Stunder av lycka

Min fantastiska mamma delade i går en flera år gammal artikel men som (tyvärr) alltid kommer att vara aktuell. Inte bara för mig utan för alla oss som någon gång verkligen, verkligen tröttnat på livet. Den är tung som blyfylld gråsten, och jag grät mig igenom den, men den gav mig både en påminnelse och förnyat hopp. Detta kommer att passera. Och jag kommer känna livsglädje igen. Jag vet ju det egentligen. Men det där rackarns hålet gör ju inte enbart att man blir trött på livet. Man blir osmart. Det logiska tänkandet verkar ha gått och lagt sig någonstans väldigt långt bort.🙄 På något vis blir det också extra dumt och liksom ännu mer skämmigt just för att jag ju normalt sett har alla “redskap” som jag dessutom gärna vill alla ska använda. Jag mediterar, yogar, tränar, sover och gör alla andra “rätt”. Men jag är som sagt var bara en simpel människa med allt vad det innebär. Samtidigt är jag ganska säker på att allt hade varit ännu mycket värre utan alla mina “knep”.

Hur som helst så jobbar jag nu stenhårt på att hitta glädjestunder varje dag. För nu vill jag hitta min livsglädje igen. På riktigt. Den finns ju där! Någonstans…

Jag fick några meter då och då på mjuk grusväg när jag sprang i dag och kände mig glad! Det spritte liksom lite i kroppen och stegen gjorde inte ont just den lilla stunden.

Men Sprada lär få vänta… Isen är fortfarande toktjock!

En lunch på ett av mina favvohak här i 08a land med dessa tre finingar gjorde mig ännu gladare. Länge! Och ruskigt mätt.🤪

Det var kanske delvis därför simningen gick så bra. Fast jag tror det mest beror på att jag fick sällskap av två fantastiska glädjespridare.

Att jag är tacksam över dagen och över att ha dessa människor i mitt liv behöver jag nog inte skriva… 🙏🏻💕

Kram från Ingmarie

Tröttisen som kämpar på

Det finns ett visst hopp om att våren och barmarken kommer även detta år. Hittade en grusvägs-backe som var fullt springbar utan att riskera varken benbrott eller skallskador. Att vägen dit och hem var sisådär väljer jag att bortse från för att inte helt tappa det där hoppet… Eftersom även mitt telefonbatteri dör av kylan så finns inget bildbevis men 16 gånger blev det upp och ner hur som helst. Varje uppochner tog ganska exakt 3 min. 90 sek upp och 90 sek ner. Det kallar jag jämn fart.💪🏻

Sen hann jag bara duscha och äta lite innan jag somnade. Igen. Antingen sover jag inte alls eller så sover jag halva dygnet. D.v.s allt utom jämnt… Märkligt hur det kan bli när själen är trött.

Den där powernapen gjorde i alla fall att jag var piggare när jag träffade Camillafavvo-gymet. Eller om vi säger så här, jag ville inte sova i alla fall. Som alltid härligt att hänga med henne och passet gick bra! Liksom förra vecka när vi härjade på både gymet och hamsterbanden. Visa människor har ju den effekten. Kanske särskilt på tröttisar som mig.🤪

Kram från Ingmarie

Is-livs varianter

Här i 08a land finns i princip bara två underlag ute att välja mellan nu. Asfalt eller is. Asfalt är väl i princip alltid bara asfalt men is kan visa sig i vansinnigt många olika former har jag kommit på…

Blank-is, knögel-is, skör-is, blöt-is, undersnö-is, puckel-is, vit-is, bilhjulspårs-is, fotspårs-is, cykelspår-is, skridsko-is, undervatten-is, superhalkig-is, fläckvis-is och ler-is. Finns säkert fler varianter men det gemensamma för dem alla är att ingen av alla dessa, inkl. asfalt, är något som min kropp gillar. Inte knoppen heller för den delen… Vi vill ha barmark, skogsvägar, stigar, grusvägar och gräs!

Tack och lov tolererar mina fötter Hokas speedgoat så jag åtminstone har en liten chans mot isen och halkan. (De vill ju annars bara ha Newton-pjux och dubbskor är inte ens tänkbart…)

Hoka-sulan är nämligen av någon särskild sorts gummi som greppar extra bra. Bl.a därför de är så bra för swimrun.🙏🏻 Asfalten får jag liksom bara härda ut för hur ont jag än får av den i kroppen så får jag ännu ondare både i kroppen och själen av att inte kuta.

