Typiskt bra lördag!

Jag vågar inte ropa hej ännu men jag tror faktiskt att det har vänt nu. Att ljuset, glädjen, hoppet och livslusten är tillbaka hos mig igen. Det har i alla fall varit flera bra dagar på raken nu! Och även om jag inte är “säker” ännu, och benen s.a.s är vingliga, så är jag obeskrivbart tacksam för ännu en lustfylld dag. Att kunna skratta på riktigt och verkligen vilja leva är ett stort privilegium och inte alls en självklarhet. T.o.m städningen kändes ok! Då är det en bra dag för det tillhör inte mina favvo-sysselsättningar oavsett. Eller jo, efteråt.🤪

Kroppen och känslan sa backe i dag. Snö-och iseländet är helt borta där nu. Det är som att när den tinar bort så tinar även jag upp både fysiskt och emotionellt. Jag må vara född i rätt land men jag bor då i helt fel november till april…

Det är bara så himla underbart med mjukt grus under fötterna!

Och jag slog backen. 18-0 till mig!

Det tar lite tid det där passet så jag hann bara svira om och fylla på magen lite innan jag for till stan för ännu ett Hot mojo-pass. Har jag sagt att jag älskar värme?😍 Tack och lov för den hur den än gestaltar sig. När jag ändå var där passade jag även på att nyttja gymet.. Ombyggt och fint! Mitt i allt dök Fredda upp och plötsligt befann vi oss i värsta kälkracet! Galet skoj! Och jobbigt förstås. Men det är ju liksom själva poängen med det hela.

Har jag tur blir jag påmind om denna glädjedag i form av lite go träningsvärk i morgon.💪🏻

Kram från Ingmarie

En bra fredag!

Packa springryggan med simgrejer är lättare sagt än gjort om man vill ha med sig alla leksaker. Då gäller det att prioritera rätt. Stor handduk är ju t.ex ruskigt överreklamerat.🤪

Bästa simsällskapet denna fredag också! Vi är verkligen vansinnigt bra på att fredagsfys-mysa.😍

Allra bäst blir fredagsfys-myset när jag kan avrunda dagen med Hot Mojo.

Särskilt när det är Tonny som instruerar.🙏🏻 Inte enbart för att han är så himla bra utan även för att det ofta blir lite extrahäng i den goa värmen.❤️

Jag tokgillar verkligen den releasen som är nu! Synd bara att den tar slut om en vecka. 😳 Men kanske nästa blir minst lika bra. 😄

Kram från Ingmarie

Sprucken plan

Egentligen skulle jag varit i Halmstad nu. Bott på finhotell några dagar, tränat, myst med familjen och firat min fina, fina mamma som snart fyller jämt.

Men jag är som du kanske anar kvar i 08a land. Energin till först den resan och sen en långresa bara en dag senare för att verkligen fira mamma finns liksom inte. Så jag fick välja. Något som faktiskt inte var helt enkelt men nu när jag bestämt mig känns det bra! Halmstad och alla människor där finns (förhoppningsvis) kvar även om några månader, men en resa med mamma, Ulf, några av mina bröder och Anders till New York är garanterat once in a lifetime.

Så plötsligt har jag en massa lediga dagar hemma. Som jag verkligen behöver. Sover, sover, sover och ändå krävde kroppen en powernap efter förmiddags-intervallerna. De var för övrigt både jobbiga och härliga. Jobbiga för att kroppen är seg (och för att intervaller är intervaller såklart) och härliga för att jag kunde springa på mjuka grusvägar till 90%. Vet du, det var så vårlikt att jag behövde både cabba ner brallorna (eller upp beroende på hur man ser det) och ta av vantarna!

Nu i kväll var tanken lite styrka och sen spinning med bästa Fredda. Vilket det i och för sig blev om man tar bort det där lilla ordet “lite” före styrka. 🤪Jag hamnade nämligen på ett MA circuit-pass.

