Halmstadliv dag 1

En del har det bra fint just nu! Äntligen är jag tillbaks i min lilla fina stuga i hemstaden. Som jag längtat! Eller min och min förresten, den är ju bästkusinens och bästkusinens mans, men jag kan ju låtsas att den är lite min.😀

Det är så mysigt att vara här att det nästan inte finns ord. Så himla tacksam! Så vad gör det egentligen att de s.k intervallerna var segare än någonsin? Tror faktiskt det var någon slags PB i långsammaste ever… Men jag skyller på den groteska vinden och den där tandoperationen… Båda tar mer på krafterna än man kan tro. I alla fall mina…

Men intervaller är intervaller och alla räknas. Även de långsamma. Väl?😳

Prins Beril stigen är magiskt fin och det är verkligen megalyx att ha den inpå husknuten. Lika megalyxigt är det att ha en alldeles egen Sara att härja runt med. Actic simhallsbadet måste vara en av Sveriges roligaste lekplatser. Åtminstone för grownups.

Och extraextra-lyxigt var det förstås att avslutningsvis bli bjuden på mat hos mamma och Ulf.

Som sagt var, en del har det ruskigt fint just nu!🙏🏻

Kram från Ingmarie

Och plötsligt är man där!

Har du tänkt på hur ofta det är vi toklängtar efter en viss stund och så plötsligt är man just där. I den stunden. Men det kan vara lätt att glömma bort att faktiskt stanna upp och verkligen dubbelnjuta lite när det väl är.

Jag är i just en sådan stund nu. I början av veckan längtade jag som en galning tills tanden var borta, jag fick äta hyfsat ” normalt” igen, hade kunnat kuta en gång och satt på tåget till hemstaden. Det är alltså där jag är nu. På tåget. I stunden.❤️

Löpturen var vacker men seg som extralerig gyttja. Bara hoppas det var tillfälligt och snabbt övergående…

Kram från Ingmarie

Den där dagen igen

För exakt ett år sedan skrev jag om hur märklig just denna dagen är och hur kluven jag känner mig till den. Nu har det gått 26 år sedan ett alldeles för ungt liv tog slut och mitt kastades om totalt. Jag tror döden har den effekten. Inget blir liksom någonsin detsamma igen.

Och jag tror inte heller den vansinniga smärta man kan uppleva när någon går bort någonsin ”går över”. Den ändrar bara form och intensitet och man lär sig leva med den. För att man måste.

Jag minns hur ofattbart smärtsamt det var den första tiden att besöka graven. Sorg gör så fruktansvärt ont och går ju inte att vila sig fri från. Inte ens painkillers funkar. Man får bara uthärda.

Och jag tror faktiskt att man kan dö av brustet hjärta. Mitt var ungt och starkt då så kanske det var det som gjorde att det inte brast. Jag visste också att det inte skulle hjälpa om även jag dog och jag visste att om det varit tvärtom hade han sett till att leva ännu lite mer. För att han kunde. Det var nog den vetskapen, plus löpningen och all stöttning jag fick, som gjorde att jag härdade ut.

Nu när jag besöker graven gör det fortfarande ont och jag kan uppleva den där sorgen skölja över mig igen. Men jag känner framför allt en enormt stor tacksamhet och glädje över att jag själv lever och att allt ändå blivit så bra.

Jag är på riktigt lycklig 95% av min vakna tid. Visst grubblar, tvivlar, förbannar och irriterar jag mig också men jag försöker verkligen att inte fastna i dystermörkret eller älta det som hänt. Det är inget jag får ”gratis” för jag är en funderare och velare av rang, så passar jag mig inte åker jag dit direkt. Men övning ger färdighet du vet.

Yoga och meditation är verkligen finfina ”redskap”.

Liksom att t.ex springa i skogen. Fick ett riktigt härligt sista pass (för denna gången) i Halmstad innan det var dax att hoppa på tåget igen.

Det känns helt ok för jag vet att i 08a land väntar många roligheter och äventyr på mig!

Kram från Ingmarie

Hemma i hemstaden

SJ fixade så jag kom 1,5 timme sent till familjemiddagen i går men jag kom åtminstone fram. Man får vara tacksam för sånt i dessa tider. 😜Och det fanns mat kvar till mig. Så det blev bra till slut och det är så himla skönt att vara här igen.

