Author: Ingmarie

Arniston – Mosselbay

Om vi hade bott lite annorlunda så hade nog vårt första intryck av Arniston varit ett helt annat. Vår lilla lya och hela komplexet såg fint ut på utsidan men inuti var det inte mycket att hurra för plus att det låg flera kilometer utanför själva byn. Sen var det ju det där med spök-känslan och no wi-Fi.

Frukosten var ungefär som jag trodde så jag är glad vi hade egen med oss… Vem mår liksom bra av sånt här oavsett tidpunkt?

Nåväl. Strax efter kl 9 gav jag mig ut och redan då var det kokande hett. För mig är det inga problem mer än att det plaskar förskräckligt mycket om mig efter ett tag. Så tur det var så folktomt. Många säger det är högsäsong här nu men det låter helt ofattbart med tanke på hur öde det både är och ser ut överallt. I Arniston bor inte ens 100 människor permanent om jag fattat rätt och de flesta husen verkar gå att hyra som semesterboende. Fint är där i alla fall! Husen påminner om en kombination av Grekland och England.

Jag sprang ett varv runt “byn” och tog sen vägen ut mot grottan. Jag vågade mig inte ner i den men jag fick en löptur som var magiskt vacker!

 

På vägen hem kunde jag inte låta bli att ta denna bilden. Så är det nämligen här. T.o.m när det är 120 km/h så går folk utmed vägkanten!

Avslutade med ett litet bassäng-dopp eftersom havet var en smula för vilt.

Sen for vi vidare. 30-35 mil (cirka) kanske inte låter så mycket på en dag men jag tycker det är skitjobbigt att sitta still så länge. Vi gjorde några små korta stopp såklart men det blir ändå segt. Vägarna är bra men snudd på oändliga ibland!

Termometern visade dessutom upp till 35 grader så det där att vara ute för att “piggna till” funkade inte så bra. Tack och lov för AC! Och tack och lov för att bilen håller ihop!

Nu har vi i alla fall stannat i Mossel bay och bor i en urgullig liten lägenhet. Det är tydligen en svensk som räddat stället från att helt förfalla så därav namnet Asgard Valhalla.

Stackars Anders verkar ha blivit matförgiftad så jag har fått roa mig själv.

Gick en runda runt piren och in mot stan igen. En dimma har lagt sig som ett blött täcke (luftfuktigheten är 92% just nu) så jag såg inte så mycket men det jag sett gillar jag!
Det är lagom stort och känns liksom mysigt!

Murmeldjuren igen!

Jag gör mitt bästa nu för att kurera Anders. Mina hemkok brukar funka på mig så det är bara att hoppas de funkar även på honom…

Kram från Ingmarie

På väg igen

Vår tid i Kapstaden är slut för denna gången. Kanske åker vi tillbaka, kanske inte. Det beror lite på hur närmsta tiden blir. Just nu har vi börjat på vår Garden route-resa och den är ännu så länge bara halvplanerad.

Jag simmade i alla fall en (eventuellt) sista gång i utebassängen i dag. Trots att jag var där före kl 8 var det fullsmockat med folk och det märktes att det varit mycket folk där i går för vattnet kändes en smula ofräscht. Vet faktiskt inte riktigt hur de rengör det där saltvattnet, eller hur ofta, men härligt var det oavsett! Simningen alltså. Inte det ofräscha vattnet.

Vi drog från vår fina lya strax före lunch. Efter att vi konstaterat att alla fyra navkapslarna blivit stulna. Varför någon ville sno just dem är en gåta för de var bara någon billig variant….

Att vara i Kapstaden är emellanåt tufft för fattigdomen och missbruksproblemen syns överallt, men när man kör ut från stan blir det ännu mer påtagligt. Kåkstäderna avlöser varandra och allt som oftast ser man människor som vandrar utmed de stora vägarna. En del t.o.m leker och/eller bor där. Jag vet ju att allt det där finns men blir lika illa berörd varje gång. Samtidigt gör det mig ännu mer tacksam över allt jag har…

Vi valde kustvägen runt “False bay” förbi bl.a Strand, Gordons bay, Bettys bay och en massa andra “bays”. Vackert så man blir tårögd!

