Äntligen lite gammal go-rutin

Det var på tok för längesedan jag hade en sån där riktig mysfysfredag. Inte för att jag inte velat utan enbart för att jag varit bortrest eller jobbat ”fel” tider.

Men nu så! Nu ska det förhoppningsvis bli lite ordning på den biten ett bra tag framöver.

Jobba halvdag (”rätt” tid) och sen direkt till Eriksdalsbadet. Fredagar vid den tidpunkten jag är där är guld. Massor av plats för vattenlöpning och i princip egen simbana hela tiden.

Simmade, simmade, simmade och övade, övade och övade på det jag lärde mig i tisdags.

Det var ingen walk in the park om jag säger så men roligare än bästa nöjesparken!

Vet inte om maten egentligen hunnit smälta, som som det egentligen ”ska” innan yoga, men jag har sällan problem med det. I alla fall om jag inte glufsat i mig allt för mycket. Lite får man ju allt lov att behärska sig.😜

Och som extra piff på denna dag så fick jag ett fint litet paket på posten från Trispot.

Hurra!

 

 

Kram från Ingmarie

Några simpla höstfunderingar

Min plan och tanke var att chilla lite efter SUM och jag tycker faktiskt jag är ganska duktig. Nu körde jag ju i och för sig inte varken särskilt ”hårt”, fokuserat eller strukturerat innan heller men nu är det verkligen bara feeling och jalla jalla som gäller.

Tror det är superviktigt att åtminstone lite försöka följa både sin kropp och årstidernas rytm. Vi är inte gjorda för att gasa året runt. Kolla naturen. Och djuren som är fria. Oavsett på jorden så går ju allt i cykler och olika slags pulseringar.

Utom vi ”moderna” människoknytt som har fixat artificiellt ljus och kan vara i kontakt med allt och alla hela, hela tiden. Helt galet när man tänker efter, eller hur? Lägg till skräpmat, stillasittande liv, brist på frisk luft och taskig sömn. Och sen undrar många varför de är så trötta! Eller sjuka. Eller både och. 😳

Så vill inte jag ha det…

Det är därför jag valt att leva som jag gör. Inte för att det är någon garanti för någonting men man behöver ju liksom inte medvetet jobba sig till elände.

Men hur som helst. När det är sådana dagar som nu, med härlig höstsol, sprakande färger och nästan vindstilla så är det som om kroppen liksom spritter till lite extra. Kanske det där sista rycket innan vinterdvalan helt greppar taget om en.😜

Kutade en av mina favvorundor. Den runt fina Flatensjön. Och tja du fattar nog. Sprada-genen fullkomligt skrek i mig och jag är ju som bekant inte så svårflirtad när det gäller den biten.

Den där Sprada-genen finns förresten garanterat kvar hos alla, det är ju så vi gjorde i vår tids begynnelse, men den har (tyvärr) tryckts ner så hårt att de flesta aldrig hittar den.

Eller ens tillåter den komma fram. Tror jag hört de flesta “ursäkterna”. För kallt, för krångligt, för läskigt, för tokigt, för blött… Och det utan att ens ha testat!
Som att säga att man inte gillar bullar fastän man aldrig ätit en. Märkligt fenomen…

Lagom till mörkrets intåg tog jag mig till SoFo:s Hot sal. Och svettades, svettades, svettades i nästan 2 timmar.

Gött!

Är övertygad om att om fler svettades rejält så skulle många må mycket bättre både i kropp och själ. Eller vad tror du?

Kram från Ingmarie

Tisdagsrace

Tror tisdagarna ett tag framöver får döpas om till fullrulledagarna. Fattar nästan inte hur mycket som hinns med, och hur fort allting kan gå, under en ynka dag. Fatta mig rätt för det är verkligen kul grejer men i längden skulle enbart sådana här dagar bli mig övermäktiga.

Upp, yoga, frukost, jobba och (lunch)kuta.

I något slags skumt dagsljus. Eller snarare brist på ljus. T.o.m elljusspåret och dess tavla var tänt. Men härligt var det!