Det är värsta sommarvädret och även om jag dels knegat, och dels förlagt all träning inomhus, så är det superhärligt. Lite dålig planering av mig men jag vågar inte spänna bågen för hårt med löpträningen även om ryggen känns helt ok nu. Det kommer ju fler fina dagar och fler chanser till uteliv. I flera timmar hade jag dessutom sällskap av goaste, roligaste, sötaste och härligaste Morgan. Det hjärta som inte smälter eller blir lyckligt av honom hoppas jag inte finns för då är det illa…

Körde poolrun i ”egen” bassäng och styrka på nyrenoverat gym vilket minsann inte är fy skam. Hade senaste fintröjan på också!

Måndag i Halmstad betyder numera simpass x 2 med klubbenHalmstad arena. Bara så du vet om du har vägarna förbi. 😍

Första timmen är det fokus teknik med min superduper swimrunpartner Peter. Skitskoj! Kände mig stark och var för en gång skull varken sämst eller sist.

Direkt efter är det 90 min. extra allt med Pedda. Han som simmat i OS. Say no more liksom…

Jag vet inte riktigt hur mycket andra pallar men efter nästan två timmar (3 om man räknar in förmiddagen) var jag rökt, slut och väldigt färdig med bassänglivet.

Men också ruskigt nöjd!

Och helt inlåst har jag ju såklart inte varit. Frakten mellan allt sker ju tack och lov utomhus och det här kan väl få vem som helst att dö lyckodöden?

Kram från Ingmarie

På väg men stoppad

Just i detta nu är jag fast i Skövde. Något jox på tågspåret framför oss. Tröttsamt… Särskilt när jag längtar hem så mycket att det gör ont magen och det finns risk att jag missar familjesammankomsten. Och jag som tyckte det rullade på så fint…

Håhåjaja. Bara jag kommer fram till Halmstad i dag så är jag ändå nöjd. Turligt nog var morgonen riktigt härlig med jogg och rörlighetsträning i bästa skogen. Så länge kroppen är glad är jag också glad.😍 Hellre oont och fast på tåg än tvärtom om jag måste välja.😜

Har jag tur blir nästa inlägg från ”hemma”.

Kram från Ingmarie

Julafton i september?

Tomten är tidig som attan i år eller hur förklarar man annars en sån här dag?

• Har fått ett bautapaket fyllt med ”godsaker” från Mighty sport. Jag kommer ha extra energi och näring låååång tid framöver nu! 😍

•Ett helt fantastiskt vattenlöp-simpass mitt på dagen. Skulle kunnat simma forever and ever and ever and ever and… ja du fattar.😍

Hot vinyasa samtidigt som regnet strilar utanför. Sjukt lyxigt! Och så sköööööönt.

• Möjlighet att gratis få köra Allgau Swimrun om 2 veckor. Jag och Peter vill förstås men plånboken skriker noooooooo. Så där var det bara en halv julklapp. 😜

 

• Besök på bästa Trispot! Igen. Denna gång var det dock även å jobbets vägnar men jag har även lånat med mig två par Hoka-skor för att testa. Rent spontant satt de som gjutna och jag hoppas verkligen, verkligen de funkar på mina krångelfötter.

• Förfrågan en andra gång om jag vill vara farthållare i morgon på Lidingöloppet. Jag hade faktiskt sagt nej innan, för ryggens skull, men jag är ju inte bara galet lättroad. Jag är även galet lättövertalad när det gäller sånt här. Dealen är att jag får hoppa av om jag vill och behöver.

Så jag sa ja!

Det är svårt (kanske t.o.m omöjligt) att tacka nej till långpass med service, sällskap, vacker runda och gratis mat efteråt. 😄

Efter allt detta är frågan förstås om tomten kommer på den ”riktiga” julafton också…

Kram från Ingmarie

Bara en till om Solvalla….

