Simning

Miles for Minds

Som de flesta lopp här finns det någon slags tema och insamling/stöttning till något.. Bra tycker jag! Miles for Minds är ett lopp för att uppmärksamma och samla in pengar till barns utveckling både fysiskt och psykiskt.

I just detta loppet fanns “bara” 5 km att välja på så det gjorde ju det hela enkelt på det viset men 5 km är tufft! Det är ju liksom bara att tuta och köra direkt. Och hoppas man överlever hela vägen.🤪

Det blir inte direkt enklare av att det helt plötsligt blev en köld-och blåsknäpp de maximum. Från 20-25 grader ( i skuggan) till 2-4 grader och hård vind från typ alla håll.😱

Men det var bara att gilla läget. Det var ju likt för alla. Värmde upp så mycket jag kunde och hann i långbrallor, 2 tröjor, 2 jackor, mössa, pannband och vantar innan jag tog bort åtminstone några lager.

Vid starten var det som alltid fullt ös. Jag hade ju inte laddat över huvudtaget men ville såklart få ett bra pass. Försökte därför strunta i hur de andra sprang och i stället direkt hitta en fart som kändes ok för mig i dag. Och jag tror jag lyckades ganska bra. Jag körde verkligen vad jag kunde och hade inte kunnat snabbare. Benen kändes helt ok men andningen sista kilometern var inte att leka med! Milde himmel! Måste ha hörts över hela stan! Eller i alla fall över hela parken. .. Höghöjd kan verkligen, verkligen göra luftrören smalare och tunnare än dock-sugrör!

Etta i min agegroup (slog bl a hon som slog mig på första loppet här) och fyra totalt. 11 sekunder från att komma trea och få en check. Verkar vara mitt öde just nu.🤪

Men jag är nöjd. Känslan var bra och jag gjorde mitt bästa. Vad mer kan man begära av sig själv? 1-3an var dessutom 20-30 år yngre. Som sagt var, få se hur snabba de är när de är 50+.😄😄😄

Jag har märkt att min återhämtning är riktigt bra nu! Härligt tycker jag! Så hur trött jag än var där på slutet så fanns det ändå bra med energi kvar för ett rejält simpass med Mastergruppen.

Och solskenspoolen är härlig även om solskenet (tillfälligt) saknas.😍

Kram från Ingmarie

Tidsändring och lopp-laddning

Vi fick sommartid här för flera veckor sedan men i natt är det visst Sveriges tur. Jag tycker mest hela påfundet är väldigt onödigt men en som verkligen har nördat ner sig i detta, och är extremt finurlig om det, är Anders. Kolla gärna in denna sidan om du vill lära dig mer! Det är mer komplext än man tror!

Själv har jag mest hängt med vänner och njutit av solen. Helt ärligt tror jag att jag är gjord för att leva (och träna) i värme under solen!

“Problemet” är att det är ruskigt svårt att hålla sig stilla för solen ger mig som alltid massor av energi och (livs)glädje! Så laddningen inför loppet i morgon har väl gått si sådär.

Å andra sidan anmälde jag mig inte förrän i eftermiddags så hur skulle jag liksom ha vetat?🙄🤪

Kram från Ingmarie

En riktig hot-cold mix

Planen var att slöjogga max 50 min efter gårdagen men kroppen tyckte och ville visst annat. Benen var hur studsiga som helst så det blev både bra distansfart och tröskelfart i 70 minuter på trailsen. Egentligen hade jag kunnat längre men jag hejdade mig faktiskt och hoppas det var klokt.

“The girl” är förresten fortsatt lika glad. Jag också.

Min pigghet beror delvis garanterat på vädret. Solen alltså! Vilket energiklot det är! Och det är varmt! T o m jag behöver skydda mig när solen skiner som mest. Då är det hothothot.😍

 

Solskenspoolen är lika härlig som alltid men den svalkar bara i typ 8,5 sekunder precis när man hoppar i. Sen värmer både solen och själva “jobbet” så mycket att jag typ aldrig vill gå upp. Men det gjorde jag förstås. Jag blev ju både kissnödig och hungrig.🤪

Något som inte är riktigt lika varmt, trots heta dagar, är Cochiti lake. Vi trodde alla i vår enfald att den skulle vara många grader varmare sen i söndags. Och det var den väl egentligen men en halv celsius-grad gör ingen revolutionerande skillnad precis. 🤪

Men det var såklart ändå härligt på sitt speciella och unika lilla vis!

