Planerat oplanerat (eller vice versa) och det är skönt att inte vara dödssjuk

Kroppen är märklig. Liksom hjärnan. För att inte tala om livet. Man tror man har en plan och att läget är under kontroll men icke heller. Utan att man fattar ett jota så kan kroppen/knoppen/livet helt förändras och plötsligt har man varken en plan eller kontroll.

I går t ex fick jag helt oväntat en märklig värk i ryggen. Det var som om ett tajt bälte drogs åt hela nederdelen samtidigt som bröstryggen förvandlats till ett järnspett. Hade svårt att både stå och sitta men ligga funkade fint så sova var tack och lov inga problem. Tvärtom! Vad det var eller var det kom från har jag fortfarande ingen aning om. Med den “uppladdningen” hade jag i alla fall inga förväntningar om att ens kunna jogga i dag. Ännu mindre kunna köra de planerade intervallerna. Såg för min inre syn hur jag med stor möda istället skulle vara tvungen ta mig till kiropraktorn och sen i bästa fall få träna något lätt. I bästa fall. Men eftersom jag jobbar med det jag gör, och får se alldeles för många “skumma fall”, så tänker jag alltid värsta scenariot när sådana här till synes oförklarliga smärtor dyker upp. Dvs de är något livshotande. Ja så knasig är jag men det finns som sagt var en förklaring till varför…

Så blev det morgon. Jag gick upp. Yogade och mediterade som vanligt. Åt frukost. Och kände att ryggen märkligt nog var ganska ok. Så pass ok att jag trots allt bestämde mig för att köra de planerade 30 x 30-30 sek. i Academyparken. Dvs 30 sek hårt -30 sek lugnt 30 ggr.

Åkte dit. Värmde upp och började. Den första var som att springa med blyskor i gyttja men redan den andra kändes helt ok. Sen flöt det bara på. Backe upp och backe ner. (Enklast nerför förstås…🤪) Inget ont någonstans och hela kroppen kändes pigg. Då började hjärnan blanda sig i. Du vet så där när den liksom dealar med sig själv. “30 st har jag ju gjort en massa gånger innan – let’s go for 40!”

Så då blev det bestämt. En stund. Sen började det igen. Av någon anledning tyckte nämligen hjärnan att 50 var en mycket bättre siffra och därmed hade den dealat till sig även det.

Ja jösses! Det var svettigt värre. Men så kul! Avslutade med hopp & skutt-övningar i backe innan nedjoggen.

Men inte nog med det. Både kroppen och knoppen tyckte att ett rejält gympass också var en bra idé. Och vattenlöpning.

Som sagt var. Det finns mycket som är märkligt och som man troligtvis aldrig kommer begripa. Särskilt döds-sjuk verkar jag i alla fall inte vara. Åtminstone inte i dag…

F.ö rekommenderar jag ännu en podcast med Rich Roll.   På tal om vad man tycker är kul här i livet.

The paradox of passion with Brad Stulberg and Steve Magness.

Enjoy!

Kram från Ingmarie

Petroglyfer och ännu en bassäng

Jag antar att de flesta vet att de som kallas amerikaner inte var de första människorna i detta gigantiska land. Om inte så läs gärna detta. Indianerna, som även ofta kallas Native Americans har troligtvis funnits här så länge som i 130 000 år enligt ny forskning. Så Amerikas Förenta Stater är egentligen rena barnet.

Under 1800-talet fram till 1930-talet utvandrade förresten nästan 1,3 miljoner svenskar till USA för att få ett bättre liv och en framtid. I praktiken var det en fjärdedel av hela befolkningen och de flesta var av naturliga anledningar unga och starka. Personligen tycker jag det är något att tänka på i dessa tider när man mer och mer vill stänga landsgränser och neka människor en chans till en (bättre) framtid…

Petroglyph National Monument bildades 1990 för att bevara och skydda en av Nordamerikas största samlingar av Petroglyfer. Det finns över 24 000 bilder ingraverade och etsade i sten där. Förenklat kan man beskriva Petroglyfer som olika slags bild-beskrivningar gjorda av just ursprungsbefolkningen här. Trots att många är 1000-tals år gamla kan man fortfarande se dem. Vad de betyder vet väl egentligen bara de som gjort dem men man tror att de beskriver olika slags andliga budskap, viktiga (vardagliga) händelser och kulturella ritualer. Bäst är att först besöka monumentets Visitor centret. Förutom bra allmän info finns det en hel del att kolla på även där!

Det finns flera olika områden att besöka och vandra omkring i. Jag valde Boca Negra Canyon i dag. Kunde nämligen inte minnas om jag varit där innan.🤪

Det är en ganska utmanande trail om man vill upp till toppen av berget.

