Segben och lyckligt hjärta

Jag har hört att det är regn, rusk och busväder hemma.
Här är det så här!

Som du kanske förstår så njuter jag varje sekund.

Vi testade en ny park i dag. Lord Hills Park som ligger ca 25 minuter sydost om Everett.
Även denna park är ganska liten men den är proppfull av trails. Nästan 5 mil för att vara exakt. På en av alla sidor jag läst på om detta ställe varnade man för att det var lätt att springa vilse eftersom alla stigar inte är markerade.

Lägg till denna skylt så kändes det ju en smula extra spännande.

Samtidigt så tänker jag att det vore en ära att få träffa på ett sånt djur för chansen, eller risken beroende på hur man ser det, är så minimal att den är obefintlig.
Särskilt när man vet att där är en massa andra människor, hundar och hästar ute i samma skog.

Det började bra med stora fina skyltar med stigens namn på men sen vet i sjuttsingen vad som hände för jag hamnade helt utanför kartan.
Namnen på stigarna fanns väldigt sällan så jag följde skyltar där det stod ”trail” på men på kartan fanns de inte ens med.
Enda anledningen till att jag vet att jag var helt off är för att jag fick ta gps:en till hjälp. Utan den hade jag garanterat hamnat ännu längre bort.

Skogen var fin och stigarna minst sagt varierande. Det var omöjligt att springa ens halvfort för de gick i kringelikrokar, hade branta backar, var snåriga, knöliga, bitvis steniga och ofta fulla av löv så jag inte så vad som låg under.

Två gånger hamnade jag helt bananas fel och fick vända.Andra gången gjorde felvalet att jag fick se denna vy så helt tokigt var det ändå inte men helt ärligt är det lite stressande att inte ha en susning om hur långt det är tillbaka till start eller ens om man ska hitta tillbaka.

Benen var sega som en gammal kolarem men kroppen och knoppen lyckliga så detta var egentligen perfekt som återhämtningspass.

Det blev inte så långt trots att jag var ute i flera timmar men vem bryr sig? Vi fick båda vara ute i fin natur och vädret var helt magiskt! Enda djuren, förutom Homo Sapiens,  jag så var de där hundarna och hästarna. jag vet med 100% säkerhet att där också finns en spindlar som gör megafeta nät. Förstörde nämligen flera då jag sprang rakt in i dem…
Är sånt kanske bra för huden?

Bara 10 minuter bort, i Monroe, ligger Lake Tye Park. En stor park och en liten sjö men oj så fin!

Några hundra meter bort hittade vi ett kalasfint cafe och köpte med oss kaffe + bagels och tog med ner till sjön. Jo då, jag älskar forfarande de där runda brödbitarna. Jättemycket!
Satt länge vid sjön och jag somnade minsann en liten stund där i solen. Så himla härligt!

Innan vi åkte hem gick vi ett varv runt sjön också. Gäller verkligen att passa på när det är så här!

Hur har du det?

Kram från Ingmarie

 

På platten

I dag hittade jag minsann det perfekta stället för intervaller! I alla fall om man vill ha platt, ny fin asfalt utan en enda bil i sikte, mycket skog och oändligt långa raksträckor med lite svaga kurvor. Totalt är Centennial Trail  30 miles (ca 48 km) så det fanns inte en chans i välden att den skulle ”ta slut” under mina intervaller även om jag inte började i ”änden” av den.

4 x 5-3-1 min blev det med en hyfsad känsla. Jag känner mig stark och har energi men benen har liksom inte så många växlar. Typ 3 och den högsta är verkligen inte snabb.
Men men.
Viktigast är ju faktiskt att det känns bra och att jag blev trött och det blev check på båda!

Anders tyraskade en massa kilometer och vi var tillbaka vid bilen snudd på exakt samtidigt.

Nästan precis där vi parkerade fanns en sjö men trots fin brygga var det omöjligt att ta ett dopp där. Då hade jag behövt en extra jättelång stege alternativt vada i en massa sjögräs och inget av det kändes lockande ens för mig och då är det illa!