Så jag kämpar på. En timme och en dag i taget. Nyttjar de få livsgivande andningshål jag har och orkar med just nu. Ett besök hos Kiropraktor-Micke är ett sådant.

Och i morgon ska jag till ett annat faktiskt!

Kram från Ingmarie

Nödlösningar

Jag vet att man inte kan göra något åt vädret men som det är nu påverkar det allt till det sämre.

Egentligen vill jag ju vara ute och göra mina aktiviteter. Jag t.o.m behöver det! Syret, ljuset, ljuden och friheten. Men när det snöregnar på tvären, ligger förrädiska isfläckar på marken och isen är tjock får jag välja inomhus. Det är ändå bättre än ingen träning alls. Löpband är inte superskoj men det är tur att de och innegym finns. Viss halkrisk finns dock, för jag svettas som i en bastu, men jag slipper i alla fall alla lager kläder, modd och att frysa.

Simbassäng inne är guld särskilt sådana här dagar. Där finns ju även (oftast) bastu! Och bara det här att träffa Team Snabbare-gänget gör att mina just nu väldigt få livsandar vaknar till liv en smula. Eller nej, snarare lika många smulor som i ett helt bageri!!!

Coach Ulf är outstanding och axeln klarade hela passet! Inkl. intervaller!

Nu hoppas jag denna glad-känsla håller i sig ett tag. 🙏🏻

Kram från Ingmarie

.

Kyrkogård, sol och frysgym

Det kanske är lite perverst på något vis men jag gillar verkligen kyrkogårdar! Det är alltid så fridfullt och lugnt och de påminner mig alltid om livets skörhet och skönhet.

Skogskyrkogården är extra fin och fantastisk tycker jag. Inte bara för att det är ett Världsarv utan även för att den är jättefin att springa i.

Kanske särskilt i förmiddags när solen gjorde allt lite extra vackert. Jag älskar verkligen solen! Djupt och innerligt.

Jag tar det dock väldigt easy. Kroppen och huvudet är trötta efter hela denna omställning med väder och tidsskillnad känner jag. Så där så jag faktiskt får kämpa för att ta mig upp ur sängen på morgonen och sen inte fastna i soffan. Dvs inte riktigt jag. Men det vänder säkerligen så småningom. Gympasset gick i alla fall oväntat bra. Trots att det var lite “Aussi-AC” varning för värmepumpen hade visst gått sönder. Värst var det såklart för de i repan som måste stå still. Vi som tränade höll ju oss åtminstone hyfsat varma. Och axeln kämpar väl!

Fast jag får ju lov att säga att jag var extra tacksam att jag hade tagit på mig min Dryrobe. Jösses vad den värmer gött! Och jag är även väldigt tacksam över att det är dagsljus fastän klockan passerat 17.

Kram från Ingmarie

Glädjetankning pågår!

Här gäller det att fylla på med gladgrejer för att hålla både hjärtat och kroppen varm. Och om det är något jag är bra på så är det just det!

Även om jag innerligt ogillar snö och kyla så vill jag springa en sväng. Alternativet, att inte springa, är nämligen ofantligt mycket sämre. Tungt och trögt och ryggen var inte glad någonstans.

Men jag blev ändå väldigt mycket gladare och ingen kan väl påstå att jag är färglös.

Mat är viktigt. Och den ska vara både näringsrik, vego och god såklart. Sån som man alltid får på The plant. Dessutom är det ju väldigt lyxigt att slippa både laga maten och diska efter sig.

För att inte tala om hur lyxigt det är att ha finsällskap av Kenth. Mycket roliga planer på g i hans skalle. Sådana som liksom smittar av sig.😀

Sen har vi ju simningen. Är så himla tacksam att axeln kan och vill igen. Det är en smula stappligt fortfarande men jag har hopp om att det vänder snart. 30 minuter har jag kommit upp i utan att den gnäller. Den är liksom mer trött då och vill inte riktigt mer. Lika tacksam är jag över att bästa Carola ville och kunde hänga med mig. 🙏🏻💕

Kommer du ihåg att jag i går berättade att jag satt jämte en amerikan på planet mellan Singapore och Stockholm och att vi babblade hela tiden? Utom de timmar vi synk-sov. Jag är så sjukt imponerad och inspirerad av denne man! Han heter Sam förresten. Hans livsstory är otroligt fascinerande. Faktiskt helt makalös! Efter en svår livshändelse för flera år sedan bestämde han sig för att sluta jobba, sälja alla sina prylar, leva sitt liv fullt ut och bara resa runt. Han har bl.a levt med munkar i Australien och varit på platser jag aldrig hört talas om och upplevt saker som är få förunnat. Däremot har han aldrig varit i Europa, förrän nu då, och på söndag åker han till Jokkmokk för att åka hundsläde och bo i tält i 10 dagar. Hur coolt är inte det?  Och hur coolt är det inte att vi fortsatte babblandet om allt och inget i ännu fler timmar och jag vet nu att det kommer bli ännu fler. Tacksamhet över att ha fått träffa denne människa är inte ens ett tillräckligt ord.