Jag älskar verkligen det här och jag älskar hänga med Lorraine och Erin. De är härliga kvinnor som inspirerar mig på alla sätt och vis!

Dessutom är det väldigt mycketenklare att frysa tillsammans.

Kram från Ingmarie

Rutiner

De flesta människor mår bra av rutiner tror jag. För att skapa stabilitet både i kroppen, knoppen och livet. De behöver och ska inte vara huggna i sten såklart och jag tror absolut man ska röra till det lite emellanåt. Och ändra på dem. Om inte annat för att testa om det är dax för en ny rutin. Vi ändras och förändras med tiden och därmed borde ju våra rutiner också göra det tänker jag. Eller vad tror du?

För många år sedan kunde jag t.ex ganska enkelt träna direkt på morgonen utan frukost. Vad som helst. Intervaller, långpass, hoppa hopprep. Allt funkade. Jag gjorde det i många år tills jag en dag märkte att det inte alls funkade längre. Kroppen bara ville inte! Det var alltid trögt oavsett vad jag gjorde för aktivitet. Jag mådde illa och fick ont både i magen och kroppen efteråt. Jag var trött hela dagen och allt det påverkade naturligtvis även psyket negativt.

Så jag slutade. Helt!

Sen började jag yoga och meditera på morgonen. Bara lätt! Det var, och är, varken länge eller hårt. Men jag märkte att jag mådde bra av det och än i dag gör jag det 99% av alla morgnar. Om jag inte gör det så känns det ungefär som när man inte borstat tänderna.

För något år sedan började de där snortidiga simträningarna och för att slippa gå upp mitt i natten testade jag att köra före frukost. Den första gången kändes mest skit men jag testade en gång till och det kändes bättre! Numera kan jag enkelt simma före frukost. Hela detta året har jag en gång/vecka, ibland t o m två, tränat före frukost. Löpning, simning, styrka, vattenlöpning och yoga. Visst kan känslan variera, men det gör den ju oavsett 🤪, det viktiga är att jag inte mår dåligt av det.  Men jag kan inte tänka mig köra något hårt. Dvs hårt som i pulshöjande mjölksyrestinna intervaller. (Undantag simning faktiskt. 🙄)

Svettig är däremot ok. Som morgonens styrka och Athletic yoga var. Min favvo-yogainstruktör här, Yael , är en av de bästa jag någonsin haft. Alltid en perfekt blandning av utmaningar och lugn. Så tacksam hon fortfarande är kvar på S&W efter alla dessa år. Och att jag hittat Cochiti-gänget, coach Jenny och min simkompis John här är guld värt. Det är lite annorlunda sim-träning på passen mot vad jag är van vid men nu har jag kommit in i även denna rutinen och älskar den!

Så summa kardemumma. Det jag vill säga att jag tror man med jämna mellanrum ska utmana sina rutiner och se om de fortfarande är hållbara eller om det kanske finns någon som är ännu bättre för där man befinner sig i livet just nu. För du vet ju. Inget varar för evigt. Inte ens bra rutiner för bra rutiner kan bli dåliga om de är vid fel tillfälle och tidpunkt.

Hur gör du? Testar du nya rutiner eller kör du på gamla invanda?

Kram från Ingmarie

Det tar sig!

Ännu en gång var jag uppe före både solen och tuppen för att åka med mina vänner till Cochiti lake. Bara att åka dit tar en timme och jag är ju som bekant inte överförtjust i att sitta inklämd i en plåtburk. Men just denna turen är så värt det!

I dag var vi dessutom fyra. Jag, Erin, Lorraine och Walter.

Solen sken, vinden var stilla, vattnet magiskt vackert och med två-siffrig temperatur!

Det var väl därför jag grejade simma i hela 21 minuter. Inte lika länge som de andra, Walter var i 34 minuter, men det tar sig! Det värsta är nog faktiskt att gå upp och så snabbt som möjligt få av baddräkten och på med kläderna för när skaket kommer då jädrans skakas det! Shivering de max!

För mig är det inte en fråga om om utan mer om hur mycket och hur länge jag shivrar. Massor av kläder, hett kaffe och (Sverige-köpt Marabou)choklad hjälper i alla fall garanterat en hel del för att man ska tina upp.