Det är lite som Transformer eller crosstraining men typ sju resor värre. Eller i alla fall tre. För mig. Inte konditionsmässigt, där krävs det mer, men tekniskt. Jag och jämfotahopp upp på lådor, eller bli dragen baklänges av ett elastiskt rep, är några av de övningar jag är hopplöst kass på. Jag klarade inte ens av studsmattan efter spinningen. Det gjorde däremot Fredda. Han är typ bäst på allt den grabben!

Men allt var skoj, svettigt och endorfinbefrämjande. Det är ändå viktigast för mig just nu.

Kram från Ingmarie

Kulmys-dag

Gå upp i snorottan är inte min grej. Inte i “normala” fall när jag är som vanligt och absolut inte nu när jag är som jag är med dystertankar och sovbekymmer. Men denna veckan innehåller en massa utbildning på jobbet så jag härdar ut och försöker göra det bästa av situationen. De “bra'” dagarna är dessutom fler och fler så hoppet om att det hela snart vänder hålls vid liv.❤️

Testade att transportlöpa i morse och det funkade förvånansvärt bra! I lusfart tar det ca 40 min dörr till dörr + korridorvandringar, dusch och ombyte. Vill jag förlänga så är det plättlätt!

Tisdag innebär ju även simträning med favvo-gänget. Inte vet jag hur han gör men Coach Ulf verkar ha ett ofantligt lager av (knepiga) övningar, tips och knep för att göra oss alla till bättre simmare.

Vi körde en massa teknikövningar med fenor och jag var typ jättesämst men å andra sidan har jag ju då även störst utvecklingspotential. 🤪 Intervallerna gick desto bättre.

En timme försvinner innan jag tycker jag ens doppat tårna dessa tisdagar och jag gillar liksom hela själva proceduren runt om med buss och tub dit, babbel före, babbel efter, bastu och sen mys i min Dryrobe när jag åker hemåt sent på kvällen.

Har du någon sån här kulmys-dag?

Kram från Ingmarie

Stunder av lycka

Min fantastiska mamma delade i går en flera år gammal artikel men som (tyvärr) alltid kommer att vara aktuell. Inte bara för mig utan för alla oss som någon gång verkligen, verkligen tröttnat på livet. Den är tung som blyfylld gråsten, och jag grät mig igenom den, men den gav mig både en påminnelse och förnyat hopp. Detta kommer att passera. Och jag kommer känna livsglädje igen. Jag vet ju det egentligen. Men det där rackarns hålet gör ju inte enbart att man blir trött på livet. Man blir osmart. Det logiska tänkandet verkar ha gått och lagt sig någonstans väldigt långt bort.🙄 På något vis blir det också extra dumt och liksom ännu mer skämmigt just för att jag ju normalt sett har alla “redskap” som jag dessutom gärna vill alla ska använda. Jag mediterar, yogar, tränar, sover och gör alla andra “rätt”. Men jag är som sagt var bara en simpel människa med allt vad det innebär. Samtidigt är jag ganska säker på att allt hade varit ännu mycket värre utan alla mina “knep”.

Hur som helst så jobbar jag nu stenhårt på att hitta glädjestunder varje dag. För nu vill jag hitta min livsglädje igen. På riktigt. Den finns ju där! Någonstans…

Jag fick några meter då och då på mjuk grusväg när jag sprang i dag och kände mig glad! Det spritte liksom lite i kroppen och stegen gjorde inte ont just den lilla stunden.

Men Sprada lär få vänta… Isen är fortfarande toktjock!

En lunch på ett av mina favvohak här i 08a land med dessa tre finingar gjorde mig ännu gladare. Länge! Och ruskigt mätt.🤪

Det var kanske delvis därför simningen gick så bra. Fast jag tror det mest beror på att jag fick sällskap av två fantastiska glädjespridare.

