Tillbaka till vad det nu kan kallas och ska bli

Jag är i grunden en positiv människa men att komma från +30 till -14… Jag är skeptisk.I alla fall är det jäkligt svårt för mig att se vad som skulle vara bra med detta..

Jag gillar det inte. Inte någonstans. Men nu är det som det är och det är bara att acceptera och gilla läget. Jag är tacksam för allt jag fått vara med om. Det är inte det. Men jag liksom dör en smula inuti av kylan och nej, jag tycker inte snö är vackert. För mig är det bara kallt, hårt och ovänligt. Dessutom tycker jag det är besvärligt med alla kläder.I grunden är jag nämligen en lat rackare.  Livet är betydligt mycket enklare med bara klänning och flip flops. T.o.m betydligt enklare.

Tack och och lov har jag ju mina knep och rutiner som funkar för att jag ska ta mig igenom även såna här “lyxproblem” utan att åter falla ner i det där hemska svarta hålet. För ja, så illa blir det om jag inte bryter en negativ tankespiral i tid. Depression är osynligt men inte desto mindre plågsamt. Har man någon gång varit där så gör man (nästan) vad som helst för att slippa det.

Meditation är ett “knep”. Hur det än är så är det ju i hjärnan det mesta startar så det gäller liksom att träna den så att den tänker “rätt”. Helst varje dag. For ever and ever and ever and ever.

Ett besök på Eriksdalsbadet med vattenlöpning, simning och bastu (vilken fantastisk uppfinning det är!) är en annan idiotsäker grej. Funkar alltid!

Påskliljor är heller aldrig fel. A-l-d-r-g!

Sen hade jag sån himla tur att hamna jämte en helt ofattbart intressant och trevlig amerikan på flyget mellan Singapore och Stockholm inklusive den där tekniska mellanlandningen i Moskva igen. (Den mellan Perth och Singapore innehöll mest tårar och snor. Så pass mycket att flygvärden blev lite orolig…)  Eller om det kanske var ödet för jag lyckades “uppgradera” mig bara ett par minuter innan boarding. Aldrig har en långflygning känts så kort! Vi babblade konstant om allt mellan kloster och vegoliv till resor, döden och bästa kaffet. Förutom de 5-6 timmar vi lyckades sova. (Något som heller i princip aldrig händer.) He made my day!

Nu tar jag en dag i taget. Redan om tre veckor väntar två nya resor. En kort och en lång. Jag ska även börja nytt jobb, börja en målarkurs och jag ska simcoachas. Och snart blir det säkert vår igen även om det känns en smula overkligt just nu…

 

Kram från Ingmarie

Don’t cry because it’s over Ingmarie…

…Smile because it happened.

Tro mig. Jag försöker. Men det är med stor sorg i hjärtat jag lämnar Bunbury och västra Australien i dag. Jag kommer sakna allt och alla. Finns liksom inget här jag inte gillar. Landskapet, människorna, vädret, maten, lukterna och den avslappnade stämningen. Allt ! Älskar det!

Innan jag ska de 20 milen till flygplatsen i Perth, och sen den halva evighetsresan till 08a land, har jag i alla fall hunnit med att yoga, promenad med Amber, altanfrukost och ännu en löptur i solen.

Gjorde mitt bästa för att bunkra som attan för jag vet ju vilket busväder som väntar i 08a-land. Helt ärligt begriper jag inte hur min stackars kropp ska klara den Sibirienkyla som verkat dra in när den är van vid detta!

Jag vet att jag inte ska gnälla, och jag är obeskrivbart tacksam för denna tiden, men ibland gråter även mitt hjärta.

Så från djupet av detta (sorgsna) hjärta säger jag tack, tack, tack till Bunbury, västra Australien, alla människor och alla djur jag lärt känna. Jag kommer sakna er innerligt! ❤ Särskilt Amber…

Kram från Ingmarie

Enkelt och bra

Jag har så himla svårt att begripa hur varje dag här kan gå så vansinnigt fort när jag liksom inte “gör” något. Sure, jag har ju mina duties med Amber, huset och trädgården men det är varken betungande eller tar särskilt lång tid. Dessemellan leker, slöar och läser jag ju mest.