Jobba mer, mer, mer och sen ett besök hos bästa, bästa Guru-Danne. Jag vet att jag sagt det typ 38671 gånger men alla borde verkligen ha en egen. Problemet är att det nog bara finns en av hans kaliber. Så lyllos mig som hittat honom!

Sen snabbt hem (dvs så snabbt som SL tog mig), byta väska, buss till Högdalens simhall för att precis hinna till simträningen med Ulf och Team snabbare.

Det är emellanåt så sjukt jobbigt att jag nära på dör trötthetsdöden men jag är ju inte dummare än att jag begriper att det är precis detta jag behöver för att bli snabbare.

Mest av allt är det ju faktiskt skitskoj! Ulf är grymt bra och jag har redan lärt mig massor av nya grejer. Han har en ängels tålamod och är nästan löjligt pedagogisk. Att det sen inte blir exakt som han säger beror enbart på mig.😜

Längtar redan till nästa simpass och särskilt nästa tisdag.

< strong>Kram från Ingmarie

(Måndags)vardag igen

Att komma tillbaka in i vardagen efter en sån omtumlande och fantastisk helg som jag haft är ofta skittufft. Kanske särskilt i en storstad där tempot oftast är högt och intensivt vare sig man vill eller ej. Det blir liksom lite knepigare att landa då.

En sida av mig gillar det. En annan inte. Hade jag levt i turbofart 24-7-365 hade jag nog sprängts men hade jag levt isolerad en längre tid hade jag å andra sidan nog sprängts också.

Det är den där berömda balansen igen du vet…

Och jag strävar hängivet vidare för att ingen del i livet ska tippa över.

Jag älskare t.ex verkligen min lilla lugna yogastund på morgonen hemma och att ha mina Yin yoga-pass.

Tycker det är superhärligt och supermysig för trots att det är jag som guidar så upplever jag hur deltagarnas lugn liksom sprider sig till mig. Häftigt!

Men hade jag enbart pysslat med yin-aktiviteter hade jag blixtsnabbt förvandlats till en slags extremt långsam, seg och omedgörlig heffaklump. Spygrön. Jag är i grunden lat och dras hur enkelt som helst ner i lättjeträsket om jag inte passar mig. Visst har jag ett inre driv men jag får ändå periodvis jobba med att inte låta latmasken ta över. Kanske svårt att tro men faktiskt, så är det.

Men jag är ju ändå ganska bra på att yanga mig och hålla den inre lågan vid liv så ännu är jag inte orolig. Väckte bl.a liv i en bunt “bortglömda” coreövningar i dag.. Hade visst glömt hur jobbiga de var också.😳 Men har man påbörjat så får man avsluta. Även om man nästan druttar ihop.

Bättre en bruten näsa p.g.a spagettiarmar än en rak näsa p.g.a en latmask.

Gammalt djungelordspråk.😜

Kram från Ingmarie

Ego-lyxhelg dag 3

Jag är ett känslomässigt vrak just nu. Nog för att jag har lätt till både skratt och gråt men det var längesedan jag åkte berg-och dalbana mellan alla möjliga känslotillstånd på så kort tid som dessa dygn.

Särskilt i dag.

Jag var nog helt enkelt inte beredd på vad allt detta målande skulle sätta igång inom mig. Tror förresten inte jag hade trott eller förstått ens om någon hade försökt förklara eller “varnat” mig innan.

I morse när jag var ute på min löptur var jag dessutom lugnare och mer harmonisk än en idisslande ko. No wonder liksom. Ja du ser ju…

“Min” fina vik, som jag simmade i så mycket i somras, låg där så stilla och fin så hur skulle jag kunna låta bli att passa på att sprada?

Planen var att fortsätta måla som i går. Efter känsla, lust och ingivelse. Och det gjorde jag! Inte ett dugg svårt förresten. Miljön i “ladan” är verkligen som gjord för skapande. Älskar den!

Dagen har även innehållit ännu en härlig meditation tillsammans med de andra deltagarna och en superbra föreläsning om bl.a det här med att vara i sin målarbubbla och vad det egentligen innebär.

