Söndagslycka!😍

Eller snarare vilkendagsomhelst-lycka!

I skrivande stund sitter jag på altanen för att fira och belöna mig med en sån här!

Och med tanke på att jag dricker öl, eller alkohol ö.h.t, max ena handens fingrar plus ena fotens tår i antal/år så förstår du att det varit en sån dag.

En superduperfilliduper-dag!

Nej jag har inte vunnit något lopp eller pengar så jag kan stanna här forever. Jag har inte fått något gratis (förutom läskande gott vatten och ruskigt gott kaffe hos Erikssons) eller ens blivit erbjuden sponsring av öronpetare. Men man kan vara förbenat glad, lycklig och tacksam ändå!

Det började tidigt. Strax efter 8 hämtade jag upp Mattias för en löptur. Vi gjorde det enkelt för oss och sprang utmed havet, runt piren i stan och sen tillbaka. Jag fullkomligt älskar dessa vyer!

Det var så härligt att jag fortsatte en extrarunda med Maidens backar. Kände mig stark och pigg hela vägen och den coola himlen bara förstärkte allt ännu mer.

Lite över två timmar med pigg kropp hela tiden blev det till slut vilket jag är supernöjd med!

Hängde en stund hos Erikssons, fixade i “min” trädgård, myste med Amber, åt lunch och hann med en liten powernap. Jag trodde jag var The Queen of powernaps men Amber slår mig utan tvekan med godstågs-längder alla veckans dagar.

Sen blev det gymet. När jag är där kör jag. Tre-fyra övningar för olika kroppsdelar per runda utan vila. Efter tre set/övning hittar jag på tre-fyra nya och sen tre-fyra nya o.s.v o.s.v. På 40 min. hinner man mycket när man inte håller på och vilar en massa. Och kolla här! We’re down on the floor!💪🏻

De där molnen på förmiddagen blev det inget av. Himlen blev åter klarblå och havet var så där vackert att man får ögonont.

Det visade sig dessutom att “någon” visst lagt våtdräkten i bilen. Wonder who…🙄🤪 Och en våtdräkt gör ju att man inte behöver sluta simma för att man fryser så… Tja… Du fattar va? Det var bara nödvändigt att få testa om axeln ville. Och kunde.

Den både ville och kunde! Fram och tillbaka till Dolphin Discovery center (ca 1000m) men sen “vågade” jag faktiskt inte mer. Behöver ju liksom inte spänna bågen för hårt och man ska sluta när det fortfarande känns bra tänker jag. För det gjorde det! Så där så jag nästan var lite förvånad själv!

Hela helgen har det varit ett stort party-event med mat, öl och häftig musik på Koombana beach så min lilla yogastund blev till cool och medryckande pop-music.

Trodde egentligen inte det var möjligt men jag kommer somna extra lycklig och tacksam i kväll. 😍🙏🏻

Kram från Ingmarie

Enkelt och bra

Jag har så himla svårt att begripa hur varje dag här kan gå så vansinnigt fort när jag liksom inte “gör” något. Sure, jag har ju mina duties med Amber, huset och trädgården men det är varken betungande eller tar särskilt lång tid. Dessemellan leker, slöar och läser jag ju mest.

Som t.ex kuta hemmasnickrade intervaller runt the swamp. Jag vet att många är seriösa och kör efter strikt program inför ett mål. Jag kör i princip enbart på känsla. Dels för att jag inte har något riktigt “mål”, har ju kommit på att spontananmälan verkar vara min grej, och dels har jag helt enkelt inte lust att vara för styrd just nu. Men vem vet. Jag kanske blir med coach någon gång igen. När jag blir trött på mina egna pass eller behöver ny inspiration. Som det är nu så tycker jag dock jag lyckas bra med båda.😍 Hopp&skutt-övningarna blir dessutom extra skojiga (och jobbiga) med Amber som sällskap för hon vill att jag samtidigt ska kasta pinnar och leka med henne. Vilket jag såklart gärna gör!

