Never trust an app

Vår planerade beachdag blev inställd för trots att varenda väder-app visade att det skulle vara sol hela dagen så visade verkligheten stora askgrå moln. Lite snopet. Men det var ju faktiskt bara att planera om lite.?

Kuta gjorde jag som planerat. Utmed Ocean drive och utsikten mot havet. Kantad med lite tingeltangel.



Sprang även några varv på Bunbury Runners clubs fina 600-meters gräsbana. Lyckades dock inte ta ett enda vettigt foto. 



Nästan precis jämte ligger ett utsiktstorn så jag sprang upp de 83 trappstegen, fotade åt alla håll, ner igen och sen vidare mot Koombana beach.


Hann precis lagom med mina yoga-stretchposes innan Anders mötte upp med bilen.



Han, Anders alltså, hade tänkt ta det easy i dag men eftersom det inte var något beachväder så lyckades jag på något vis få honom att tänka att åka till Leschenault Leisure park igen var ett superbra alternativ. Vi var där även i början av veckan och trots att själva bassängdelen är ganska liten och sliten så fick vi båda till ett magiskt bra simpass. Egen bana en hel timme och precis allt klaffade. Samma i dag. Megalyx! Undra om det är någon slags magic swimwater? Som gör att man flyter fram extra bra så t.o.m jag känner mig snabb. I så fall tycker jag alla bassänger borde ta efter receptet.?

Och nog ser Anders ut som han tyckte mitt alternativ var rackarns bra??



Kram från Ingmarie

Långtrip

Första gången jag besökte detta stora land var på 80-talet då jag backpackade mig runt och såg/gjorde typ allt.“Been there, done that”  var vad som gällde. 🙂  Andra gången var jag i Canberra för tränings- och tävlings-läger. Denna tredje gången håller jag mig i WA hela tiden. När man återvänder till ett land flera gånger då gillar man det. Mycket. Faktum är att jag älskar Australien. Här finns nästan allt jag kan önska och lite till.  På min “vill-bo-i-lista” är Australien och USA absolut högst upp. Och Halmstad. 🙂 Så jag har sänt ut min önskan till universum. Vill det sig väl slår den in. Jag tror på sånt. 🙂

Havet är en av de saker jag älskar. Och skogen. Här finns massor av båda. Lane poole reserve, som ligger ca 1,5h norr om Bunbury, täcker över 50 000 hektar av mark och är den största parken i den norra delen av Jarrah forest. Genom hela parken rinner Murray river som är den längsta floden (2520 km) i hela Jarrah forest. Parken är en oas. Här finns triljoner olika trails och vägar, otrolig natur, rikt djurliv och flera superfina dammar att bada och simma i. Som att hamna i himlen men på jorden.

  Jag hoppade av en bit före vårt mål för att springa. Kunde inte låta bli med sådana här vägar.

Men mestadels kutade vi tillsammans. Springa vilse är det inte så stor risk för, googlemaps funkar finfint offline, men man ska komma ihåg att det finns mycket annat som kan hända och i dessa marker är man väldigt liten i naturen och bland dess djur. Jag är inte rädd men jag har stor respekt. Eller som jag brukar säga. I might be crazy but I´m not stupid. Det blev en makalöst härlig runda. Upp och ner. Hit och dit. I en sagoskog!

Det bra med att vara “klen” och löpovan är att man är nöjd med så mycket mindre än när man är stark och löpvan. Tror jag gnetade ihop åtminstone 100 effektiva minuter men i benen kändes det som 3 timmar. Underbart att ha stor utvecklingspotential. 🙂 Och gissa om det var underbart att få hoppa i en av de fina flod-dammarna för att bada och simma.

Och frossa i sig lunchen med denna vyn.

Det var så skönt att bada att vi åkte bara vidare en liten bit innan vi var i en annan damm. Ännu härligare!

För att hinna med lite mer så var vi ändå tvungna att masa oss upp och åka vidare. En knapp mil norr om parken ligger Dwellingup.

En liten, liten håla men som är ett samlingsställe för massor av trails början och genomfart. Bl.a den här som jag mer och mer längtar efter att få testa.

Det finns också några små butiker, en fin park och Blue Wren café där vi passade på att pausa en stund.