Finast och mysigast var utan tvekan Hermanus. Ett jättegulligt litet samhälle med coola statyer utmed havet.

Det blev en hel del kringelikrokar och oplanerade “felvägar” men ibland blir det jättebra för vi hamnade tack vare det på ett perfekt lunchställe!

Alla vägar har inte varit kringelikrok. Många har även varit absolut sprikraka. Antalet vingårdar kommer jag inte ens i håg.

Innan vi kom till dagens slutdestination körde vi (omvägen) till Agulhas. Anledningen till att vi åkte dit var helt enkelt för att där finns Sydafrikas sydligaste punkt och det är där Indiska Oceanen och Atlanten möts. Makalöst fint och helt klart omvägen!

‘

Vi har nu hamnat i Arniston  där vi bor på  “The Dunes.“. Hotellet verkade superfint när vi läste på och kollade bilder och det är väl egentligen helt ok men inte alls som vi trodde. Det är stort men nästan ingen här, fåtöljerna är nedsuttna, det luktar skumt på rummet och det är så där läskigt att det nästan känns som vi är med i någon variant av “The Shining”.. Internet funkar inte heller överallt (fastän det ska) så vi häckar i lobbyn för att kunna connecta oss en stund med omvärlden.

Det är i alla fall billigt och personalen är trevlig. Ska bli väldans spännande att se vad frukosten består av. Innan vi drar vidare ska vi utforska lilla Arniston en smula. Stället är ingen metropol precis utan mer känt för sin vackra natur, de pittoreska husen, vyerna, grottorna, stillheten, skeppsvraket och färgerna.

Kram från Ingmarie

Löpningens dag 2020

Att gå upp klockan fem (ja 05) är inget jag gillar oavsett veckodag ändå gjorde jag det frivilligt i dag. Jag t.o.m betalade för det. Kanske inte direkt för att gå upp så där tidigt utan för att jag kl 07 skulle stå på startlinjen för SPAR Run the 10s 6 km. race. (Eller 6,3 som det egentligen var.) Vi spontananmälde oss i går och den främsta anledningen återkommer jag till.

Jag kutade dit (Anders tog bilen) och när jag väl var framme blev jag minst sagt förvånad över hur galet mycket folk det var där! Tydligen över 1800 startande. Jag som trodde det skulle vara max några 100 (morgonpigga) nördar.

Start och mål var på flådiga Green Point Stadium. Jag hade sprungit förbi den innan en gång och kollat genom staketet på de fina blå löparbanorna och önskat jag fick chansen att kuta där. Nu fick jag det och det var alltså en av anledningarna till att jag ville kuta loppet.

Jag hade inga som helst varken förväntningar eller “krav” förutom att ha kul. Samma för Anders. Är det Löpningens dag så är det och det här tyckte vi skulle bli ett riktigt spännande sätt att fira på!

Körde t.o.m lite flossa-dans innan.

Foto: Anders Gustafson

När starten gick märkte man snabbt att väldigt många inte hade en susning om sin egen kapacitet. Eller kanske snarare brist på. Du vet när det tokrusas i typ 200 meter och sen blir det tvärstopp. Tack och lov var det gott om utrymme så direkt efter vi kom ut från arenan fick jag bra plats och hittade en rytm som kändes ok för dagen. Efter någon kilometer rundade vi den stora, och smått legendariska, Cape Town Stadium för att sen springa först hela varvet runt uppe vid läktarna och sen ett varv nere vid banan. Skitcoolt och ännu en anledning till varför jag ville kuta loppet. Det hade varit omöjligt att få uppleva annars!

Foto: Anders Gustafson

 

Sen bar det ut igen, runt fyren vid havet och tillbaka till målet.

Jag kom visst 8:a av damerna (och 1a i min age-group) och totalt 45:a. Jättekul såklart och framförallt är det hur skoj som helst att ha fått kuta lopp på självaste Löpningens dag även i denna del av världen!

Det var festligt värre får jag lov att säga med härlig stämning och glada människor! Man fick en stor goodiebag vid målet men vi insåg snabbt att det inte var så mycket “goodie” för oss. (Läs läsk och färgglada chips.)