Förr eller senare känner man ju sen att målningen börjar bli klar. Eller att man kört fast.

Oavsett så är det då man kan/bör ta bort “tejpramen” så att tavlan kommer fram så som den verkligen är. Det är också då man inser hur vansinnigt mycket av sig själv man lagt på och i den där duken.

Det är då man förstår att det inte bara är “kludd”…

I alla fall blev det så för mig inför två av mina målningar.

Känslorna rann liksom över. Av en slags chock tror jag. Men också av enorm glädje! Och stolthet. För att jag vågat och vågar.

Och nej, det blir ingen riktig bildvisning.. Inte nu. För det är mina målningar som jag gjort för min egen skull. Inte för att de ska “bedömas”.

Men det kommer nog. När jag är redo. När jag känner mig ännu lite tryggare, säkrare och verkligen kan stå upp stadigt för det jag skapat.

Helgen är slut, och det känns fruktansvärt trist, men steg 2 är redan bokat. 😀Inklusive stugan. Gissa om jag längtar?

Kram från Ingmarie

Ego-lyxhelg dag 2

Visst är det vansinnigt hisnande att fundera på hur livet och stunden blivit om man missat en enda liten grej som senare visade sig ha satt igång något väldigt stort. Jag har massor av sådana händelser i mitt liv och säkerligen du också!

Se bara hur det blivit nu! Tänk om jag aldrig sett Silkes inlägg med en nyskurad veranda på FB. Och tänk om jag inte varit så jämrans nyfiken och frågat mer om var den där verandan fanns. Då hade jag heller aldrig spontanhyrt den. Och tillhörande stuga. Och hade jag inte det så hade jag garanterat inte sett den lilla lappen på gudafina Bageriet om Skaparladan, åkt dit och på studs spontananmält mig till denna kursen.

Visst är det hisnande?

Jag blir både kallsvettig och sorgsen när jag tänker på det för vet du, det känns som jag är i ett slags paradis!

Det här är bland det coolaste jag gjort på evigheter! På bara detta senaste dygnet har jag nog lärt mig mer än jag sammanlagt gjort det senaste året. Om målning i allmänhet och om mig själv i synnerhet.

När jag vaknade i “min” lilla fina stuga i morse så kände jag direkt att yes-äntligen morgon!

Då är man rätt!

Jag hade plättlätt kunnat vänja mig vid detta livet. Sova, äta, springa, lära mig och testa nya saker och bara låta lust och önskan styra vad det blir av det hela. Det är skithäftigt!

Och i dag har jag upplevt att jag vågar! Det kan låta märkligt för måla är ju absolut totalt ofarligt men vissa grejer är faktiskt riktigt läskiga för hur ska det bli?

Testar hej vilt och ibland blir det pannkaka och ibland blir det gourmet. Skiter fullständigt i om det är rätt eller fel, fult eller snyggt för allt det där ligger ju som bekant i betraktarens ögon. Jag har i alla fall skitskoj och det är ju trots allt det som är själva grejen!

I dag gick vår ena lärare Jonna bl. a igenom några olika verktyg och metoder man kan använda sig av. Vi kan väl säga som så här. Köksredskapen har plötsligt fått helt nya användningsområde. 😜

Har hittat några riktigt härliga metoder som känns som “jag”. Just nu. Sånt ändras säkerligen precis som allt annat i livet eftersom vi förändras. Förhoppningsvis…

Att det är grymt fint att kuta här visste jag ju redan och det är en ynnest att få göra det en dag som i dag.

För att inte tala om lyxen av att kunna hoppa i vattnet framåt kvällen iklädd i enbart skinnet!

Lyckodöden direkt!

Bättre dag än så här är det svårt att få. För mig. Och den har varit helt självvald! Det fina är att i morgon kommer en ny! Lika självvald!❤️🙏🏻

Kram från Ingmarie

Ego-lyxhelg

Du som hängt med här de senaste månaderna har nog märkt och förstått att jag mer och mer går på känsla, ingivelse, spontanitet och en inte längtan. Kanske minns du hur vi spontanhyrde mysigaste stugan i somras? Och hur jag helt oplanerat hittade till vackra, härliga och mysiga Skaparladan?