….sen lovar jag sluta älta. Tror jag… För förhoppningsvis vet även du hur det känns i kroppen när man fått uppleva något som är så där extra speciellt och som får hela kroppen att bubbla av lycka bara av tanken! När jag kollade igenom alla otroligt fina bilder från i lördagsFlickr blev jag nära på lipfärdig av lycka och fylldes av en enorm tacksamhet för att jag både kunde och fick.

Att leva är en gåva och att få köra Swimrun på makalöst vackra platser tillsammans med bästa Peter är baske mig ett av de största privilegium livet ger mig!

Det var inte enkelt att välja men här är ett urval av alla de bilder som tagits. Den som vill se mer hittar fler på Solvallas hemsida. Tack Janne Räsänen, Petteri Rantanen och Teri Koski för att ni tog er tid att föreviga oss alla under denna magiska dag!

Kram från Ingmarie

Otroliga saker kan hända

Visst är det helt otroligt hur vi nu för tiden kan ta oss på ett litet tjillenix från ett ställe till ett annat långt därifrån?

Vi tar det för givet men det var ju faktiskt inte himla längesedan det tog veckor för att t.ex komma över Atlanten.

Finland är ju som sagt var inte så långt bort men jag tycker det är festligt att tänka att i morse käkade jag frukost i Helsingfors och nu i kväll kvällsmat i 08a land. Bara så där!

Otroligt är det väl också att trots att både kropp och knopp är jätte-jätte-jättetrötta, så där så ögonen går i kors och man nära på kan stå och sova, så vaknar man ändå efter bara 5-6 timmars sömn och kan omöjligtvis somna om. Något som i vanliga fall är hur enkelt som helst.

Fördelen just i dag var att jag fick hela den ljuva hotell-poolen för mig själv. Snacka om ett lyxigt poolrun-pass!

Sömnig är jag fortfarande men kroppen har ganska garanterat varvat ner sig så i natt kommer det krävas ett mindre bombnedslag för att jag ska vakna. Är fortfarande barnsligt lycklig, tacksam och glad över gårdagen och önskar på något vis att jag slapp vänta ända till september 2018 (!!!) för att få göra om det hela. Jag känner mig förresten liksom inte ”klar” med swimrunsäsongen 2017. Fatta mig rätt, jag är supernöjd med det jag varit med om i år och ännu är inte träningarna slut. Men det finns ett race kvar i år som jag och Peter skulle vilja göra men då får tomten komma tidigt. Alternativt någon av oss vinna på Triss. Eller att vi hittar en pengapåse. Sannolikheten är med andra ord minimal men minimal räknas också! Och otroliga saker kan hända. Och gör.

Kram från Ingmarie

Solvalla Swimrun 2017

Att sammanfatta en dag som varit mer eller mindre helt perfekt (förutom en liten felkörning på hemvägen) är banne mig ingen enkel grej. Särskilt inte när man samtidigt är både snortrött och jättesprallig! Men jag ska göra mitt bästa.

Morgonen är inte så mycket att orda om. Det vanliga. Lite yoga och meditation, frukost, toabesök och packa. När jag började med Swimrun så tänkte, och trodde, jag att en våtdräkt, ett par goggles och ett par skor skulle räcka. Jag hade lite fel där… 😜

Såklart man inte ”måste” ha allt men varje liten pryl har sin funktion och en del är t.o.m obligatoriska. Som t.ex visselpipa och första förband.

Vi kom i precis lagom tid till Solvalla för att svira om innan racebriefingen inne i sporthallen. Också obligatoriskt för i Swimrun är säkerheten A och O och går alltid, alltid först.

Dryroben var förstås med! Jag älskar den! Trots att den tar upp halva packningen. Jag frös inte en enda gång före eller efter loppet tack vare den! Och lite äkta finskhet men jag återkommer till det.😄

Prick kl 11 gick starten. Framför oss hade vi ca 21 km löp med 500 höjdmeter och 4 km sim uppdelat på 11 sträckor. Som den slowstarter jag är så tycker jag alltid att det går tokfort i början. I synnerhet när första backen kommer redan efter max 400m. Första löpet var drygt 3 km och jag lovar att där var inte en enda platt centimeter. Knappt sen heller förresten om jag ska vara petig. Så här med med facit i hand så var nog den där första biten egentligen ”enklast” för den var torr och fin helt befriad från gegg, träsk, rötter och stenar. Första simmet är också alltid lite speciellt. Hur kallt kommer det kännas? Kommer det bli trångt? Funkar teamworket?