Istället körde vi några minuter bort till Lundeen Park vid Lake Stevens. En fin liten park som just i dag hade fullt av ungar som firade någons födelsedag. I vattnet var det dock bara jag. Långgrunt, ljummet och inte en av de bästa sjöarna jag hittat men helt klart godkänt!

När vi kom tillbaka ”hem” (man har många ”hem” när man reser) så gick vi direkt till Everetts farmers Market.
Varje söndag har de detta och flera gator är därför helt avstängda. Det var massor av folk och fina produkter att köpa. Vi hamnade på ett cafe för att stilla hungern och åt de dyraste avocado-mackorna och drack det dyraste kaffet/varma chokladen ever. Men är man hungrig så är man… Vi blev i alla fall mätta ett tag.

En lång promenad, plus en liten biltur, senare så hamnade vi i norra Everett och Evergreen Arboretum & Gardens i Everett’s American Legion Memorial Park.  Parken är liten men otrolig fin, det är gratis och allt sköts av volontärer. Fantastiskt om du frågar mig!

Kram från Ingmarie

Nytt ställe

Innan vi lämnade gulliga Poulsbo hann jag med ännu ett gympass. Glömde helt bort att fota så det blev bara det här. Skoj var det i alla fall och svettig blev jag.

Hann förresten med en grej till. Ännu ett dopp i fina Hidden Cove! Det stället är både ”hidden” och magiskt.  Märkligt nog bara jag som var i. De två som satt och fiskade skrämde jag tydligen bort för de gick när vi kom. Tippar på att det var ca 12 grader men det är alltid svårt att veta. Salt är det i alla fall. Man flyter som en kork!

Vi har sen åkt ännu en färja och denna gången med bilen och mer norrut till Edmonds. Sjukt smidigt istället för att behöva köra hela vägen tillbaka till Tacoma, genom Seattle och slutdestinationen Everett.

Och här är det! Huset med verandan som är ”vårt” en liten stund. Inuti är det helt bedårande fint och hela området är som i den mysigaste feelgood-movien från någon amerikansk småstadsidyll. Dvs en sån som vi är i!

Jag som gillar hur amerikanarna går all in på varenda högtid älskar hur de har pyntat inför Halloween. Det här är bara en promilles promille av alla roliga hus vi har sett men det lär komma fler bilder…

Kram från Ingmarie

Banner, Long Lake & en egen gata

På vinst och förlust åkte vi till Banner Forest Heritage Park en bit söderut i morse. Parken är liten, ca 2,5 x 2,5 km men enligt källor skulle där finnas över 43 km med trails vilket lät lite för bra för att vara sant men även om jag inte testade alla så är jag säker på att det var minst så mycket.

Milde himmel alltså!
Det här är utan tvekan varje trail/skogs/hike/vandrares dröm! Stigarna var mjuka och fina med enbart korta partier av rötter/stenar och de slingrade sig hit och dit, upp och ner och huller om buller hela tiden så det fanns inte en chans att bli uttråkad. I princip gick det inte att springa vilse heller just för att skogsparken var begränsad åt alla håll plus att det var bra skyltat och markerat. Det enda svåra var att veta hur lång varje kringelikrok stig var.

Som jag njöt och numera vet jag att även Anders gjorde det. Han brukar ju vara den som får vänta på mig när jag ska vara ute i ”några timmar” men i dag kom vi tillbaka nästan samtidigt trots att jag höll på i flera timmar.

Vädret var perfekt och det känns ofattbart att det är galen storm där hemma. Hoppas verkligen ingen har skadats,,,

 

 

Undra om Corona farm är ett av biolabben…?

Nästan precis jämte ligger Long Lake som visade sig vara en lika otippad pärla. Det är perfekt att vara här nu för vi hade hela parken för oss själva. Antar nämligen det är ganska knökat under sommartid.

Så himla bra grej som vi sett på flera ställen.

T o m Anders badade! Utan att ångra sig. 🙂

 

På hemvägen var vi inom Sprouts som är en av mina favvobutiker i Albuquerque. Det var inget fel på den här men personalen var inte alls lika trevlig och hjälpsam. Trist och hoppas det var tillfälligt. Vi hittade ok mat i alla fall även om det inte var någon gourmet precis. Fattar inte heller varför de ska ha AC på i tid och otid! Äta och frysa är väldigt omysigt….