Vet inte hur många böcker jag plöjt igenom här men tror jag är inne på minst den 10e nu. Jag älskar det! Bara grotta in sig och liksom få vara i två världar samtidigt. Men jag rör på mig emellanåt för att inte helt försoffas eller koka bort. 😜☀

Livet är enkelt och bra helt enkelt! Precis som det ska vara för det mesta, eller hur?

Kram från Ingmarie

Tre framsteg!

Tre framsteg på en och samma dag! Slå det den som kan!

Nu är det förstås inga stora märkvärdigheter jag snackar om. Särskilt inte varken för världen eller mänskligheten men för mig har det varit det. Och alla handlar om axeln och min skalle.

De två första var på gymet. Jag har inte vågat testa den “riktiga” plankan. Stå med raka armar är ju trots allt väldigt mycket enklare. Men i dag kände jag att det var dax. Och kolla!

På sidan också!

Den tredje var helt oplanerad. Hade tänkt simma i bassäng för vindarna var extra livliga i dag. Men jag ville först vara en stund vid havet så jag gick en lugn promenad utmed Back beach. Visst är havet fascinerande? Så mycket kraft men ändå så fridfullt och rogivande…

Sen vet jag inte vad som flög i mig. I stället för att åka till simbassängen åkte jag nämligen till Koombana beach, tog på mig baddräkt, badmössa och goggles, hoppade i och bara simmade! Vilket håll jag än tog tyckte jag det var medvind men det var såklart omöjligt. Jag guppade omkring som en liten fjäder men den var där igen! Känslan!

Jag var liksom ett med vattnet trots kastvindarna och enda anledningen till att jag till slut gick upp var för att det blev kallt. Inte för att axeln ledsnade. Eller för att jag blev rädd. Hurra!

Och nu är det soff-mys resten av kvällen med roligaste Amber-vovven i världen.❤️

Kram från Ingmarie

Bara vara-tid

Vi lever i en på många sätt och viss fantastisk tidsera. Vi håller oss friska och levande längre, det finns högteknologiska saker som löser problem vi tidigare både kämpade mot och dog av. Vi kan färdas över jorden och ut i rymden. På några sekunder kan vi ta reda på nya saker, få vägbeskrivningar och kommunicera med människor oavsett var de befinner sig. Vi kan handla, gå i kyrkan, boka evenemang, se magiska platser och höra ny musik utan att ens lämna hemmet. Det finns ljus och ljud dygnet runt och vissa ställen sover inte över huvudtaget.

På sätt och vis är det ju även en smula galet för vi vet ju också att vi människoknytt inte riktigt har hängt med i den här hisnande snabba utvecklingen. Vi behöver fortfarande sova, röra på oss, umgås, få tid för återhämtning, ha tråkigt, uppleva mörker och tystnad.

Därför tror jag på det här med att bara vara och att vara med bara sig själv i stillhet är livsviktigt. Att träna kan absolut vara en bra stund med sig själv men den bedrivs i rörelse. Framåt, bakåt, åt sidan, upp eller ner. Vi behöver även vara i orörelse. När tankar får landa och kroppen vila. När vi inte är på väg utan stannar kvar. När vi är i stunden på ett och samma ställe. Det ena behöver och ska förstås inte utesluta det andra. Som alltid handlar det ju om den där bekanta balansen. Yin och yang.

Det är t.ex därför jag tar mig tid till yoga och meditation varje morgon men i princip spelar det såklart ingen roll när eller vad man gör. Bara det blir något på något vis. För tid finns. Jag tar mig tid. Om jag hade haft problem med att hitta 10 minuter för stillhet och egentid på ett helt dygn hade jag tagit mig en allvarlig funderare på hur i all sin dar jag prioriterar min tid. Och mitt liv.

För nej, det är inte egoistiskt att ta tid till sig själv som jag ser det. Det handlar snarare om att vara självsnäll och på så vis även (förhoppningsvis) bli en friskare och gladare (med)människa.