Vi for i och iväg direkt.700 m och det kändes hur bra som helst. Fantastiskt vatten och samspelet mellan mig och Peter funkade perfekt.

Men jag kände mig redan lite ”trött”. Liksom utan glöd trots att jag verkligen njöt och tyckte det var skitskoj! Började oroa mig för om något var fel i kroppen och jag skulle drösa ihop av utmattning någonstans på mitten. Men jag sa inget. Inte ens när jag efter, som jag upplevde det en hel evighet, frågade hur länge vi hållit på och Peter svarade ”vi har gjort 7 km på snart en timme” och jag tänkte ”jösses-hur ska jag orka? Men jag har också lärt mig att det kan vända snabbt som sjuttsinge, åt alla håll, och det gjorde det! Helt plötsligt kände jag mig urstark och raketsnabb! Eller så snabb jag nu är när det är hala spång, rötter och geggiga myrar som ska passeras. För att inte tala om hundratals trappsteg rakt upp i himlen! Jag kämpade på så gott jag kunde men jag märkte att Peter var lite frustrerad när jag mesade ibland. Men bara lite. Han är ju ingen tyrann och när det väl var hyfsat fast under fötterna höll vi jämna steg. På slutet fick han t.o.m bromsa mig för jag var pigg som satan! Sega backar är min grej!

Simningarna var fortsatt otroligt härliga och jag frös inte en enda sekund. Är så himla tacksam att jag hittat prylar som funkar för detta är verkligen så himla kul!Några av sjöarna var som att simma i guld! Du som gjort det vet vad jag menar. Bubblorna som blir av våra rörelser i de där lite ”brunare” sjöarna, samtidigt som solen skiner, ser ut som miljarder små guldkorn och hade jag kunnat så skulle jag både fota dem och tjoa högt av lycka! Det där är magiskt!

Några av uppgångarna var riktigt knepiga och krävde rep så man kunde dra sig upp. På någon fick vi kravla oss upp på sankdynor och på två upp på bryggor. Men det funkade fint! Vi klafsade genom dy, under och över trädstammar, sprang på fina stigar och små grusvägar, upp, ner, upp, ner och plötsligt var det sista simmet. Precis innan hade vi gått om ett ryskt par som vi visste var mycket sämre simmare än oss men (hittills) bättre löpare. Skulle vi kunna hålla undan fram till mål? Direkt efter simningen var ju den där groteska skidbacken och Peters ben hade börjat stumma. Vi matade på för hur det än är bestämt innan så växer de där små hornen ut om man har chans att klättra en placering. Vi hade ingen aning om hut vi låg till men målet var topp 10 och vi var ganska säkra på att det skulle vi klara.

Perfekt simning rakt över till andra sidan. Upp och snabb koll bak för att se att de var en bra bit efter. Uppförsbacke direkt och Peter ville dra ner lite på takten så vi inte skulle dra på oss mjölksyra. Säkert smart men jag ville bara fram, fram, fram. Ut på en väg, lite nerför och sen kom den. The hill! Jag kände mig skitstark och försökte peppa Peter så som han gjort med mig innan när jag fegade. Vi är ett team och man följs åt oavsett. Det är ju det som är grejen! Kunde inte låta bli att snegla bakåt men såg varken ryssarna eller herrlaget som dragit förbi oss innan men som vi kommit i kapp igen.

Sista biten mot mål gick nerför och då var det ju inget att spara på. Bara ösa! När vi passerade mållinjen kände jag mig så himla glad och nöjd och den känslan blev ju inte precis mindre när vi fick veta att vi kommit 3a i Mixedklassen och 4a totalt! Helt ofattbart!

Tid 3.48.29. Ca 10 min efter 1:an och 5 efter 2an så vi hade nog inte kunnat göra mycket bättre just i dag.