På den lilla extrakroken hem hittade vi Anders helt egna väg. 100% rättstavad! Jag tycker det borde innebära att man får ett hus att bo i där.

I morgon åker vi vidare norrut mot ännu fler äventyr!

Kram från Ingmarie

Kär

Vädersnubbarna lovade oss regn och kyla men i stället fick vi sol och över 23 grader. Det tycker jag var en väldans bra fel-prognos!
Vår dag blev därför den absolut bästa ever och ett minne för livet. Jag har dessutom blivit kär. Återkommer till det.

Började med att springa runt ”byn” och besöka gymet som vi får träna på. I princip alla husen har en veranda där man kan ha en gunga och som är mitt drömhus. Tänk att sitta där och se solen gå upp och ner när man dricker sitt kaffe.
Om jag har tur så kommer det att bli verklighet om några dagar.

Smygfotade några av dem för är inte helt säker på att de skulle uppskatta om en springande gråhårig dam stannade och tog bilder på deras hus…

Sen tog vi färjan in till Seattle. På 30 minuter är man mitt inne i stan och det är helt gratis när man åker dit. Från får man dock betala en liten slant men det är 100% värt det. Vyn man möts av är obeskrivbar och det var då jag insåg att jag blivit kär i detta ställe. Seattle är precis lagom på alla sätt och vis och var du än är så har du nära till naturen och havet. Trafiken kan vara lika crazy som i vilken stad som helst men den känns ändå inte så hetsig. Det finns hur mycket som helst att göra och se oavsett vad du gillar. Mat, konst, sport, arkitektur, shopping, musik, teater, kaffe, sightseeing eller bara vara. Allt finns och allt är möjligt!

Tyvärr finns det även en baksida med hemlöshet, droger och fattigdom men jag upplever det inte värre än i t ex Stockholm. Oavsett så svider det alltid i min mage och mitt hjärta men att ge pengar direkt är oftast helt meningslöst. Bättre att köpa mat och/eller ge till organisationer som hjälper dessa människor.

Roliga tröjor finns såklart också!

Det första vi gjorde var att åka ”The Seattle Great Wheel”. Jag har faktiskt aldrig åkt ett sådant så här vid vattnet i en stor stad och det var så himla häftigt! Lite som att vara med i en film!

På tal om film så var det här i Pike Place Market som Tom Hanks käkade i ”Sleepless in Seattle”.

Hela Pike Place är ett sammelsurium av all möjlig sorts mat, hantverk, blommor, nördgrejer och olika drycker. Inte på det där billiga krimskrams-viset utan det är verkligen kvalite på i princip allt. Här ligger också det allra första Starbucks-caféet.

Vi köpte mat på ett helt veganskt Burrito ställe och tog med ner till Waterfront park. Galet gott, galet mycket och galet härligt!

Tillbakafärden till Bainbridge var lika smidig och vyn lika storslagen men på ett helt annat vis.

Avslutade denna fina dag på allra bästa sätt med detta.

 

Jag borde kanske göra en bok med badpärlor på de mest oväntade ställena..

Kram från Ingmarie

Vilse och rumpskav

Det har blivit många timmar i bilen i dag som varit planerade men ändå oplanerade.
Vi vill ju liksom ”passa på” att se så mycket som möjligt för vem vet när det blir nästa gång? Därför blir det lätt både omvägar och extrarundor. Men det har det varit värt!

Det svåra är att välja för det är en omöjlighet att hinna se allt. Inte ens om du lever hela ditt liv här hinner du uppleva allt.
Men det är ett lyxproblem att behöva välja. T o m rumpskav pga allt bilåkande är det.

Vi har bl a varit i Port Gamble där det även finns en gigantiskt stor park man kan springa vilse i (återkommer till det), gulliga små butiker, den festligaste General Store jag varit i och en vik så jag kunde ta mig ett dopp i Stilla havet. Det var uppfriskande om jag säger så.