Det är också därför jag t.ex valt att inte vara ständigt uppkopplad. Vi måste inte vara nåbara 24-7 eller kolla uppdateringar var 5e minut. Här har jag dessutom bara wi-fi när jag är “hemma” men aldrig annars. Och det är jätteskönt!

Hur gör och tänker du med bara vara-tid?

Kram från Ingmarie

Väljer att vara nöjd

Först vill jag tacka alla som kommenterat och delat med sig av sina egna erfarenhet efter gårdagens inlägg. TACK! Blir så glad över allt engagemang och alla snälla ord!
Jag vill även påpeka att jag inte på något vis är unik när det gäller det här med att “hålla i” trots motgångar. Världen är full av människor som strävar på dag ut och dag in med alla möjliga och omöjliga saker. Mitt är ju en ren lyxgrej vilket jag är väl medveten om.

Kloka Karen skrev en så klockren grej och som på något vis nog är vad det mångt och mycket ändå handlar om. Att kunna vara nöjd.

Det betyder inte att man nöjer sig med “vad som helst” eller ger upp utan mer om att man är nöjd med det man för tillfället har, accepterar hur det är för stunden och utgår från det. Ingen kan få eller uppnå allt alltid. Inte ens om man är multimiljardär.
Ta t.ex löpningen. När jag inte kunnat kuta har jag tjurat och ibland lipat några liter tårar ett (kort) tag men sen har jag vänt på det hela och tänkt att det säkerligen är någon mening med det också. Antagligen för att alternativet bara gör mig ännu mer illa. Ofta har jag lärt mig någon ny annan träningsform/övning och varje gång har jag absolut kommit på att det är själva löpningen jag suktar efter och behöver. Inte rekord, vinster eller ett visst antal kilometer.

Det där tänket har jag med mig i det mesta tror jag. Jobb t.ex. När jag blivit utan av någon anledning, som i vintras, så tänker jag att “vad bra! Nu kan jag hitta något nytt”. Hittills har det alltid funkat. Självklart finns det situationer när det där tänket inte hjälper eller funkar särskilt bra. Eller ens alls. Döden är ett sånt.

Simningen som ju funkade så bra innan axel-olyckan är ju si så där just nu. Jag har ingen talang i någonting faktiskt, om man bortser från att kunna babbla en massa, utan det är hårt arbete som gäller om jag ska komma framåt. Frågan är förresten om någon har “talang” för när man kollar framgångsrika människor så har i princip samtliga jobbat stenhårt för det de uppnått. Men hur som helst. Som jag ser det har jag då två val. Ge upp simningen för att slippa uppleva detta hiskeligt tråkiga trögtillstånd eller fortsätta kämpa på. Eftersom jag verkligen från djupet av mitt hjärta vill simma så är ju valet enkelt. Såklart jag harvar på. Jag har en plan för hur jag ska ta mig ur detta träsk, förutom att rehaba axeln vill säga, och det kommer att vända för det gör det alltid. Jag vet bara inte när. Det var i alla fall ljuvligt i vattnet i dag! Och jag kan ju simma även om det är mini-lite och superslow..

Löppasset var också underbart! Minst em gång/vecka tar jag “Maiden-rundan” Är helt säker på att alla de där galenbackarna gör mig ännu starkare. Och om inte så vet jag i alla fall att miljön gör mig löjligt lycklig och glad.

Träffade på denne lille filur också.😍

På tal om starkare och på tal om axeln. Nu är vi snart nere på golvet igen! 💪🏻

Kram från Ingmarie

Det jag ändå är mest stolt över (när det gäller löpningen)

De flesta som känner mig vet att löpningen är och har varit en stor och mycket betydelsefull del av mitt liv. Jag har varit löpare i över 35 år och varit allt från nybörjare till elit. Nu för tiden är jag väl någonstans mittemellan antar jag. Tack vare löpningen har jag fått resa över i princip hela världen, bott på flådiga hotell, placerat mig på toppen i stora lopp, vunnit stora segrar, har ett stort skåp med medaljer och pokaler av olika slag och jag har fått representera Sverige så många gånger att jag tappat räkningen. Jag har fått vänner för livet och upplevelser som är få förunnat.