Anders hade tagit det lite lugnare än mig (han hade ju bl.a stannat och filmat mig när jag sprang på stadion) men avslutade starkt!

Jag passade på att jogga ner inne på den fina blå banan (lär ju inte komma så många fler chanser) och sen hängde vi kvar en stund och njöt i morgonsolen.

Loppet är egentligen bara en liten del av det stora eventet som heter just Capetown 10s. Det är Sydafrikas största “social sport and lifestyle event”. Det startades 2008 av några rugby-legender (Bob Skinstad, Robbie Fleck och Ron Rutland) och har sedan vuxit för att inkludera fler och fler sporter. Förutom rugby och löpning ingår nu även dodgeball, netball, beachvolleyboll, fotboll och landhockey. Vi kollade runt lite innan vi åkte hem för frukost. Riktigt kul.

Vi hade kunnat åka tillbaka senare när det dragit i gång lite mer men först fastnade vi på stranden och sen fastnade jag i poolen…

Sea Point swimming-pool kräver egentligen ett eget inlägg för jag har nog aldrig varit med om ett liknande ställe. Det finns som du kanske märkt inga linor i någon av bassängerna vilket gör att det blir en jäkla röra när det är mycket folk och/eller vissa inte vet vad simvett- och etikett är. I dag hade det varit helt omöjligt att simma för det var absolut smockfullt i 50-metersbassängen (och 25:an) av folk som står/leker/hoppar/flyter och jag vet inte allt.
Den djupa poolen där jag kör poolrun är 5m. djup och 25 m. lång och lugnare på så vis att ingen verkar vara där förutom några medelålders (vita) som simmar några längder. Med jämna mellanrum öppnar “badvakterna” (jag har i ärlighetens namn aldrig riktigt fattat vad de gör) upp hopptornen och det är en show utan dess like! På något vis blir det ordning i kaoset och det hoppas volter och görs konster så jag blir alldeles vimmelkantig. När någon gör något extra coolt är det större jubel än på en fotbolls-läktare och när det som i dag kommer en kvinna modell s-t-o-r och ställer sig på 5-meterstrampolinen då trodde jag fasen att hela Kapstaden skulle lyfta av jublet. Snacka om att ha tränings-underhållning!

Nu ska vi snart sova sista natten här (för denna gången) innan vi drar vidare på nya äventyr. Hoppas du vill hänga med!

Kram från Ingmarie

Annorlunda “laddning”

Det här med sol och värme alltså. Det gör underverk med mig! Kroppen och knoppen blir liksom direkt ännu gladare, mjukare och piggare!

Men jag försöker vara lite förståndig så jag inte går över gränsen för vad kroppen pallar med. Det går ju såklart aldrig helt att veta men erfarenhetsmässigt så har jag lärt mig att för mycket löpning för många dagar på raken i princip aldrig slutar bra. Så jag gick till gymet i dag. Inte alls lika kul som att kuta men det är ändå härligt att få vara ute och vid havet.

Gymet  vi hänger på har ju även en superbra utedel som jag nyttjat väl varenda gång vi varit där. Hur bra som helst!

Anders körde på bra han också. Både på gymet och i bassängen.

Jag var faktiskt en gång till i den där poolen men då för att köra vattenlöpning och det var efter att vi käkat mat så god att jag nästan inte fattar att mat kan bli så god! Veganhaket Sunshine food kanske inte är det flådigaste stället man kan tänka sig, faktum är att det är mer som “ett hål i väggen”, men maten och servicen var absolut fem-stjärnigt rakt igenom.

Utelunch är lika fint som utegym!

Om det här var bra laddning inför morgondagen är högst tveksamt men oavsett kommer jag att fira Löpningens dag på ett sätt jag aldrig gjort förut. Om jag inte försover mig vill säga… Hur ska du fira?

Kram från Ingmarie

Allt blir inte alltid som man tänkt sig

En av alla grejer jag gillar och uppskattar väldigt mycket när jag reser, och annars också förresten, är att få möjligheten att testa nya löprundor. Det kan vara en utmaning också för det är ju inte alltid helt enkelt att veta vad och var som är bäst. Att läsa om ex. en trail är en sak men hur den sen är IRL är en helt annan. Som i dag. Jag bestämde mig för att ta “fintrailen” bort till andra sidan Lions Head för att sen testa The Pipe Track trail som går på kanten av Table Mountain ovanför Camps Bay. Recensionerna jag läst var lika varierande som svenskt sommarväder så jag tänkte att jag måste helt enkelt testa själv för att verkligen veta.