Parken ligger precis före Port Gamble och har ett myller av stigar och vägar. På kartan kändes det som att det skulle vara lika enkelt att hitta  som alla andra vi varit i. Jag hittade direkt skyltar att följa och gav mig iväg. Upp, upp upp upp.

Det var fina skogsvägar och magiskt vackra stigar. Emellanåt var jag i en djungel!

Hela tiden tyckte jag att jag hade koll på var jag var. Även när jag sprang in på denna stigen. F ö en dröm att springa på!

Jag hade uppenbarligen inte koll för när jag väl kom ut på en väg igen stämde ingenting. Tog till telefonen och den nedladdade kartan och sprang fram och tillbaka för att försöka fatta var jag var.  Fattade om möjligt ännu mindre men tack och lov kom en man med sin hund precis så med hans hjälp kom jag åtminstone på rätt håll.
Stressen att inte kunna förmedla mig till Anders att jag skulle bli lite sen gjorde att jag försökte pinna på allt benen kunde vilket var minst sagt slitigt i backarna.
Är man löpare här blir man garanterat snabbt en bergsget!

Sladdade in 25 minuter sen på parkeringen men tack och lov är ju Anders ganska van så han var inte överdrivet orolig.

Efter Port Gamble drog vi över till Olympic National Park-sidan. Om man kör non-stop kortaste vägen runt tar det ca 8-10 timmar så den trippen har vi lagt ned för längesedan men vi tog oss till Port Angeles och hann därmed se lite av den norra sidan. Kan lätt konstatera att det finns mycket skog här, bergen är gigantiska och vädret hur som helst. Kanske därför väders-folket här spår vädret lika dåligt som SMHI…

Lunchen åt vi i jättemysiga Port Townsend.

Vi var båda jättehungriga och tog första bästa ställe vi hittade vilket visade sig vara en höjdare.

Vi såg även denna på vägen!

Innan vi var hemma var det kolsvart men här är några bilder från söta Poulsbo där vi är nu.

I morgon blir det andra äventyr!

Kram från Ingmarie

Tre pärlor på samma dag

Vi har lämnat södra delen av Seattle och tagit oss västerut till Poulsbo, även kallad ”Little Norway”. Vi trodde av någon anledning att det skulle vara en liten sovande håla men vi hade tokfel.
Varenda hus är mitt drömhus och nere vid vattnet i Historical downtown dör man sötdöden direkt. Jag ska visa dig när jag sansat mig och tagit några bilder. Vägen hit var smidig och rakt över gatan har vi hittat en helt enastående fin och trevlig butik. Att jag skulle hitta en sån här var minst sagt otippat! Plånboken är dock inte lika glad..

Innan vi kom till denna pärlan hittade vi två andra.

Soos creek trail är 6 miles (ca 10 km) one way och jag trodde i min enfald att den skulle vara platt och perfekt för intervaller. En creek är ju liksom en creek och kan omöjligtvis ha några backar.
Well, I was wrong. Very wrong till och med. Jag är tveksam om där ens var några platta partier ö h t!

Men jag körde ändå, 6 x 5 min, och det var snorjobbigt men omgivningarna var bedövande vackra och solen var varm så det gjorde att all mjölksyra ändå var lite lättare att uthärda.

Precis jämte start/mål ligger Lake Meridianoch även här var vattnet ljummet. Jag hade t o m lite sällskap.

Åh vad jag längtar till i morgon när jag får upptäcka mer här!

Kram från Ingmarie

 

Söderut-pärlor

Vissa saker är extremt krångliga här i jämförelse med Sverige och andra löjligt enkla.
Flytta hit och jobba lagligt är ju en sån där grej som är snudd på omöjligt medan att hitta bra mat/matställen är en baggis.
Egentligen innebär i  princip allt som kan anmälas/stämmas en hel drös med pappersjobb. Även en så enkel grej som att köpa dagpass på ett gym.
Jag är numera van så var inte alls förvånad men jag är lika fascinerad varje gång. Grejen är att varje gång måste man ”fuska” och skriva en fejk-adress för annars kan man inte fylla i ”State” och ”Zipcode”.

