Jag har tampats med en extrem inre moralisk konflikt. (Min lillebror Hannes väldigt braiga sammanfattning av det hela.) Om “rätt sida” vann vet jag inte. Och kommer aldrig få veta. Det känns som att hur jag än skulle ha gjort kommer det kännas fel. Planen var att jag skulle åkt hem till Halmstad för att träffa familjen och fira bästa Ulf som fyller 75 år på söndag. Vi skulle fira ute, hålla avstånd och allt det där men ändå har jag grubblat. Även om både jag och resten av familjen varken smittar eller blir smittade så är det den där inre moraliska fajten. Rekommendationerna är ju trots allt att vi inte ska resa om det inte är absolut nödvändigt och hur gärna jag än vill så kan jag inte påstå att längtan och kalas är tillräckligt nödvändigt för att det ska vara befogat… Faktum är att jag vill ju åka av rent egoistiska skäl.
Jag tänker på alla de som inte ens fått hälsa på sina nära och kära när de varit sjuka och/eller dött. Liksom alla de som inte kunnat eller fått/får vara ute, de som inte fått/får träffa sina nära eller de som ligger sjuka utan någon verklig kontakt med omvärlden. En annan tanke är om jag av någon anledning behöver vård när jag är där nere så belastar jag ju dessutom sjukvården i “fel” landsting.
Så jag är kvar i 08a land.
Moraliskt känns det bra och helt rätt. Känslomässigt känner jag mig ledsen. Samtidigt skäms jag för det för både familjen och Halmstad finns ju kvar. Det är verkligen ett “lyxproblem” det här och jag är långt från ensam om att behöva ta beslut som detta.
Men det hjälper inte att skämmas. Eller vara ledsen för en sån här grej. En av mina styrkor är att jag väldigt bra på att acceptera och finna (nya) lösningar. I stället för att sitta på tåg en massa timmar fick jag ju extra tid att göra annat på.
Springa intervaller hade jag hunnit ändå. Körde på så bra att benen blev alldeles krulliga av trötthet. (Anledningen var delvis att jag tänkte att det skulle bringa lite ordning i skallen.) 4 x (5 -3-1) minuter + utfallssteg och burpees så svetten rann ännu mer. Vilken härlig känsla!
Tog faktiskt en liten powernap efter det där och jag tror det var den som gjorde att jag hade så tokmycket energi på gymet. Helt klart underlättar det säkerligen att jag gillar det så mycket, att jag har så himla många roliga övningar i min “kunskaps-bank” och att jag har PT-Rafael som ser till att jag hela tiden utmanas. För även om han inte är med varje gång så vill jag ju inte inte behöva säga att jag inte övat när vi ses.
Det kommer bli mycket svett denna helgen!
Kram från Ingmarie
