För några månader sedan tänkte jag på att just i dag, den 26/7 2018, har jag levt i precis 52,5 år. Det är ju ingen ”riktig” födelsedag men jag tänkte att den ändå var värd att fira på något vis. Varför inte liksom? Om inte annat för att få fira på sommaren i stället för som alltid på vintern. 😃 Faktum är att jag hade planerat kalas när jag ”fyllde” 50,5 men av olika anledningar blev det inte.
Hur som helst så glömde jag bort denna dag (igen) mellan jobb, träningspass, tvätthögar, tävlingar, SL-förseningar, vissna blommor, sjukdomar hos nära och kära, bränder, barnfödslar och matlådefix. Tills i dag då. När jag kom på att jag verkligen firar genom att stå upp för mig själv, lyssna på mitt hjärta och göra det jag vill när det gäller den där ÖtillÖ-lotten.
Jag har gjort ett val. Inte för någon annans skull. Inte för att snälla, härliga människor peppar och stöttar och tror på mig. (Tack!🙏🏻) Inte för att jag måste. Inte för att jag borde. Inte för att bevisa något. Inte ens fastän alla tecken varit ”rätt”.
Om man vill så kan man tyda det som att tecknen verkligen har haglat över mig! Som att jobbet ger mig ledigt (trots personalbrist) om jag vill. (Har jag sagt att jag har världens bästa arbetsplats???) Loppet jag inte vill missa fixar sig genom att jag får skjuta upp starten ett år om jag vill. Pengarna finns tack vare att jag betalat på tok för mycket skatt. Jag är inte i storform men det här vädret gör att min kropp mår bra och jag har kunnat träna på utan avbrott ganska länge. Tror faktiskt inte jag hade kunnat träna så mycket mer eller bättre även om jag haft ÖtillÖ som mål från början.
Allt det där spelar så klart roll till mitt beslut men ändå är det mest hjärta och mage som fått bestämma. Det är dock inte helt enkelt för mitt förnuft säger tvärnej ena sekunden för att i nästa ha ett lika säkert ja. Så det kan vara klurigt att skilja på vad som är vad. Det är bl.a därför jag mediterar. För att reda ordning i kaoset.
Så jag har sagt ja! Till att våga våga! Till att kliva långt utanför min comfort zone. Till att trotsa både demonerna, jante och negativa vibbar. Till att välja äventyret. Till att strunta i att risken finns att jag ”misslyckas” och kanske måste bryta. Till att bortse från de där tankarna som säger ”farligt, jobbigt, omöjligt och idiotiskt”. Jag säger ja till att leva i nuet och ta chansen när den i princip ligger helt färdigpaketerad framför mig.
Det är verkligen helt crazy att jag som för fyra år sen inte ens ville doppa huvudet i vatten eller kunde crawla 20 m utan att halvdö ska starta i ÖtillÖ om inget oförutsett händer innan. Racet som är en av de tuffaste swimruntävlingarna i världen. Kanske har jag hybris. Kanske är jag korkad. Kanske kommer det gå åt fanders. Kanske jag anses vara idiot. Men det kvittar! Från djupet av mitt hjärta så vill jag i alla fall prova för det vore ännu värre att sitta där den 3/9 och ångra mig. Eller att behöva dö nyfiken och undrande. Och jag tänker på det kloka Bernard skrev här i ett inlägg precis nyligen. (Läs!)
Jag känner stor, stor tacksamhet att Micke av alla människor frågade just mig. Bara det är en slags vinst. 💕
Livet är ändligt och det kan förändras på en millisekund. Jag ser det varje dag genom mitt jobb. Ingen planerar att bli sjuk, skadad eller dö men ändå händer det. Varje dag. Jag kanske får fler chanser men varför chansa?
Livet är även bra häftigt och härligt när man tillåter det. Jag hade ju aldrig ens i min vildaste fantasi kunnat gissa på att jag som 52,5-åring skulle ta ett sånt här beslut! 😱 Men så kan det bli när man låter livet hända.🤪
Och jag har firat på lite annat vis med. Så som jag vill. Med tröskelintervaller (4 x 10 min), utegym och några km sim i den 32 gradiga värmen och (lätt)öl i kvällssolen. Jodå, jag har en hel del laster jag med.😄Öl när det är Australien-varmt är bara en.
Kram från Ingmarie med miljarder fjärilar i magen