Men så väl värt mödan!

Det finns många lärorika skyltar och såklart många olika slags Petroglyfer att se. Och fundera på vad de egentligen betyder…

För mig känns sådana här ställen, med en mer “djup” historia, på något vis alltid lite extra speciella. Jag vet inte riktigt varför. Eller ens hur. Lite som att det finns en annan närvaro än det jag hör, ser och känner. Andaktigt på något vis.. Låter kanske helknasigt men hur som helst är det mer än väl värt ett besök! Och en väldigt fin plats att meditera på om man vill.❤️

Inte långt därifrån ligger Riverpoint-gymet så jag passade på att testa även deras ute-bassäng. I går testade jag ju Highpoints. Riverpoints är inte “dålig” men den som är minst, lika kall som Highpoints och varken den eller deras inne-bassäng är tillräckligt djup för pool-run så av de tre jag testat är den helt klart “sämst”. Del Nortes solskens-bassäng är fortfarande bäst!

Löpningen på trailsen, och Yael´s yoga, var lite mer “som vanligt”. Dvs väldigt härliga!

Kram från Ingmarie

Det är inte alltid så enkelt

I går var det både vinterkallt och höstvindar på en och samma gång. Det t o m snöade lite i går kväll! (No, it’s not an April fool joke..)

I morse var hela Albuquerque inbäddat i en slags vit, fuktig bubbla. Inte snö och inte egentlig frost heller utan mer som något fluffigt vitt kallt vatten-täcke. Norrut syntes inte ens Sandia-berget. Fascinerande! Det kändes som om jag var mitt i en sagobok.

Det var mer eller mindre helt vindstilla och inte direkt kallt men inte heller varmt så klädvalet var inte helt enkelt. Det blev såklart helt fel. Inte de första 20 minuterna kanske men sen försvann det där vita fluff-fluffet och byttes mot solens strålar. Och de är härligt varma.

Så det blev att ta av det som kunde tas av för att inte helt smälta bort under långpasset. Ett långpass som f.ö var rackarns segt. Höghöjd och backar är tufft oavsett men när man grejat flera timmar trots cement i skorna, då är man banne mig extra glad och nöjd! Och helt ärligt så var det ändå mest härligt för vem kan annat än älska att ha det så här?

Yogan i kväll var också extra svettig, yogafröken Yael är nämligen enormt påhittig, och bra och välbehövlig. Som yoga ju i princip alltid är. Kanske särskilt när den är extra utmanade för man lär sig väldigt mycket om sig själv då. Det brukar stämma väldigt bra på mig det där man säger att “så man gör och reagerar på yogamattan är en spegling av hur man gör och reagerar  i övriga livet”. 🙏🏻❤️ Hur är det för dig?

Kram från Ingmarie

Miles for Minds

Som de flesta lopp här finns det någon slags tema och insamling/stöttning till något.. Bra tycker jag! Miles for Minds är ett lopp för att uppmärksamma och samla in pengar till barns utveckling både fysiskt och psykiskt.

I just detta loppet fanns “bara” 5 km att välja på så det gjorde ju det hela enkelt på det viset men 5 km är tufft! Det är ju liksom bara att tuta och köra direkt. Och hoppas man överlever hela vägen.🤪

Det blir inte direkt enklare av att det helt plötsligt blev en köld-och blåsknäpp de maximum. Från 20-25 grader ( i skuggan) till 2-4 grader och hård vind från typ alla håll.😱

Men det var bara att gilla läget. Det var ju likt för alla. Värmde upp så mycket jag kunde och hann i långbrallor, 2 tröjor, 2 jackor, mössa, pannband och vantar innan jag tog bort åtminstone några lager.

Vid starten var det som alltid fullt ös. Jag hade ju inte laddat över huvudtaget men ville såklart få ett bra pass. Försökte därför strunta i hur de andra sprang och i stället direkt hitta en fart som kändes ok för mig i dag. Och jag tror jag lyckades ganska bra. Jag körde verkligen vad jag kunde och hade inte kunnat snabbare. Benen kändes helt ok men andningen sista kilometern var inte att leka med! Milde himmel! Måste ha hörts över hela stan! Eller i alla fall över hela parken. .. Höghöjd kan verkligen, verkligen göra luftrören smalare och tunnare än dock-sugrör!

Etta i min agegroup (slog bl a hon som slog mig på första loppet här) och fyra totalt. 11 sekunder från att komma trea och få en check. Verkar vara mitt öde just nu.🤪

Men jag är nöjd. Känslan var bra och jag gjorde mitt bästa. Vad mer kan man begära av sig själv? 1-3an var dessutom 20-30 år yngre. Som sagt var, få se hur snabba de är när de är 50+.😄😄😄

Jag har märkt att min återhämtning är riktigt bra nu! Härligt tycker jag! Så hur trött jag än var där på slutet så fanns det ändå bra med energi kvar för ett rejält simpass med Mastergruppen.