Sen drog vi vidare norrut för att ta söderut hemåt vid Pinjarra. Bara att åka bil är ett äventyr. Vägarna är ruskigt bra och trafiken flyter hur fint som helst. Jag gjorde en liten film men har ännu inte lyckats klura ut hur jag får in den här. Återkommer. 🙂

Landskapet är hela tiden skiftande. Stora och små gårdar, skog,  berg och stora ängar där det går kor, får och hästar och betar. T.o.m grisar. Varje litet samhälle har sin lilla stolthet. I Brunswick är det t.ex kor som gäller. Lyckades bara ta ett foto på deras roliga små (ko)konstverk.

Innan vi var hemma igen hann vi även med ett besök vid pampiga Harvey dam och dess amfiteater.

Dammen är en av sex statligt byggda och var klar 1916. 100 män hade då tillsammans med häst och vagn byggt en 12 m hög cementvägg som höll 512 miljoner gallons med vatten. 1931 byggde man till så numera är väggen 18 meter och håller 2275 miljoner gallons. Ofattbart mycket. Utsikten från toppen är verkligen bedövande vacker…

Nästa “långtripp” kommer troligtvis bli söderut. Men den blir inte i morgon. Rumpan måste få vila lite.

Kram från Ingmarie

Ett paradis i paradiset

Om man åker söderut från Bunbury på väg 10 kan man efter några mil ta höger och köra genom den majestätiska Tuart-skogen. En del träd är så höga som 33 m och mäter 10 m i omkrets. Det högsta trädet har visst blivit 39,6 m. Inga småbuskar med andra ord… Efter européernas ankomst och exploatering av landet är detta den enda skog med Tuart-träd som finns kvar så numera är det en nationalpark. Vägen igenom är ett Mekka för cyklister och det är lätt att förstå varför. Platt, bedövande vackert och alltid skydd från träden.


Fortsätter man sen en knapp mil till söderut efter skogens slut hamnar man i Busselton. Om det inte varit för ett tips vi av en händelse fick i en butik hade vi garanterat missat denna diamant. I’m in Love! Det är inget stort samhälle men tillräckligt stort för att inte få lappsjuka. Centrum är så gulligt att man nästan dör gullighetsdöden (tänk små butiker utmed liten gata) och husen utmed kustvägen så magnifika att vi höll på att smälla av. Men det där är bara början. Här finns gigantiska parker, milslånga kritvita stränder, turkost vatten och en pir som är 1,8km lång! Man kan åka ett litet tåg hela vägen till änden om man vill och längst ut finns ett undervattensobservatorium. Allt det där var dock stängt i dag, it’s Christmas Day you know, men vi har ju ben att gå med och ögon att se med vilket räckte mer än väl.




Vi traskade runt i flera timmar. På vissa ställen var det fullt av julfirande picknick-folk. På andra var det absolut folktomt. Och var vi än gick fanns denna magiska bländande strand inom synhåll.


Lunchvyn såg ut så här:


Med korta jämna mellanrum fanns duschar och vätskepåfyllnadsställen. Grymt bra för havsvattnet är toksalt och solen varm.


Men det bästa var ändå “bassängen”. En stor, s-t-o-r nät-inhängnad del i havet så man kan vara i utan någon som helst risk för t.ex hajar. (Observera flugan som kom med på bild 1! 🙂 )



Så gissa om jag simmat? Att få simma i turkost kristallklart vatten är en dröm jag haft i en väldans massa år och i dag blev den verklig!


Anders testade med.?


På andra sidan piren fanns inga nät men det gick lika bra att simma där. Då fick jag dessutom lite småfiskar som sällskap.❤️


Vilken jul jag haft och jag är obeskrivbart tacksam för varje sekund. Sorgen finns kvar men livet känns ljust igen.?

Kram från Ingmarie

God (30-gradig) Jul!

Morgonyoga, julgran, härligt och svettigt löp- och gympass, svalkande badaktiviteter, slapp i solen på kritvit sand, god (vego)mat, kärlek och omtanke, sinnesfrid, picknick vid havet,  Australiensiska luminaries, kattmys, solnedgång och en absolut stressbefriad dag. Vad mer kan man begära av en julafton??



















God jul och stor kram från Ingmarie

Tre premiärer

Det finns en första gång för allting och i dag har jag lyckats med tre!

Springa + bada, dvs Sprada, är ju inget nytt men köra cykelintervaller och boxträning + bada  var en helt ny kombo för mig. Och jag gör gärna om det! Vet dock inte vad jag ska döpa det till. Cyboxada?