Vi blev bl.a bjudande på underbart god tomatsoppa och den var så smarrig att jag tog en portion till. Eller om det var två…

Prisutdelningen dröjde lite och jag hade börjat huttra en smula men jag visste ju att den finska sjöbastun väntade och vem blir liksom inte både varm och glad över att få stå på pallen? Dessutom i Finland!

Och bastun. Alltså så grymt läckert!

Och på äkta finskt vis så hoppade jag såklart i vattnet! Naken! Hör kan vi snacka Lyckorus med stort L!Solvalla Swimrun blev långt över mina förväntningar. Extremt välorganiserat och trevligt. Obeskrivbart vacker, och utmanande, bana. Superbra service och dessutom ingick en mättande buffé efteråt. Den här ska jag absolut göra om nästa år om kroppen och livet är fortsatt med mig. ( Jag hoppas förstås på samma partner…) Det här är en av de där dagarna som kommer bli ett minne för livet och som

Vi kommer kunna säga till varandra: ”Minns du Finland?” och veta exakt vad den andre menar. 😍

Kram från Ingmarie

Laddar i Helsinki

Det här att gå upp kl 05 är inte min grej. Känner mig helt förstörd i kroppen och yr i skallen varje gång det sker. Men ibland ”måste” man ju om man vill vara med på Party. Nu börjar det förvisso inte förrän i morgon men även om Helsingfors ligger snudd på nästgårds så tar det ändå sin lilla tid att ta sig dit. Och ännu längre för min (tålige) co-partner (Ironman)Peter som fick ta sig ända från Skåneland via Köpenhamn hit. Jag åkte ju bara SL till Bromma. Vilket förresten tog längre tid än flygningen till Helsingfors. 😳 Allra längst tog ändå väntan i vänthallen (kanske därav ordet) men turligt nog fanns där både kaffe och wi-fi så det gick verkligen ingen nöd på mig trots trötthetsgrus i ögonen.

Somnade direkt på planet trots att jag satt så där hopklämd som man bara kan på ett flygplan. Då är jag trött!

Jag och Peter hade lyckats synka flighterna så himla bra att vi landade i princip samtidigt. Käckt! Hyrbilen hämtades ut och med bara en liten felkörning kom vi till hotellet, checkade in och sen rakt ner i plurret. Det här är tydligen den största hotellbassängen som finns i Helsingfors (tack Google!) och vi hade den i princip helt för oss själva. Fatta lyckan!

Hade inte ens behövt släpa med mig bältet… Men vem kunde tro finnarna skulle bjuda på det här?

Däremot hade vi lite pyssel med att hitta mat. Det är liksom en smula knepigt att förstå vad som står på skyltarna… Till slut blev det ett pizza/salladshak som nog aldrig haft en så specialbeställande kund ever som mig. Peter var betydligt enklare. Men bra blev det!

Racet går vid Solvalla sportinstitut i Noux nationalpark. Vansinnigt ackert men vi har också både fått beskrivet och sett att det också kommer bli vansinnigt mycket backar i morgon. Eller som racedirector Mats sa:

Enda gången det är platt är vid start och mål.en sista ”lilla” skidbacken som vi ska kravla oss uppför efter att ha simmat över sjön långt där nere…Kommer bli spännande värre.

Det hela känns enormt välorganiserat och vi blev personligt omhändertagna av ovan nämnda Mats och Alexandra som är den andra racedirectorn.

Egentligen har vi ju bestämt att det ska fortsätta vara kul och prestigelöst det här med Swimrun-race men det är en sanning med viss modifikation.

Dels hade jag den viktigaste utrustningen i handbagaget. När hände det sist? Har det ens hänt?

Dels har vi suttit och detaljstuderat både karta och sträckor, klurat på energiintag och diskuterat hur vi gör vid olika scenario. Har definitivt aldrig hänt innan i mitt swimrun-liv. Hur mycket som finns kvar i skallen i morgon efter ett par timmar återstår att se men det känns bra och tryggt att vara två att dela på detta äventyret. För det är det Swimrun är! Ett lekande äventyr som är absolut omöjligt att förutspå.

Precis som för två veckor sedan så ser jag verkligen fram emot morgondagen med pirrig glädje. Nu återstår bara det sista. Sova. Tror inte det ska bli några större problem.

Kram från Ingmarie