor sedan gjorde att vi helt oplanerat hyrde en stuga vid havet utanför Norrtälje. Har aldrig gjort detta. Hyrt en sommarstuga i Sverige alltså. Kändes vansinnigt pirrigt innan vi kom fram på kringelikrokvägarna. Men jag är ganska säker på att jag inte kommer längta särskilt mycket varken efter 08a land eller något annat ställe.



Kram från Ingmarie

Kicks

Jag är kanske onormal men (bl.a) sånt här går jag igång på:

*Dra in på gymet trots sol ute bara för att längtan blivit för stark. Det är något med mig och lukten av järn-stål-damm-svett-magnesium jag går i gång på. (Don't ask…) Jag kan vara absolut omotiverad innan men efter 5 min finns det liksom ingen hejd på mig. Efter en timme slutar jag bara för att armar och ben är spagetti och jag helt enkelt inte orkar mer.😜

* Bada såklart! När som helst och (nästan) var som helst. I dag fick jag t.o.m med mig hela Anders brors familj med vänner när vi (våld)gästade dem en stund. Bra "släkt" det där!❤️

* Vattenlöpning. Och simning. Jag älskar det baske mig. Fick ett par paddlar modell dasslock av bästa Camilla. Jösses vad det gick undan men trippeljösses vad det var jobbigt! Här kommer krävas lång, långsam tillvänjning om inte mina armar och axlar helt ska dö…😳

Hit me, vad får du kickar av?

Kram från Ingmarie

Erövrat backarna. Och återtagit lugnet

En del tycker backträning är trist, jobbigt och enformigt. Jag älskar det! På riktigt! Särskilt den där sophögen Hammarbybacken. Och jodå den suger. Och är jobbig som fasen. Och gör att benen nästan går av. Ändå kör jag inte "hårt". Allt sker liksom i maklig takt utan press. Min tanke med just detta passet är nämligen mer att bygga styrka och uthållighet än fart och spänst. Precis som förra gången så körde jag min lilla 2,33 km runda. (Viktigt med de där extra 30 metrarna…) Men det blev ett extra varv. Måste ju få till någon slags utveckling tänker jag. Första varvet är mest för att vänja kroppen och komma in i det.

Varv 2-4, dvs backe 4-8 kämpar jag på och tänker inte så mycket. Efter backe 7, och senare även 11, festade jag dock till det lite med en Mighty sport gel.

Det är en helt ny sort och om det var den eller något annat låter jag vara osagt men orken var det då inget fel på! Näst sista varvet klarar man alltid och efter 6 varv, när man är uppe på toppen för 12e gången efter 90 min. backjobb, så får man allt ge sig själv en fet segergest tycker jag!


Med dit och hemspring (den senare något stappligare och ospänstigare) blev det nästan 2,5 timme. Är enormt tacksam för det.


Tyckte faktiskt jag var mer än väl värd lite lugn och fin sjösimning efter det. Ett fantastiskt sätt att coola ner hela systemet på och dämpa stresspåslaget som tuff träning ändå ger.


Liksom t.ex lugn Yin yoga. För även om jag håller i passet så känner jag att det även blir effekt i min egen kropp. Vi vet ju att stress, ilska och oro lätt kan "smitta" så såklart även lugn och glädje kan det!❤️

Kram från Ingmarie

Faced my fears and dared to dare

För mig har ju det här med att simma med huvudet under vattnet varit en stor grej att liksom göra öht. Jag har ju min anledning och bakslag har kommit när jag minst anat det Nu älskar jag att simma som du vet men jag har fortfarande mycket att jobba med. Hoppa i vattnet (särskilt utan skor) och simma solo i OW är t.ex fortfarande en (inre) kamp för mig. Simma solo kan jag lite begripa att jag upplever som läskigt fast helt ärligt kan det ju inte hända särskilt mycket i en sjö. Det där med att inte våga hoppa i utan skor är däremot väldigt tramsigt. Särskilt när jag hoppat i på samma ställe oräkneliga gånger med skor.

Hjärnan är verkligen en invecklad och komplicerad sak som inte är helt enkel att begripa sig på men jag har lärt mig att den går att både programmera och omprogrammera. Jag vill verkligen inte vara begränsad av ett gäng fjantiga hjärnspöken så då är enda alternativet att ta död på dem. Eller i alla fall skrämma bort dem.

I dag tog jag därför fram både stora modet, stora beslutsamheten, stora knutna näven (plus våtdräkt, goggles, öronproppar och badmössa) och hoppade i plurret (utan skor) och simmade solo i 2 km.💪🏻🏊🏻

Vet du, jag är så där drygt osvenskt skitstolt över mig själv just nu! Och jag tycker faktiskt fler borde vara det oftare. Jante är trams!

Jag är helt övertygad om att det allra mesta går om man bara innerst inne vill. Det känns ofattbart men en gång i tiden tyckte jag t.ex att yoga, oavsett form, var lite scary. Nu för tiden går jag på det mesta och har ju t.o.m egna klasser. Hur festligt och häftigt är inte det?

Så vad du än är rädd för, som du inte vill vara rädd för, face your fears and dare to dare! Du kan!

Kram från Ingmarie

Vatten x tre

Innan vi drog hit till Njurunda visade väderprognosen regn, regn, regn och max 18 grader för hela helgen. Men som hittills i sommar var det fel för här har inte fallit en endaste droppe och solen har värmt hur skönt som helst. Meteorolog måste vara ett rackarns komplicerat jobb…

Packningen var ju därefter men det enda jag ändå har använt är Swimrun- och simgrejerna. Helt oplanerat blev det här ju som bästa trainingcampen i de där två grenarna. Magnus och Linda tog mig med på ännu en swimrunsafari. I dag blev det i Juniskärs skärgård. Bland guppiga vågor, klippor, sommarstugor, fina stigar och båtbryggor. 



Jag sprang dit (och hem) också så det blev flera timmars härligt sportande under solen innan jag hoppade i Ljungan för ett litet extra dopp och sen satte mig hos Anders i solen för att fika.



Men jag fick inte riktigt nog ändå. Sjöar och hav är numera inte bara till för att Spradas och vattenlöpas i utan även för att simtestas! Dyket ligger bara ett par kilometer från där vi bor hos Anders föräldrar. Så nu har jag simmat runt hela den sjön. Vilket inte betyder mer än ca 1500m. Anders körde en egen Sprada-variant med jogg och bad. 😍🏃🏻‍♀️💦





Vilka makalöst goa dagar det varit och jag har inte ens fått simhud mellan tårna.

Kramar från Ingmarie