Den heter “pipeline trail” helt enkelt för att den följer en pipeline.

Det fanns inga direkta skyltar mer än i början men å andra sidan var där inte så mycket att välja på så det var bara att följa stigen. Den började med skönt hårt packad sand. Lite småböljande och i kringelikrok

Sen blev den bitvis stenig blandat med en hel del rötter men det var ändå mestadels springbart för en snubblig  “icke-trailmänniska” som mig.

Och utsikten var bedårande när jag väl vågade lyfta blicken lite.

Men sen blev det värre och värre med alla stenar. De var stora och små i en enda röra och rullade runt lite hur som helst. Men du vet hur det är när man så gärna vill springa.  Man tror att “snart blir det nog bättre igen”. Men det blev det inte. Till saken hör att det var galet varmt, upp mot 30 grader, och jag hade bara en halv liter vatten med mig. jag må vara en värmetålig människa men det finns en gräns även för mig och jag var inte helt sugen på att testa exakt var den var i dag på en stenig trail hyfsat långt bort från befolkat område. Så jag bestämde mig helt enkelt för att ta mig ner för en “stig” jag hittade (i verkligheten var det mer som en uttorkad stenig bäck) för att komma ner till något som åtminstone liknade en väg. Den i sin tur tog mig i alla fall ut till asfalten och vägen ner mot Camps bay där jag kunde fylla på med vatten. (Tack och lov för Google maps!!!) Sen var det bara att kuta hemåt förbi fina Clifton beach.

Efter många timmar i gassande sol tror jag detta var en av de ljuvligaste spradorna jag någonsin gjort!

Hela eftermiddagen häckade vi sen tillsammans med Lena och Leif i och jämte poolen på Sea Point. Underbart! Det må vara en smula rörigt, oorganiserrat och stökigt med extremt oklara regler men jag tokdiggar stället!

Och så här fin mys-kväll har vi haft.

Kram från Ingmarie

I och över molnen

Ibland undrar jag om man skulle trott på hur dagen kommer att bli om man fått höra “framtids-storyn” redan innan. Jag hade i alla fall garanterat inte trott att denna dagen skulle bli så här om någon hade berättat om den innan.

Vi hade förvisso bestämt redan i går att vi skulle satsa på att ta oss upp till toppen av Table Mountain via Platteklip Gorge trailen. Låt dig nu inte luras av namnet “Platte” för det är allt utom platt. På ca. 2,5 km ska man ta sig upp 700 höjdmeter genom att klättra på stenblock.

Jag började dessutom med att kuta hemifrån på sealevel så det blev ytterligare ca 300 höjdmeter men det var det mer än väl värt.

Vid trailstarten mötte jag upp Anders och våra vänner Lena och Leif.

Vi hade ju inte riktigt räknat med att det skulle vara busväder à la regn på tvären och en dimma så tjock att vi såg max 50-100 meter framåt. Och bakåt. Hade det bara varit jag och Anders hade vi ställt in men dels var vi nu fyra som kunde hjälpas åt om något skulle hända, dels så är Leif en mycket van både klättrare och vandrare. och dels hade de båda gjort denna klättring en gång tidigare och visste vad som väntade.

Så vi gav oss uppåt. Ibland på alla fyra. Fascinerade, hänförda och lite tagna över naturens krafter. På ett sätt var det kanske bra att dimman låg som ett tjockt täcke för då såg jag ju liksom inte hur brant det var.

Det började med helt ok väder men vi såg ju vad som väntade bara en bit upp.

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Foto: Leif

Men vi tog oss upp! Inte snabbt men både glada och oskadda. Det blåste tokmycket även på toppen och dimman låg så tjock att vi inte såg någonting av utsikten. Det var t.o.m så illa att linbanan ner var stängd och jag vågade inte ens tänka tanken på att behöva ta mig ner samma väg. tack och lov finns det ett cafe där vi kunde gå in, dricka varma drycker, babbla och mysa. Vi hann precis lagom dricka upp så sprack det upp och vi fick se både vyer och magin av “table-cloth”. D.v.s moln som “rinner” över bergen som en bordsduk. Makalöst vackert!