Jag tog det som ett tecken. Ett tecken till att det var dax för att ännu en gång utmana mig själv och följa både magkänsla och hjärtats röst.

Så jag anmälde mig till en av deras inspirationskurser. Nu är den. Och jag är igång!

Läskigt, pirrigt, tröttsamt och vansinnigt skoj på en och samma gång. Det lär inte bli några varken eftertraktade eller ens säljbara verk men det är inte heller meningen. Jag gör det här enbart för min egen skull.

Av nyfikenhet, av lust, av passion och av en inte längtan.

Kanske blir det bara denna gången och sen vill jag inte se en färgtub ever more. Kanske är detta början på något långvarigt. Jag har verkligen ingen aning och det spelar ingen som helst roll för just nu känns det helt rätt! Och just nu är viktigast.

Jag är hur som helst en rackare på att kladda ner mig. 😀

Jag bor i samma fina stuga som i somras. Känns fantastiskt att vara här igen. Så likt men ändå så olikt. Älskar detta område men man får inte vara mörkrädd. När det blir mörkt blir det… mörkt. Mysigt om du frågar mig. Och liksom hemvant för det är så här hela min uppväxt var. Djupt inne i skogen. Med tystnaden och lugnet som sällskap. Faktum är att på den tiden målade och ritade jag ständigt. Så det är lite som att sluta en cirkel när jag tänker efter…

Säger bara lyllos mig!

Som har en hel ego-lyxhelg framför mig!

Kram från Ingmarie

SUM 2017

Jag har funderat på SUM (Sörmlands ultra) i typ flera år men liksom aldrig “vågat”. 5 mil är sjukt långt i min värld och särskilt när stora delar är i en massa obanad terräng.

Men för några veckor sedan började tanken gro igen om att jag kanske skulle slå till i år men jag la ner det ganska fort. Har ju inte sprungit särskilt långt på flera evigheter, förutom Lidingöloppet då, och diskbråcks-ryggen lever fortsatt sitt egna lilla liv. Vill den inte spelar det liksom ingen roll vad min skalle vill.

Veckan som varit har som jag skrev i går varit tokig och jag körde ju intervaller x 2 så sent som i onsdags. Ändå slängde jag in en fråga på SUMs FB sida för att kolla om någon hade en startplats till salu. I går! Fråga mig inte vad jag lider av för åkomma men någon är det garanterat.

Jag fick flera napp under eftermiddagen och velandet startade. Skulle jag våga? Skulle kroppen, och knoppen, hålla? Skulle jag frysa? Kollapsa? Vurpa?

Vid 18 hade jag bestämt mig. Jag ville! Så jag köpte en startplats. Och började fundera på vad i all sin dar jag sagt ja till. Och vad jag skulle ha på mig, hur många gel jag skulle ha med och hur totalt oförberedd och oladdad jag var.

Men det är tydligen så där jag funkar nu. Vill inte planera utan bara gå på känsla. Fördelen med att spontananmäla sig så här är ju att jag hinner aldrig bli varken nervös eller nojjig.😄

Starten på SUM går i Björkhagen bara några kilometer från mig så jag cyklade dit. Namnbytet och väskinlämningen gick supersmidigt och vips var det dax för start.