Det har såklart även inneburit hårt arbete oavsett dag och årstid, tuffa val, vansinniga (inre och yttre) krav och emellanåt en trötthet utan dess like. Självklart är jag stolt över allt detta, såsom vi alla bör vara över det vi åstadkommit hittills i livet, men vet du vad jag ändå är mest stolt över när det gäller löpningen? Och det som gör att jag verkligen vet att löpningen är livsviktig för mig trots att min “bästa-tid” så att säga för längesedan är över.

Det är att jag aldrig gett upp trots att jag haft oräkneliga chanser och möjligheter. Jag har t.ex medfödda fotfel som innebär att fem av mina tår sitter fel. Jag har slitit av en hamstring, haft stressfrakturer, utslitningsskador av olika slag, diskbråck x flera, lidit av över- såväl som under-träning, vurpat och spräckt både knät och fått köttsår som skulle platsat i vilken skräckfilm som helst. Jag har satsat pengar på läger och (kval)lopp som gått åt fanders bland annat p.g.a usla väderförhållande (svårt kuta snabbt i snöstorm t.ex) vilket gjort att jag tidvis varit fattig som en kyrkråtta och jag har brottats med ätstörningar, prestationskrav och dåligt samvete. Faktum är att det kunde tagit slut innan det ens börjat för coachen på friidrotts-gymnasiet ratade mig eftersom han tyckte jag sprang som en tant. Hur nu en sådan springer…😳

Ändå har jag envist fortsatt. Gråtit, svurit, förbannat och suckat. Accepterat och gått vidare. Hittat lösningar ingen tänkt på och tagit otrampade stigar. Om och om igen. Att ge upp löpningen har liksom inte funnits i min sinnevärld. Inte ens när jag till slut insåg att min karriär var över. När jag begrep att även jag var dödlig och en av de där “före detta”.

Så vad är det om inte äkta kärlek och passion? Jag bryr mig helt ärligt inte om tider och prestationer längre även om jag såklart tycker att banrekord och segrar är fantastiskt kul. Vem gör väl inte det? Det som driver mig och gör att jag aldrig gett upp är ändå känslan och möjligheten att få och kunna springa.

När jag t.ex springer intervaller eller lopp nu för tiden så är jag precis lika trött som förr och jag tycker jag springer lika snabbt trots att kilometertiden visar en helt annan sanning. Och det är den känslan jag menar. Flytet, kraften, drivet, friheten, möjligheten.

Kanske är det lite samma sak som livet i stort förresten med den där känslan? Vi blir alla äldre om vi har tur och även om utsidan förändras så är vi till stor del samma inuti. Förhoppningsvis med viss ökad klokskap. 😄

Och jag är faktiskt även ruskigt stolt över att jag fortfarande kan pusha mig själv på intervallerna så jag blir så där trött att jag knappt har styrfart på nedjoggen. Även om de är “långsamma” i jämförelse mot förr. Av någon anledning verkar jag lyckas extra bra på gräs-ovalen här. Dagens pass höll på att helt förvandla benen till överkokta makaroner. Eller fel. Det gjorde det!

För den som är intresserad så körde jag 10 x 120-60 + 10 x 60-30 + 10 x 30- 30.(Sekunder alltså) + hopp&skutt-övningar.

Perfekt att svalka sig med lite vattenlöpning efter det där. Betydligt lugnare också. 😍

Om kärleken och passionen kommer finnas kvar resten av livet vet jag såklart inte. Kanske kommer jag en morgon när jag vaknar känna att “nej, nu är det slut, over and finito”. Vem vet? Men tills dess kommer jag fortsätta harva på. Just nu känns det bra och jag njuter till 100% men jag har ju också lärt mig att inget varar för evigt. Det går upp och ner mest hela tiden. Löpningen såväl som livet. Jag har också lärt mig att det allra, allra mesta sitter i skallen. Att allt vi känner börjar med en tanke men tankar kan vi både välja och styra. Det är skönt att veta tycker jag. Därmed inte sagt att det är enkelt eller att vi ska nonchalera varken våra känslor eller tankar. Men däremot kan vi lära oss att undvika att älta och fastna i de som inte gör oss gott. T.ex en motgång eller det faktum att vi blir äldre och långsammare.