Kiropraktor-behandling har jag fått fler gånger än jag kan räkna till men aldrig i Australien. Förrän i dag då. Även om diskbråcksryggen är väldigt mycket bättre så är den inte “bra” som i bekymmersfri.  Den känns om jag säger så. Precis som i USA upplever jag dem här som mer proffsiga och välutbildade än i Sverige. De är liksom inte enbart kiropraktorer utan har flera olika  behandlingsmetoder att ta till. Steven, som kiropraktorn på kliniken jag besökte heter, var makalöst pricksäker och jag lärde mig ytterligare saker om diskbråck. T.ex att det aldrig blir “bra” igen utan det gäller att se till att det inte händer fler gånger. Jag ska aldrig, aldrig, aldrig mer slarva med core-träningen. A-l-d-r-i-g. För det är då det blir så här.


Besöket var hur som helst väldigt positivt! Fri träning bara det inte gör ont eller förvärras till dagen efter.?Hade t.o.m fått härja på gymet om jag velat men av erfarenhet så vet jag att det aldrig blir bra. Simma funkar dock och i dag var första gången ever som jag simmade i bikini! Jo det är sant. Inte ens inomhus har det skett.? Anders testade paddlarna och kom på att de var ju skitjobbiga att simma med.?




Kram från Ingmarie

Ibland finns det bara ett alternativ 

För när det är 36 ljuva grader i skuggan finns det bara ett ställe man vill vara vid och i. Vattnet


Jag har simmat och vattenlöpt både här och där. Anders där. ?





Vi hade även turen att få se en delfin leka runt oss. Hade jag simmat bara några minuter till hade jag fått simma med den. Maybe next time!


Kram från Ingmarie

På en ynka dag kan man..

… hinna med en jämrans massa. Särskilt om man går upp långt före tuppen.

Man kan t.ex. hinna åka till Wellington Nationalpark som ligger ca 40 min bort med bil. Mattias som vi nu hänger hos skulle köra ett triathlon och vi hängde förstås med för att kolla och träna själva.


Springa och simma gillar jag ju och där fanns förstås massor av möjligheter.? Dessutom är där vansinnigt vackert !







Mattias, som f.ö kommer från samma fina bästkust-stad som mig, körde på bra på sprintdistansen. Han hade utan tvekan även den mest entusiastiska hejarklacken. Och kanske han var den mest fotade också.?




När man är på så där tidiga tillställningar ingår även nybryggt kaffe och lyxfrukost!




Man kan även hinna en extra sightseeingtur, dricka ännu mer kaffe och hänga på en absolut folktom strand. Makalöst!




Sen hinner man leka med katten, leka med kidsen, storhandla, vinka av familjen (som låter oss passa huset och kissekatten),  packa upp, städa, laga mat, käka och vattenlöpa i Koombana bays ljuva vatten.


Typ så. Sen blev det kväll och vi tyckte det räckte. Enda aktiviteten vi mäktar med nu är att nöta soffan.?

Kram från Ingmarie.

On the road

Vi har förflyttat oss söderut en si så där 18 mil till Bunbury. Här ska vi hänga ett bra tag och jag ser verkligen, verkligen fram emot det! Har redan invigt “sim-viken” och blev så exalterad att jag glömde fota.?

Vi for dock inte raka vägen. Det gäller ju att passa på att ta omvägar när möjligheten uppstår för det finns massor av guldkorn att upptäcka utanför de vanliga stråken. Bara att glo ut genom rutan är ett skådespel. Och bakvänt för man sitter ju på “fel” sida oavsett.


Lite utanför Mandurah hittade vi t.ex en nästan helt egen sandstrand. Perfekt för spontanbad och picknick-lunch.




Och inne i stan hittade vi massor av mysiga caféer och ännu en vansinnigt smarrig cappuccino som skulle gjort Anna grön av avund.



Har även besökt ett annat av Goodlife gymen. Re- och pre-haben måste ju skötas oavsett och jag tycker jag sköter mig exemplariskt.?