Och solskenspoolen är härlig även om solskenet (tillfälligt) saknas.😍

Kram från Ingmarie

Tidsändring och lopp-laddning

Vi fick sommartid här för flera veckor sedan men i natt är det visst Sveriges tur. Jag tycker mest hela påfundet är väldigt onödigt men en som verkligen har nördat ner sig i detta, och är extremt finurlig om det, är Anders. Kolla gärna in denna sidan om du vill lära dig mer! Det är mer komplext än man tror!

Själv har jag mest hängt med vänner och njutit av solen. Helt ärligt tror jag att jag är gjord för att leva (och träna) i värme under solen!

“Problemet” är att det är ruskigt svårt att hålla sig stilla för solen ger mig som alltid massor av energi och (livs)glädje! Så laddningen inför loppet i morgon har väl gått si sådär.

Å andra sidan anmälde jag mig inte förrän i eftermiddags så hur skulle jag liksom ha vetat?🙄🤪

Kram från Ingmarie

En riktig hot-cold mix

Planen var att slöjogga max 50 min efter gårdagen men kroppen tyckte och ville visst annat. Benen var hur studsiga som helst så det blev både bra distansfart och tröskelfart i 70 minuter på trailsen. Egentligen hade jag kunnat längre men jag hejdade mig faktiskt och hoppas det var klokt.

“The girl” är förresten fortsatt lika glad. Jag också.

Min pigghet beror delvis garanterat på vädret. Solen alltså! Vilket energiklot det är! Och det är varmt! T o m jag behöver skydda mig när solen skiner som mest. Då är det hothothot.😍

 

Solskenspoolen är lika härlig som alltid men den svalkar bara i typ 8,5 sekunder precis när man hoppar i. Sen värmer både solen och själva “jobbet” så mycket att jag typ aldrig vill gå upp. Men det gjorde jag förstås. Jag blev ju både kissnödig och hungrig.🤪

Något som inte är riktigt lika varmt, trots heta dagar, är Cochiti lake. Vi trodde alla i vår enfald att den skulle vara många grader varmare sen i söndags. Och det var den väl egentligen men en halv celsius-grad gör ingen revolutionerande skillnad precis. 🤪

Men det var såklart ändå härligt på sitt speciella och unika lilla vis!

Jag älskar verkligen det här och jag älskar hänga med Lorraine och Erin. De är härliga kvinnor som inspirerar mig på alla sätt och vis!

Dessutom är det väldigt mycketenklare att frysa tillsammans.

Kram från Ingmarie

Tartan-sug

Min träning, inkl tävlingar, går mycket på känsla nu för tiden. Jag har försökt köra med coach/efter program igen, och noga planera race, men det slutar i princip alltid på samma vis. Jag kraschar på något vis. Anledningen är enkel. Mina gamla tävlingshorn och min forna superdisciplin kopplas på direkt. Dvs jag slutar känna efter och lyssna på kroppen och kör på som det står i kalendern oavsett.

Om det är rätt eller fel, om man tänker rent utvecklingsmässigt, vet jag inte. Å andra sidan har jag ju som sagt var redan gjort mina PB och mitt mål nu för tiden handlar mer om att behålla det som finns, ha kul och vara hel och frisk. Det är annorlunda att vara 50++ kontra 35 år. Kanske särskilt när kroppen har fått utstå en hel del tuffa utmaningar. Men träna hårt går utmärkt bara man gör det med hyfsat sunt förnuft. Och när kroppen är med på det. Därmed inte sagt att det är så enkelt som det låter…

I dag var jag i alla fall sugen på tartan! Tror det delvis var Annas inlägg som gjorde att suget kom. Ibland behöver man bli påmind du vet.😀

Och jag var sugen på kort och “fort”. Något jag dessutom verkligen behöver.

16 x 200 m (30sek vila) + utfall/burpees/enbenshopp och gym. Jobbigt, svettigt och mjölksyrestint som attan men också jättekul! Helt klart underlättar det att Academybanan ligger så fint.

Det var inte utan att benen kändes en smula lustiga efteråt. Yael”s yoga på kvällen satt fint om jag säger så. För att inte tala om att ligga raklång i solen.