Foto:Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Och linbanan gick igång igen. Skitcool! Den snurrade runt hela tiden så man fick vy från alla håll oavsett var man stod.

Det var där vi klättrade upp genom molnen.

Så himla glad för detta och för att Lena och Leif ville haka på!

Foto: Anders Gustafson

Jag hade stuckit hemifrån vid strax efter 9 och klockan var nästan 16 innan vi var tillbaka i lyan igen så det satt onekligen fint med lite mat i magen. Vet inte riktigt hur vi gjorde men helt plötsligt hade vi bestämt oss för att dra till gymet. Eller jo, jag vet ju hur det gick till att jag ville dit men att även Anders hakade på efter en strapats som i dag hör inte till vanligheterna. Men så blev det! Både gym och sim i några timmar. Bra av oss tycker jag. Mycket bra t.o.m!

Men nu är det slut på äventyr för i dag. Soffan känns alldeles för skön för något annat än att ligga kvar i den.

Kram från Ingmarie

Hemmadag

Långturerna, trapporna och alla höjdmetrarna verkar redan ha gjort mig starkare men farten på benen har blivit markant sämre. (Därmed inte sagt att de var snabba innan heller…) Men egentligen kvittar det ju såklart så länge kroppen är glad och med på alla äventyr. Och oavsett fart så räknas ju intervaller som intervaller, eller hur? Jag skulle ha sprungit den där fartleken på en stor härlig gräsplan jag spanat in i Green Point park men det sket sig för de höll på att sätta upp staket inför något framtida event. Typiskt. Men det funkade ok att köra runt, runt och fram och tillbaks på “vägarna” även om det blev väldigt mycket hårdare för benen än gräs.

Och de kanske inte blev direkt piggare av en bunt hopp&skutt-övningar på vägen hem. Som dessutom sprangs i galen motvind.

Det var faktiskt jättehärligt att inte ha långt till playan efteråt. Bara att masa sig nerför backen från huset. Vågorna var riktigt häftiga i dag!

När jag var nöjd där var det bara att gå (i medvinden) till bassängen för både poolrun och sim. Märkligt nog var det väldigt lugnt trots att det började närma sig peak-hour. Jag hade t.o.m hela den djupa poolen för mig själv! Så lyxigt!

Bara några hundra meter från bassängen ligger Mojo Market där jag mötte upp Anders. Ett jättestort ställe med hantverksbutiker, 30 (!) olika food stalls, pubar, livemusic och jag vet inte allt. Kommer du hit så får du inte missa detta Jag hittade både supergott kaffe (koffeinfritt för klockan var långt efter14) och ett veganhak med massor att välja mellan. Om vi valde det godaste vet jag inte men jag vet att det var dundergott!

Kram från Ingmarie

När flera önskningar blir sanna på samma dag

Vi har inte planerat vår resa i detalj utan tar det lite som det kommer. Däremot har vi några saker vi vill både se och göra. En av mina önskningar har varit att simma  under morgonsolen i Sea Point poolen.

I dag blev den verklighet.

Foto: Anders Gustafson

Bra gick det också! Simningen känns oerhört lätt just nu!

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

En annan önskan både jag och Anders haft var att besöka Cape of Good Hope Nature reserve. D.v.s den yttre delen av Kaphalvön. Själva Kaphalvön är en bergig, ca 50 km lång halvö som möter land vid Muizenberg, Taffelberget och Kapstaden, och den yttersta spetsen är  Kapudden och Godahoppsudden. Vi åkte slingervägar med utsikter, vackra hus och söta byar som är omöjliga att beskriva ens med bilder. Vi stannade även vid (turist)stället  Boulders Beach för att kolla in de vilda pingvinerna som bor och lever där. Helt fria annars hade jag aldrig åkt dit. Vi betalade dock inte för att gå in i själva nationalparken, inte ens för att gå ner till stranden där man kan bada med pingvinerna, men vi fick se massor av dem ändå och jösses så söta!