Oftast är det dock värt jobbet och det var absolut det för att få svettas en timme på The Y i Auburn. Enda negativa var att bassängen var stängd helt mellan kl 12-16. Tydligen är den det både här och alla andra Y varje dag. Helt obegripligt korkat om du frågar mig.
Med facit i hand så var det ändå väldigt bra men det visste jag inte då.

En annan garanterad pappers-exercis är när man ska besöka en kiropraktor för första gången. Det krävs minst fyra A4 blad + lika många ”Agreements & Terms” att läsa igenom. (Undra hur många som verkligen läser dem…?)
Jag är i alla fall väldigt tacksam jag tog mig den tiden för nu har jag inte bara hittat ett snorbra ställe här med flera kliniker utan jag har även fyllt i papper som gäller i hela USA där de finns och det är massor av ställen.
Det var ingen stor grej som behövde fixas men när jag skaffat mig en låst långflygsrygg så behöver jag hjälp!

Något som var helt pappersbefriat var besöket vid Lake Tapps. Mamma Mia vilket ställe och vilken simning det blev!
Hade jag simmat i bassängen hade jag missat detta!
Helt ofattbart att det bara var jag som var i. Förvisso regnade det lite men man blir ju som bekant ändå blöt av vatten och det helt ljummet både på land och i plurret.
Underbart!
Dessutom finns rumpvärmare i bilen.

Kram från Ingmarie

Cougar mountain och en badpärla

Första gången jag läste om Cougar Mountain och alla dess trails så skrev författaren både om dess förträfflighet men också om att det kunde vara väldigt lätt att springa vilse bland alla 35 miles (ca  56 km) av stigar som fanns där så därför blev jag lite (läs mycket)  fundersam om jag skulle våga mig dit.
Men sen hittade jag en karta som jag tog en skärmdump på och tänkte att det löser sig nog. Att det också är fullt med vilda djur typ svartbjörn, coyotes, mountain lions (cougars) och lodjur brydde jag mig inte så mycket om. Det gäller att välja sina rädslor tänker jag och även om risken finns att något av dem skulle dyka upp så är chansen att jag skulle få se något så mäktigt ändå minimal.
Springa vilse däremot, det kan absolut hända och är inte alls osannolikt. Det har ju liksom hänt några gånger redan…

Eftersom jag skriver detta så kan du ju ganska enkelt räkna ut att jag inte hamnade helt fel. Eller blev uppäten.
Faktum är att om man bara hade en karta av något slag så var det väldigt enkelt att hitta för varenda stig var extremt välmarkerad.

Vi började vid Sky countrys parkering och precis som i går valde Anders att gå. (Han stukade ju foten för x antal veckor sedan och vill fortfarande inte prova att springa.)
En utmaning vi har nu är att vi inte kan kommunicera på något som helst vis när vi är ifrån varandra så vi får köra det riktigt gammeldags stuket. Dvs bestämma en tid när vi ska ses igen och det mina vänner är inte enkelt när man är som mig.
För hur ska jag kunna veta om jag får feeling eller vill prova några extra kringelikrokar? För att inte tala om hur svårt det är när jag inte har en susning om varken hur lång en sträcka är, hur underlaget är eller hur kuperat det är. Eller om jag skulle hitta tillbaka…

Vi bestämde att ses klockan 14 som var väl tilltaget och med facit i hand så var det tur.

Jag sprang motsols och redan från första steget var jag förälskad.
Vilka stigar! Vilken skog!
Och vilka backar!

Jag var inte ensam i skogen men vi kan väl säga som så att det ingen trängsel precis. Tror jag träffade på ett 10-tal löpare och ungefär det dubbla med vandrare. Plus x antal hundar. I koppel.

Snudd på exakt kl 14, efter 2 timmar löpning, en pratstund med några andra löpare och en halvtimmes traskande i de värsta backarna, så sladdade jag in på parkeringen igen. Det tycker jag var ruskigt bra uträknat! Jag kanske har en dold talang där!
”Prickarätttidpånyalöprundor”.

Hur som helst. Detta är ännu ett ställe du inte får missa om du är i närheten!