I dag tog det tre timmar innan jag kände mig varm igen. Först under alla lager kläder i en värmemaxad bil och sen under Albuquerques stekande sol. Och ja, jag fattar om du undrar varför jag gör detta. En anledning är att jag tror och hoppas det kommer hjälpa mig vid swimrun. Förhoppningsvis får jag mer brunt fett och blir allmänt varmare av mig samt mer och mer vänjer mig vid hur det känns att tokfrysa och hur jag ska hantera det. Sen är det som sagt var en helt galen endorfin- och hormonkick. Jag behöver det väl helt enkelt. Faktum är att jag tror de allra flesta skulle må bra av att åtminstone kallbada. Men visst, det är inte utan även jag undrar vad som händer när jag gör något jag egentligen tycker är skitjobbigt (frysa) men mest är jag ändå fascinerad och tacksam för det är häftigt!

En annan fördel är att bassäng-vattnet känns extra ljummet. Nu är i och för sig solskenspoolen alltid behagligt tempererad men i dag var den perfekt-perfekt! Bra gick det också! Coach Jenny justerade ytterligare några grejer i min teknik så även där går det framåt. Snyggmössan funkar även bassäng såklart.

Och kolla Magnolia-träden! Man dör nästan vackerhets-döden, eller hur?

Kram från Ingmarie

Alltid samma svar

Ibland funderar jag på hur många gånger jag frågat mig själv varför jag fortsätter pressa mig med hårda intervaller, långpass, junk-miles och allt det “andra” som behövs för att kunna fortsätta kuta hyfsat. Särskilt nu, efter 35 år som löpare, när jag vet att det aldrig mer blir PB:s och att det liksom bara “går utför”. (Om jag inte satsar på någon väldigt udda sträcka förstås…🤪) Jag har dessutom haft hur många anledningar och “ursäkter” som helst för att lägga ner och bli en mer “tränatredagariveckan-person” utan att skämmas.

Svaret är dock alltid detsamma.

Det är känslan.

För även om farten är långt från vad den varit så är känslan efter ett bra löp-pass, särskilt intervaller, snudd på oslagbar. Den där unika själv-tillfredsställelsen efter att ha klarat av något jobbigt och tufft är unik!

Kanske du vet vad och hur jag menar?

Passet var förresten härligt svettigt! 8 x 5 min. “hard but somewhat comfortable” (vila 1 min) + styrka. 💪🏻

Och sim i solskenspoolen. ☀️

Så jag fortsätter gneta på och njuter så länge det funkar!

Kram från Ingmarie

Jemez Springs & surroundings, bad-bad och bisons

Minns du att jag fick ändra utflyktsplaner för ett tag sedan? Det blev ju väldigt bra ändå men den tänkta utflykten ville jag ju göra oavsett och i dag kändes som en perfekt dag för det! Både vädermässigt och för att jag skulle hålla mig (fysiskt) lugn.

Så jag drog iväg. Norrut. Jag hade egentligen bara som mål att återuppliva lite gamla minnen från när jag och Anders var här för flera evigheter sedan samt för att testa något jag aldrig gjort förut. 🤩

Jag hade helt glömt hur vacker vägen mot Jemez springs är. Och hur mycket mer tid det tar när man ideligen “måste” stanna för att föreviga underverken.

På vägen passerar man även Walatowa Pueblo of Jemez. Det är som att åka in i en sagovärld! Utsikten, de röda bergen och vidderna tar fullkomligt andan ur en!

Denna Pueblo verkar väldigt välmående om jag jämför med många av de andra jag åkt förbi i dag och tidigare. Tyvärr ser många eländiga ut pga allt skräp som verkar slängas överallt och för att mycket liksom inte sköts om. Troligtvis pga av den fattigdom som oftast är. Varje Pueblo är sin egen och man får oftast besöka dem dagtid. Viktigt är dock att då alltid följa de regler som finns. En är att man måste ha tillstånd för att fotografera. Därför som jag inte har med några bilder.

Jemez springs är framför allt känt för sina naturliga hot springs. Det finns en hel del sådana där och naturen är hisnande vart man än vänder blicken.

För att inte tala om hur gulligt det är! En kul grej här är att oavsett hur litet ett ställe är så finns det i princip alltid en kyrka, en mack och ett bibliotek!

Det var här jag skulle testa något jag aldrig gjort förut. Bada i badhus! Alltså ett riktigt BADhus. Enligt historien så är Jemez springs bath house det första badhuset som byggdes där. Det byggdes 1876 runt en hot spring som rasat och det är än i dag den källans vatten som används.

Vattnet från källan är mellan 154-186 grader Farenheit (ca 68-86 grader C) och en del vatten hålls i tankar för att kylas ner. Så man slipper bli kokt för det varma vattnet är verkligen varmt! Och det kalla kallt.