Att jag är tacksam över dagen och över att ha dessa människor i mitt liv behöver jag nog inte skriva… 🙏🏻💕

Kram från Ingmarie

Tröttisen som kämpar på

Det finns ett visst hopp om att våren och barmarken kommer även detta år. Hittade en grusvägs-backe som var fullt springbar utan att riskera varken benbrott eller skallskador. Att vägen dit och hem var sisådär väljer jag att bortse från för att inte helt tappa det där hoppet… Eftersom även mitt telefonbatteri dör av kylan så finns inget bildbevis men 16 gånger blev det upp och ner hur som helst. Varje uppochner tog ganska exakt 3 min. 90 sek upp och 90 sek ner. Det kallar jag jämn fart.💪🏻

Sen hann jag bara duscha och äta lite innan jag somnade. Igen. Antingen sover jag inte alls eller så sover jag halva dygnet. D.v.s allt utom jämnt… Märkligt hur det kan bli när själen är trött.

Den där powernapen gjorde i alla fall att jag var piggare när jag träffade Camillafavvo-gymet. Eller om vi säger så här, jag ville inte sova i alla fall. Som alltid härligt att hänga med henne och passet gick bra! Liksom förra vecka när vi härjade på både gymet och hamsterbanden. Visa människor har ju den effekten. Kanske särskilt på tröttisar som mig.🤪

Kram från Ingmarie

Klenisen blir coachad

Enda gången jag känner att “åh vad skönt att komma ut” just nu, du vet så där på riktigt skönt med en känsla ända från själen, är som i dag efter ett Hot yoga pass plus en halvtimme i bastun. Det är minsann inte lätt att vara en klenis…

Det är hur som helst en himla tur att de båda finns och att det finns gott om dem. Annars hade jag väl aldrig tinat. Åtminstone inte innan juni. I bästa fall. Man kan ju inte vara riktigt säker ens då.😳

Varm och glad ända in i själen blir jag i alla fall alltid av att träna med Team Snabbare och Coach Ulf. Så mycket att jag tog en extra lektion i dag. Fast det var inte enbart för att bli glad. Jag behöver verkligen coachningen för även om jag “kan” simma nu så finns det massor att utveckla. Simning är skitsvårt om du frågar mig, det finns liksom alltid mer att lära sig och finslipa på, och jag får verkligen jobba stenhårt för minsta lilla framsteg. Men med Ulfs superba hjälp vet jag att det kommer hända grejer. Hjärnan fattar exakt hur det ska vara och se ut . Nu ska bara resten av kroppen också begripa.🤪 Öva, öva, öva!

Kram från Ingmarie

Is-livs varianter

Här i 08a land finns i princip bara två underlag ute att välja mellan nu. Asfalt eller is. Asfalt är väl i princip alltid bara asfalt men is kan visa sig i vansinnigt många olika former har jag kommit på…

Blank-is, knögel-is, skör-is, blöt-is, undersnö-is, puckel-is, vit-is, bilhjulspårs-is, fotspårs-is, cykelspår-is, skridsko-is, undervatten-is, superhalkig-is, fläckvis-is och ler-is. Finns säkert fler varianter men det gemensamma för dem alla är att ingen av alla dessa, inkl. asfalt, är något som min kropp gillar. Inte knoppen heller för den delen… Vi vill ha barmark, skogsvägar, stigar, grusvägar och gräs!

Tack och lov tolererar mina fötter Hokas speedgoat så jag åtminstone har en liten chans mot isen och halkan. (De vill ju annars bara ha Newton-pjux och dubbskor är inte ens tänkbart…)

Hoka-sulan är nämligen av någon särskild sorts gummi som greppar extra bra. Bl.a därför de är så bra för swimrun.🙏🏻 Asfalten får jag liksom bara härda ut för hur ont jag än får av den i kroppen så får jag ännu ondare både i kroppen och själen av att inte kuta.

Så jag kämpar på. En timme och en dag i taget. Nyttjar de få livsgivande andningshål jag har och orkar med just nu. Ett besök hos Kiropraktor-Micke är ett sådant.

Och i morgon ska jag till ett annat faktiskt!

Kram från Ingmarie

Nödlösningar

Jag vet att man inte kan göra något åt vädret men som det är nu påverkar det allt till det sämre.