Undrar du förresten om jag träffade på några djur?
Två ormar var det vildaste jag såg men jag har ingen aning om den var helt harmlös eller dödsgiftig men jag är ganska säker på att det är det första helt enkelt för att här finns inga giftiga ormar enligt det jag läst mig till.

En annan talang jag har är att leta upp badställen.
Som den här.
Meydenbauer park.
En ganska väl gömd pärla om du inte äger en flådig båt eller ett lika flådigt hus i närheten vill säga.

Kram från Ingmarie

Första dygnet i Seattle

Man hinner tydligen makalöst mycket på mindre än två dygn trots att man tillbringat 10 timmar i en plåtburk högt upp i luften.
Förvisso har vi åkt ”bakåt i tiden”, en fördel med tidsskillnader när man åker på rätt håll, så det hjälpte ju onekligen till.

Men så här har det varit.

I går fredag började jag dagen på hotellgymet innan den långa resan över Atlanten och hela Usa började. Hann avverka tre filmer (redan glömt vilka), x antal måltider, en kort tupplur och en evig väntan både på att få gå på och av planet, komma fram, shuttle-bussen till hyrbilsplatsen och att få hyrbilen.
Men allt har ett slut, även väntan, så vi kom till första stället vi ska bo på och lyckades även handla innan vi totaldäckade. (Utan alkohol.)

Vaknade första gången kl 03 (vår tid) men lyckades somna om ända till kl 07.
På 12 timmar har vi sen hunnit, förutom frukost, detta:

Kutat (Anders gick) i helt makalöst magiska Discovery Park. Det tog ca 40 minuter att ta sig dit men det hade lätt varit värt det dubbla. Det finns massor av trails att upptäcka och jag hade hur enkelt som helst kunnat hålla på där i många timmar men 75 minuter var nog ändå helt lagom i dag.

 

Bara en kort bit från parken hittade vi en Wholefoods där vi åt lunch. Det stället är liksom alltid ett säkert kort.

Nästa stopp var inne i stan.

Egentligen hade vi bara en vag plan om ett besök på Space Needle men eftersom vi inte fick plats direkt att åka upp så hann vi med en promenad till Olympic Sculpture park vid vattnet. Redan när vi kom hit så kunde vi  förresten konstatera att Seattle är galet kuperat. San Fransisco är inte ens i närheten! Vägen till parken var en baggis. Tillbaka lite svettigare. (Om du frågar Anders så blir det mycket svettigare…🤪)
Parken i sig är inte så stor men utsikten var storslagen och båtarna gigantiska.

Space Needle ligger i det som kallas Seattle Center med en massa olika museum, food-courts, lekparker, utställningar och jag vet inte allt. Där finns även The International Fountain.
Den gjordes i samband med The World´s fair 1962 där vattnet rör sig i olika vågor och allt vatten återanvänds dessutom. Barnen älskar att bada och ”duscha” där men nu är jag ju som jag är och tyckte det var dax att höja medelåldern några snäpp. Jag hade sjukt skoj och fattar inte varför inte fler vuxna hängde på. Jag är säker på att flera ville men av någon anledning inte vågade…😳
Mina motton är bl a att jag aldrig ska sluta leka och aldrig ångra något jag inte gjort. 😄

Sen var det då Space Needle. Innan vi åkte hit visste jag helt ärligt inte vad det var men numera vet jag bl.a att det är en av Seattle´s största kännetecken.

At 605 feet tall, the landmark was constructed to symbolize humanity’s Space Age aspirations, and since its grand opening on April 21, 1962, continues to represent the innovative and forward-thinking spirit of Seattle.

The tower’s 520’ saucer-shaped “top house” offers visitors Seattle’s only 360-degree indoor and outdoor panoramic views of downtown, Mount Rainier, Puget Sound, and the Cascades and Olympic mountain ranges.

Det är inte billigt att åka upp (98 $ för oss två) men det var mer än väl värt det! Vilken grej alltså! En sån där Once in a lifetime-thing.

Och jodå, jag vet att jag har samma kläder hela dagen men jag hade ju duschat.
Haha! 🤣🤣

Det är mäktiga Mt Rainier i bakgrunden

Längtar redan till i morgon när vi ska fortsätta utforska denna fina plats!

Kram från Ingmarie