Tips

Munda Biddi, skogspool, rumpskav och ny huskompis

Bara här i sydvästra Australien finns flera riktigt långa trails. En är ju Cape to cape som vi testade lite på nyårsdagen.. En annan är Munda biddi trail. Den startar utanför Perth och slutar i Albany. Eller vice versa såklart. Totalt är den ca 1000 km och räknas som en av världens längsta off-road cykelleder i världen! Naturligtvis kan man både springa och gå på den också. Vi tog oss till fina lilla Nannup och hoppade på trailen där. Makalöst fint!

Jag fick super-feeling och körde intervaller så svetten stänkte. (Vilket i och för sig inte är så svårt när det är över 30 grader…)

Anders körde lite andra vägar, han tyckte nämligen trailen var för smal på sina ställen och att det var för mycket prassel i buskarna.😜

Jag hörde också prasslet men de enda djur jag såg var 2 kängurur som skuttade i väg när jag kom flåsande.

I Nannup finns det även en perfekt gräsplan för hopp&skutt-övningar. Sen var jag tokslut!

Det finns även fint ordnat med duschar där men vem vill ödsla tid på sånt när det finns en helt perfekt liten Barrabup-sjö bara några mil in i skogen. Så underbart!

Och ett perfekt ställe för picknick!

Sen har vi kört en vansinnigt massa mil genom ändlösa skogar med unika träd, genom böljande vidder, förbi vingårdar och stora äppelodlingar, på raksträckor som aldrig verkade vilja ta slut och genom både välmående byar och ställen som Gud verkar ha glömt. Men även i de minsta små hålor finns det glass!

Lite närmre Perth roade vi oss på gymet i Mandurah en stund. Det där med att sitta still i timmar är ju liksom inte riktigt min grej…

Att vi nästan var framme vid vårt nästa uppdrag spelade ingen som helst roll För att orka sista biten så krävdes det lite gofika.

Och nu är vi i Perth igen! För att bo hos Billy ett tag.😍

Kram från Ingmarie

Ett grandiost avslut!

Jag funderade för en stund sedan ett kort ögonblick på hur det kom dig att jag kände mig helt både full och tom i bollen på en och samma gång.

Men så tänkte jag till. Och håll i hatten nu men du kommer snart också begripa varför min skalle är proppfull.😜

Morgonyoga och frukost på balkongen inledde denna sista dag 2017. Inget märkligt eller ovanligt med det. Förutom balkongfrukosten då.

Jag fixade matlådor och vi packade bilen full och drog söderut till mysiga Margaret River. Förutom att hela området ju är världskänt för sina viner så är det också varje traillöpares, cyklist och outdoor-människas dröm. Finns massor att upptäcka i och runt orten och trots att vi varit där ett par gånger innan har vi garanterat inte upptäckt mer än max en hundradel. Hur som helst så stannade vi vid Rotary park och början av 10 mile Brook Trail. Men det är två fel med denna startbilden…

< strong>Ett: Trailen var avstängd. För ett brobygge! Hur kunde de planera så kasst? Fattar väl varenda kotte att jag ville kuta den på nyårsafton!😳

Två: Jag och keps hör inte ihop hur god tanken och syftet än är. Så den hamnade här medan jag körde intervaller i sagoskogen.

10- milern var ju inte helt stängd och när det är så här fint funkar det hur bra som helst att kuta 5-minutare fram och tillbaka 8 gånger hur lätt (nåja) som helst!

Bonus var att det kändes grymt bra! Och att vi kunde avrunda det hela med bad och picknick ännu några mil söderut i Augusta och Granny’s pool. Jo den heter så. Denna magiska lilla plats som gjord för vilken reklambroschyr som helst!

Det kunde ju räckt där.Egentligen. Men när vi nu ändå var på utflykt kan man ju lika väl gå all in, eller hur?

Så vi åkte till Cape Leeuwin Lighthouse. Australiens mest sydvästliga punkt. Where the Southern and Indian Oceans meet. Mäktigt! Och lärorikt!

Lite norrut finns flera olika grottor man kan besöka. Vi valde (såklart) den största i västra Australien. Jewel cave. Det är en extremt väldekorerad grotta med fyra stora valv med fantastiska formationer av olika slags stagmaltiter, corals, heleciter och allt vad de nu heter. Inga foton i världen kan visa hur magnifikt det var men du får fantisera om en sal med 40 m till taket, frusna vattenfall, orgelpipor och gigantiska portaler.