Egentligen vill jag ju vara ute och göra mina aktiviteter. Jag t.o.m behöver det! Syret, ljuset, ljuden och friheten. Men när det snöregnar på tvären, ligger förrädiska isfläckar på marken och isen är tjock får jag välja inomhus. Det är ändå bättre än ingen träning alls. Löpband är inte superskoj men det är tur att de och innegym finns. Viss halkrisk finns dock, för jag svettas som i en bastu, men jag slipper i alla fall alla lager kläder, modd och att frysa.

Simbassäng inne är guld särskilt sådana här dagar. Där finns ju även (oftast) bastu! Och bara det här att träffa Team Snabbare-gänget gör att mina just nu väldigt få livsandar vaknar till liv en smula. Eller nej, snarare lika många smulor som i ett helt bageri!!!

Coach Ulf är outstanding och axeln klarade hela passet! Inkl. intervaller!

Nu hoppas jag denna glad-känsla håller i sig ett tag. 🙏🏻

Kram från Ingmarie

.

Tack!

Aldrig trodde jag det skulle bli så starka, stora och positiva reaktioner över mitt inlägg i går. Jag har fått massor av meddelanden, mail, kommentarer och telefonsamtal från kända och okända.

Från djupet av mitt hjärta: Tack! ❤Det som slår mig mest tror jag är, förutom all den kärlek och omtanke som finns runt omkring mig, hur oerhört många som känner igen sig och som tycker vi ska våga prata mer öppet om det som man väl kan kalla själslig smärta.

Så varför gör vi inte det? Vad är vi så rädda för? Egentligen menar jag… Kanske är det som med sorg. Man vågar inte fråga för man är rädd för att röra upp känslor och påminna den drabbade. Men vet du, man är typ världsbäst på att påminna sig själv och börjar någon gråta så är det snarare något positivt så som jag ser det även om det är “jobbigt”. Instängd gråt är ganska säkert ännu sämre oavsett tror jag…

Själen syns som bekant inte så väl på utsidan så det kan vara väldigt svårt att veta hur det står till med någon om man inte frågar. Sen gäller det förstås att den tillfrågade vågar säga som det är. Man måste inte berätta men jag tror som flera påpekat att det dels behövs och dels minskar faktiskt både skammen och mörkret när jag vågade berätta. Knasigt egentligen. Varför är det “bättre/mindre skämmigt” att ha t.ex en hjärt- och kärlsjukdom än en depression? Är man klenare eller en sämre människa bara för att själen kan bli oerhört sorgsen ibland? Jag är ju t.ex trots allt till 90% väldigt glad! På riktigt. Men så ibland tar det svarta över helt. Oftast känner jag det innan men ibland kommer det ganska oförberett. Och eftersom det inte är så ofta så blir det rejält. Det är förresten så med alla sjukdomar för mig. Jag blir liksom inte småförkyld eller är småhängig. När jag blir sjuk eller skadad snackar vi blodförgiftning med tut-tutbilen och avslitna muskler. Typ… Anders brukar gnälla över att det antingen är ingenting med mig eller så är det panik. Han är ju mer “normal” med äkta man-colds och jagärnogförtröttföratttränaidag-sjuka. 🤪

Men hur som helst. Jag vill inte älta detta till förbannelse. Jag är som sagt var någonstans på den hållbara isen nu annars hade jag inte pallat att skriva. Jag har valt bort och avbokat en massa som jag normalt sett skulle älskat att göra men det får vara så nu. Jag hinner nog det jag ska…

Kroppen har gjort oerhört ont, kanske mest p.g.a moddsliret, men i söndags märkte jag att det börjat ske en förändring när jag sprang. Det fanns liksom ett tryck i steget igen! Och energi! Jag har tränat, det är ju en av mina starkaste livlinor, men bara väldigt lågintensivt. Kanske det också vänder nu. Men jag skyndar långsamt. Det finns förresten inget alternativ där. Pressar jag mig för mycket i detta läge, fysiskt såväl som psykiskt, så kommer det bli en jättevak och då blir det ännu jobbigare att ta sig upp. Om det ens går. Jag tänker i alla fall inte testa! Nu ålar jag mig framåt här tills jag känner fast mark igen. Och det är nära för jag ser den!

Kram från Ingmarie