Även när det är mörkt och dystert så finns det ljuspunkter. Det är de man bör hålla fast i tills det vänder. För det gör ju det förr eller senare oavsett vad det gäller bara vi håller i, eller hur?

Kram från Ingmarie

Den där formen

20 minuter!
Så länge ville axeln simma i dag minsann!

Men milde himmel vad det var jobbigt. Den där simformen jag byggt upp genom många, många timmars jobb under många, många månader är plötsligt helt borta. På några veckor!  Märkligt att det går så snabbt att hamna i botten igen när det tar sån vansinnigt tid att komma upp. Fast det är klart. Ta sig uppåt är ju jobbigare. 😜

Cyklingen går däremot bättre och bättre. På så vis att det krävs mer och mer för att jag ska bli trött. Samma gym, samma cykel, samma vy men ny svett, nya intervaller och nya endorfiner.

Och nej, jag ska inte bli varken cyklist eller triathlet men det går inte att komma i från att cykla är ett grymt bra sätt att få till ett bra kondis-pass utan att slita på ben och rygg allt för mycket. ( I alla fall när hojen står stadigt stilla på marken och vurprisken är typ 0,00000000000001%…) Hjärta och lungor bryr sig ju liksom inte om på vilket sätt jag ser till att de får jobba extra. Inte svettproduktionen heller för den delen. Just den biten verkar jag vara konstant superbra på oavsett.

Kram från Ingmarie

En tung, en lätt och delfiner

Jag är verkligen vansinnigt tacksam att axeln är så bra som den är och att jag kan simma lite igen. Verkligen, verkligen, verkligen tacksam. Men den lilla tid jag simmar är i ärlighetens namn ganska sega. Simning är som jag berättat innan inget som är “enkelt” för mig. Jag måste hålla i ordentligt och öva, öva, öva. Minst 3 ordentliga pass/ vecka. Minst. Här kan vi liksom snacka färskvara.

Men jag hoppas och tror ändå att jag inte är helt tillbaka på ruta 3 igen utan mer på ruta 5. (Av 10. Min egen skala.) D.v.s den när det liksom bara flyter fram och jag inte behöver kämpa så förbenat på att hålla reda på armar och ben för att få dem synkade. Det som krävs nu är tålamod, tålamod och ännu mer tålamod. Och inte stressa fram något som inte finns. Så fort det är möjligt kommer jag dock se till att få några PT-timmar så jag åter hittar tillbaka till rytmen och känslan. Och får bort de där “felen” jag börjat göra igen. Kanske det förresten bara är “bra” att det är lite segt för vem vet vad jag hittat på för tokigheter om det känts plättlätt? Kroppen är ju smart. Den känner dess ägare. 😜

Delfingänget kan däremot det där med att bara glida fram! De är så fina! Kom ett helt gäng förbi i dag men de är inte helt enkla att fånga på bild. Kanske kan du se några här?

Jag vet att den där seg- och osynk-känslan kan vara densamma när man inte kutat på ett tag. Det kan verkligen vara som om armar och ben lever olika liv och man liksom är tvådelad. Men just nu funkar den finfint! Jag fick med mig Mattias till Crooked Brook Forest där jag var i onsdags. Denna gången visste jag dock hur den där Munda Biddi trailen gick så ingen felspringning. Bara en massa kutande på perfekta vägar och en massa snack. Mest av mig är jag rädd för…

Och svett.

Kram från Ingmarie

Early morning med banrekord

Lördag och Park-run day igen. När klockan ringde vid 06 var jag lika osugen på att kuta 5 km “snabbt” som att skotta snö i -15 grader eller sortera gummiband. Ja du fattar. Typ inte alls. Men när jag nu ändå var vaken så var det ju lika bra att gå upp och göra mig redo. Kroppen är ju så ok den kan vara just nu, vädret varmt och skönt och banan på precis lagom uppvärmnings/nedjoggnings-avstånd. Dessutom hade snälla Mattias printat den där Barcoden som behövs för att bli registrerad så jag hade liksom inga bra ursäkter till att inte kuta.