Vi fortsatte vår tur genom Boranup Karri forest och dess fantastiska natur. Man blev ju rent gråtmild av vackerhets-lycka.

Liksom detta. Solnedgång på ena sidan och månen på den andra!

Innan vi kom hem tankade vi, precis som förra året, i Whitchcliffe. Det är liksom lite för crazy för att missas.

Och vi hann även inköpa en varsin brun påse.

Nu återstår att se om vi orkar vara uppe till 12-slaget så vi får användning av innehållet.( I år.)

Gott slut på 2017 alla! I morgon skriver vi 2018 och frågar du mig känns det ruskigt spännande!

Kram från Ingmarie

Förflyttade

Vi har inte farit så långt söderut från Bunbury vid denna lilla tur innan nästa uppdrag. Vi är i ljuvliga Busselton nu. Det är där vattnet är så vansinnigt vackert, sanden bländande vit och (nästan) allting man behöver finns på gångavstånd. Vi bor i en liten gullig tvåvånings-lya med en liten pool precis utanför dörren.

Men jag tror havet kommer få flest besök av oss. Det är absolut oslagbart både att vara i och jämte.

Kändes extra skönt med lite vattenlöpning efter morgonens cykelintervaller. Jag blev nämligen ruskigt trött.😜 Typ så här:

Men efteråt var jag skitnöjd! Såklart!

Och Anders slet med sitt. Min ordination.

Kram från Ingmarie

När inga filter behövs

Fastän det är nästan ett år sen sist så känns det som i går. Jag minns också att jag den där sista gången undrade om jag någonsin skulle få möjlighet att komma tillbaka. Och det fick jag! Busselton är en jättemysig liten ort och dess beach måste vara varje strand- och vattenälskandes dröm. Det är så vackert att det nästan gör ont i ögonen.

Som gjort för att simma, slöa, fika, vattenlöpa och bara vara. Eller vad man nu är sugen på att göra.

Cykelintervallerna var inte fullt lika vackra. Men väldigt mycket svettigare.😜 Trots 33 sköna grader utomhus i skuggan.😍

Kram från Ingmarie

Jag överlevde! Båda utmaningarna

Jag är ingen ängslig typ när det kommer till att kuta ensam oavsett om det är på nya platser, i mörker, i värme, i kyla, i skogen eller var det nu är folk kan oroas över. Under alla mina 35 + år som löpare då jag kutat på de mesta skumma och udda ställen man kan tänka sig så runt om i hela världen så har det (peppar,peppar) aldrig hänt något ”farligt”. Kanske är jag naiv men jag vägrar liksom låta rädslan ta över om jag vill springa. Men bara för att jag är orädd betyder det inte att jag inte är försiktig. Naturligtvis måste man tänka sig för och inte utmana ödet i onödan.

I denna del av världen finns några av jordens farligaste djur och det kan bli oerhört varmt. Det gäller att ha vätska med sig oavsett aktivitet och aldrig ge sig ut i vatten som saknar bevakning/är absolut säkra eller kuta obanat. Wellington National park ligger ca 5 mil öster om Bunbury och vi var där faktiskt en gång förra året när Mattias körde en Tri-tävling. Jag både kutade och simmade där då men missade helt att det är trail-Mekka. Om jag nu varit en ängslig typ hade det antagligen inte blivit någon löptur där. Det finns ju massor att oroa sig för om man är på det humöret. Ormar, spindlar, felspringningar, värmeslag, vätskebrist och säkert något mer som jag inte kommer på.😜 Själv tänker jag mest åh vad härligt att få springa i skogen!

Så jag fick en karta och jättebra info av damen på Caféet och satte av. Planen var att springa två olika trails och så blev det. Och vilken runda jag fick! Kuperat, välmarkerat, svettigt, makalöst vackert och perfekta stigar!

Vattnet räckte precis till ”mål” men jag får erkänna att jag snålade rejält på slutet. En liter på ett 2-timmarspass i 33 grader är lite klent.😜

Colan från caféet och badet i Long pool satt väldans fint kan jag berätta. För oss båda. Stackars Anders får ju stå ut med att vänta på sin springsugna sambo och det kan vara nog så svettigt…. Särskilt när man är vansinnigt både orm- och spindelrädd.

