Allt som händer skrivs (såklart) inte här. För att det är absolut ointressant, för att jag inte vill dela med mig eller för att jag genom att inte skriva om det tror att det ska försvinna. (Jättelöjligt, jag vet, men den där förträngningsmekanismen är väl etablerad i hjärnan verkar det som.)
I söndags, när jag var vid Hellas och bara skulle kliva över en sten, blir jag kraftigt yrslig, vinglar och tappar helt balansen. Det var som om allt gick i extrem slowmotion. Jag märkte liksom hur jag trillade men kroppen funkade inte och plötsligt sitter jag på marken. Tack och lov med huvudet fortfarande över marken och inte i någon sten. 😱
Sen gick yrseln över och jag kunde utan problem resa på mig, gå vidare och sen cykla hem. Men benet/ryggen var kaputt!
I går gjorde det lika ont. Som om nerv kommit i kläm inne i benet. Det bra i eländet är att jag sen innan hade bokat tid hos Kiropraktor-Erik (som är kiropraktor-Mickes jättebraiga stand-in) och han såg direkt att bäckenleden fått sig en rejäl törn. Inkl mitt redan förvisso gladare, men ändock ledsna, hamstringfäste. Han fixade och trixade med nålar och justeringar. Troligtvis sitter mycket av hela hamstringproblemet i min vänsterfot så även den har fått hjälp. Men grundproblemet är (som jag sagt innan) högst troligt jobbet. Det går liksom inte riktigt att förklara hur det är när tempot, pressen, bristen på rast/mat/vätska kombinerat med stort ansvar, svåra beslut, snabba beslut och tuffa situationer fortsätter under varje pass vecka efter vecka efter vecka. Det sliter såklart på kroppen både fysiskt och psykiskt.
Jag är verkligen jättetrött. Så där in i märgen slutkörd och less. Tom, energilös, hjärntrött och nästan lite likgiltig. Och kroppen talar. Jag är väl medveten om det så därför drar jag ner på allt som går att dra ner på. Min situation är inte unik på något vis, de flesta inom vård/omsorg sliter, men ”felet” jag nog gjort är att inte ta sommarsemester. Nu har jag liksom ingen riktig paus att se fram emot förrän till vintern. (Förutom två kort tripper men den tiden är ”inarbetad”.) Under hösten ska vi nämligen flytta hela verksamheten till den nybyggda avdelningen så ingen kommer beviljas ledighet. Och ja, cheferna är väl medvetna om hur det är men det är inte helt enkelt att förändra ett tokigt system eller att trolla fram mer resurser i form av pengar och personal.
Hå hå ja ja. En dag i taget och en sak i taget. Jag kommer inte kunna/orka göra precis som jag vill och planerat framöver men nu är det som det är och jag strävar efter en lösning. Jag har ju själv valt detta jobbet och därmed är det jag själv som får göra de förändringar som behövs för just mig.
Oavsett så är jag säker på att träningen hjälper mig massor för att orka. Även om vi som håller på och sportar har vetat det det sen tidernas begynnelse så finns det ju en hel del forskning som verkligen bevisat det nu för tiden. Så jag nöter på som vanligt. Funkar inte en grej så funkar något annat. Kroppen må vara hur smart och finurlig som helst men ännu har den inte klurat ut att skilja på var endorfinerna kommer ifrån så den blir glad vare sig de kommer av simning, löpning, yoga, styrketräning, vattenlöpning eller vad det nu är man hittar på. Det är faktiskt himla käckt! Däremot har man sett att ffa löpning är väldigt bra vid/mot depression. kanske därför jag behöver det så mycket..?
Så jag kämpar på tills solen skiner igen. För det gör den alltid förr eller senare. Det är (också) något jag lärt mig av livet.
Kram från Ingmarie