Man kan välja om man bara vill bada och/eller även ta någon av alla de behandlingar som erbjuds. Jag nöjde mig med ett bad. Man får sin egen lilla hytt och i 30 ljuva minuter låg jag här och njöt av värmen, lugnet, dofterna och den softa musiken. Magiskt!

Efteråt var jag både pigg och skönt avslappnad. Strosade omkring lite i “byn” (det gick fort om jag säger så) innan jag tog samma fina väg tillbaka. När man någon timme senare är i norra delen av Albuquerque kan man se dessa vackra djur på riktigt nära håll! Jag blir lika förtrollad varje gång!

Som du säkert vet blev Bison oxarna mer eller mindre utrotade då européerna kom till Nordamerika och även om de är fler nu så finns de allra flesta i olika slags naturreservat. Må de få fortsätta leva i det fria. Det är förresten tydligen de tillsammans med bl.a rådjuren som trampat upp många av de stigar vi tvåfotade människoknytt springer på i dag!😍

Det har verkligen varit en härlig chillar-dag! Men jag är tacksam över simpasset i morse. Annars hade rumpskavet garanterat varit ännu värre. Dessutom gick det riktigt bra!

Kram från Ingmarie

Breathtaking

Långpass på trailsen vid Sandia mountains fot är ett långpass som garanterat är kuperat. Det är absolut omöjligt att få en “platt” runda där. Möjligtvis kan det bli något som kan kallas “rolling hills” om man springer fram och tillbaka på trail 365.

Så hitta backar är inga som helst problem! Sen kan man såklart välja några av de där som är lite extra utmanande. De där som är breathtaking både bildligt och bokstavligt talat.

Det är i princip lika jobbigt varje gång man tar sig an en av de där rejäla stigningarna och det är lika värt slitet varje gång!

Något som slår mig varje gång jag är på en högre höjd är hur små vi människoknytt är. Och hur stor, vacker och mäktig naturen och jorden är. Det är lätt att glömma när vi rusar på i vår vardag tror jag. Höga höjder liksom naturens enorma krafter gör mig alltid lite extra ödmjuk över livet.

140 minuter + en hel del traskande när det var för brant upp eller ner för att kuta blev det till slut. Går jag mer än fyra steg pausar jag nämligen klockan.😀

Jag var ganska mör efteråt. Passet sög tydligen mer än jag trodde. Lunchen satt som smäck om jag säger så. Liksom att få ligga raklång i solen en stund.

Om det var maten, ryggläget eller bara det faktum att jag trots allt återhämtar mig hyfsat fort låter jag vara osagt men jag piggade på mig riktigt bra i alla fall. Simpasset med coach Jenny var långt från någon leisure-swim men jag tycker jag grejade alla de där 100 yards-intervallerna med bravur! Vet inte hur många de var för jag tappade räkningen till slut. 🤪 Det är väl bl.a därför man har en coach vid kanten? För att slippa tänka. 😀 Den där sjunksunk-känslan som jag hade i söndags var hur som helst bortblåst! Fint bara det!

Kram från Ingmarie

En röding bland gröningarna

Saint Patrick’s Day är Irlands nationaldag som firas den 17 mars. D.v.s i dag. Dagen firas till minne av landets skyddshelgon Patrick. Shamrock är den gröna växt som han valde som en symbol för “the Trinity of the Christian church“ tack vare dess tre blad som är fästa vid en stjälk. I bland annat USA, Kanada, Storbritannien och Irland är det därför tradition att ha gröna kläder på sig.

Som mycket annat i detta land så är det en ganska stor grej och när det firas så firas det rejält. Det är Shamrock-tema på allt från mat och kläder till dekorationer, bil-rea och såklart tävlingar. Som t.ex Shamrock Shuffle runningrace här i Albuquerque. Det var 15:e året det arrangerades och jag har kutat det flera gånger innan. T.o.m vunnit det på den tiden då benen var lite raskare.🤪

Man kan välja 10 miles, 10 km och 4 miles. Jag valde det sista framförallt pga att det är 100% asfalt/betong (tufft för min kropp) och för att 4 miles kan man alltid överleva även om man tar ut sig för mycket och blir jättetrött. Å andra sidan är det nästan en garanti på att man gör det. Det finns liksom inte mycket tid för att “komma in i loppet” under ett så kort race. I alla fall inte för mig.😳 Kanske hade det känts bättre om jag värmt upp lite mer, vem vet? Banan var nämligen ändrad så redan efter 50 m kom den första backen. Och med den kom mjölksyran. Ända upp i hårfästet. Som jag berättat innan är det mycket svårare att bli av med mjölksyra på höghöjd just pga den lägre syrehalten. När den kommer så blir det liksom stövlarna på och andnöd direkt för de flesta. Har man en mindre bra dag blir det såklart ännu värre.