Banan börjar med ett varv på elljusspåret innan man springer vidare på själva Sörmlandsleden. Jag försökte hitta en skön känsla och fart och jag tror jag prickade precis rätt faktiskt. Banan är lätt i början på så vis att det är fast mark under fötterna men jag visste att det skulle bli andra tider. Dock inte exakt vilka andra tider…

Trail är som du vet min absolut sämsta gren men när det regnar blir jag om möjligt ännu mer världssämst. Klippor blir som skridskobanor, rötter och spång såphala, jord blir gegga och gyttja blir lervälling. Nu var det i ärlighetens namn långa sträckor med fina skogsvägar och t.o.m asfalt också, men de där milen bland bröte och jox var verkligen en utmaning för mig. Och många andra också visade det sig. Det var fler än en som stöp rejält i backen men på något mirakulöst sätt lyckades jag hålla mig på benen även om det flera gånger var snubblande (!) nära en vurpa. Men jag är duktig på att mesa. Och hålla mig i både träd och grenar. Och krypa på alla fyra alt åka på rumpan om det kniper. Jag märkte också att alla swimrunrace har gjort mig totalt respektlös för blöta och geggiga skor. Klafsade på som värsta treåringen på äventyr från början när andra kämpade för att hålla sig torrskodda.

Foto: Patrik Herwall

Utmed banan fanns fyra, eller var det kanske fem, energistationer med sportdryck, bullar, choklad och saltgurka. Enda jag var sugen på var kaffe!

Men jag tuggade i mig någon liten bullbit och chokladruta varje gång för jag vet att det behövs. De där gelen jag kör med är dock tokgrymma! Kommer aldrig i någon trötthetsdipp varken fysiskt eller mentalt! Magic! Jag är partisk men helt ärligt kan jag säga att jag troligtvis inte klarat det hela så bra utan dem. Att benen stumnar är en annan sak och där hjälper nog ingen (laglig) energi i världen.

Hur som helst. Kilometrarna tickade på även om jag hade noll koll på hur långt jag kommit. Enda gången vi löpare fick info var halvvägs, vid 30, 35,42.2 och 45. Fast egentligen var 45 fel för då var det “bara” knappt 3 km kvar. Men vilka kilometrar! Man passerade mål men fick bara se det och istället springa en miljard backar (nåja) runt sjön. Vid varje kurva trodde jag att målet skulle synas men icke. Det enda som kom var ännu en backe. Men allt har ett slut. Även ett 5-mils terränglopp. Och även om jag kände mig pigg så får jag ju lov att säga att det var väldigt skönt för benen att få stanna. Och extra härligt att få ett så varmt välkomnande av Janne! Det är han som står bakom det hela och som var den som peppade mig mest till att komma. Är honom evigt tacksam för vet du, jag kom femma! Att det blev PB är ju inte så konstigt. Har nämligen aldrig kutat så här långt innan.

Mållet är i Haninge vid Rudan och gissa vad som bl.a finns där som jag inte kunde låta bli att besöka…

Sprada är aldrig fel men jag tror jag var den enda som fattat det. Så himla härligt!

Skorna fick hänga med i men jag är tveksam till om de någonsin blir sig lika igen. Eller om tårna kommer återfå sin hudfärg…

Tydligen har det aldrig varit sämre förhållande i skogen än i år så det var ju perfekt att jag valde just 2017 till min SUM-debut. Nu kan det ju bara bli bättre! För det här ska jag absolut göra om.

Men då ska jag nog både förbereda mig och ladda lite bättre.😜

SUM är precis så trevligt, tufft, kul och vackert som alla sagt och jag är så himla glad och tacksam att jag tog mitt förnuft till fånga och körde.

Hur de där supersnabba gör är för mig en för evig gåta. Särskilt en sån som Kajsa Friström som år efter år efter år presterar på absoluta toppen. I dag kom hon tvåa efter en spurt(!!!)strid! Makalösa quinna! Dessutom ödmjuk och härlig som få!❤️

Tack, tack, tack allt och alla för i dag!Särskilt kroppen som står ut med allt vad knoppen hittar på.

Kram från Ingmarie

Same same onsdag

Det vill säga intervall-onsdag!

Och egentligen behöver den ingen närmare förklaring. Intervaller är intervaller och intervaller är jobbigt. Annars är det väl liksom inte intervaller?🙄

Det blev 2-minutare på (de o-platta) spåren i Nackareservatet. 12 för att vara exakt. Vilan var 1 min gå-jogg. Avslutade med mjölksyrestinna hopp&skutt-övningar i backe.