Som t.ex kuta hemmasnickrade intervaller runt the swamp. Jag vet att många är seriösa och kör efter strikt program inför ett mål. Jag kör i princip enbart på känsla. Dels för att jag inte har något riktigt “mål”, har ju kommit på att spontananmälan verkar vara min grej, och dels har jag helt enkelt inte lust att vara för styrd just nu. Men vem vet. Jag kanske blir med coach någon gång igen. När jag blir trött på mina egna pass eller behöver ny inspiration. Som det är nu så tycker jag dock jag lyckas bra med båda.😍 Hopp&skutt-övningarna blir dessutom extra skojiga (och jobbiga) med Amber som sällskap för hon vill att jag samtidigt ska kasta pinnar och leka med henne. Vilket jag såklart gärna gör!

Vet inte hur många böcker jag plöjt igenom här men tror jag är inne på minst den 10e nu. Jag älskar det! Bara grotta in sig och liksom få vara i två världar samtidigt. Men jag rör på mig emellanåt för att inte helt försoffas eller koka bort. 😜☀

Livet är enkelt och bra helt enkelt! Precis som det ska vara för det mesta, eller hur?

Kram från Ingmarie

En tung, en lätt och delfiner

Jag är verkligen vansinnigt tacksam att axeln är så bra som den är och att jag kan simma lite igen. Verkligen, verkligen, verkligen tacksam. Men den lilla tid jag simmar är i ärlighetens namn ganska sega. Simning är som jag berättat innan inget som är “enkelt” för mig. Jag måste hålla i ordentligt och öva, öva, öva. Minst 3 ordentliga pass/ vecka. Minst. Här kan vi liksom snacka färskvara.

Men jag hoppas och tror ändå att jag inte är helt tillbaka på ruta 3 igen utan mer på ruta 5. (Av 10. Min egen skala.) D.v.s den när det liksom bara flyter fram och jag inte behöver kämpa så förbenat på att hålla reda på armar och ben för att få dem synkade. Det som krävs nu är tålamod, tålamod och ännu mer tålamod. Och inte stressa fram något som inte finns. Så fort det är möjligt kommer jag dock se till att få några PT-timmar så jag åter hittar tillbaka till rytmen och känslan. Och får bort de där “felen” jag börjat göra igen. Kanske det förresten bara är “bra” att det är lite segt för vem vet vad jag hittat på för tokigheter om det känts plättlätt? Kroppen är ju smart. Den känner dess ägare. 😜

Delfingänget kan däremot det där med att bara glida fram! De är så fina! Kom ett helt gäng förbi i dag men de är inte helt enkla att fånga på bild. Kanske kan du se några här?

Jag vet att den där seg- och osynk-känslan kan vara densamma när man inte kutat på ett tag. Det kan verkligen vara som om armar och ben lever olika liv och man liksom är tvådelad. Men just nu funkar den finfint! Jag fick med mig Mattias till Crooked Brook Forest där jag var i onsdags. Denna gången visste jag dock hur den där Munda Biddi trailen gick så ingen felspringning. Bara en massa kutande på perfekta vägar och en massa snack. Mest av mig är jag rädd för…

Och svett.

Kram från Ingmarie

30 grader i februari

Att vara här är som att leva i en riktigt skön dröm förutom att den är verklighet. När jag går och lägger mig längtar jag till morgonen och när jag vaknar tänker jag verkligen JA! Morgon igen!

Varje dag!

Då är man väl verkligen “rätt” på alla sätt och vis? Och det är oerhört lätt att både känna tacksamhet och livsglädje.

Att slippa ha en massa klocktider att hålla reda på och anpassa sig till är oerhört skönt. Särskilt för mig som har någon slags “klockallergi”. (Det var en av mina terapeuter som satte den “diagnosen” på mig för många år sedan när jag var i det svarta hålet och den stämmer fortfarande…) Så när kroppen var pigg fortsatte jag kuta dit näsan pekade trots att det blev längre än planerat. Underbar runda inkl. Maidens utmanande backar.