Och nej, jag såg inte en enda orm. Däremot en känguru! Hur det var med spindlar vet i sjuttsingen. Det var i alla fall gott om spindelnät.😜

Det andra jag överlevde var inte lika ”äventyrligt” men nog så jobbigt. Och utmanande. Intervallsimning med Simon, Mick och Mattias tog det sista av mina krafter denna dag. Milda makter så mycket mjölksyra man kan få av att veva med armarna! Men kul var det! Och säkerligen extra nyttigt för mig som helst ligger och messimmar.

Kram från Ingmarie

Maidens reserve, delfiner, muskelbygg och sköna poser

Bara några kilometer från huset vi bor i just nu ligger Maidens reserve. Ett stort naturområde precis vid havet med vita fina stigar och vägar kors och tvärs i en härlig röra. Ffa är det ruskigt kuperat. En del backar är det nära på att jag inte kommer uppför. Ner kommer man ju liksom alltid.😜 Fick inte till någon bra backbild så du får helt enkelt bara tro mig.

Längst bort kan man välja om man vill kämpa med backarna även på tillbakavägen eller om man vill kuta på platten. Jag valde det sistnämnda. Där finns nämligen även ett vattenhål för även om molnen fortfarande var där så blev det härligt svettigt som attan.

Men de försvann, molnen alltså, och då finns det nästan bara ett ställe man (läs jag) vill hänga på i eller jämte. Ja du fattar nog…😍

Koombana bay är känt för att vara poppis för delfiner och det finns ett Dolphin Discovery center där man kan lära sig mer om dessa fantastiska djur.

Det här är fria, vilda delfiner i öppet hav som inte får röras. Matar man dem får man betala 4000 AUD! De kommer frivilligt in till kanten om man har tur. Precis som det ska vara för djur är inte till för att ”underhålla” eller utnyttjas av oss människoknytt.

Vi har fixat trädgården också. Och gymat så svetten runnit och musklerna svällt. Eller åtminstone användts väl.

Det här är förresten en väldigt bra (yin) yoga-pose för ryggen. ”Supported bridge”. Se bara till att bolstret/klossen/rullen ligger långt ner. Typ vid svanskotan. Dvs inte i ländryggen.

Och den här kallas skönt soffhäng i kvälls-solen.

Kram från Ingmarie

Perthlife

Det bästa ord jag kan komma på hur det är och känns just nu är underbart! Perth är en fantastisk stad! Och hela landet förstås.

Frukost ute, springa barbent, yoga lite i solen, bada i havet, läsa, promenera, få sand mellan tårna och simma i en av Perths finfina utomhuspooler.

Och käka mat så god på Raw + more café att jag inte kunde säga något annat än mmmmmm och åååhhhhh! Då är det gott! Vego såklart.❤️

Vi har t.o.m skaffat gymkort.

Jet lag har sina fördelar för man hinner mycket när man vaknar tidigt. 😜

Kram från Ingmarie

På väg!

Har nog aldrig sovit så gott som när klockan ringde kl 05. Visst är det ett märkligt fenomen? Men det var bara att masa sig upp och fixa det sista innan Door to Gate bilen kom på exakt rätt tid. Bor du i 08a land så rekommenderar jag det varmt om du ska till Arlanda. Superbra grej på alla sätt och vis! Inte ens snökaoset försenade oss.

Faktum är att allt flöt på hur fint som helst och vips (nåja) satt vi med en av de dyraste frukostarna ever framför oss. Flygplatser vet verkligen hur man ska ta betalt…

Men det sker så sällan att vi lyxar så här så det kvittar. Och det är ju bara pengar.😜 Är så himla glad att Anders piggnat till sig så vi kan resa tillsammans samtidigt på detta äventyr. Och som vi längtar efter allt och alla Down under!😍

Kram från Ingmarie

Mancold blev ryggskott

Så kom vintern. Vitt och fint!

Och med den även halka och modd.

Kan inte påstå att jag kommer sakna det. Tycker ju vit sand är mycket finare. Och skönare. Och om inget (mer) oförutsett händer är vi båda på väg i morgon till både det plus sol och värme. Anders med förkylning (som nu bara är en mycket svag mancold), ett rejält ryggskott (ska det jäklas så kan det ju lika väl göras ordentligt) och en halvfull väska. Och jag som (fortfarande) är helt frisk med en fullproppad väska som precis gått att stänga. Det där med väskorna är ett ständigt mysterium. Anders är alltid halvfull medan min alltid är överfull. Men jag skyller på alla löpardojjor. Och goggles, baddräkter, våtdräkt, fenor och jag vet inte allt. Vem sa att simning inte är en prylsport…😳 Men rackarns vad jag är redo!