Och här hemma har jag ju min Super-hero!

Kram från Ingmarie

Don’t cry because it’s over Ingmarie…

…Smile because it happened.

Tro mig. Jag försöker. Men det är med stor sorg i hjärtat jag lämnar Bunbury och västra Australien i dag. Jag kommer sakna allt och alla. Finns liksom inget här jag inte gillar. Landskapet, människorna, vädret, maten, lukterna och den avslappnade stämningen. Allt ! Älskar det!

Innan jag ska de 20 milen till flygplatsen i Perth, och sen den halva evighetsresan till 08a land, har jag i alla fall hunnit med att yoga, promenad med Amber, altanfrukost och ännu en löptur i solen.

Gjorde mitt bästa för att bunkra som attan för jag vet ju vilket busväder som väntar i 08a-land. Helt ärligt begriper jag inte hur min stackars kropp ska klara den Sibirienkyla som verkat dra in när den är van vid detta!

Jag vet att jag inte ska gnälla, och jag är obeskrivbart tacksam för denna tiden, men ibland gråter även mitt hjärta.

Så från djupet av detta (sorgsna) hjärta säger jag tack, tack, tack till Bunbury, västra Australien, alla människor och alla djur jag lärt känna. Jag kommer sakna er innerligt! ❤ Särskilt Amber…

Kram från Ingmarie

Drama-day

Naturen är stark när den visar den sidan. Har man otur kan det sluta riktigt illa. Tänker inte på vågen som tog mig även om jag blev kraftigt påmind i dag för hade jag varit i havet hade det kunnat sluta precis hur galet som helst!

Det var någon gång strax efter lunch. En lunch som jag förresten hade mumsat i mig med denna vyn.

Jag låg i sanden försjunken i ännu en bok.(Som även den nu är slut.) Så känner jag hur det börjar blåsa extremt kraftigt och ser hur sanden yr som fasiken ett 10-tal meter bort och nära på lyfter tältdukarna och staketet som ska skydda sanddynorna. Så plötsligt svänger allt till vänster och med en faslig fart drar ner mot havet där barnen har simskola. De skriker, lärarna skriker, kläder, flaggor, väskor och surfbrädor lyfts från sanden och flyger ut i havet av denna (fick jag veta senare) mini-tornado. Tack och lov var där ingen i vattnet just där och då. Vågar nästan inte tänka tanken på vad en surfbräda eller en dunderkraftigt piskande våg kan göra för skada på en stackars människokropp.

Sen blev det helt lugnt igen. Som om det aldrig hänt. Riktigt läskigt och jag får erkänna att det kändes lite nervöst att gå vattnet i lite senare för svalka och vattenlöpning. Men det kom inga mer och både barnen och de större ungdomarna fortsatte med sina olika slags simskolor. De är tuffa!

Den andra incidenten i dag, som egentligen var den första, hände i morse och hade väl egentligen inte så mycket med naturkrafter att göra. Jag hade kutat intervaller ( gick f.ö riktigt bra) och tog som vanligt med Amber till parken där jag gjorde mina hopp&skutt-övningar. Plötsligt ser jag hur hon liksom vrider och vänder på huvudet samtidigt som hon krafsar frenetiskt som för att få loss något. Jag springer dit och ser hur det rinner blod ur munnen och att hon inte kan stänga den. Min första tanke var att hon höll på att kvävas och som den ömhjärtade person jag är när det gäller djur ville jag helst bara försvinna och trolla så det blev bra. Eller i alla fall att någon annan fixade det. Men jag var tvungen att agera. Fort! Fanns nämligen inte en människa inom synligt avstånd. Så jag kopplade på min akut-sjuksköterske hjärna. Höll henne stilla, öppnade munnen så jag kunde se och hittade direkt felet. En pinne hade fastnat i gommen. Jag fick loss den och Amber grymtade bara lite och sen var allt som vanligt igen tyckte hon. Lilla skruttan. Jag är helt förälskad i henne!

Resten av dagen har dock varit helt drama-fri. Tvärtom har den varit fantastisk! Nu klarar jag i princip all styrketräning med axeln!