Och tur var väl det för det gick bra! Med mina mått mätt vill säga. Banan är egentligen platt och lätt men man ska genom en knixig Z-kurva med en bro två gånger och upp för en rackarns backe till en loockout tre gånger så helt raketsnabb är den inte. Ta igen i en nedförsbacke/i medvinden det man förlorat uppför/i motvind går som bekant inte. Det finns t.o.m uträkningar på det. Hur som helst satte jag banrekord för ladies i min agegroup (=50-54 år), 14e totalt av alla 81, 2a av quinnorna och etta av alla i min agegroup. Så såklart jag är nöjd!

Och här får jag en kram av legenden Dough. 70 bast och den som fixar så gräset på ovalen i city alltid är klippt och styr upp olika träningarna bl.a där. En förebild!

Men jag är bara uppe i 76,20 % när det gäller åldersresultat så det finns att jobba på. Inte helt på det klara hur det räknas ut men man kan fuskläsa här. och här..

Innan klockan var 12 hade jag även hunnit städa, gå lång runda med Amber, gyma, gjort matlåda och parkerat mig på playan. Fördel med tidig lopp-start.😜

Så nu är vattenlöpningsbältet ännu lite mer slitet och ännu en bok är utläst.

Kram från Ingmarie

När rätt plan blir fel men ändå rätt

Tyckte jag hade en idiotsäker plan för i dag.Ta det lite easy med ett gympass och åka till Busselton för att slöa på stranden och plaska i vattnet innan mina vanliga duties.

På sätt och vis blev det så men ändå inte.

Jag var på gymet. Blev ett bra pass men utan att jag tog ut mig. Jag gillar förvisso att bli trött men jag gillar också att slöa och jag vet också att kroppen behöver återhämtning. Allt behöver och ska  liksom inte vara hårt och toksvettigt. Särskilt inte för axeln.😍

Och jag åkte till Busselton. Minns första gången jag och Anders kom dit och hur vansinnigt fint vi tyckte det var. Jag tycker fortfarande att det är minst lika fint och det var verkligen magiskt i dag. Varmt (34 grader), disigt och absolut vindstilla.

Vattnet kändes nära på ljummet och var så klart att jag kunde se tånaglarna! De som finns kvar vill säga…

Somnade minsann en stund efter lunchen. Visst har jag sagt att jag älskar power-naps? Och att jag tror det är superbra på alla sätt och vis? Läste, badade och läste lite till. Sen började det blåsa och plötsligt kändes det “kallt”. Jag tror jag börjar bli klen för “kallt” visade sig vara 28 grader… 😳😱 Så kom jag på att det fanns en bassäng jag inte testat, Busseltons Aquatic center, så jag drog dit. Och vilken hit! Jag kom precis när ett skolevent var slut och hade hela ute-härligheten för mig själv. (Finns inne-bassäng med men vem vill vara i den när man kan vara ute…? )

Två meter djup all around. Som gjort för vattenlöpning! Men du förstår va? Jag kunde ju absolut inte låta bli…

Vilken lycka! Faktiskt samma känsla som när jag kunnat springa efter att inte ha kunnat på ett tag. Du som vet vet vad jag menar. Jag lipade nästan där jag gled fram. Bara långsamt och bara 10 minuter. Men ändå. Jag simmade! Utan smärta!

När sen grannen kom in med en gigantisk korg med härliga grönsaker och himlen var en enda rosa färgexplosion då var dagen liksom maxad! Trots att den inte blev riktigt så som jag planerat.

Det är sådana här dagar som gör att jag är övertygad om att bara man vågar och kan vara lite flexibel and go with the flow så kan det hända magiska saker.😍🙏🏻

Kram från Ingmarie