Author: Ingmarie

Dimma

Jag vet inte varför men jag älskar dimma! Allting blir liksom så mjukt och stilla. Som om hela naturen blir inlindad i en mjuk gosig filt. Min morgonlöpning till jobbet var verkligen sagolikt vacker!

Hade jag vetat detta innan hade jag gått upp ännu tidigare, trots att jag tyckte det var för tidigt redan som det var, för åh vad jag hade velat ner i vattnet!

När jag väl hade slutat så var dimman bytt mot ett lätt regn och det är i och för sig inte så dumt det heller. Jag blir ju liksom ändå blöt.

Kram från Ingmarie

Röjning och finbesök

Så var jag tillbaka i 08a land igen. Med mig hem fick jag en (hyr)bil full av tavlor, minnen, upptäckter, färger, målarpryttlar, ofärdiga dukar, smutstvätt och ffa  inspiration.

Jag vet inte var jag fick energin från när jag var hemma igen i går kväll men när jag väl packat ur, in och upp allt så fick jag världens ryck och började röja i mitt ”målarrum”. (I verkligheten är det en plats för böcker, förvaring/kontor, ett prisskåp och målargrejor inklusive staffliet.)

Slängde bl a sju (7!!!) kassar med böcker och torkade bort flera kilo (nåja) damm. Och himmel vad bra det blev! Det där att rensa och röja bort är verkligen en härlig känsla. Du kanske tycker det verkar rörigt fortfarande förresten men nu är röran sk organiserad. Haha!

Måndag betyder, när det funkar, simträning i ottan med TS. Gick riktigt bra! Jag jobbar (fortfarande) extra mycket med min rotation. Emellanåt tror jag att jag fattat grejen men som så många gånger innan förundras jag över hur något som ser så enkelt ut kan vara så förbenat svårt…

Hann även med ett gympass. Inget märkvärdigt men kul och bra. Lite som vanligt alltså.🤪

Sen har jag hängt med  goa Daniel och Noel som är på blixtvisit i stan men alla stunder räknas!

Lunch på UD  för att få energi och babbla. Inklusive få kolla in deras nya fina förlovningsringar!

Och sen ett besök på Fotografiska . Jag gillade ffa “Between These Folded Walls, Utopia”.

Lever vi i en förlorad utopi? Vems utopi har vi i så fall förlorat? I skenet av rådande politiska oroligheter och strömmen av flyktingar och migranter som försöker bygga upp ett nytt liv i Europa riktar konstnärsduon Cooper & Gorfer kameran mot en grupp unga kvinnor, vars liv har påverkats av påtvingad migration, och undersöker vad det innebär att förlora sin identitet. Genom sitt skickliga bildberättande framställer konstnärerna denna nya diaspora som en utopisk teaterscen där de utforskar idén om ett Utopia – hur det ser ut i människors föreställningar och vem som tillåts vara med.

Och alltså, visst är Stockholm vackert..?

Kram från Ingmarie

 

Färger

Min skalle är helt proppfull av färger. Och linjer. Och former. Jag drömmer om nyanser, kanter, konturer, färgblandningar och att jag totalsabbar något jag är nöjd med. 😱

Det är så min verklighet är just nu då det är väl inte så konstigt antar jag. Jo jag ”sabbar” en hel del IRL också. Men det ingår. Det är ju faktiskt så man oftast lär sig oavsett vad det gäller. Roligt är det i alla fall även om skallen blir helt mosig. Det tar på krafterna att tänka. Haha!

Bästa sättet att rensa skallen är att träna och intervallerna i morse var inte bara färgglada. De var blåsiga också! Men rackarns vad det gick snabbt i medvinden! 😄

Och att det här är ett alldeles galet bra sätt att stilla det mesta i kropp och knopp vet alla som provat. Och färgerna. Helt magiskt!

Kram från Ingmarie

Så mycket vi inte vet

Det är nog både bra och dåligt att man inte vet, eller ens kan ana, hur livet ska bli. I dag för exakt 30 år sedan förändrades mitt liv på det mest tragiska och drastiska sätt. Aldrig hade jag kunnat ana att sorg kunde göra så ofattbart ont. Eller att den aldrig går över. Den bara ändrar form.

10 år senare träffade jag mannen med stort M som jag ännu efter snart 20 år avgudar, beundrar och älskar mer än någon annan. Vem trodde väl det?

Inte kunde jag heller ana att jag skulle hitta detta lilla paradis när vi 2017 spontanhyrde en stuga där jag får skapa, vara precis hur jag vill och göra precis vad jag vill.

Vilken grej livet är alltså! Och jag tror fortfarande inte det bästa har hänt ännu. Vad tror du?

Kram från Ingmarie

En udda gen

Lite undrar även jag ibland vilken gen som felar i min kropp. 🙄

Jag frös så tänderna skallrade på dagens simpass inomhus.

Lik förbenat skulle jag i sjön på kvällen. Den var ju inte direkt varmare…

Kram från Ingmarie

Otrångt och tillbaka i ladan

Det vore att ljuga om jag säger att de där 130 minuterna jag kutade i dag var lätta men de var åtminstone varierande och jag led ju inte precis. Hur skulle jag kunna det?