Det enda som egentligen oroar mig just nu är själva resan. Det där med att sitta inklämd är ju inte precis min grej. Inte flygplansmat heller. Tänk om man liksom kunde lagra lite skön träning i kroppen och plocka fram när den behövs. I så fall skulle jag kanske kunna känna av både hot vinyasa-yogan och simningen från i dag.

Samma med maten. Det har faktiskt hänt att jag haft egen mat med men veganmaten brukar faktiskt vara ok. Åtminstone bättre än de andra alternativen. I en drömvärld hade jag haft en egen kock med. Typ hen som gjorde dagens mat. Min numera fd chef Mona bjöd på lunch på Matpoteket. Jag är ingen jätte-fan av rawfood, i alla fall inte vintertid, men då och då funkar fint. Och den i dag var galet god och vansinnigt mättande. För att inte tala om vacker!

Men det ska nog funka denna gången också. Man blir tillknycklad och mår skit ett tag men eftersom minnet är kort, särskilt mitt och särskilt när det gäller jobbiga saker, så kommer jag att ha glömt att jag ens funderade på detta senast torsdag. Om vi inte fastnar i Moskva på den där ”tekniska mellanlandningen” vill säga…

Kram från Ingmarie

Det här med välgörenhets-event

Det här med välgörenhets-spring är verkligen ett toppensätt att förena nöje med verklig nytta. Jag lägger mycket hellre pengar till sånt här än till en massa (oftast) onödiga julklappar. Faktum är att jag inte köper några julklappar ö.h.t. Och man behöver ju faktiskt inte ens svettas för att ge.😄

I dag ordnade t.ex Katarina Spring till BUS då man sprang mellan Malmö och Lund för att samla in pengar till avd 62 och 63 där cancersjuka barn vårdas. Av förklarliga skäl hade jag lite svårt att vara med men bidra med en slant funkar såklart ändå!

Här i 08a land ordnade Pernilla tillsammans med bl.a sin sambo Första advent tre-timmars där man kunde skänka en slant till Musikhjälpen med temat ”Barn är inte till salu”. Även här går det såklart bra att bidra även om man inte är fysiskt närvarande.

Vi som var med roade oss furstligt! Varje varv var ca 1900 m och jag tappade räkningen redan efter någon timme. Hade ju fullt upp med att babbla.😜

Och vätskebordet (läs gottebordet) måste ha varit ett av de mest välfyllda ever!

Men jag klarade mina 3 timmar finfint på 4-5 muggar vatten och två sådana här. Ruskigt bra grejer! Så bra att jag egentligen inte vill ”avslöja” dem…🙃

Det kan ju verka ”tråkigt” att springa runt, runt, runt i 3 timmar men faktum är att tiden gick rasande fort! Bra sällskap kan göra det mesta roligt du vet och det var gott om det i dag. Fredrik dök upp på slutet och höll mig sällskap. Hur det än är så blir det ju ganska utspritt efter ett tag. Och han är tapper som orkar höra mitt babbel trots att det var mindre än ett dygn sedan vi sågs senast.

Enda som egentligen var ”jobbigt” var regnet som kom efter ca 2 timmar. Tror minsann det var extra kallt och blött. Så där så benen inte kändes till slut du vet. Men de fortsatte ändå att trumma på hur fint som helst.(Tack!❤️)

Och efter regn kommer… regnbåge! Kolla så coolt!

Foto: Pernilla Otto

Exakt tre timmar efter start blåste Pernilla i hornet igen för återsamling och det roliga var slut. Turligt nog för mig kunde jag även springa både dit och hem så det blev lite bonus.

Känns alltid härligt efter långpass och extra härligt när man känner att man gjort något ” vettigt” av det. Jag är ganska enkelspårig annars i mitt givande. Förutom olika månadsgivande så ger jag ganska ofta extra till WHO, World animal protection, Djurens rätt, Läkare för framtiden och Läkare utan gränser. Inga stora summor men många bäckar små tänker jag. Hur gör du?

Funkar förresten finfint att även simma med springflätor. Om nu någon undrar. Och som extra tips så är sen söndagseftermiddag perfekt för simhäng på Eriksdalsbadet för det finns nästan alltid gott om plats.

Och om du missat så är supermånen som fetast i dag. Tror minsann jag fortfarande är lite mångalen. 😜

Kram från Ingmarie