Godahoppsudden är Sydafrikas mest sydvästligaste udde. Dvs inte den mest sydliga. Den ska vi besöka senare. Det är med andra ord inte här den Indiska Oceanen möter Atlantens vatten men däremot möts strömmar från Indiska Oceanen med Atlanten där vilket tydligen bidrar till ett spännande marint liv. En sak vet jag i alla fall. Det är makalöst vackert där! Efter att ha åkt igenom själva gaten var det mest bara en massa “ååååh” och “aaaaah.”

 

Vi fick även se vilda babianer, strutsar, ödlor, vackra fåglar och en unik växtlighet.

Vi tog oss (såklart) även upp till fyren och ut på Cape point. Jag älskar höjder så länge jag har fast mark under fötterna och jag har verkligen inga som helst problem med att kolla hundratals meter ner för att se vågorna slå mot klippväggarna.

 

På köpet fick vi bra träning för det var både många höjdmeter och steg att gå. Och tur ingen av oss har peruk…

 

Där borta ligger Sydpolen!

Hemvägen blev delvis en helt annan men vi åkte ännu en gång förbi vackra Noordhoek och tog Chapmans Drive åt andra hållet. Det var om möjligt ännu vackrare och häftigare än i går.

Dock har en stor brand spritt sig i Noordhoek, vi såg den redan i går men i mycket mindre omfattning, och bl.a helikoptrar jobbade med att forsla vattenbomber över eldarna. Jag lider med alla de djur och människor som bor där nere för även där vi stod långt bort stack röken i både i ögon och lungor. Den skymde solen och hade t.o.m spritt sig ända till Hout Bay och bort mot vår del av udden. (Doc k ingen som helst fara för oss.) Förskräckligt! Jag kan bara ana hur det är i Australien…

Vi hade tänkt att vår lilla tur kanske skulle ta ca. 4 timmar. Vi var hemma efter 7. Så bra kan det gå när man inte har något riktig plan! Får du chansen att uppleva Godahoppsudden så tveka inte en sekund!

Kram från Ingmarie

Grattis till mig!

I dag har jag fyllt 54 år! Det är inte alla som får bli det och det är absolut inte alla som kan och får fira som jag gjort. (Eller kanske ens vill..🤪)

Efter födelsedags-frukost (som var typ som den alltid brukar) sprang jag upp till Lions Head trailen ännu en gång och tog samma varv som i går. Det är en brutal start , vi snackar Hammarbybacken x flera direkt från start, men den är så värd det!

När jag kom över till andra sidan av berget tog jag asfaltsvägen ner till Camps Bay (här snackar vi verkligen om att “rulla nerför”) och sen söderut vidare hela vägen till Hout Bay där Anders mötte upp med bilen. Jag är ju ingen stor fan av asfaltslöpning nu för tiden men det finns undantag! Sega, jättelånga backar som jag älskar och med vyer så jag nästan tappade andan! Blev i princip inga fotostop för jag var helt in the flow.

Det fanns småavstickare från asfalten.

Tanken var egentligen att jag skulle hoppat in i bilen långt innan men när jag väl gnetat mig upp för den sista överlånga backen ville jag minsann även njuta av den sista biten ner till stranden i Hout Bay och Anders hade parkerat helt perfekt!

Bara att gå rakt ner!

Det enda egentligen  “dåliga” denna dag har varit att det var så galet mycket med folk överallt att det var omöjligt hitta en vettig parkering så vi kunde fixa mat på vegohaket jag siktat in mig på.

Vi letade som tokar efter något ätbart och det slutade på ett café som var ok men väldigt dyrt och inte alls den typ av mat jag gillar och mår väl av. Bara för att det är vego betyder ju liksom inte att det är superbra… Men den gav i alla fall ny energi efter de många timmarna springandes.

Vegoburgare och vegobowl som vi delade på. Och bubbelvatten. 🙂

Vi for sen vidare på en av de vackraste vägarna i detta land, kanske t.o.m i världen, enligt diverse “tävlingar” och jag kan förstå det! Chapmans Peakdrive är verkligen något utöver det vanliga! Cirka 40 spänn kostar det att åka igenom och det är lätt värt varenda öre!

