Faced my fears and dared to dare
För mig har ju det här med att simma med huvudet under vattnet varit en stor grej att liksom göra öht. Jag har ju min anledning och bakslag har kommit när jag minst anat det Nu älskar jag att simma som du vet men jag har fortfarande mycket att jobba med. Hoppa i vattnet (särskilt utan skor) och simma solo i OW är t.ex fortfarande en (inre) kamp för mig. Simma solo kan jag lite begripa att jag upplever som läskigt fast helt ärligt kan det ju inte hända särskilt mycket i en sjö. Det där med att inte våga hoppa i utan skor är däremot väldigt tramsigt. Särskilt när jag hoppat i på samma ställe oräkneliga gånger med skor.
Hjärnan är verkligen en invecklad och komplicerad sak som inte är helt enkel att begripa sig på men jag har lärt mig att den går att både programmera och omprogrammera. Jag vill verkligen inte vara begränsad av ett gäng fjantiga hjärnspöken så då är enda alternativet att ta död på dem. Eller i alla fall skrämma bort dem.
I dag tog jag därför fram både stora modet, stora beslutsamheten, stora knutna näven (plus våtdräkt, goggles, öronproppar och badmössa) och hoppade i plurret (utan skor) och simmade solo i 2 km.💪🏻🏊🏻



Vet du, jag är så där drygt osvenskt skitstolt över mig själv just nu! Och jag tycker faktiskt fler borde vara det oftare. Jante är trams!
Jag är helt övertygad om att det allra mesta går om man bara innerst inne vill. Det känns ofattbart men en gång i tiden tyckte jag t.ex att yoga, oavsett form, var lite scary. Nu för tiden går jag på det mesta och har ju t.o.m egna klasser. Hur festligt och häftigt är inte det?
























































