Nästan 2 timmar i +30 grader tar dock på krafterna även för mig som är hyfsat värmetålig. Det är varmt men man får anpassa farten, dricka ordentligt och helt enkelt acceptera. En del gillar ha keps, solbrillor och/eller solskyddskläder men jag grejar inget av det. Behöver liksom vara “fri”. 😍 Men jag har alltid vatten med mig (plus att det finns en hel del påfyllnadsställe), telefon och en rejäl elastisk linda i kjolfickan in case någon orm/spindel/bröte kommer i vägen. 😜

Och hur varmt det än är så svalkar havet. Alltid! Man kan ligga och bara guppa runt som de här tre t.ex. Vattnet är toksalt så man sjunker inte även om man försöker.

Mattias fick förresten en riktig tri-bränna i går men han är nästan oförskämt pigg. Jag hade nog inte ens kommit i flipflopsen.😳

Vattenlöpning är verkligen guld både för svalka och “extra” träning. Och simma såklart! 10+15 min i dag och jag hade lätt kunnat göra mer men ibland är t.o.m jag riktigt självklok.😍

Kram från Ingmarie

Parkrun och Triathlon

I jag vet inte hur många år har jag fått frågan om (och varför) jag aldrig är med på något Parkrun. Det är gratis varje lördag, alltid 5 km, bra träningstävling oavsett form och nivå och det finns på flera olika ställen.

Enda förklaringen jag väl egentligen har är att i 08a land skulle det ta mig halva lördagen för att kuta 5 km ( + upp- och nedjogg) eftersom det inte finns någon i närheten av min adress. Åka SL är superbra men inte alltid så supersmidigt…

Men där jag hänger nu är det bara ett par kilometer till banan, som för övrigt är Big swamp land där jag redan kutat en del intervaller, så nu fanns inga som helst “ursäkter”. Förutom att det startar en smula för tidigt…

Det var mellan tummen och pekfingret ca 80 deltagare och det var alla möjliga åldrar, ambitioner och nivåer på de som var med i dag. Hur trevligt som helst och mycket välkomnande!

För att få sin tid registrerad måste man ha printat ut sin kod men eftersom jag inte hade möjlighet så blev jag “tidslös”. Men det kvittar. Benen kändes ok och jag blev lagom trött!

Kul att det känns bra tycker jag! Det är trots allt det viktigaste om du frågar mig. Kuta i gyttja med gummistövlar och blyväst är väl aldrig kul men särskilt inte när det bör gå undan åtminstone lite.

Det går bra med styrkan också. Högeraxeln fortsätter imponera även om det fortfarande är flugvikter och lättstretchade band som gäller. Å andra sidan har jag både vikter och band nu vilket jag inte hade för bara någon vecka sedan.💪🏻

Mest och bäst har ändå Mattias jobbat denna strålande dag när han grejade Bunbury Half IM! Grymt bra gjort! 1900 m sim + 9 mil cykel + en halvmara är inget man bara snyter ur näven. Särskilt inte i nästan 30 graders värme och bitvis tuffa vindar!

Tror helt klart supporter-teamet med Janine, Ethan, Amahlie, Seb och fyrbenta Oscar hjälpte till och gav krafter!

När man själv har kunnat rasta av sig är det himla kul att kolla på andra som kämpar. Vilka tuffingar det finns! Nästan så jag blev sugen. Men bara nästan… Däremot önskar jag att jag suttit här och laddat för Busselton jettyswim i morgon men det sket sig ju ganska ordentligt. Fördelen med att absolut inte ens kunna fundera på att simma nästan 4 km i havet är att jag slipper vela.😜 Och det kommer ju en ny chans redan om ett år…

Kram från Ingmarie

Svettiga funderingar

Egentligen bryr jag mig inte men lite undrar jag allt vad gymfolket tänker då de ser mig svettas floder och hör mitt flås när jag kämpar med de där cykel-intervallerna. Nog för att en del verkar hyfsat seriösa men de flesta verkar också göra i princip allt för att undvika för hög puls, andnöd och svett. En del verkar t.o.m rädda för att svettas och ser verkligen till att AC:n får jobba hårt. Den roligaste snubben var nog han i Perth som varje gång han kört sina axelpress, eller vad det nu var, satte på den stora takfläkten på max samtidigt som han lyfte armarna för att lufta armhålorna. Nej jag skojar inte! Borde såklart ha både fotat och filmat men jag var så fascinerad att jag kom helt av mig. Men kanske jag kan (be)visa att det inte är ett dugg farligt att träna så man svettas utan det tvärtom ju är själva grejen och t.o.m meningen.