I morgon kommer det bli en sorgedag men jag försöker att inte tänka så långt…

Kram från Ingmarie

Söndagslycka!😍

Eller snarare vilkendagsomhelst-lycka!

I skrivande stund sitter jag på altanen för att fira och belöna mig med en sån här!

Och med tanke på att jag dricker öl, eller alkohol ö.h.t, max ena handens fingrar plus ena fotens tår i antal/år så förstår du att det varit en sån dag.

En superduperfilliduper-dag!

Nej jag har inte vunnit något lopp eller pengar så jag kan stanna här forever. Jag har inte fått något gratis (förutom läskande gott vatten och ruskigt gott kaffe hos Erikssons) eller ens blivit erbjuden sponsring av öronpetare. Men man kan vara förbenat glad, lycklig och tacksam ändå!

Det började tidigt. Strax efter 8 hämtade jag upp Mattias för en löptur. Vi gjorde det enkelt för oss och sprang utmed havet, runt piren i stan och sen tillbaka. Jag fullkomligt älskar dessa vyer!

Det var så härligt att jag fortsatte en extrarunda med Maidens backar. Kände mig stark och pigg hela vägen och den coola himlen bara förstärkte allt ännu mer.

Lite över två timmar med pigg kropp hela tiden blev det till slut vilket jag är supernöjd med!

Hängde en stund hos Erikssons, fixade i “min” trädgård, myste med Amber, åt lunch och hann med en liten powernap. Jag trodde jag var The Queen of powernaps men Amber slår mig utan tvekan med godstågs-längder alla veckans dagar.

Sen blev det gymet. När jag är där kör jag. Tre-fyra övningar för olika kroppsdelar per runda utan vila. Efter tre set/övning hittar jag på tre-fyra nya och sen tre-fyra nya o.s.v o.s.v. På 40 min. hinner man mycket när man inte håller på och vilar en massa. Och kolla här! We’re down on the floor!💪🏻

De där molnen på förmiddagen blev det inget av. Himlen blev åter klarblå och havet var så där vackert att man får ögonont.

Det visade sig dessutom att “någon” visst lagt våtdräkten i bilen. Wonder who…🙄🤪 Och en våtdräkt gör ju att man inte behöver sluta simma för att man fryser så… Tja… Du fattar va? Det var bara nödvändigt att få testa om axeln ville. Och kunde.

Den både ville och kunde! Fram och tillbaka till Dolphin Discovery center (ca 1000m) men sen “vågade” jag faktiskt inte mer. Behöver ju liksom inte spänna bågen för hårt och man ska sluta när det fortfarande känns bra tänker jag. För det gjorde det! Så där så jag nästan var lite förvånad själv!

Hela helgen har det varit ett stort party-event med mat, öl och häftig musik på Koombana beach så min lilla yogastund blev till cool och medryckande pop-music.

Trodde egentligen inte det var möjligt men jag kommer somna extra lycklig och tacksam i kväll. 😍🙏🏻

Kram från Ingmarie

Enkelt och bra

Jag har så himla svårt att begripa hur varje dag här kan gå så vansinnigt fort när jag liksom inte “gör” något. Sure, jag har ju mina duties med Amber, huset och trädgården men det är varken betungande eller tar särskilt lång tid. Dessemellan leker, slöar och läser jag ju mest.

Som t.ex kuta hemmasnickrade intervaller runt the swamp. Jag vet att många är seriösa och kör efter strikt program inför ett mål. Jag kör i princip enbart på känsla. Dels för att jag inte har något riktigt “mål”, har ju kommit på att spontananmälan verkar vara min grej, och dels har jag helt enkelt inte lust att vara för styrd just nu. Men vem vet. Jag kanske blir med coach någon gång igen. När jag blir trött på mina egna pass eller behöver ny inspiration. Som det är nu så tycker jag dock jag lyckas bra med båda.😍 Hopp&skutt-övningarna blir dessutom extra skojiga (och jobbiga) med Amber som sällskap för hon vill att jag samtidigt ska kasta pinnar och leka med henne. Vilket jag såklart gärna gör!

Vet inte hur många böcker jag plöjt igenom här men tror jag är inne på minst den 10e nu. Jag älskar det! Bara grotta in sig och liksom få vara i två världar samtidigt. Men jag rör på mig emellanåt för att inte helt försoffas eller koka bort. 😜☀

Livet är enkelt och bra helt enkelt! Precis som det ska vara för det mesta, eller hur?

Kram från Ingmarie