Kram från Ingmarie

Rutiner

De flesta människor mår bra av rutiner tror jag. För att skapa stabilitet både i kroppen, knoppen och livet. De behöver och ska inte vara huggna i sten såklart och jag tror absolut man ska röra till det lite emellanåt. Och ändra på dem. Om inte annat för att testa om det är dax för en ny rutin. Vi ändras och förändras med tiden och därmed borde ju våra rutiner också göra det tänker jag. Eller vad tror du?

För många år sedan kunde jag t.ex ganska enkelt träna direkt på morgonen utan frukost. Vad som helst. Intervaller, långpass, hoppa hopprep. Allt funkade. Jag gjorde det i många år tills jag en dag märkte att det inte alls funkade längre. Kroppen bara ville inte! Det var alltid trögt oavsett vad jag gjorde för aktivitet. Jag mådde illa och fick ont både i magen och kroppen efteråt. Jag var trött hela dagen och allt det påverkade naturligtvis även psyket negativt.

Så jag slutade. Helt!

Sen började jag yoga och meditera på morgonen. Bara lätt! Det var, och är, varken länge eller hårt. Men jag märkte att jag mådde bra av det och än i dag gör jag det 99% av alla morgnar. Om jag inte gör det så känns det ungefär som när man inte borstat tänderna.

För något år sedan började de där snortidiga simträningarna och för att slippa gå upp mitt i natten testade jag att köra före frukost. Den första gången kändes mest skit men jag testade en gång till och det kändes bättre! Numera kan jag enkelt simma före frukost. Hela detta året har jag en gång/vecka, ibland t o m två, tränat före frukost. Löpning, simning, styrka, vattenlöpning och yoga. Visst kan känslan variera, men det gör den ju oavsett 🤪, det viktiga är att jag inte mår dåligt av det.  Men jag kan inte tänka mig köra något hårt. Dvs hårt som i pulshöjande mjölksyrestinna intervaller. (Undantag simning faktiskt. 🙄)

Svettig är däremot ok. Som morgonens styrka och Athletic yoga var. Min favvo-yogainstruktör här, Yael , är en av de bästa jag någonsin haft. Alltid en perfekt blandning av utmaningar och lugn. Så tacksam hon fortfarande är kvar på S&W efter alla dessa år. Och att jag hittat Cochiti-gänget, coach Jenny och min simkompis John här är guld värt. Det är lite annorlunda sim-träning på passen mot vad jag är van vid men nu har jag kommit in i även denna rutinen och älskar den!

Så summa kardemumma. Det jag vill säga att jag tror man med jämna mellanrum ska utmana sina rutiner och se om de fortfarande är hållbara eller om det kanske finns någon som är ännu bättre för där man befinner sig i livet just nu. För du vet ju. Inget varar för evigt. Inte ens bra rutiner för bra rutiner kan bli dåliga om de är vid fel tillfälle och tidpunkt.

Hur gör du? Testar du nya rutiner eller kör du på gamla invanda?

Kram från Ingmarie

Bästa i år!

2,5 timmar upp och ner för trailsen under Albuquerques heta sol. Många höjdmeter på höghöjd och det kändes bra!

Kutade först uppåt mot Sandia-berget och sen längst ner i Bear Canyon Open Space park. Vilket innebär att det är 40-50 min konstant uppför sen.

Blir jag inte backstark här blir jag det aldrig.

Kroppen känns bra och jag tror jag håller en bra balans med allt just nu. Och jag har en plan för att fortsätta att ha det så. Sen vet man såklart aldrig riktigt hur det blir. Ingen plan är ju idiotsäker. That’s life!

Men yoga i solen vet man alltid är härligt!

Kram från Ingmarie

Alltid samma svar

Ibland funderar jag på hur många gånger jag frågat mig själv varför jag fortsätter pressa mig med hårda intervaller, långpass, junk-miles och allt det “andra” som behövs för att kunna fortsätta kuta hyfsat. Särskilt nu, efter 35 år som löpare, när jag vet att det aldrig mer blir PB:s och att det liksom bara “går utför”. (Om jag inte satsar på någon väldigt udda sträcka förstås…🤪) Jag har dessutom haft hur många anledningar och “ursäkter” som helst för att lägga ner och bli en mer “tränatredagariveckan-person” utan att skämmas.

Svaret är dock alltid detsamma.

Det är känslan.

För även om farten är långt från vad den varit så är känslan efter ett bra löp-pass, särskilt intervaller, snudd på oslagbar. Den där unika själv-tillfredsställelsen efter att ha klarat av något jobbigt och tufft är unik!

Kanske du vet vad och hur jag menar?

Passet var förresten härligt svettigt! 8 x 5 min. “hard but somewhat comfortable” (vila 1 min) + styrka. 💪🏻

Och sim i solskenspoolen. ☀️

Så jag fortsätter gneta på och njuter så länge det funkar!

Kram från Ingmarie