Fyrbenta Amber kan inte svettas så som vi tvåbenta gör, hundar svettas genom trampdynorna och tungan, men hade hon kunnat hade hon garanterat gjort det. Med glädje! Så där så det stänker som på mig. Hon älskar att kuta! Hon är så himla go och otroligt följsam, väluppfostrad och vansinnigt rolig!

Men hur mycket hon än älskar att härja runt så tar vi det varligt för hon är ingen ungdom längre . Även om hon nog tror det. Typ som mig när jag tänker efter.🙄😜 Men liksom jag är hon även duktig på att vila så vi reder oss fint.😍

Kram från Ingmarie

Kiropraktor, Maidens och lite tänke-tankar

Jag var hos “min” kiropraktor David i dag. Egentligen kände jag inget behov men dels tänkte jag att det kanske betyder otur att avboka för tätt inpå (skittramsigt- jag vet) och dels tänkte jag att det nog är bra att få fortsatt fys-hjälp med axeln.

När jag dragit hela historien, berättat och visat vad jag klarar och David kollat min axel så var han minst sagt förvånad. Rent teoretiskt borde jag ha mycket mer problem med både smärta och rörlighet. Så ja, någon slags “rehab-snabbhetsrekord” har jag helt klart åstadkommit! 😍

David är grymt duktig så det känns ju extra bra att han var så positiv. Bara att fortsätta som jag gör men vara väldigt försiktig med simningen även om det känns ok. Vilket jag ju är!

Hurra hurra hurra!

Tänk så enkelt det ändå är att vara tacksam även för till synes “små” saker. En luxerad axel är t.ex typ miljarder gånger bättre än en bruten nacke. Och ännu fler miljoner bättre än att dö… Tänker vi bara till lite så är det ett mirakel att vakna varje morgon, gå på toa, känna smaken av mat, kunna ta på/av sig sina kläder, ha ett jobb, kunna se och höra, ha ett hem och vänner/familj utan att behöva vara varken beroende av ständig hjälp eller ständig rädsla för överfall av något slag. För mig är det viktigt att komma ihåg det. Varje dag! Så jag aldrig tar varken något eller någon för givet.

Kunna kuta är banne mig ingen självklarhet, eller ens en rättighet, så när Maidens backar nära på tog andan av mig tänkte jag på just det. Att jag minsann skulle vara glad att jag kunde. Helt klart hjälpte det!

Fördelen med backar är ju också att när det blir platt så känns det plötsligt väldans lätt!

Havet kommer alltid ha min största respekt men jag känner att för varje gång jag är i så släpper rädslan mer och mer. Innerst inne älskar jag ju the ocean på något märkligt vis… Och jag vägrar låta rädslan styra och begränsa mitt liv så det är bara att jobba vidare mot hjärnspökena.

Kram från Ingmarie

Världsrekord? Eller kanske det bara är Bunbury-luften…?

En av alla bra grejer här är att jag hittar bra och har massor av bra löprundor oavsett vad jag vill hitta på för pass. Som den runt Big swamp. Körde ju 3 varv (2,2 km) på julafton så tyckte det var dax igen. Jobbigt (såklart) men de gick minsann 20 sekunder snabbare/varv i dag så något har hänt! Amber var inte med men jaga och leka med pinnar är nog minst lika jobbigt. Vet inte vem av oss som var tröttast.😜 Men vi hade garanterat lika skoj!