Vi tog “stora” vägen tillbaka till Capetown, otroligt vacker den med men på ett annat vis, inklusive en vända inne i stan innan vi hamnade på gymet.  Fyller man år får man ju träna precis hur mycket man vill, eller hur?
Blev ett bra gympass plus ett minst lika bra simpass.

Nu har denna 54-åriga kropp även fått i sig en rejäl dos både bra och god vegomat (under salladsberget finns bl.a tofu, hummus, quinoa, kikärtor, kål, morötter och falafel) så förhoppningsvis fortsätter den vara glad och stark och tuffa på ännu lite till. Oavsett är jag tacksam för allt både den och livet gett mig hittills.

Kram från Ingmarie

Äventyrsdag med många höjdmeter och kultur

Det finns tydligen de som tycker jag är “modig” som vågar simma i iskallt vatten men det är verkligen absolut inget märkvärdigt alls med det. Kallt – ja – men i princip helt ofarligt. Klättra upp på höga berg däremot, det är modigt för det är ju faktiskt farligt på riktigt. Jag “fegade ju ur” de sista meterna när jag var uppe på  Lions Head men Anders han grejade det minsann!

Han är utan tvekan både modigare och bättre på sånt där än vad jag är men till mitt försvar får jag väl säga att han hade “sällskap” av väldigt många fler i dag mot när jag var där. (Helg = högsäsong för outdoor-life.) Bryta ben/skära upp en artär/slå hål i skallen är aldrig bra men att behöva ligga och vänta på att bli upptäckt ö.h.t är väldigt obra. Ja så tänkte och tänker jag fortfarande. I might be crazy but I´m not stupid..

Jag springer i alla fall längre än honom och jag tar mig gärna både uppåt och nedåt hur många meter som helst bara jag har fast mark under fötterna. I dag startade jag hemifrån, tog mig upp för de första tokbackarna till Lions Head-trailen och sprang sen motsatt varv mot förra gången vilket visade sig vara en riktig vinstlott!

 

Fortsatte sen upp mot toppen ännu en bit, ner igen och vidare bort till Signal Hill.

Snacka om utsikt! Och tuffa vindar.

En sån där “måste-bild”….

Sen sprang jag tillbaka nedåt och uppåt på vägen mot Lions Head igen för att möta upp Anders. Exakt hur många höjdmeter det blev vet jag inte men jag vet att det blev många. 
Såna här äventyr avslutas absolut bäst så här.

När magen sen också var mätt bestämde vi oss för att även vara lite kulturella.

Zeitz Museum of Contemporary African Art  är ett museum för samtida konst. Muséet är inrymt i en renoverad, 27 meter hög silobyggnad från 1920-talet i hamnområdet Victoria & Albert Waterfront. Galet häftigt men också mycket tankeväckande och sorgligt.

Hela Waterfront-området innehåller stora shoppingcenter, små butiker, konst, museum, utställningar, restauranger, barer, lekplatser, teatrar och jag vet inte allt.Härifrån utgår också en mängd olika guidade turer både till havs, på land och i luften.

Och det är väldigt nytt för så här har det inte alltid varit. Det framgångsrika återuppbyggnadsprogrammet av hamnområdet är uppkallat efter drottning Victorias son. 1860 tog prins Alfred initiativet till anläggandet av den första vågbrytaren i stormiga Table Bay. Genom att tippa ett lass stora stenar som tagits upp från havsbotten i vattnet skapades Alfred Basin. Detta blev ett effektivt skydd för ankommande skepp då starka stormvindar blåser vid Kaphalvön på vintern och det har orsakat många förlisningar.

Den ökande skeppsfarten ledde senare även till byggandet av Victoria Basin för att avlasta trycket på Alfred Basin. På 1960-talet fick hamnbassängerna och det kringliggande hamnområdet förfalla. I november 1988 bestämde sig Waterfront Company för att modernisera och utveckla området och numera är det en stor turistattraktion. Helt ärligt blir jag miljarder gånger tröttare av att vara en halvtimme i det här än att kuta timtals i backar. Men det är kul att ha fått se och uppleva det såklart!

Kram från Ingmarie