Asfaltsrakor och småstigar i kombination med grusvägar och obanat. Pluttenutt-byar, djup skog, öppna fält i en salig blandning och när jag tänker efter så tror jag att jag bara stötte på en människa på hela rundan. (Förutom de som satt i en bil vill säga.) Restriktionerna må ha släppt i dag men här är det då ingen risk för trängsel oavsett.

Vissa stigar var dock lite väl besvärliga så då fick jag gå. Och då stänger jag av klockan såklart. Löpning är löpning och gång är gång.

Detta var min belöning.

Stor tallrik med (vego)mat. Älskar falafel och potatis!

Testade sen ett nytt badställe. Väldigt fint, väldigt öde och väldigt långgrunt.

I dag är jag också äntligen tillbaka i min skaparhörna. Det är fantastiskt att kunna göra så här. Två kurser med bara några dagars mellanrum då jag hunnit fundera och tänka på vad jag ska göra och hur jag ska gå vidare.

Kram från Ingmarie

 

 

Beroende-varianter

Jag har fattat att det finns människor som inte gillar att träna. Som faktiskt aldrig ens har tränat. Helt ofattbart för mig men å andra sidan vet jag också att det finns de som älskar mekka med bilar, läsa statistik, svetsa och plocka svamp vilket är lika ofattbart.

Det är ju ändå tur vi är olika och har olika slags beroende.

Jag “måste” inte träna för att vara lycklig men jag erkänner direkt att jag är smått beroende av det och har svårt att se mig själv i ett liv utan det. Själva känslan innan ett intervallpass kanske jag inte direkt älskar men under tiden och efteråt-känslan skulle jag kunna ha varje dag!

4 x (5+3+1)min. med 1 min vila rakt igenom blev det. Plus hopp-övningar och lite senare även en dryg timme på gymet innan jag var fullt nöjd. Det är väl förresten så det är med beroende? Att mycket vill ha mer?

Känslan är belöning nog för mig men att toppa allt med friskt utesim är som att få en godispåse två gånger! Och ja, det blåste friskt i Spillersboda!

Vad har du för beroende?

Kram från Ingmarie

Nordrona och dubbelsim

Precis vid Campus i Norrtälje ligger Nordrona motionsspår. Det finns två spår på 5,6 och 7 km samt ett elljusspår på 2,5 km enl hemsidan. Var den där 7an är kom jag dock aldrig riktigt på.

Kanske var det denna som pekade på helt annat håll än markeringarna? Jag testade den i alla fall en bit efter jag snurrat runt några varv på de stigar jag visste jag skulle komma tillbaka på. (Dvs de markerade.)

Stigarna är fina men det var mycket mer bröte än jag trodde. Med andra ord inget för en snubbelmaja som mig att försöka springa fort på.

Men det var fint, jag höll mig på benen och jag sprang inte vilse. Sånt ska man minsann vara tacksam över!

På mindre än 10 minuter (med bil) kommer man till det fina badhuset. Egen bana och några kilometer in på simkontot innan lunch inne i mysiga Norrtälje.

Efter att jag jobbat klart (med ett skrivprojekt) och innan mörkret helt kommit hann jag precis med en simtur i en av havsvikarna. Det som är så extra bra nu är att det är väldigt lite folk här så jag har i princip alla härligheterna för mig själv! Det ska förresten onekligen bli spännande att se om förra årets vinterbads-hype kommer fortsätta. Jag hade ju liksom fattat grejen långt innan och har inga som helst planer på att sluta. Det är väl f.ö en av de aktiviteter det inte kan krävas något löjligt covid-pass för att få göra.

(På tal om det så rekommenderar jag alla att läsa detta upprop. Mycket bra fakta och dokumentation!)

Kram från Ingmarie

Stanna tiden

Du vet den där känslan när man mår och har det så där bra att man bara vill stanna tiden. När man måste nypa sig i armen för att fatta att man inte drömmer. Så har jag det nu. Faktum är att 100% av alla gånger jag varit här på Rådmansö, och i Skaparladan, så har jag känt det så. Det är ju inte utan att jag funderar på om det hade varit möjligt att ha det så alltid… Hade jag upplevt samma lycka om jag bott här och haft närheten till allt som finns alltid eller hade “magin” försvunnit” då?
Vem vet? Just nu spelar det ingen roll för just nu är jag ju mitt upp i det!
Den första kursen tog förvisso slut i dag men om bara två dagar börjar en ny likadan. “Målardagar med extra stor ateljéplats”.

Denna helgen har jag målat och skapat både inomhus och utomhus. Vi fick tips på en grej jag aldrig testat förut och det var så himla roligt!

Jag har målat litet och stort med varierande resultat men för mig spelar det ingen roll. Det är själva görandet och skapandet som är själva grejen.

Det har verkligen varit fantastiska dagar både för att springa och sprada/bada. Jag har t o m ätit lunch ute!


I går blev det löpning på en av mina fina rundor här på morgonen och lite sim i Infjärden på eftermiddagen.

I dag blev det en annan löprunda och sprada i fina, fina Djupsjön.

Efter vi hade slutat i dag åkte jag in till Norrtälje och gymade.

När jag var nästan hemma igen kunde jag inte låta bli att åka till vattnet. Och vilket tur att jag inte avstod det för jösses alltså!

När är du så där lycklig att du vill stanna tiden?

Kram från Ingmarie