Kram från Ingmarie

John Forrest och ett annat paradis 

Inte nog med att det finns fantastiska stränder, hav och stadsparker där vi befinner oss. Bara ett par mil från city hittar man stora nationalparker med vandrings-, cykel- och löpstigar, urskogar, picknickställen, historiska platser, vingårdar, berg, dalar och vilda djur. Vi besökte den äldsta nationalparken, John Forrest, i dag. Tror varken jag eller Anders ens i vår vildaste fantasi hade kunnat föreställa oss varken hur bedårande vackert det skulle vara eller hur otroligt hjälpsamma de Park Rangers som jobbade där skulle vara. (Ö.h.t är australiensarna enormt snälla och gästvänliga vilket jag minns väl från förr.)

Vi fick fina tips på rundor och flera kartor så vi inte skulle komma vilse. Inte för att det någonsin var någon egentlig fara, det var ordentligt välmarkerat, men du vet hur halvblind man kan bli när man uppslukas av naturens skönhet!


Upp mot 30 grader, då behöver t.o.m jag både solbrillor, solskydd och massor av vatten. Anders gjorde sin egen solhatt.


 

När jag åkte hit tänkte jag att jag skulle vara glad om jag kunde lite trails och kanske småjogga några minuter då och då. Om jag inte helt räknat fel så höll jag på i 80 min i dag utan att känna av ryggen mer än några sekunder och då var max 15-20 min gång! Hur ofattbart är inte det? Oavsett hur det blir sen är jag jättetacksam över i dag!


Lunchlådorna käkade vi i skuggan av de stora träden. Efter att vi smygfotat familjen känguru!

Förutom tips på var vi kunde kuta så fick vi karta och vägvisning till  Lake Leschenaultia. (Nej, jag kan inte heller uttala det…) Visste inte ens att den fanns så vilken tur att de såg hur badsugen jag var! (Hade i och för sig hintat när jag frågade om det gick att bada i de halvtorra dammarna i parken…) Sjön är en oas och en ljuvlig pärla mitt ute i (nästan) ingenstans. Den måste ha blivit gjord för vattenlöpnings- och simnördar som mig. Och Anders fick jag nästan inte upp.?

 

Kram från Ingmarie

Lekdag

Staden Perth grundades officiellt 1829 av Captain James Stirling men Ehadjuk Noongar folket har enl. forskning bott här i 38 000 år. Så att påstå att Australien är ett ungt land är bara korkat. Urbefolkningen, Aboriginals, är egentligen värt ett inlägg i sig. Jag nöjer mig just nu med att säga att de har, och har  haft det fruktansvärt tufft sedan européerna kom hit. Vilket ju tyvärr inte är förstå gången i historien… Här bor ca. 2. miljoner människor på en yta av ca. 64 kvadratkilometer. Genom stan ringlar Swan River och överallt finns det parker av olika modell och storlek. En del är stora med massor av träd, planteringar, lekparker (för barn), dammar, bänkar och gång/löp/cykel-vägar. Andra är bara en gräsyta med några buskar och så små att det tar max 2 minuter att gå igenom dem. Vissa har olika idrottsanläggningar och vissa har även ett helt center med sportaktiviteter. Beatty Park är ett sånt exempel. Här finns ett stort fint gym, gruppträningssalar, simbassänger i olika längder både ute och inne, lekbad, café och shop. Superfräscht, trevligt och förstås vansinnigt skoj!

Att få simma ute under solen på självaste Lucia, på en i princip tom bana, det är lycka för mig! T.o.m Anders härjade runt där.


Vi sparade dock gymet till senare. Mest av ren snålhet, det kostade nämligen 8 AUD extra/person, för jag hade lyckats få två gratis 5-dagarspass till Goodlife Health club. Hur bra som helst ju!


Mellan det här lekandet har vi hängt på Cottesloe beach. Här kan man välja att ligga på gräset eller på den kritvita stranden. Eller så väljer man inte utan kör båda.?


Anders badade inte i dag heller trots värmen och ljummet vatten. Ibland begriper jag mig verkligen inte på honom. Doppa fötterna räknas inte. Och absolut inte att skölja av dem i rinnande vatten hur nära havet det än är.


Men jag vet hur det blir, när han sen väl kommer i får man nästan inte upp honom. Då är han som en barnunge som precis fattat hur häftigt det är att bada i havet.?

Det här är så vansinnigt skönt! Jag känner verkligen hur solens energi går in i varendaste liten cell i min kropp och gör den glad igen. Det är bara att konstatera ännu en gång. Det är på dessa breddgrader jag hör hemma…


Kram från Ingmarie