En annan väldans bra grej här är Koombana beach. Särskilt nu när det är extra lugnt där. Februari här är lite som augusti hemma. Sommaren är kvar (det var 30 grader i dag) men semestersäsongen är liksom över och därmed blir folks rutiner annorlunda. Med andra ord ännu mer gott om plats även om bl.a simskolorna fortfarande pågår. Dessutom är vattnet nästan alltid lugnt där eftersom det är en stor vik. Och hajfritt! Perfekt för vattenlöpning!

I dag är det förresten exakt två veckor sedan olyckan då axeln bakåtluxerade. Värsta sorten som tydligen bara händer 5% av alla drabbade. Läkaren sa 6-8 veckor innan jag skulle bli bra nog för att ens fundera på att simma. Han ville helst inte jag skulle träna alls och uppmanade stackars Anders att hålla mig lugn. Hade jag varit en överviktig soffsittare hade “ordinationen” troligtvis blivit helt annorlunda… Läkaren ville säkert mitt bästa men även om jag kanske är galen så är jag inte dum. Att göra som jag gjorde i mina yngre år, pressa mig genom smärta tills det absolut inte gick längre, har jag slutat med för längesedan. Jag har lärt mig den hårda vägen att det i princip aldrig funkar… I stället litar jag numera på min känsla både när det gäller träning, meditationer, yoga, mat och kosttillskott. Har bl.a tagit både särskild gurkmeja och Bromelain för att hjälpa axeln läka. Och eftersom sjukgymnasten jag besökte fortfarande inte skickat några övningar (!!!) så har jag även där gått på känsla + råd från några jag litar på. (Tack! Ni vet vilka ni är!😍🙏🏻)

Och inte vet jag om det är allt tillsammans eller bara en av grejerna men i dag simmade jag 10 minuter i havet. Två gånger!

Sjukt långsamt och sjukt kort men ändå! Jag simmade “på riktigt”! Och det bästa är att det kändes bäst andra gången.

Eller så beror både PB-rundorna och simningen helt enkelt på Bunbury-luften. Vem vet…?🙄

Ännu är jag inte varken helt hel eller säker så jag jobbar långsamt vidare men jag undrar ändå om det inte är någon slags världsrekord i snabbt tillfrisknande. Vad tror du?

Kram från Ingmarie

Tillbaka!

Visst gillar jag storstadsliv i allmänhet och Perth i synnerhet men bara i små doser. Sen känner jag mig helt skruvad och uppspeedad. För att inte tala om trött i huvudet. Men jag antar att är man född lantlolla så är man. Ränderna går liksom inte ur. Därför jag har valt att bo vid skogskanten i 08a land och antagligen därför det känns extra skönt att vara tillbaka i mysiga Bunbury. Inte för att det är så litet här egentligen men det är liksom lugnt. Och tyst! Jättehärligt!

Mitt nya uppdrag är inte så nytt utan mer en repris från förra vintern. Minus min superhjälte… Det är väldigt tomt utan honom men fyrbenta Amber är en sötnos som får alla hjärtan glada igen! Hon är inte bara vansinnigt söt hon är även vansinnigt rolig!

Och jag älskar huset! Det lär bli mer om det sen.

För att palla sitta i bilen i två timmar passade jag på att inviga vatten-polo poolen i Beatty park. De är inte helt vana vid vattenlöpare någonstans har jag märkt för varje gång jag frågar om det finns plats att vara på så beskriver de “the walking lane”vilket alltså betyder att man går/springer tills det blir för djupt. Jag gör ju liksom tvärtom. Springer på tills det blir för grunt. Men det behövdes inte i polo-delen för där är det djupt all over. Gott om plats också! Och sol.😍 Gillar inte solbrillor i vanliga fall men ibland “måste” man om man inte vill bli helt förblindad.😜

Och för att rasta mig efter den där bilturen stack jag en sväng till bästa gymet här. Vågade mig på en del “nya” grejer med axeln men jag skyndar långsamt. (Mot det där världsrekordet i snabb rehabilitering av axel-luxation…) Och kolla! Den är inte så tjusig och “perfekt” kanske men jag tror den här hunden är ungefär så “bra” jag brukar kunna göra den oavsett.

Kram från Ingmarie