Så det blev ett tufft lopp. Den som byggt vägarna (och lagt banan) där i Rio Rancho har verkligen lyckats hitta varenda backe och helt undvika minsta lilla tillstymmelse till något platt parti. Men jag gnetade på och sprang om en hel del som var ännu tröttare. Väl i mål hade jag både cement i benen och blodsmak i munnen så jag vet att jag i alla fall gjorde vad jag mäktade med i dag.

Och det gick ju faktiskt bra! Etta i min age-group och åtta totalt. Då ska man också veta att det var en hel del bra löpare med. Bl. a OS-löpare från Polen (det är som alltid en hel bunt topplöpare från bl a Polen, Kenya, Ryssland och Japan som är här och tränar/tävlar) och flera starka National Runners. Sen att jag var typ 10 min efter ettan kan man ju bortse från.🤪 Vi får se hur snabb hon är om 20 år!😜

Jag var helt klart den enda rödklädda. 98% var gröna uppifrån och ner. Jag vågade dock inte gå runt och smygfota allt för mycket..😄

En del verkade dessutom fira dubbelt. Maybe only in America. Personligen tycker jag det är jättefestligt!

Mjölksyran var dock inte slut där. Coach Jenny drillade mig och John rejält på dagens extra simpass. Helt ärligt simmade jag uselt. Inget som helst flyt och höger-vänster-upp-ner verkade helt ha släppt kontakten med varandra. Men så är det ibland, med eller utan race före, och det kommer vända till det bättre igen. Det gör det nämligen alltid förr eller senare. Inget varar ju för evigt. Inte ens usel simning. Kul var det hur som helst!

Som du vet tycker jag även det är viktigt att belöna sig när man kämpat väl oavsett resultatet. Och jag är riktigt bra på det om jag får säga det själv. 😍

Kram från Ingmarie

Igen!

Hur är det man säger? En gång är ingen gång. Två gånger är en vana.

Om det stämmer har jag en ny vana.

Den att gå upp i ottan för att kuta före frukost och sen åka många mil (läs en timmes bilfärd one-way) för att simma i en (kall) sjö. Dvs precis som för två veckor sedan.

Denna gången var det “bara” jag och Lorraine som åkte till fin-sjön men även hon hade temperatur-mätare med sig och kolla! Flera grader varmare! 41.9 vs 46.9 F betyder i praktiken 5.5 vs 8.3 C. Stor skillnad!

Kanske var det därför jag klarade vara i typ 500% längre tid denna gången och verkligen simma. Bara bröstsim. Med mössa. För det är kallt. Men det är ju också det som är själva grejen. När väl den första chocken lagt sig, det tar max 30 sekunder, så hände liksom något häftigt i kroppen. Jag kan inte riktigt förklara vad men det är som ett slags rus och det är inte enbart endorfiner även om de såklart spelar en stor roll.

 

 

Jag höll på tills jag började skaka. Någonstans där bör man avbryta enligt proffsen på det här. Åtminstone när man är en grönis som mig. För nej, det här är inte som att sprada eller swimrunna även om båda sker i vatten.

Lorraine var i mer än dubbelt så länge som mig. Jädra vilken tuffing hon är! Hon skakade inte ens när hon kom upp!

Jag däremot darrade som en hel asplövs-skog trots alla lager kläder men vet du, jag gillade det på något märkligt vis! Jag har nog, som Lorraine sa, “got the bug.”

Det är inte “lätt”, och det kräver såklart en del energi, men det enda jag behövde koncentrera mig på efteråt var att bli varm, njuta av solen, äta donuts och dricka kaffe!

Jag kan hålla med om att det kan verka lite knasigt att åka bil i två timmar för att simma 10 minuter och frysa i 3 timmar men jag lovar, det är värt det! Dessutom fick jag ju hänga med härliga Lorraine! Visst är mössorna fina? Jag älskar min!!!

Och den där tuppluren i solstolen efter lunchen lite senare var så ljuvlig att jag lätt skulle kunna göra om alltihop igen redan i morgon men då är tanken att jag ska svettas istället.🤪Hur får du veta då om det blir som planerat.

Precis som förra gången blev det även sim i solskens-poolen. Har liksom svårt att låta bli…

Kram från Ingmarie