Simpass-intervallerna var inte lika “långa” men jag blev skittrött ändå. Både av intervaller och de där hypoxi-övningarna. Ändå är det skitskoj på något ytterst märkligt vis. Eller kanske just därför…

Och så perfekt att kunna köra innan “alla andra” kommer dit. Då var jag istället på Sats och vickade ett lugnt och fint yin-yoga pass.

Balansen mellan Yang & Yin är med andra ord återställd. Igen.

Kram från Ingmarie

SuperTuesday

Oktober har börjat med en rivstart som heter duga och fortsätter den så här kommer den utan tvekan bli min en av mina allra bästa hittills i livet.

Gyma på SoFo är alltid skoj. Spelar ingen roll om det är tidig morgon , mitt på dagen eller sen kväll. När jag är där blir det alltid bra pass just för att jag blir så inspirerad av allt och alla där.

Även i dag!

Kanonbra dag på jobbet, snabbt hem och ombyte till årets Sickla Swimrun Final. Sorgligt såklart för det här är ju en av de roligaste träningarna jag vet! Och kanske det också är årets sista Swimrun. (Dock högst osannolikt när jag tänker efter…)

Jag tog på mig all utrustning jag har innan jag cyklade iväg för att absolut inte frysa varken före, under tiden eller efter. Det är förvisso fortfarande tvåsiffrigt både på land och i plurret men jag chansar inte!

Blev ett riktigt stort gäng. Vi är

Många med samma passion!

Tre saker kan direkt konstateras.

Ett: Vi människor har väldigt olika temperaturer. Gissa vem som hade mest kläder och som höll på att frysa ihjäl bara av tanken att simma utan våtdräkt!?

Två: Den där Dryroben är en ruskigt bra grej! Höll mig varm före, värmde mig efter och gjorde så jag slapp stå och huttra under en handduk när jag bytte om. Helt klart en av mina bästa investeringar!

Tre: Det mörknar tidigt nu och när det mörknar så blir det väldigt mörkt i skogen och vattnet om det inte finns belysning. (I och för sig inte direkt någon raketforskning som behövs för att begripa det…😜)

Men man vänjer sig och våra käcka lysmaskband gjorde att vi både såg varandra och var vi skulle gå upp efter varje simning. Ju mörkare det blev ju bättre syntes de. Superhäftigt!

Det blev en dryg timme i lagom fart och nej, jag frös inte nämnvärt. Men jag svettades inte direkt heller om jag säger så… Första simningen är alltid “värst”. Ungefär som första intervallen. Man tror man ska dö en smula och undrar hur i all sin dar man ska orka! Men så kommer man in i det och liksom bara kör. Samma sak med simningen. Det är kallt men efter någon minut har kroppen fattat och slappnar liksom av. Lite i alla fall. Fötterna en den mest besvärliga kroppsdelen för mig så där får jag försöka komma på en bra lösning. (Ska bl.a testa mina neoprenstrumpor.) Resten av kroppen var ok men som sagt var, utan Dryroben efteråt vet i sjuttsingen om jag fått upp temperaturen ens nu många timmar senare. Tror förresten jag måste skaffa en bunt med sådan där lysmasklampor. De är ju roliga!

Är det the Grand Final så är det och även om just denna var lite sorgesam, nästa Sickla Swimrun är nämligen inte förrän 1/5 nästa år, så firade vi med ett supertrevligt, och vansinnigt mättande, besök på Urban Deli. Den där rödbetsburgaren satt fint kan jag berätta! Extra plus att det inte var dresscode. Våtdräkterna var förvisso av, och vi var ju inte direkt varken svettluktande eller orena, men jag fortsatte mysa i min Dryrobe. Fast jag tog faktiskt av mössan. 😀

Tack Janne för att du fixat allt så fint med gratis gemensam superskoj träning sen i våras varje vecka. Och nu denna fantastiska avslutning! Du är en pärla!!!

Och tack för bilderna både Janne och Claes! Blir fint att kunna titta på under vintern för att påminna sig om att snart händer det igen.😍

Kram från Ingmarie